oss 100 kroner!
Samspillet mellom mediene, krigsindustrien og vestlig imperialisme har skapt forutsetningene for krigen mot Russland i Ukraina som Vesten har forberedt seg på gjennom mange år og provosert fram. Dette skriver Andi Olluri, som er en skribent og debattant som er bosatt i Sverige og blant annet skriver i Global Politics. Dette er andre del av en artikkel i to deler. Første del finner du her. – Red.
Av Andi Olluri.
Nå, lyckligtvis för Väst slog önskan in till slut och terroristerna i Kreml attackerade Ukraina. Sedan dess har huvudsyftet för Väst varit att “försvaga Ryssland” genom ett proxykrig, för att citera USA:s försvarsdepartement, och det är förstås vad vi skulle förvänta oss. Så låt oss ta en titt.
I krigets första skeden skedde diplomatiska överläggningar på hög nivå mellan ukrainarna och ryssarna, vilka hade goda förutsättningar att nå en resolution. Ryssland deklarerade att kriget skulle vara över “i ett ögonblick” ifall Ukraina mötte villkoren av neutralitet och “avnazifiering”.(23)Alla seriösa aktörer betraktade händelsen som värdefull nog för att fullfölja, inklusive den ukrainska sidan som medgav att en resolution måste “ta hänsyn till de säkerhetsgarantier Ryssland, som också har sin rädsla mot ett antal globala militära allianser, också vill få”, för att citera Ukrainas försvarsrådgivare, Mykhailo Podoljak.(24) David Arakhamia, Ukrainas huvudförhandlare, informerade amerikansk media att man var beredd att förhandla “en icke-NATO-modell” med Ryssland. Israels tidigare premiärminister Naftali Bennett uppmanade Ukraina att “acceptera Rysslands villkor”, och USA:s utrikesministerium (råkade) erkänna Rysslands “villighet att ha verkliga, seriösa förhandlingar” om Ukraina, för att citera vice utrikesminister Wendy Sherman. Dessa fakta nådde ingen stor läsekrets, i enlighet med annan meningsfull information.(25)
I mars och april visade det ukrainska ledarskapet tydliga tecken på att ha nått en diplomatisk resolution med Ryssland i Akara, men det tog ett abrupt slut. Vi kan vara säkra på att det berodde på västerländska påtryckningar. Så till exempel anlände Boris Johnson personligen till Kiev – samtidigt som Kiev och Moskva gjorde stora framsteg i sina förhandlingar i Turkiet – och han “krävde stopp för förhandlingar med Ryssland”. Detta bekräftades månader senare i Foreign Affairs, i en artikel där amerikanska ämbetsmän fastställde att “ryska och ukrainska förhandlare ha preliminärt nått grunderna för en förhandlad provisorisk lösning. Ukrainska Pravda rapporterade om händelsen just samtidigt som Johnson besökte Ukraina i april, medan det amerikanska UD utövade militärfinansiella påtryckningar mot turkarna i ett försök av “att sabba rysk-turkiska relationer medan Ankara utgör en väsentlig roll i ukrainska fredsförhandlingar”.(26)
Kriget kommer till sist sluta, men med den bittra kännedomen om att Väst genom aktiva val förhindrade att detta skedde nästan när kriget började eller innan. Detta faktum är mycket talande, och än mer att innebörden knappt kan begripas psykologiskt.
Ilmari Käihkö, ledande svensk strateg: “Att ta tillbaka full fysisk kontroll över Ukrainas territorium med 1991 års gränser kan tyckas vara det uppenbara militära målet. Att uppnå en så omfattande seger är dock orealistiskt … Eftersom en ensidig seger är osannolik måste vi förbereda oss för en kompromiss” för att undvika fortsatt fördärvelse”.(27)
Samma sak har ständigt upprepats av militära ledare såsom Mark Milley, Jens Stoltenberg mfl. Till och med Zelenskij själv sade i somras: “Det finns saker som kan nås endast vid förhandlingsbordet”, kriget “kommer bli blodigt”, och det “kommer sluta definitivt endast genom diplomati”. Detta glapp i propagandahögtalarna var alltför opassande för att höras, och hördes därför inte i västerländsk media. Däremot var uttalandet tillgängligt för de många svenskar som dagligen läser The South African eller Indiens The Economic Times.(28)
Svensk media upperpade nästan dagligen fram till i vintras att “påståendet att Nato startat ett krig mot Ryssland, via ombud eller ej, är fullständigt groteskt. Genomfalskt” (Sydsvenskan, ute på den liberala kanten).(29)
En annan bild får vi av policyplanerare och diplomatiska ämbetsmän. Hal Brands, Henry Kissinger-utnämnd professor vid John Hopkins diplomatiska universitet talade med komplett entusiasm och lycka om “ett ‘proxykrig’ i vilket världens mäktigaste allians, NATO, använder Ukraina som murbräcka mot den ryska staten”. Brands noterade att ryska diplomater, såsom utrikesminister Sergej Lavrov, ofta producerar falsk propaganda. Men om ett proxykrig är Lavrovs uttalanden sanna, “i detta fall har han inte fel”. “Ryssland är målet för det mest hänsynslöst effektiva proxykriget i modern historia. Och ju mindre” västerländska politiker och journalister erkänner “det, desto bättre”. Brands fortsätter förklara “strategin” genom vilket vi använder kanonmaten mot ryssarna “hänsynslöst”. Ukraina är “en proxy som är villig att döda och dö” och vi måste “översvämma dem med vapen och pengar och underrättelser nödvändiga för att leverera förödande slag mot en sårbar rival. Och det är precis vad Washington och dess allierade gör mot Ryssland idag. “Man utför ett proxykrig genom att upprätthålla en konspiration av tystnad”, något media försäkrat.(30)
Council on Foreign Relations uppmanade Väst att göra detta till ett “långt krig […] Betrakta. Sovjets invasion av “Afghanistan pågick i två decennier”.
Hillary Clinton instämde och gav uttryck för den generella entusiasmen för “Afghanistan-modellen”. En före detta NATO-ambassadör och Armégeneral drog liknande glädjefyllda paralleller till ”Afghanistan-modellen”.
Vi behöver därför inte förvånas när Nederländernas premiärminister Mark Rutte öppet deklarerar: “Eftersom vi inte kan ha en direkt konfrontation med NATO-trupper och Ryssland, behöver vi försäkra att Ukraina kan vinna detta krig, att de har tillgång till all nödvändig krigsmateriel” för att utkämpa vårt krig. Eller Kroatiens president, Zoran Milanov, inför allmänheten förklarade: “Washington och NATO utövar ett proxykrig mot Ryssland via Ukraina”.(31)
Numera skryter man öppet om denna fantastiska möjlighet. Timothy Garton Ash – liberal guru vid Oxford – skrev utan ironi i en lång analys i Center for European Policy Analysis: “detta krig erbjuder en fantastisk möjlighet för USA att förstöra Rysslands” makt, “en absolut fantastisk investering” och rapporten avslutar med att säga att vi i Väst “önskar att Ryssland stationerar fler militära trupper” i Ukraina. Patrick Turner (tidigare vicesekreterare för NATO) kan därför säg att “förhandlingar är opiumet” vi inte får prata om, varefter den världsrespekterade analytikern Edward Lucas varnar att diplomati i Ukrainafrågan “är både bedrövligt och farligt”, en “skandalös blandning av arrogans, själviskhet och naivitet”.(32)
Det krävs särskild ansträngning för att missa konsekvenserna av att Ukraina “idag utför NATO:s uppgifter”, nämligen att västerlänningar “inte utgjuter sitt blod. Vi utgjuter vårt. Det är anledningen till varför de förser oss med vapen”, som Ukrainas utrikesminister, Oleksij Reznikov, förklarade. Tyska underrättelsemyndigheter informerade att Ukrainas Armé utstår “tresiffriga mängder” förluster av soldater vid fronten i 20:e januari (Der Spiegel). Dessa, och otaliga andra uppgifter, förpassades inte till media, utan snarare Memory Hole, tryggt undangömda från allmän kännedom.(33) Vånda över det ukrainska folkets välfärd åsido, kan den inhemska västerländska eliten roa sig åt att proxykriget i Ukraina varit framgångsrik “Big Business”, för att låna Volodymyr Zelenskijs fras.(34) Vid WEF-mötet kunde ukrainska ämbetsmän försäkra sina dirigenter i Bryssel och Washington att västerländska investerare i Ukraina kommer erfara “mycket mer finansiell frihet, så vi vill privatisera våra banker efter kriget”, som Zelenskijs rådgivare Alex Rodnyanskyj uttryckte det. Västerländska investeringsjättar svarade med att tillstå att detta är “en möjlighet” som “bara finns en gång per generation. Det är en fantastisk möjlighet” (Honeywell).(35)
Ytterligare en “möjlighet” visade sig i och med Västs koordinerade försändelser av stridsvagnar, nu också möjligen jetflygplan (Ukraina lär få F-16, då det “Frånsett kärnvapen, inte finns någonting kvar vi inte kan få”, för att citera Yuri Sak, rådgivare åt det ukrainska försvarsministeriet).(36) Ukraina har sedan början av kriget fungerat som “i stort sett en prövningsplats” för moderna västerländska militära system “mot den ryska armén”, som utrikesminister Reznikov förklarade i juli 2022. Numera är media öppna om saken: “Ukraina har blivit ett veritabelt krigslabb” i “varenda bemärkelse” (CNN), något man är väldigt stolt över.(37)
Det är inte de motiveringar till vår inblandning i kriget kreti och pleti får höra i TV och Radio, men å andra sidan citerar jag nu kommunikationen mellan de som styr showen, som ofta är rätt uppriktig och frank. Det har man råd med, eftersom den främsta fienden – den inhemska befolkningen – sällan tar del av den.
Sverige skickade i januari stridsvagnar och vapen värda 4,3 miljarder svenska kronor (ett bidrag av skattepengar som går direkt till high-tech-sektorn). SÄPO-chefen Charlotte von Essen manade befolkningen att inte delta i protester, då sådant innebär “anti-statliga” och osvenska “budskap”. Ulf Kristersson ville att svenskarna skulle “undvika splittring” – något som annars kan skada “företagens intressen”. Detta väckte inga reaktioner i media, som för övrigt är lyriska över våra politiska ledare för att de är “påfallande överens” (Anders Lindberg).(38)
Att svensk självbelåtenhet överträffas av absolut ingen, är vid det här laget inte mycket till överraskning. Men militära analytiker “fråga[r] sig hur stor effekt det ger” med “ett eller ett antal kompanier stridsvagnar med 10 stycken stridsvagnar per kompani”, som FOI:s Johannes Andersen påpekade. Detta uttalande var inte censurerat, utan snarare nedgrävd i tidningen, i den sista paragrafen av en lång rapport.(39)
Massiv ilska över “Den tyska trögheten” väcktes när Tyskland först tvekade på att skicka Leopard 2 till Ukraina (DI:s Henrik Westman). En pseudohistorisk publikation samlades på hög, och i enlighet med tidigare mediapraxis försökte journalister tyda kaffesumpet för att förklara varför ledare agerade som dem gjorde: “Skuggan från andra världskriget lämnar aldrig det tyska medvetandet” (DN) . “Fantomsmärtor” håller sig hos tyskarna “efter kriget” för 80 år sedan, och som “riskerar tungt” att bryta med arvet från “Beethoven, Goethe” och så vidare (DI:s Maria Borelius).(40)
Europeisk elitopinion fördömde USA-marionetten Olaf Scholz för hans “ansvarslöshet” och “svaghet”, men hyllade däremot “Politiker såsom den hökaktiga utrikesministern från De Gröna, Annalena Baerbock”, som är “personligt hedervärd” – smicker hon förtjänade för att hon öppet deklarerade att “Vi är i krig mot Ryssland”, vilket möttes med ovationer i Europaparlamentet, men tystnad i media.(41)
Den internationella pressen insåg: “Att skicka pansarvagnar till Ukraina fastställer en sak: detta är nu ett västerländskt krig mot Ryssland”, för att citera The Guardian. Lite saktfärdigt, kan man säga.(42)
Pressen mättades med påminnelser om vår “skyldighet att bistå ukrainarna” (DN) med vapen. Det är bokstavligen omöjligt att hitta en enda fras i pressen som kräver svenska vapenleveranser till Jemen, som sedan 2015 attackerats och ockuperats av en koalition väststater (däribland Sverige) och arabiska kungadömen, som dödat ungefär en halv miljon människor. Europas och Amerikas vapenleveranser till koalitionen har belöpt sig till ett värde av minimum $100-$200 miljarder. För att förtydliga, finns det mig veterligen en enda referens till detta i all svensk media, nämligen den jag skrev för en liten tidning, Proletären. Den Fria pressen håller sig alltså till spelreglerna.(43)
Detta illustrerar att det samtida mediebruset om vår “skyldighet” är pur hyckleri, och av vilket dimensionerna förmodligen inte kan återskapas ens av den vulgäraste kommissarie i det ryska propagandasystemet. Än mer dramatiskt är det faktum att innebörden av denna banala observation knappt kan begripas psykologiskt, än mindre uttryckas allmänt i ett djupt indokrinerat samhälle som vårt.
Bortom medias orkestrerade agnatologi kan den fanatiske läsaren av media få reda på att till och med USA:s tidigare ÖB, Michael Mullen, varnar att läget blivit så krisartat att Väst “måste göra allt vi kan för att försöka lösa” kriget “vid förhandlingsbordet”. The Wall Street Journal rapporterar att “Ämbetsmän i somliga huvudstäder fruktar att Kreml” kan “få övertaget i ett utnötningskrig”, “tid kan förmodligen hamna på Rysslands sida”.(44)
Faktum är att Ukraina har använts cyniskt av Väst i nästan ett decennium för att främja våra strategiska mål, och här har ukrainska liv aldrig spelat någon roll frånsett när en propagandafunktion kunnat uppfyllas genom att låtsas om annat. Detta fortsätter än idag, och det är oberoende av utvecklingen på krigsfältet. Ingen kommer utkräva vårt ansvar för fördrävandet av det ukrainska folket, särskilt när de har de två ledande propagandasystemen, Väst och Öst, enade emot sig.
23. Reuters, 7 mar. 2022.
24. Covert Action Magazine, Vladimir Solovjov, 14 mar. 2022.
25. Fox News, 5 mar. 2022; Axios, Julia Shapero, 13 mar. 2022; Antiwar, Ted Snider, 16 mar. 2022.
26. Reuters, 6 maj 2022; Foreign Affairs, Fiona Hill & Angela Stent, sept./okt. 2022; Antiwar, Dave DeCamp, 31 aug. 2022. För fler kommentarer, se Peoples Dispatch, Abdul Rahman, 9 maj 2022; Antiwar, Kyle Anzalone & Will Porter, 20 mar. 2022.
27. SvD, Ilmari Käihkö & Jan Honig, 28 aug. 2022
28. Uttalandet, rapporterat i AFP, återgavs (21/22 maj) i Times of Israel, The Economic Times, Gulf News och andra arabiska tidningar, praktiskt taget helt okända för de flesta västerländska läsare.
29. Sydsvenskan, Ledarredaktionen, 28 apr. 2022.
30. Bloomberg, Hal Brands, 10 maj 2022.
31. Mint Press News, Alexander Rubinstein, 22 mar. 2022; The Grayzone, Aaron Maté, 24 mar. 2022; Euro Weekly, Chris King, 16 jan. 2023.
32. CEPA, 18 nov, 7 och 11 dec 2022.
33. Antiwar, Dave DeCamp, 11 jan. 2023; Der Spiegel, 20 jan. 2023.
34. Antiwar, Dave DeCamp, 24 jan. 2023.
35. DI, Malin Rising, 21 jan. 2023.
36. Antiwar, Dave DeCamp, 26 jan. 2023.
37. The Warzone, Dan Parsons, 19 jul. 2022; CNN, Katie Lillis & Oren Liebermann, 16 jan. 2023.
38. GP, Anja Haglund, 11jan. 2023; SR, 31 jan. 2023; Aftonbladet, Anders Lindberg, 10 jan. 2023.
39. SvD, Tea Oscarsson, 26 jan. 2023.
40.DI, Henrik Westman, 25 jan. 2023; DN, Ledarredaktionen, 26 jan. 2023; DI, Maria Borelius, 26 jan. 2023.
41. CEPA, Edward Lucas, 21 jan. 2023.
42. The Guardian (USA), Martin Kettle, 27 jan. 2023.
43. Proletären, Andi Olluri, nr. 4, 2023, s. 22
44. Antiwar, Medea Benjamin & Nicholas Davis, 4 jan. 2023; WSJ, Laurence Norman & Stephen Fidler, 28 jan. 2023. Cf. Aftonbladet, Wolfgang Hansson, 21 jan. 2023.
