oss 100 kroner!
Paul Robeson (1898–1976) var en amerikansk sanger og skuespiller. Han var også en glødende forkjemper for de svartes rettigheter. På grunn av kommunistiske sympatier var han i 1950–1958 nektet utreisetillatelse fra USA. I 1958–1963 var han bosatt i Storbritannia. Som konsertsanger (fra 1925) ble han berømt som fremragende tolker av spirituals og verdenskjent gjennom sine mange grammofoninnspillinger. Han turnerte i Europa, og hadde konsert i Oslo i 1949. Bertil Carlman har oversatt en artikkel av den kinesiske professoren Gao Yunxiang om hvorfor Robeson var så høyt elsket i Kina.
Introduksjon av Bertil Carlman.
Sedan något år får jag ständiga nyhetsbrev från Friends of Socialist China. I och med det senaste brevet,”Varför Folkrepubliken Kina omfamnade Paul Robeson” råkar ett par av mina funderingar om honom åter dyka upp.
Här är först en kort video från 2015 som beskriver honom bra (Paul Robeson.) Wikipedia skriver så här om honom: Political views of Paul Robeson ”Underhållaren och aktivisten Paul Robesons politiska filosofi och uttalade åsikter om inhemska och internationella kommunistiska länder och rörelser, var föremål för stor oro för västerländska massmedia och USA:s regering under det kalla kriget. Hans åsikter orsakade också kontroverser inom raden av svarta organisationer och inom underhållningsindustrin.” Man kan också på nätet läsa ”Robeson identifierades aldrig officiellt som medlem av kommunistpartiet i USA (CPUSA) nationellt eller internationellt. Robesons tro på socialism, hans band till CPUSA och vänsterfackföreningar, och hans erfarenheter i Sovjetunionen fortsätter att orsaka kontroverser bland historiker och forskare såväl som fans och journalister.” Han gjorde också en inspelning av Sovjetunionens nationalhymn.
Min tidigare tanke var att göra en artikel som jämförde senatsförhöret av Paul R. den 31:a maj 1948, med senatsutfrågningen av George Galloway den 3:e november 2012, men det blev aldrig av. Men nu då jag fått veta mer om Pål Robesons förhållande till Kina, är det väl lämpligt att översätta artikeln jag fick, och som skrivits av professor Gao Yunxiang.
Why the People’s Republic of China embraced Paul Robeson – Friends of Socialist China
Nedanstående artikel av Gao Yunxiang (professor i historia vid Toronto Metropolitan University i Kanada och författare till den kritikerrosade Arise, Africa! Vråla, Kina! Svarta och kinesiska medborgare i världen under det tjugonde århundradet, publicerad förra året) är en fascinerande och detaljerad redogörelse för de speciella relationerna mellan den kinesiska revolutionen och den stora afroamerikanska sångaren, skådespelaren och marxisten Paul Robeson (1898–1976), som är från 1930-talet och som fortfarande påverkar oss. Professor Gao beskriver detta som «en del av historien som förbinder svart internationalism med kinesiska och kinesisk-amerikanska människors erfarenheter.»
Hon förklarar att den Kinas kärlek till Robeson «härrör mest av allt från hans roll i att över världen sprida folkrepubliken Kinas framtida nationalsång». Introducerad i november 1940, uttryckte dess texter för Robeson, «beslutsamheten hos världens förtryckta, i deras kamp för befrielse.» I november 1941 spelade han in den på ett album tillsammans med Chinese People’s Chorus, som hade organiserats av medlemmar i Chinese Hand Laundry Alliance, en viktig arbetarklassorganisation i New York Citys Chinatown. Soong Qingling, änka efter Kinas första president dr. Sun Yat-sen, och senare hederspresident i Folkrepubliken Kina, beskrev Robeson som «folkets röst i alla länder».
Robesons kopplingar till det kinesiska folkets kamp och ambitioner går dock tillbaka till åtminstone 1935, då han i London träffade Mei Lanfang, betraktad som fadern till den moderna Pekingoperan, som återvände från tre veckors framgångsrika framträdanden i Sovjetunionen.
Den 1 oktober 1949, när ordförande Mao proklamerade grundandet av Folkrepubliken Kina, sjöng Robeson nationalsången på Gatorna i Harlem, och kopplade sina gratulationer till den kinesiska ledaren. Trots ondskefull förföljelse stod han på sig, när kinesiska styrkor gick in i Koreakriget. Ömsesidigt stöd mellan Folkrepubliken Kina och Demokratiska folkrepubliken Korea skulle, insisterade han, vara den «stora sanningen» i deras gemensamma resa till frihet. Det var bara logiskt för kinesiska volontärer att komma till «det heroiska koreanska folkets hjälp».
Artikeln belyser också hur filmen ”The proud Valley” från 1940, med Robeson i huvudrollen, och som utspelar sig i gruvsamhällena i södra Wales, visades i Kina på 1950-talet samt hans deltagande i vänskapsaktiviteter för Kina i Storbritannien efter att myndigheterna i USA tvingades återställa hans pass.
Även om den här artikeln innehåller ett par påståenden i sina slutsatser som redaktörerna för denna webbplats inte håller med om, publicerar vi den igen, eftersom det fascinerande och rörliga historiska materialet, som den presenterar, måste göras känt för en så bred publik som möjligt. Artikeln publicerades ursprungligen av Aeon Newsletter i Australien.
Hvorfor Folkerepublikken Kina omfavnet Paul Robeson
Av professor Gao Yunxiang.
Flera gånger under de senaste åren har kinesiska programföretag sänt program som innehåller Paul Robeson (1898–1976), en av de mest populära afroamerikanska sångarna och skådespelarna på sin tid, och en välkänd medborgarrättsaktivist. China National Radio och olika kanaler i den mycket inflytelserika China Central TV visade Robeson på program 2009, 2012 och 2021 vilka berättade om Kinas motstånd mot utländska militär aggression. Detta är en anmärkningsvärd stor täckning i kinesiska medier av en amerikan som dog för flera decennier sedan. Även om det inte är allmänt känt i USA, fortsätter förhållandet mellan Robeson och Kina att skapa genklang i dagens Kina. Det är en del av den historia som förbinder svart internationalism med erfarenheterna från kinesiska och kinesisk-amerikanska människor. Robeson var en av de viktigaste personerna i en allians mellan det maoistiska Kina och politiskt radikala afroamerikaner.
Den kinesiska kärleken till Robeson härrör mest av allt från hans roll i att över jorden sprida Folkrepubliken Kinas framtida nationalsång. I november 1940, i New York City, fick Robeson ett telefonsamtal från den kinesiska författaren och filosofen Lin Yutang. Lin bad Robeson att träffa en nykomling från Kina: Liu Liangmo, en produktiv journalist, begåvad musiker och kristen aktivist. Inom en halvtimme var Robeson i Lins lägenhet för ett möte. I sina många artiklar som publicerades i kinesiskspråkiga tidskrifter, påpekade Liu att Robeson «strålade mot mig med sitt vänliga leende och höll fast mina händer i sina gigantiska händer». De två blev snabbt vänner.
Robeson frågade om ’masssångrörelsen’ som Liu hade initierat i Kina. Liu berättade för honom om den nya genren av kinesisk kamp och folksånger, som han hade hjälpt till att skriva inför krigsmobiliseringen, och han sjöng några stycken. Robesons favorit var signaturstycket ’Chee Lai!’ eller ‘March of the Volunteers’ eftersom, som han förklarade, dess lyrik ‘Stå upp, ni som vägrar att vara bondslavar!’ uttryckte beslutsamheten hos världens förtryckta, i deras kamp för befrielse. Robeson lyssnade uppmärksamt på Lius återgivning av låten, gjorde några anteckningar och gav sig av med en kopia av texten. En stjärnklar natt, veckor senare, deltog Liu i en Robeson-konsert utomhus på Lewisohn Stadium på campus vid City College of New York. Robeson sjöng många ”Negro Spirituals” och sånger om nationella strider mot fascismen; sedan meddelade han: ‘Jag ska sjunga en kinesisk kampsång ikväll för att hedra det kinesiska folket, och den låten är ‘Chee Lai!’ Robeson, erinrade sig Liu, sjöng på perfekt kinesiska.
Omslag till albumet Chee Lai! inspelad av Paul Robeson, Liu Liangmo och Chinese People’s Chorus för Keynote Records 1941
I november 1941 spelade Robeson, Liu och Chinese People’s Chorus (som Liu hade organiserat bland medlemmar i Chinese Hand Laundry Alliance, en fackförening i New York Citys Chinatown) ett album med Keynote Records med titeln Chee Lai! Sånger från Nya Kina. Lius marginalanteckningar för albumet berättar, att han såg samarbetet som «ett starkt tecken på solidaritet mellan kineserna och ’Negro people’». Robesons anteckningar lyder:
Chee Lai! (Stå upp!) är på miljontals kinesers läppar i dag, ett slags inofficiell hymn, har jag fått höra, som kännetecknar detta folks oövervinnerliga anda. Det är ett nöje och ett privilegium att få sjunga både denna sång, med modern komposition, och de gamla folkvisor som en nation i kamp har satt nya ord på.
Madame Sun Yat-sen (Soong Ching-ling), ……….. berömde Robeson som «folkets röst i alla länder» och «vår egen Liu Liang-mo, som har lärt en nation av soldater, gerillatrupper, bönder och vägbyggare att sjunga medan de sliter och slåss.» Madame Sun tillade att hon hoppades att albumet med låtar «som blandar harmonierna i öst och väst [skulle] vara ett annat band mellan fria folk.» New York Times hyllade albumet som ett av årets bästa, och det blev snabbt populärt runt om i världen.
Under 1940- och 50-talen gjorde Robeson flera repriser av ‘Chee Lai!’ vid sina många konserter i Nordamerika och Europa, och låten blev en del av det västerländska livet. Hollywoods filmskapare antog «Chee Lai!» som ledmotiv till MGM-filmen Dragon Seed (1944), med Katharine Hepburn i huvudrollen och ursprung i Nobelpristagaren Pearl S Bucks bästsäljande roman om Kinas motståndskrig mot Japan. US Army Air Force Orchestra spelade melodin i början och slutet av en film producerad av det amerikanska utrikesdepartementet, Why we fight: the Battle of China (1944), regisserad av Frank Capra.
Robeson och Lius samarbeten var en del av Robesons allianser med vänsterkinesiska konstnärer som kom på besök. Bland dem Robeson blev vän med fanns Pearl S Buck, romanförfattaren och ’vakthållaren’ för kinafrågor i USA, Anna May Wong, en känd kinesisk-amerikansk skådespelerska, Madame Sun Yat-sen och Mei Lanfang, Kinas mest framstående operasångare. Mannen som kinesiska statliga medier skulle kalla «Black King of Songs» och Mei – «King of Peking Opera» – hade träffats i London 1935. Mei anlände dit i maj, efter ett tre veckors framgångsrikt framträdanden i Moskva och Leningrad med Hu Die(Butterfly Wu) – framröstad till Kinas «Filmdrottning» av fans 1933. Robeson var i London och agerade i Stevedore (1934), en pjäs om svart-vit arbetarenhet som hade producerats i New York City.
Robeson, som nu etablerat sig som en orädd och pålitlig vän till Kina, blev politiskt gift i USA
Robesons antagande av låten ‘Chee Lai!’ i sin repertoar ledde till ett närmare förhållande med det kinesiska kommunistpartiet (KKP) och med Folkrepubliken Kina., Efter KKPs seger över nationalisterna år 1949, gjorde det segrande partiet ‘Chee Lai!’ till Kinas nationalsång. Den 1:a oktober, sjöng Robeson «Chee Lai!» på Harlems gator för att fira tillkännagivandet av folkrepubliken Kinas etablering. Han skickade ett telegram till Mao Zedong för att gratulera den nya regeringen: «Vi firar Folkrepubliken Kinas födelse, eftersom den är en stor kraft i kampen för världsfred och mänsklig frihet.» People´s Daily och Xinhua News Agency, språkrör för KKP, publicerade Robesons telegram. Robeson, som nu etablerade sig som en orädd och pålitlig vän till Kina, blev politiskt gift i USA.
Den 20 april 1949 hade Robeson sagt till World Congress of Partisans for Peace i Paris att det var «otänkbart att amerikanska negrer skulle gå i krig mot Sovjetunionen [och] för dem som har förtryckt oss i generationer.» Jackie Robinson, den afroamerikanska basebollstjärnan som Robeson hade hjälpt med att bli integrerad i spelet, fördömde Robesons uttalande. Men den afroamerikanska intellektuella medborgaraktivisten W. E. B. Du Bois stod fast vid Robeson, som han påminde om i sin självbiografi (1968):
Robeson sa att hans folk ville ha fred och ’aldrig skulle slåss mot Sovjetunionen.’ Jag gick med de tusentals i vild hyllning.
Detta var för Amerika hans brott. Han kanske hatar vem som helst. Han kanske är med och mördar runt om i världen. Men att förklara att han älskade Sovjetunionen och inte skulle gå med i krig mot det – det var det värsta brott som USA kände till … Ändå har Paul Robeson behållit sin själ och stått på sig. Ändå älskar och hedrar han Sovjetunionen. Ändå har han hopp för Amerika. Ändå hävdar han sin tro på Gud.
People’s Daily fördömde Robinson och försvarade Robeson. [Tidningen] rapporterade Robesons tal och lyfte fram de stående ovationer som stjärnan fick från de 2 000 deltagarna inklusive Nobelpristagaren och kärnforskaren Frédéric Joliot-Curie och Pablo Picasso, en vän till Robeson.
Robesons band med Folkrepubliken Kina och Sovjetunionen lockade fram protester i USA. I augusti 1949, under Peekskill-upploppen i staten New York, attackerade högermobbar en offentlig konsert där Robeson skulle sjunga. Snart drog USA:s utrikesdepartementet in Robesons pass och stoppade hans karriär. Efter dess svåra födelse mitt i det intensifierade kalla kriget, konfronterade det framväxande Kina samtidigt [genom sitt deltagande] i Koreakriget en supermakt med kärnvapen.
I sina skrifter och tal, och i kinesiska statliga medier, gav Robeson och Kina varandra orubbligt stöd. Robeson meddelade att kommunistregeringarnas ömsesidiga stöd skulle vara den «stora sanningen» i deras gemensamma resa till frihet. Således var det bara logiskt för de kinesiska volontärerna att komma till «det heroiska koreanska folkets hjälp», insisterade Robeson. Han var fast övertygad om att Kinas deltagande i Koreakriget var avgörande för att försvara väl förtjänad «frihet, värdighet och säkerhet» för miljontals människor i Asien. People’s Daily citerade en nationell undersökning i USA som visade på majoritetsstöd för att omedelbart avsluta Koreakriget och gav Robeson och Du Bois ’credit’ för att ha påverkat denna trend i den allmänna opinionen.
När nyheterna om Peekskill-upploppen rullade runt om i världen, utfärdade China Federation of Literary and Art Circles och China National Association of Musicians ett gemensamt offentligt brev för att trösta Robeson och uttrycka «vår enorma vrede och stenhårda protest mot brotten från de amerikanska fascistiska banditer som attackerar konserterna med ’the Black King of Songs’». I brevet stod det: «Vi sänder vår broderliga tröst till Robeson från fjärran och välkomnar honom varmt till det befriade Kina.»
Berättelsen om «The Black King of Songs» förändrades i Kina, från exotiserad underhållare till heroisk förebild
Under hela 1950-talet främjade Kina Robeson som en heroisk revolutionär modell för att inspirera de socialistiska medborgarna i Kina. Robeson delade denna höga ställning med några andra utlänningar, inklusive den Nobelprisvinnande forskaren Marie Curie; det vietnamesiska kommunistpartiets ledare Ho Chi Minh, den legendariska kanadensiska läkaren Norman Bethune, och Lu Xun, fader till Kinas moderna litteratur. Robeson var den enda svarta personen som ärades så högt, och detta faktum revolutionerade bilden av svarta människor i Kina och blev en milstolpe i kinesisk-afrikanska relationer.
Robeson gjorde det möjligt för KKP att kontrastera USA:s demokratiska system med Jim Crow-rasism som var apartheidlivet för miljontals svarta amerikaner. Uppmuntrade att acceptera Robeson som en heroisk revolutionär modell, bombarderades massorna i Kina med reklammaterial om honom. Robeson återinfördes som «the Black King of Songs» som ”förkroppsligade det perfekta äktenskapet mellan konst och politik för de förtryckta massorna i världen”. Hans gamla vän Liu Liangmo skrev en artikel med titeln ‘Paul Robeson: The People’s Singer’ och den cirkulerade i Kina och i amerikanska Chinatowns mellan 1949 och 1950. Efter ett decennium som främjade Kinas sak för afroamerikaner i USA, hade Liu just återvänt till Kina för att fungera som tjänsteman på en hög kulturell nivå. Han var pionjär genom att hylla svart amerikansk storhet för det kinesiska folket. Hans artikel om Robeson, skriven månader före utropandet av [folkrepubliken] Kina, förändrade den vanliga berättelsen i Kina om «the Black King of Songs», från exotisk underhållare till en heroisk förebild. Efter Lius artikel översattes Shirley Graham Du Bois biografi om Robeson till kinesiska: Paul Robeson, Citizen of the World. För att ingjuta långvariga budskap på barn inriktade sig vissa kinesiska publikationer år1949 på tecknade serier. Samlingar av Robesons låtar, kallade «Black spirituals» med texter på både engelska och kinesiska och förenklade musiknoter, blev tillgängliga för allmänheten.
I mitten av 1900-talet växte Robeson till en ikon för internationalism och socialistiska värderingar. Kinesiska författare hyllade de fysiska egenskaperna hos «the Black King of Songs» och lyfte fram hans hudfärg i diskussioner om hans konst och politik. People’s Daily utropade: «Så länge vi har Robeson, är svart musiks bidrag till världskulturen självförklarande.» I samma tidning fanns redaktören Yuan Shuipais poesi som berättade om Peekskill -upploppen: ‘Robesons mörka ansikte lyser och Robesons låtar klingar.’ Titeln på biografin Paul Robeson: Citizen of the World belyser hans internationalism. Omslag av alla publikationer om Robeson dominerades av en mörk bakgrund, som indikerar hans ras, i vilken hans ansikte är suddigt och med kinesiska tecken i blodrött, som symboliserar hans vänsterism.
Omslaget till den kinesiska översättningen av Paul Robeson själv utgivna memoarer Here I Stand (1958)
Film bidrog också till Robesons popularitet som hjälte i Kina. Under Republiken Kinas tid (1912–49) dominerades representationen av svarta människor av stereotypa «primitiva» atletiska och musikaliska personligheter och kommersialiserad exotism. De vanliga medierna framställde sällan svarta kändisar men de hade med Robeson. Hans mest kända film, The Emperor Jones (1933), visades på Shanghais teatrar. Med åberopande av den tragiska kinesiska historiska hjälten Xiang Yuöversattes filmen och fick namnet End of the King. Shanghai Daily, den kanske mest populära samtida tidskriften, hade en annons som marknadsförde filmen som ett «Lifetime Masterpiece av Paul Robeson». Annonsen innehöll en koppling som sammanfattade Xiang Yus nederlag.
Filmskapare i Folkrepubliken Kina deltog också i det transkontinentala samarbetet med den uppmärksammade Joris Ivens-dokumentären The Song of the Rivers (1954) [tyskt ljud och engelsk text]. Filmen skildrar Robeson som symbolen för global proletär solidaritet och illustrerar arbetarnas gemensamma öden och förhoppningar vid floderna Volga, Mississippi, Nilen, Yangtze, Amazonas och Ganges. Shanghai Film Studio översatte den omedelbart till kinesiska. Medan den nya regimen i allmänhet avvisade Hollywood- och europeiska filmer, fördes en brittisk film med Robeson – The Proud valley (1940), om en amerikansk sjöman som går med i ett gruvsamhälle i södra Wales och delar sina passioner och kamp – till kinesisk publik runt 1956 och mottogs väl. Med en stillbild från filmen rapporterade People’s Daily 1959, att den kinesiska publiken firade Robesons 61-årsdag med en visning.
Proud Valley presenterade den muskulösa och barbröstade Robeson som en gruvarbetare som kämpade i en arbetskonflikt, och gav Kinas socialistiska medborgare en modell av maskulinitet. Paul Robesons «nakna manlighet», som «vissa vita människor är rädda för», som W E B Du Bois tidigare hade noterat, var inte ny i Kina. Nie Er, den begåvade kompositören av ‘Chee Lai!’, hade utgett sig för att vara en svart gruvarbetare i filmen The Glory of Motherhood (1933), ibland översatt som The Light of Maternal Instinct. Nie distribuerade stolt till vänner bilder av sig själv med namnteckning på. Han var halvnaken och målad mörk för att likna Robeson.
Robeson hade sjungit «Chee Lai!» för att berätta om folkets lidande och kamp i det mörka «gamla Kina»
Folkrepubliken använde också Robesons atletiska kropp för att lyfta fram skillnaden mellan «onormal» och korrupt kommersialiserad professionell sport – i både kapitalistiska länder och de koloniala fördragshamnarna i det «gamla Kina» – och socialistisk sport för medborgarnas och nationens välbefinnande. Kinesiska medier motiverade Robesons korta karriär som professionell idrottare som en nödvändighet för en bra familjeman som «pressades av tyngre skyldigheter efter sitt äktenskap». Och man gav honom applåder för att han förstod att de kapitalistiska ägarna drev sina arenor och lag som företag, och utnyttjade idrottare som riskerade sina liv för att ge vinst. De som skrev om honom noterade att amerikanska affärsmän försökte locka Robeson till en mycket rasistisk och kontroversiell professionell boxning genom att lova honom titeln «King of Boxing» samt stor rikedom, men Robeson vägrade helt och hållet.
År 1958 beslutade USA: s högsta domstol att utrikesdepartementet saknade befogenhet att neka pass till medborgare som vägrade att underteckna försäkran om att de inte var kommunister. Robeson skaffade omedelbart ett nytt pass. Kinas statliga medier firade hans nya frihet att resa som en triumf för rättvisa, fred och demokrati. Mellan 1958 och 1960 följde People’s DailyRobesons resor och hyllade hans fortsatta tillgivenhet för Kina. Tidningen rapporterade att sångaren hyllade stödet från det kinesiska folket, genom att reprisera kinesiska folksånger, inklusive klassikern «Over That Faraway Place», anpassad från en kazakisk folklåt, vid sin Carnegie Hallkonsert och vid British Peace Councilmötet i London 1958. Tidningen firade att Robeson «sjöng för det nya Kinas 10-årsdag» vid en konsert 1959 anordnad av Sino-British Friendship Association på Princes Theatre i London. People’s Daily kommenterade också att medan Robeson hade sjungit «Chee Lai!» för att berätta om folkets lidande och kamp i det mörka «gamla Kina», framförde han romantiska folksånger som «Over That Faraway Place» för att återspegla optimismen och lyckan i det nya Kina. 1960 deltog Robeson och hans fru tillsammans med 9 000 personer i den första kinesiska filmfestivalen i London. Den organiserades av British Academy of Film and Television Arts.
Tjänstemän från USA såg till att Robesons pass «inte var giltigt för resor till eller i kommunistkontrollerade delar av Kina [,] Korea [och] Vietnam [,] eller till eller i områden i Albanien [och] Ungern.» Så People’s Daily presenterade sin återförening med kinesiska delegater i London för att framställa en rosig bild av socialistisk utveckling, medan det stora språnget pågick. Denna radikala kampanj, som syftade till att komma ikapp och överträffa industrialiseringen i Storbritannien och USA och att bygga socialismen «bättre, snabbare och billigare», ledde till stor hungersnöd för 20–30 miljoner människor.
Robeson hade redan storvulna ideologiska och konstnärliga visioner, innan han först stötte på vänsterkineser och det kinesiska kommunistpartiet. Ändå formade dessa kontakter påtagligt hans filosofiska, politiska och personliga uppfattningar om livet och om framtiden. Kina blev en glad förlängning av hans vänsteråsikter. Robeson hade förutspått att den kommunistiska segern 1949 gjorde Kina till modell för miljoner människor att besegra kolonialismen. Han föreställde sig på ett romantiskt vis, att den färgade världen kunde se det stigande Kina som en «ny stjärna i öst … som pekar ut vägen från imperialistiskt slaveri till självständighet och jämlikhet. Kina har visat vägen.»
Vänsterns arv att framställa afroamerikanska figurer som de sanna revolutionärerna fick Folkrepubliken Kina att omfamna Robeson som en hjälte och en förebild. Robesons offentliga stöd motiverade KKP:s engagemang i Koreakriget och gjorde det lättare för dess nya diplomatiska försvar och taktik. När Kina motsatte sig den sovjetiska dominansen av världskommunismen och [när Kina] strävade efter ledarskap för tredje världen (som band Kinas öden med tidigare jordbrukskolonier i Asien, Afrika och Latinamerika), överbryggade Robesons gigantiska globala position Kinas allians med Afrika. Men efter den kinesisk-sovjetiska splittringen i början av 1960-talet tystnade Kinas statliga medier och utgivare om Robeson. Hans 70-årsdag 1968 gled förbi utan förvarning i Kina, även om hans tidigare födelsedagar firades som statliga angelägenheter. Robesons ståndpunkt som förespråkade fredlig samexistens mellan länder med olika system, mycket applåderad av Kina under Koreakriget, hamnade nu på fel sida av spänningarna mellan Sovjetunionen och Kina.
1976, med slutet av de radikala maoistiska åren, kom Robeson tillbaka som en hjälte, och han är idag fortfarande populär i Kina. Även när Kina går från kommunism till fullskalig kapitalism, behåller Robeson en speciell plats i nationens hjärta. Olika statliga organ, inklusive Soong Qingling (Madame Sun Yat-sen) Foundation, China Society for People’s Friendship Studies och China Daily organiserade en hyllning den 9 april 2008, som markerade Robesons 110-årsdag. Hans version av «Chee Lai!» spelades i Grand Hall på folkkongressen i Peking under Nie Er Music Week 2009. Robeson hyllas för att ha spridit Kinas nationalsång över världen, för sina sånger som fick hjärtan att beröras, för sina bidrag till den kinesiska nationens befrielse – och för vänskapen mellan folket i Kina och USA, särskilt afroamerikaner. Hans klassiska ”Ol’ Man River” fortsätter att fascinera kineserna.
