oss 100 kroner!
Tricontinental: Institute for Social Research. Oversatt til svensk av Bertil Carlman.
Den 9–15 oktober höll Internationella valutafonden och Världsbanken sitt årliga gemensamma möte i Marrakech (Marocko). Senast dessa två Bretton Woods-institutioner möttes på afrikansk mark var 1973, då IMF:s och Världsbankens möte hölls i Nairobi (Kenya). Kenyas dåvarande president Jomo Kenyatta (1897–1978) uppmanade de församlade att hitta «ett tidigt botemedel mot den monetära sjukdom av inflation och instabilitet som har drabbat världen». Kenyatta, som blev Kenyas förste president 1964, noterade att «under de senaste femton åren har många utvecklingsländer varje år förlorat en betydande del av sin årsinkomst på grund av försämrade handelsvillkor». Utvecklingsländerna kunde inte övervinna de negativa handelsvillkoren i en situation där de sålde råvaror, eller knappt bearbetade varor, på världsmarknaden, samtidigt som de var beroende av import av dyra färdiga varor och energi, även om de ökade sina exportvolymer. «På senare tid», tillade Kenyatta, «har inflationen i industriländerna lett till ytterligare och betydande förluster för utvecklingsländerna».
– Hela världen tittar på, sa Kenyatta. «Det beror inte på att många människor förstår detaljerna i det man diskuterar, utan på att världen vänder sig till dig för att hitta brådskande lösningar på problem som påverkar dess dagliga liv.» Kenyattas varningar hörsammades inte. Sex decennier efter mötet i Nairobi är förlusten av nationalinkomst på grund av skulder och inflation fortfarande ett allvarligt problem för utvecklingsländerna. Men i vår tid ser inte hela världen på. De flesta vet inte ens att IMF och Världsbanken möttes i Marocko, och få förväntar sig att de ska lösa världens problem. Det beror på att människor över hela världen vet att dessa institutioner i själva verket är upphovet till smärta, och helt enkelt inte är kapabla att lösa de problem som de har skapat och förvärrat.
Inför mötet i Marocko gjorde Oxfam ett uttalande, där man starkt kritiserade IMF och Världsbanken för att ha «återvänt till Afrika för första gången på årtionden med samma gamla misslyckade budskap: skär ner på utgifterna, avskeda offentliganställda och betala skulderna trots de enorma mänskliga kostnaderna». Oxfam lyfte fram den ekonomiska kris som det Globala Syd står inför och påpekade att «mer än hälften (57 procent) av världens fattigaste länder, med 2,4 miljarder invånare, måste skära ner de offentliga utgifterna med sammanlagt 229 miljarder dollar under de kommande fem åren». Dessutom visade de att låg- och lågmedelinkomstländer kommer att tvingas betala nästan en halv miljard dollar varje dag i räntor och skuldåterbetalningar från och med nu och fram till 2029. Även om IMF har sagt att man planerar att skapa «sociala utgiftsgolv» för att förhindra nedskärningar i de offentliga utgifterna, fann Oxfams analys av 27 IMF-låneprogram, att «dessa golv är en rökridå för mer åtstramningar: för varje dollar som IMF uppmuntrade regeringar att spendera på offentliga tjänster, har man sagt åt dem att skära ner sex gånger mer än så genom åtstramningsåtgärder». Villfarelsen med «sociala utgiftsgolv» har också påvisats av Human Rights Watch i dess senaste rapport, Bandage on a Bullet Wound: IMF Social Spending Floors and the COVID-19 Pandemic.
På Tricontinental: Institute for Social Research fortsätter vi att övervaka IMF:s inverkan på utvecklingsekonomier, bland annat i vår nya dossier (oktober 2023). Dokumentationen, som är skriven och undersökt av Taimur Rahman och hans kollegor vid Research and Publications Centre (Lahore, Pakistan), beskriver de strukturella problem som Pakistans ekonomi står inför, såsom låg produktivitet i den exportorienterade industrin, och höga kostnaderna för importerade lyxvaror. På grund av bristen på investeringar i industrin, är Pakistans arbetsproduktivitet låg, och därför prissätts dess export av andra länder (vilket är fallet med textilindustrin i Bangladesh, Kina och Vietnam). Samtidigt skulle importen av lyxvaror vara mycket mer förödande för ekonomin om det inte vore för de dollar som tjänas på penningförsändelser från hårt arbetande men ignorerade pakistanska arbetare, främst i Gulfstaterna. Pakistans växande underskott beror på att Pakistan inte längre är konkurrenskraftigt på den internationella marknaden och har fortsatt att importera varor och tjänster i en takt som landet helt enkelt inte har råd med. Dessutom har «IMF:s villkor ytterligare torkat upp de investeringar som Pakistan är i stort behov av för att uppgradera sin infrastruktur och påskynda industrialiseringen». IMF förhindrar inte bara investeringar för industrialisering, utan genomdriver också nedskärningar i offentliga tjänster (framför allt för hälsovård och utbildning).
I juli godkände IMF ett ’stand-by-avtal’ på 3 miljarder dollar med Pakistan, som man hävdade skulle skapa «utrymme för sociala utgifter och utvecklingsutgifter för att hjälpa Pakistans folk». Men IMF matar helt enkelt Pakistan med samma trötta nyliberala paket och kräver «större budgetdisciplin, en marknadsbestämd växelkurs för att absorbera externa påtryckningar och ytterligare framsteg när det gäller reformer relaterade till energisektorn, klimatresiliens och företagsklimatet» – alla åtgärder som kommer att förvärra krisen. För att säkerställa att denna politik är permanent talade IMF inte bara med den tillförordnade premiärministern Anwaar-ul-Haq Kakars regering, utan även med den tidigare premiärministern Imran Khan (som avsattes från sin post 2022 i ett drag som uppmuntrades av USA på grund av hans neutralitet i fråga om kriget i Ukraina). Som om detta inte vore nog pressade USA:s regering, genom sin roll att underlätta avtalet, den pakistanska regeringen att leverera vapen till Ukraina i hemlighet med hjälp av den illa beryktadevapenhandlaren Global Ordnance. Detta gör en redan dålig affär ännu värre.
Liknande avtal har gjorts med länder som Argentina, Sri Lanka och Zambia. När det gäller Sri Lanka, till exempel, beskrev institutionens högste chef för landet, Peter Breuer, IMF-avtalet som ett «brutalt experiment». De sociala konsekvenserna av detta experiment kommer naturligtvis att bäras av det lankesiska folket, vars frustration har kvävts av polisen och militären.
Denna dynamik visade sig också i februari i Surinam, där ett stort antal människor som gick ut på gatorna för att protestera mot IMF:s åtstramningsregim, möttes av tårgas och gummikulor. Sedan covid-19-pandemin bröt ut, har Surinam tre gånger ställt in betalningarna på sin utlandsskuld, som till stor del är till rika obligationsinnehavare i Väst, och i december 2021 meddelade president Chan Santokhis regering IMF, att den skulle minska subventionerna till energi. We zijn Moe (’Vi är trötta’), en rörelse mot åtstramningar, protesterade i åratal, men kunde inte få igenom en agenda mot den av IMF påtvingade svältpolitiken. «En hungrig mobb är en arg mobb», skrev Maggie Schmeitz om protesterna.
Dessa protester – från Surinam till Sri Lanka – är de senaste i en lång historia av IMF-upplopp, som de som började i Lima (Peru) 1976 och blossade upp i Jamaica, Bolivia, Indonesien och Venezuela under åren som följde. När IMF-upploppen bröt ut i Indonesien 1985 var Tom Clausen, mångårig vd för Bank of America, ordförande för Världsbanken (1981–1986). I kommentarer som han gjorde fem år tidigare sammanfattade Clausen Bretton Woods-institutionernas inställning till sådana folkliga uppror och konstaterade att «När människor är desperata har man revolutioner. Det ligger i vårt eget uppenbara egenintresse att se till att de inte tvingas till det. Man måste hålla patienten vid liv, för annars kan man inte bota.»
Clausens «botemedel» – privatisering, kommersialisering och liberalisering – är inte längre trovärdigt. Folkliga protester, som de i Surinam, återspeglar den breda medvetenheten om den nyliberala agendans misslyckanden. Det behövs nya agendor som bygger på följande idéer, till exempel:
- Avskrivning av odiösa skulder, nämligen sådana som tagits av odemokratiska regeringar och använts mot folkets välbefinnande.
- Omstrukturering av skulder och tvång av förmögna obligationsinnehavare att dela bördan av skulder som inte kan återbetalas fullt ut (utan att orsaka förödande och ödesdigra sociala konsekvenser) men som de gynnats av i årtionden.
- Undersöka multinationella företags misslyckande med att betala sin beskärda del av skatterna till fattigare länder och upprätta lagar som förhindrar olika former av stöld såsom felaktig internprissättning.
- Undersöka den roll som illegala skatteparadis spelar för att tillåta eliter i de fattigare länderna att sno åt sig sina länders sociala rikedomar på dessa platser, och förfaranden för att återlämna dessa pengar för allmänt bruk.
- Uppmuntra de fattigare länderna att dra nytta av nya långivare som inte är engagerade i åtstramnings- och skuldformer av utlåning, såsom Peoples Bank of China och New Development Bank.
- Utveckla en industripolitik som är inriktad på att skapa arbetstillfällen, minska förstörelsen av naturen och gradvis införa förnybara energikällor.
- Införa progressiv beskattning (särskilt på vinst) och en lön som går att leva på, för att säkerställa en rättvis inkomst för arbetarna, och en fördelning av välståndet.
Denna lista är inte heltäckande. Om du har andra idéer för ett trovärdigt «botemedel», skriv till mig.
Fotografierna i nyhetsbrevet och dokumentationen är tagna av Ali Abbas (‘Nad E Ali’), en bildkonstnär baserad i Lahore, Pakistan, vars verk utforskar teman som alienation, tillhörighet och de avstånd som finns i alla kulturer. Fotografierna är från hans serie «Hauntology of Lahore» (2017–), som lånar termen från filosofen Jacques Derrida. Med Abbas ord, «i själva landskapet i Lahore, mitt bland dess livliga gator, uråldriga strukturer och pulserande samhällen finns en reservoar av outnyttjade framtider och orealiserad potential».
Varmt
Vijay
Originale finner du her:
