Sverige som skenbarhet

2
I enb alder av 92 år er Jan Myrdal fortsatt aktiv som forfatter og taler. Til høyre et veggmaleri fra hotell Gästis i Varberg.

Trädgårdstal i Varberg den 20 juli 2019.

Jan Myrdal
Jan Myrdal

Av Jan Myrdal.

Visst skiljer Sverige som samhällstyp ut sig. Det begriper de flesta på vår kant alls inte. De beter sig som om de lever i en riktig verklig­het. Men vad de inte vill be­gripa är att de sprattlar fram i ett märk­ligt svenskt samhälleligt tillstånd; skenbar­heten. Samhällsytan glittrar såpbubblelikt. Men liksom när det gäller en i verklig­heten framblåst bubbla saknas relation mel­lan den svenska ytans glitter och det faktiska tomma inkråmet.

Nytt är det inte. Det har en traditionell historia. Också Strind­berg var inne på att beskriva det. Den offentliga lögnen kallade han det. Det ordvalet kan dock tyckas syfta på något hart när allmän­mänskligt. Men även om den svenska skenbarheten har gamla rötter tillbaka i förflutna samhällstyper skiljer det nutida svenskt sken­bara sig från vad som präglar andra stater och statskulturer av i och för sig helt olika slag som de nuvarande Amerikas Förenta stater, Ryska federationen, Folk­republiken Kina och Franska republiken.

Jag tar ett exempel som inte skulle kunna förekomma i något av dem. Ett som flera bland er känner till, kanske direkt har upp­levt. Det hölls ett seminarium på ABF:s stora sal i Stockholm den 14 april i år. Det rörde sjuttiofem år av min offentliga publicis­tiska gärning sedan jag efter det jag fyllt sjutton började som journalist på Värmlands Folkblad i Karlstad augusti 1944. De som var på det dagslånga semi­nariet bör minnas att det var mycket välbesökt och att det innehöll intressanta inlägg från olika håll. Också från sådana som sannerligen inte delade ideo­logi med Jan Myrdal.

Men inget därifrån återspeglades i svenska medier, vare sig tryckta eller elektro­niska. Den som där letar i lägg och bevarade ljud- och filmfiler hittar alls ingenting. Det är inte tillfälligt. Tyst­naden var styrd. En annons inför seminariet på Afton­bladets kultursida hade beställts, men infördes aldrig. Det enda som förekommit i officiella medier var en märklig och i sak oriktig litterär spottloska i Afton­bladet från Kadhammar om att en samling ”gammal vänster” träffats. Nu är denne forne kommu­nistiske kamrat Kadhammar enligt egen utsaga en av de högst betalda svenska dagstidnings­journalisterna. Hans lögnaktiga ord återgavs följdriktigt omedel­bart även på Expressens ledar­sida.

Vi var många hundra som var där och kan minnas. Andra har kunnat läsa, höra och följa men då blott på någon icke officiell elektronisk hemsida. Om och hur orden då där bevaras för fram­tiden vet jag ingenting. Jag hör dock att materialet nu skall tryckas. I så fall kan en framtida forskare läsa det om veder­börande då finner den skriften bland pliktleveranserna i Kung­liga Bibliotekets källare. Men i officiella lägg finns ingen­ting att få veta.

Det var ett exempel. Jag kan från mitt eget arbete ta flera andra. Jag vet till exempel inte exakt vad det var jag sade i mitt föredrag på universitetet i Caen i Frankrike 2017 som utlöste det totala tigandet om den texten i Sverige. Fast misstänker att det var det med namns nämnande och mycket detaljerade jag på grund av egen erfarenhet redovisade om hur (den för detta sedan hängde) Adam von Trott zu Solz informerade svenska politiker – även sådana politiska immi­granter som Willy Brandt – samt Förenta staternas, Sovjetunionens och Storbritanniens under­rättelse­ansvariga i Stockholm om det då kommande attentatet mot Adolf Hitler. Om inte gammalliberaler i svenska Finland tryckt texten hade den här uppe varit helt borta.

Vad få i Sverige acklimatiserade inser, vare sig de tror sig vara ”höger” el­ler ”vänster”, är att detta inte är ett allmänt normalt förhållande. Så är det inte utanför Sverige, vare sig i länder som Förenta staterna och Indien eller för den delen i Ryska federationen eller i den Folkrepubliken Kina som under en alltmer framgångsrik, men motsägelsefullt hackig, utveck­ling till socialism med kinesiska förtecken hela tiden skakas av såväl folkliga som akademiska principdebatter.

Men den som inser denna svenska skenbarhet förstår också var­för det fortfarande är i det världsutsugande, extremt mono­poliserade och imperiellt krigshotande Förenta staterna där frigörande och upproriska tankar kan formuleras på små lands­orts­universitet eller tryckas av udda förlag på storstads­bakgator och sedan bli verkande även i ett intellektuellt stängt europeiskt skensamhälle som Sverige. Det är bara för den av juridisk form intresserade att jämföra ”First amendment” med den urvattnade svenska tryckfrihetsförordning­en.

Till detta kommer, när det gäller den svenska skenbarhetens allmänna inskränkt­het, den traditionella russofobi som till exempel mörkat den officiella Strindbergs­forskningen och gjort att den svenska bokhandeln censurerat (man kan inte i en svensk bok­handel ens beställa) en akademiskt lysande redovis­ning som Kari Tarkainens Moskoviten, Sverige och Ryssland 1478–1721. Den gavs ut på svenska i Finland.

Det är internationellt ovanligt, kanske unikt, dock inte helt nytt. I Sverige diskute­rades 1848/1849 (läs Palmblads Tiden) som i övriga Europa det Manifest som Karl Marx och Friedrich Engels skrivit. Men i Sverige till skillnad från på konti­nenten kunde det sedan hållas tyst i decennier om Marx och kommunismen.

I princip har jag trots denna förlamande svenska skenbarhet runt mig i huvudsak fortsatt arbeta på svenska språket. Till höger om mig där jag sitter och skriver detta har jag 15 hyll­meter med egna verk. De vilka skrivits på eller getts ut ordent­ligt på engelska har haft stor betydelse. Samma verk på svenska har haft ett eko av i princip samma slag som om jag skrikit orden ner i en säck med vadd. Vilket fått mig att fundera på om jag inte gjorde fel språkval 1963 och 1979. Men det är ju så dags denna dag när jag talar i Varberg dagen efter min nittio­två­årsdag 2019.

Les også:

Jan Myrdal: Visst kan folket värvas till självförintande krig

Folken tumlar inte ut i krig; de knuffas ut

Andre artikler av Jan Myrdal på steigan.no, les her.

Henning Mankell, Jan Myrdal og Pål Steigan under Øgrimseminaret på Parkteatret 8. desember 2007.
KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. AndersP says:

    Anna Lena Laurén skriver på s. 72 i sin bok “De är inte kloka de där ryssarna” (2008)
    att ehuru svenskarna lever i ett mer demokratiskt samhälle än ryssarna undrar hon vilket av folken som är friare på det mentala planet. (Men vid den tiden skrev hon för finländska Hufvudstadbladet och inte, som nu, för svenska Dagens Nyheter).

    En annan som gjort samma reflektion är, som Jan Myrdal nämner i sin Strindbergbok, någon vid franska “Revue des Deux Mondes” i november 1893. Det finns å ena sidan länder underkastade en envåldshärskares nycker, men där var och en tänker efter eget huvud och, under iakttagande av vissa försiktighetsmått, kan skriva nästan allt han tänker.

    ”Det gives å andra sidan konstitutionella monarkier där ingen tillåts avvika från de givna åsikterna utan att betraktas som misstänkt och stämplas som dålig medborgare. Dessa monarkier ger all frihet utom andens frihet och det är fallet med Sverige.”

    Alltså 1893!

  2. Myrdal har alt for høye tanker om omverdenen. Som historisk interressert har jeg skaffet meg et bibliotek av lokal-historikere rundt om i verden, og det er helt åpenbart at det meste av kunnskapen er blitt gravd ned, eller forsøkt slettet. Ikke nødvendigvis med overlegg, men heller for å døyve den kognitive dissonansen?

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere