Nyliberalismen har mött sitt motstycke, Kina

0
Illustrasjon: Shutterstock

Av Ellen Brown. Oversatt til svensk av Nyhetsbanken.

När Federal Reserve förra veckan sänkte räntan, frågade sig kommentatorerna varför.

Enligt officiella uppgifter höll ekonomin på att återhämta sig, arbetslösheten låg under 4% och tillväxten av BNP var mer än 3 %. Enligt Federal Reserves egen bedömning borde snarare räntan ha höjts.

En analys av Ellen Brown, amerikansk advokat och ekonom.
Marknadsexperter förklarade att vi befinner oss i ett handelskrig och ett valutakrig. Andra centralbanker höll på att sänka sina räntor och Fed måste följa efter för att hindra att dollarn blir övervärderad i förhållande till andra valutor. Teorin är den att en billigare dollar gör amerikanska varor attraktivare på utländska marknader och gynnar vår tillverkningsindustri och vår arbetskraft.

Under veckoslutet följde president Trump upp räntesänkningarna genom att hota med att från den 1 september införa en ny tulltaxa på 10 % för kinesiska produkter motsvarande 300 miljarder dollar. Kina svarade med att stoppa de statsägda företagens import av amerikanska jordbruksprodukter och låta värdet på yuan sjunka. Måndagen därefter sjönk Dow Jones index nära 700 punkter, den värsta dagen under 2019. Kriget var igång.

Problemet med valutakrig är att det är ett krig utan segare. Detta visade sig i 1930-talets beggar-thy-neighbor-politik, som bara fördjupade den Stora depressionen. Som ekonomen Michael Hudson påpekat, i en intervju i juni med journalisten Bonnie Faulkner, nyttar det föga för den amerikanska ekonomin att amerikanska produkter görs billigare utomlands, eftersom vi inte längre har en konkurrenskraftig tillverkningsindustri eller produkter att sälja. Dagens arbetare finns till stor del inom servicesektorn – taxiförare, sjukvårdsanställda, försäkringsagenter och liknande. En billigare dollar utomlands gör bara konsumtionsvarorna hos Walmart och importerade råvaror för de amerikanska företagen dyrare.

Det som devalveras när en valuta devalveras är, säger Hudson, huvudsakligen priset på landets arbetskraft och arbetsvillkoren för landets arbetare. Det beror på att kostnaderna ökar för deras boende, utbildning, sjukvård och transporter. I konkurrerande länder subventioneras vanligen dessa kostnader av regeringen.

Den främsta konkurrenten i handelskriget är uppenbarligen Kina, som subventionerar inte bara arbetskostnaderna utan även sina företags kostnader. Regeringen äger 80 % av bankerna, som ger lån på gynnsamma villkor till inhemska företag, särskilt de statsägda företagen. Om företagen inte kan betala tillbaka sina lån, blir vanligen varken bankerna eller företagen försatta i konkurs, eftersom det skulle betyda att jobb och företag försvinner. De lån som inte blir fullgjorda bara överförs i bokföringen eller avskrivs. Inga privata långivare drabbas, eftersom det är regeringen som är långivare och lånen från början skapats i bankens bokföring (enligt global standardpraxis för banker). Som påpekats av Jeff Spross i en Reuters-artikel i maj 2018 under rubriken ”Kinesiska banker är stora. För stora?”

Eftersom den kinesiska regeringen äger de flesta bankerna och trycker valutan, kan den tekniskt sett hålla dessa banker vid liv och låna ut i all evighet.

Det kan låta underligt att säga att Kinas banker aldrig kan gå under, oavsett hur orimlig deras hållning är när det gäller lån. Men banksystemet handlar ju bara om penningflödet.

Spross citerade den förre bank-VD:n Rachar Vague, ordförande för  The Governor’s Woods Foundation, som förklarade: ”Kina har bestämt sig för en hög nivå av tillväxt. Och tillväxt är, enkelt uttryckt, beroende av finansiering.” Beijing kommer att ”gå in och fastställa vinstnivå, fastställa kapitalet, fastställa de dåliga skulderna hos de statsägda bankerna … med de olika metoder som ni och jag inte skulle kunna se i Förenta staterna.”

Politisk oro och oro på arbetsmarknaden är ett stort problem i Kina. Spross skrev att regeringen håller alla glada genom att hålla en hög ekonomisk tillväxt och sprida ut behållningen till medborgarna. Omkring två tredjedelar av skulden i Kina vilar på enbart de större företagen, som också till största delen är statsägda. Utlåning till företagen är på så sätt en rundgång, en form av regeringsfinansierad industripolitik – en politik som inte finansieras genom skatter utan genom det unika privilegium som bankerna har att skapa pengar i sin bokföring.

Kina anser att detta är en bättre modell för bankväsendet än det privata västliga systemet som har inriktningen att på kort tid ge vinster för privata aktieinnehavare. Men de amerikanska politikerna anser att Kinas subventioner till sina företag och arbetare är ”orättfärdiga affärsmetoder”. De vill att Kina ska avstå från de statliga subventionerna och sin övriga protektionistiska politik för att rensa spelplanen. Men Beijing hävdar att de reformer som då krävs är detsamma som ”ekonomisk regimförändring”. Som Hudson uttrycker det:

”Det är den strid som Trump för mot Kina. Han vill säga åt Kina att låta bankerna sköta Kina och få en fri marknad. Han säger att Kina blivit rikt under de senaste femtio åren genom orättfärdiga metoder, med regeringsbistånd och offentligt företagande. I sak vill han att kineserna ska vara lika hotade och otrygga som amerikanska arbetare. De borde göra sig av med sitt kollektiva transportsystem. De borde göra sig av med sina subventioner. De borde låta en mängd av sina företag gå i konkurs så att amerikaner kan köpa dem. De borde ha samma slags fria marknad som har förstört USA:s ekonomi.» [Mina kursiveringar. E.B.]

Kurt Campbell och Jake Sullivan, som skriver den 1 augusti i Foreign Affaires (tidskriften för tankesmedjan Council on Foreign Relations), säger att det dykt upp vad de kallar ”en tävling mellan ekonomiska modeller.”

Ett ekonomiskt kallt krig

För att förstå vad som nu sker är det användbart att erinra sig lite historia. Den fria marknadsmodellen har urholkat USA:s tillverkningsindustri med början under Thatcher/Reagan på 1970-80-talen, då den nyliberala ekonomiska politiken fick sitt starka inflytande. Under tiden dök det upp ekonomier på scenen i Asien med Japan i spetsen som exploderade med en ny ekonomisk modell som kallats ”statsledd marknadskapitalism.” Staten bestämde vad som skulle prioriteras och lämnade uppdrag för arbetet och anlitade sedan ett privat företag för att genomföra det. Modellen innebar att man övervann avigsidorna med det kommunistiska systemet, som lade ägandet och kontrollen i statens hand.

Det japanska statsstyrda marknadssystemet var verkningsfullt och effektivt – så effektivt att det betraktades som ett existentiellt hot mot den nyliberala modellen med skuldbaserade pengar och ”fri marknad” som främjades av Internationella valutafonden (IMF). Enligt författaren William Engdahl i ”A Century of War”, ansågs Japan i slutet av 1980-talet vara ledande makt i världen när det gäller ekonomi och bankväsen. Den statsstyrda modellen i Japan visade sig också vara i högsta grad framgångsrik i Sydkorea och de andra ”Tiger-ekonomierna” i Asien. När Sovjetunionen bröt samman i slutet av kalla kriget, föreslog Japan sin modell för de före detta kommunistiska länderna och det var många som började se på den och på Sydkoreas exempel som gångbara alternativ till USA:s fria marknadssystem. Statsstyrd kapitalism kunde ge allmän välfärd utan att förstöra den kapitalistiska drivkraften. Engdahl skrev:

«Tiger-ekonomierna var oerhört generande för IMF:s fria marknadsmodell. Just framgången med att blanda privat företagsamhet med en stark statlig ekonomisk roll var ett hot mot IMF:s agenda för en fri marknad. Så länge Tigrarna tycktes ha framgång med en modell som grundade sig på att en stark stat spelar en roll, hade de före detta kommunisiska staterna och andra ett argument mot att slå in på IMF:s extrema kurs. I Östasien under 1980-talet stöddes både ekonomisk tillväxt på 7-9 procent om året, ökande social trygghet, utbildning för alla och arbetarnas höga produktivitet av statlig vägledning och planering, om än i en marknadsekonomi – en asiatisk form av välvillig faderlighet.»

På samma sätt som USA hade fört ett kallt krig för att förgöra den sovjetkommunistiska modellen, tog västvärldens finansintressen itu med att förgöra detta framväxande asiatiska hot. Men en desarmering skedde när västvärldens nyliberala ekonomer övertalade Japan och de asiatiska Tigrarna att anta ett fritt marknadssystem och öppna sina ekonomier och företag för utländska investerare. Spekulanter från västvärlden klippte sedan ner de sårbara länderna det ena efter det andra i den ”asiatiska krisen” under 1997-1998. Bara Kina blev kvar som ett ekonomiskt hot mot västvärldens nyliberala modell och det är detta existentiella hot som är måltavlan för dagens handels- och valutakrig.

”If You Can’t Beat Them …”

I sin artikel i Foreign Affairs den 1 augusti med rubriken ”Konkurrens utan katastrof” skriver  Campbell och Sullivan att det är frestande att jämföra dessa ekonomiska handelskrig med det kalla kriget mot Ryssland, men att jämförelsen är olämplig:

Dagens Kina är en jämbördig konkurrent som är ekonomiskt mer formidabel, diplomatiskt mer sofistikerad och ideologiskt mer flexibel än Sovjetunionen någonsin var. Och till skillnad från Sovjetunionen är Kina djupt integrerad i världen och sammanflätad med USA:s ekonomi.

Till skillnad från det sovjetkommunistiska systemet, kan det kinesiska systemet inte förväntas ”falla sönder under sin egen tyngd”. USA kan inte förvänta sig, och borde inte ens önska sig, att Kina förgörs, säger Campbell och Sullivan. Vi borde snarare syfta till att få ett tillstånd av ”samexistens på villkor som är gynnsamma för USA:s intressen och värderingar.”

Slutsatsen är att Kina, som är för starkt för att slås ur brädet som Sovjetunionen, behöver tvingas eller förmås att anta den nyliberala modellen och överge statsstödet till sina industrier och ägandet av sina banker. Men det kinesiska systemet, visserligen inte uppenbart perfekt, har ett imponerande banrekord när det gäller att klara långvarig tillväxt och utveckling. Medan tillverkningsindustrin i USA urholkades under den fria marknadsmodellen, byggde Kina systematiskt upp sin egen tillverkningsindustri och investerade enormt mycket i infrastruktur och ny teknologi och gjorde detta med krediter från sina statsägda banker. Istället för att förstöra Kinas ekonomiska system, skulle det kunna var mer ”gynnsamt för USA:s intressen och värderingar” om vi tillämpade Kinas mer effektiva sätt att driva industrier och bankväsende.

Vi kan inte vinna ett valutakrig genom att använda oss av konkurrerande valutadevalveringar som sätter igång en ”kapplöpning till botten” och vi kan inte vinna ett handelskrig genom att installera konkurrerande handelshinder som bara avskär oss från fördelarna med handel på samarbetsbasis. Gynnsammare för våra intressen och värderingar än att kriga med våra handelspartners vore att samarbeta och dela på lösningar, inbegripet lösningar för bankväsende och krediter. Kineserna har bevisat hur effektivt deras offentliga banksystem är när det gäller att stödja industrierna och arbetarna. Istället för att se det som ett existentiellt hot, borde vi tacka dem för att de har provkört modellen och själva köra en vända med den.

ELLEN BROWN
7 augusti 2019

Ellen Brown är amerikansk advokat och ekonom, som bl a talar för banksystemet ”Public Banking” – statskontrollerat bankväsen som tillämpas i en av USA:s delstater. https://ellenbrown.com/. Se även
http://PublicBankingInstitute.org

KampanjeStøtt oss

Start diskusjonen på forum.steigan.no