Revolterna bottnar i extrem ojämlikhet

0
Demonstrasjon i Quito, Ecuador oktober 2019. Shutterstock
Kajsa Ekis Ekman

Av Kajsa Ekis Ekman.

Plötsligt utbryter massprotester världen över. I Chile har ett folkligt uppror mötts med brutal repression från militär och polis. 5000 häktade och 18 döda i skrivande stund. Undantagstillstånd i tio städer och militärfordon som kör rakt på människor: scener som inte setts sedan diktaturens tid. I Libanon har folkmassor tagit till gatorna över religionsgränser för att kräva regeringens avgång. I Ecuador vann ursprungsbefolkningen nyligen en nyckelseger då 15 dagars jätteprotester fick president Moreno att dra tillbaka en serie IMF-reformer.


Denne artikkelen av Kajsa Ekis Ekman ble først publisert som kronikk i Aftonbladet.


Vad är det som händer? Är det ett nytt 2011 – det år som Slavoj Zizek utnämnde till «de farliga drömmarnas år»?

Det är millenniumgenerationen som vill ha allt gratis, menar den amerikanske ekonomen Tyler Cowen. Det är vanligtvis väluppfostrade ungdomar som förvridits av en «radikalt bohemisk vänsterkultur» skriver Nathan Shachar och beklagar att polisen är så «hämmad.» Det är våld och plundringar, skriver Gunnar Jonsson DN:s ledarsida – men Jonsson, vet vi ju, skriver samma sak om alla protester.

Fra en av demonstrasjonene i Santiago de Chile i oktober 2019. Shutterstock

Gemensamt för upproren som drar över världen nu är att den tändande gnistan är ett beslut av transportpolitisk natur: i Ecuador en höjning av bensinpriset, i Chile en höjning av priset för kollektivtrafiken, i Libanon skatter på bensin, tobak och Whatsapp. I Chile är det städerna som revolterar, i Ecuador landsbygden och i Libanon för första gången flera städer. Efter att det låga bensinpriset under flera år motverkat ojämlikhetens effekter har nu höjningen av priset, kopplat till USA:s embargo mot viktiga oljeproducerande länder som Iran och Venezuela, gjort att priset för att resa till arbetet, oavsett bil eller buss, successivt höjts. Det har lett till bensinrelaterade uppror i flera delar av världen, inte minst Frankrike och Sudan. När regeringar dessutom lägger på extra avgifter, eller tar bort subventioner som i Ecuador, är måttet rågat.

när man inte kan ta sig till jobbet, där man inte ens kan tjäna pengar för att leva – då har man fått nog.

Samtidigt saktar den globala ekonomin ner då den expansiva cykeln som inleddes efter krisen nu ser ut att ta slut, men också på grund av handelskriget mellan USA och Kina. Samtliga länder där befolkningen nu protesterar har gått från en period av hög tillväxt till att nästan stå still: 2019 har Libanon har en tillväxt på 0,5 procent. Ecuador 1, 2 procent och Chile 1,8 procent.

Regeringarnas sätt att möta detta har varit att inleda ett ekonomiskt krig mot de fattigaste. Besparingar på den offentliga sektorn, nya skatter, till och med på Whatsapp. Och när man inte kan ta sig till jobbet, där man inte ens kan tjäna pengar för att leva – då har man fått nog.

Fra en demonstrasjon i Beirut 20. oktober 2019. Shutterstock.

Grundorsaken till samtliga protester är nämligen den ekonomiska ojämlikheten. Detta är länder med extrem, extrem ojämlikhet. I Libanon äger 1 procent av befolkningen en fjärdedel av resurserna. Chile är det ojämlikaste landet i hela OECD, och i Ecuador ökar nu åter fattigdomen efter att ha minskat kraftigt under Correa.

I Chile säger man: «Det handlar inte om 30 pesos utan om 30 år» och syftar på tiden efter diktaturen då landet inte har gjort upp med arvet från Pinochet. Författningen, privatiseringspolitiken – det mesta har bevarats oförändrat och generalstrejken kräver nu ett nytt socialt kontrakt. ”Världen har köpt två lögner om Chile» skriver sociologen Atilio Borón: «att transitionen från diktatur till demokrati lyckats och att marknadsliberalismen gagnat alla.» I själva verket är det samma lilla klass som lade beslag på landets rikedomar under Pinochet – däribland Piñera – som fortfarande äger merparten av resurserna, och mer än hälften av befolkningen röstar inte i val.

Ecuador har utsatts för det som har kommit att bli känt i Latinamerika som «mjuka statskupper» och blev ett pilotfall för högerns infiltrationsmetoder. Då det var tydligt att vänstern skulle vinna valet, använde man sig av den kandidat – Lenin Moreno – som presenterade sig som Correas efterträdare för att efter valet vända 180 grader och inleda en brutal högerpolitik samt fängsla tidigare regeringsmedlemmar.

I Libanon har den offentliga sektorn kraschat helt under besparingsivern, till den grad att varken brandkåren eller sophanteringen fungerar. Maktdelningen mellan de religiösa grupperna har lett till att en liten elit nått konsensus om att berika sig själva medan folket får betala de högsta matpriserna och utbildningsavgifterna i regionen.

Och även om samtliga demonstranter klagar på korruption, så kan korruption allena aldrig vara en orsak till uppror. Då skulle hela världen göra revolution hela tiden, men under goda tider är det få som klagar på korruption. Droppen kommer när de rika höjer avgifterna för vanligt folk och samtidigt sänker sin egen skatt.

Skatten för de allra rikaste har aldrig varit så låg som nu, och tendensen är att sänka den ytterligare: Löfvens avskaffande av värnskatten är här del av en global trend.

hur länge kan man föra krig mot de fattiga utan att de säger ifrån?

På den regionala nivån innebär protesterna att den latinamerikanska högern nu stött på motstånd. De har fått avbryta projektet statskupp i Venezuela efter fiaskot i april, och Trump verkar ha pausat planerna på en invasion. De har förlorat ett av sina viktigaste länder, Mexiko, och nu nått nederlag i Ecuador. Argentina går till val i dag och den sittande högerpresidenten Marci har desperat försökt vända sitt underläge genom att höja minimilönerna.

Protesterna följer samma mönster som vi kunnat se de senaste tio åren: de är ledarlösa och ofta oorganiserade vilket tyder på att de kommer att mattas av så småningom. Vad som skiljer 2000-talets Latinamerika från Sydeuropa och Mellanöstern är att vänstern har lyckats ta makten och genomdriva förändringar just på grund av att det skett samtidigt i flera länder, vilket gjort det möjligt att bilda enad front mot finanskapital och utländsk invasion. Om det kommer att ske igen är dock för tidigt att säga.

Det är ju också så här världsekonomins nya ansikte kommit att se ut: ojämlikhet leder till missnöje som då och då kulminerar i protester. De som anklagar demonstranterna för våld måste fråga sig: hur länge kan man föra krig mot de fattiga utan att de säger ifrån?

KampanjeStøtt oss

Start diskusjonen på forum.steigan.no