oss 100 kroner!
PUBLISH AND BE damned! Genom att ha tagit klivet ut ur tryggheten bland invanda ”vänsterförklaringar”, ett idékomplex som redan en längre tid knakat i fogarna, är jag nu där. Det handlar dock inte ett enda litet uns om att lämna min position som försvarare av folkets intressen i kampen mot överheten av alla sorter. En klassisk kommunistisk positionen för övrigt – utan att vara kommunist dessutom. För mig gäller det blott en slags frigörelse från de idag dominerande vänsterkresarnas rigida idékomplex för identitetspolitisk orientering i samtiden.
Jag tog alltså detta kliv – på darrig ben ska jag erkänna – med att påstå att det islamistiska hotet i Sverige faktiskt måste tas på lika stort allvar – som all annan brottslighet. Det islamistiska hotet kan alltså ej ursäktas med USA:s, Natos, Sveriges och andra västländers krig i Mellanöstern – möjligen delförklaras. Hoten mot exempelvis Lars Vilks är ett inrikespolitiskt problem, som måste hanteras här – trots allt som sker eller skett i Mellanöstern. Vi kan inte vänta på att imperialismen slutgiltigt ska krossas innan vi tar itu med terrorhot på våra egna gator och torg.
Samma sak gäller i konsekvens namn antisemitismen i Malmö, som är en realitet, även om den sionistiska staten Israel både understödjer och tjänar på att saken uppmärksammas. Som sagt, visst är palestinier utsatta för förtryck av det sionistiska Israel. Men det förhållandet kan aldrig ursäkta trakasserier och hot mot judar i Sverige. (Därmed inte sagt att den pågående Förintelsekonferensen eller all mediebevakning med anledning av den är en del av det problemets lösning. Snarare tvärt om. Men den saken tar jag inte vidare nu.)
Vänsterns ”tolkningsmall”
Allt detta har fått mig att även fundera på ett annat förhållande. Vi inom 70-talsvänstern tänker reflexmässigt utifrån något som kan kallas ”Vietnamrörelseperspektivet”. Alltså, våra politiska åsikter formas i för stor utsträckning utifrån hur ”huvudmotsättningen” står i världen. Åtminstone är det så att vi knappast kan bortse ifrån detta perspektiv.
Hos de flesta andra människor, som alltså inte har sina rötter i 70-talsvänstern, formas politiska tanker och åsikter framför allt ur ett lokalt perspektiv, utifrån hur levnadsvillkoren är i den nära omgivningen, på jobbet, i sjukvården, omsorgen, levnadsomkostnader, löner, hyror, kulturfrågor… Så, när våra utrikespolitiska perspektiv och principer krockar med människors helt naturliga främlingsrädsla till exempel, knakar det i vänstermallen, vilket gör att ”vänstern” idag marginaliserar sig själv. Den blir obegriplig för folk.
Den ofta kloke vänsterskribenten Göran Greider skriver den 12 oktober i Expressen bland annat:
”[…] vad hade hänt om hela kultursidesvärlden och alla institutioner unisont hade hyllat Vilks rondellhund när det begav sig? Troligen hade det utlöst ett skred hos otaliga vanliga människor med muslimsk bakgrund som känt sig avhånade. […] Hade alla som en man tokhyllat Vilks då, ja då hade nog integrationen tagit ett stort steg tillbaka, från ett redan dåligt läge.”
Här visar – enligt min mening (genom bland annat ordet ”tokhyllat”) – Greider sin underliggande osäkerhet i frågan, ja på att han faktiskt är rädd för hur ”otaliga vanliga människor med muslimsk bakgrund” ska reagera. Det vill säga att fler ska ”radikaliseras” och bli islamister – om svensk grundlag försvaras. Jag vill påstå att det är denna osäkerhet och rädsla som ända sedan 2010 styrt och som idag relativiserar yttrandefriheten. Hade det verkligen inte funnits en annan väg, en som både visat Vilks verk och samtidigt diskuterat konstens gränser?
När det nu blivit så att invandrargruppers livsnormer (klaner, kultur, religion, Västhat…) kommit att dominera i ”orten” – samtidigt som anställningstryggheten, vården, skolan och bostadssituationen försämras, och när en konstnär mordhotas av islamister – blir det en mycket förvirrande inrikespolitik. Då ropas ”ta fast tjuven!” Det är knappast förvånande. Det är fullt legitimt.
Krigen och förtrycket finns förstås som djupa drivkrafter i bakgrunden, att diskutera, förstå och bekämpa. Men det islamistiska hotet i Sverige mot judar, konstnärer och snart kanske mot andra måste hanteras som en inrikespolitisk demokratifråga. Annars är vi illa ute.
Denne artikkelen ble først publisert på Lindelof.nu
