oss 100 kroner!
Før var han «tyrann», nå heter det at han «kjempet for Ukrainas sjølstendighet».
I mange år var det slik at noen små nazigrupper hvert år samlet seg for å hylle krigerkongen Karl XII. Men nå er han blitt mainstream. Vi sakser fra Swebbtv:
Bonnierpressen hyllar Karl XII – ”kämpade för Ukrainas självständighet”
Från att tidigare ha beskrivits som en ”tyrann” i DN Kultur beskrivs nu den svenska krigarkungen Karl XII som en frihetskämpe. Han slogs för Ukraina, och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj fortsätter denna frihetskamp, påstås det.
I maj 2021 kunde man läsa på DN Kultur att Karl XII, Sveriges kung mellan 1697-1718, ”var en tyrann som satte skräck i Sverige”.
Vidare beskrivs ”det brutala system som rådde i Sverige under Karl XII:s tid”.
Senare under 2021 påstods det i DN Kultur att ”Karl XII offrade många liv för att förverkliga sin idé om storhet” och att kungens envälde ”innebar stort lidande”.
Idag låter det annorlunda.
Under tisdagen publicerade DN Kultur en artikel skriven av Magnus Linnarsson, docent i historia vid Stockholms universitet.
Där beskrivs Karl XII som en frihetskämpe, som en kung som ”kämpade för Ukrainas självständighet”.
”En som inte skulle hållit med Vladimir Putin är till exempel Karl XII. Vid sekelskiftet 1700 bedrev den svenska kungen en aktiv politik, och förde ett krig, där ett av målen var ett självständigt Ukraina. För Karl XII och svenskarna var Ukraina inte en del av Ryssland – det var en egen stat”, står det bland annat i DN-artikeln.
Det dras också paralleller till Ukrainas samtida regim, som miljardären Bill Gates nyligen beskrev som ”en av de värsta i världen; korrupt och kontrollerad av ett fåtal rika människor”.
”Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj fortsätter kampen för det fria Ukraina”, påstås det under en bild i den senaste DN-artikeln.
DN har dock även tidigare hyllat Karl XII, när det passat. I en artikel från 1992 – samma år som flyktingvågen från Balkan – hette det att ”Karl XII var den store flyktingmottagaren”.
Kommentar:
På 1600 og begynnelsen av 1700-tallet var Sverige en av Europas absolutte stormakter. Allerede da hadde landet en betydelig industri, ikke minst våpenindustri, og på begynnelsen av 1600-tallet var landet i ferd med å bygge opp et stort rike rundt Østersjøen. Sverige ble en av de store aktørene i Trettiårskrigen, som var datidas «verdenskrig». Sverige gikk tungt inn i krigen i 1630 under ledelse av kong Gustav Adolf. Ved hjelp av Nederland og andre militære eksperter hadde Gustav Adolf skaffet seg datidens mest moderne hær. Den var kjent for å ha høy disiplin, være modige og ha et mobilt artilleri. Svenska stålet, förstås!
Svenskene slo den tyske keiseren ved slaget ved Breitenfeld (1631) og ved Lützen i 1632, men der falt Gustav Adolf.
Den svenske hæren fór fram så brutalt at tyske mødre i generasjoner etterpå advarte barna sine. Hüt dich Kind, sonst kommt der Schwede! (Pass deg barn, ellers kommer svensken!)
8 millioner mennesker skal ha blitt drept i denne krigen og store deler av Sentral-Europa ble lagt øde.
Karl XII, som svenskene også kaller Kalle Dussin, fortsatte Sveriges erobringskriger, og hans store prosjekt var å skulle nedkjempe og erobre mest mulig av Russland.
Som kjent invaderte han Norge i 1716 og 1718, men før det hadde han gått på det store nederlaget mot russerne.
I samtida mente man nok at det burde være lett match for stormakta Sverige å nedkjempe Russland, og Karl XIIs styrker trengte da også langt inn i landet, helt til Poltava, som er i nærheten av det som er fronten i Ukraina i dag.
Men i slaget ved Poltava 8. juli 1709 gikk svenskene på et katastrofalt nederlag. De tapte 12.500 mann og svært mye av sine våpen. Stormakta Sverige ble aldri den samme etter dette.
Men nå værer altså skapimperialistene i Sverige vårluft og rehabiliterer Kalle Dussin. Kanskje de håper på revansje etter det forsmedelige nederlaget i 1709?
Men slik meldingene fra fronten lyder, virker det som svenskenes nye helter vil forstå det Karl XII, Napoleon og Hitler burde ha vist dem, nemlig at det ikke er så lurt å gå til krig mot Russland.
