oss 100 kroner!
Av Knut Lindelöf.
Staten delar årligen ut 14 miljarder till folkrörelser (det fria föreningslivet) – som man sa för ett par år sedan. Utöver det kom presstödet och partistödet och en mängd andra stödformer till “kultur”. Allt det här för att – som man sa – stärka mångfald, och den fria åsiktsbildningen, alltså att stärka folkrörelserna – som i ett århundrade utgjort demokratins själva mylla.
Denne artikkelen av Knut Lindelöf beskriver situasjonen i Sverige, men situasjonen i Norge er ikke svært mye annerledes.
Men perspektivet har nu svängt. I takt med att politiker och folkrörelseidkare (ett utmärkt låneord från Jan Myrdal) förlorat sitt medlemskapital har de blivit allt mer positiva till statliga stödpengar i olika former.
Det gäller emellertid inte bara arbetarrörelsen, utan alla politiska rörelser från yttersta högern till yttersta vänstern. Alla är idag beroende av bidrag finansierade med skattemedel.
Så länge det bara fanns några små relativt obetydliga revolutionära rörelser på ytterst vänsterkanten legitimerades systemets “opartiskhet” av just dessa. Men sedan det politiska landskapet helt ändrat karaktär till att en nyhöger växt till en riktig gökunge i redet, och när dess tidningar och kultursvans söker presstöd och tillstånd för att verka på lika villkor med alla andra, söker nu staten att med alla tänkbara och otänkbara politiska och byråkratiska medel att hindra den besvansade gökungen att växa till vad de ser som ett farligt monster.
När det gäller “folkrörelsepolitiken” har praktiskt taget alla anpassat sig till den och lärt sig utnyttja den fullt ut. Alla – från politiska partier till fackföreningar, pressen, folkbildningen och hela övriga föreningslivet – lever idag av skattepengar. Hela denna förut betydligt “friare” sektor har i realiteten förvandlats till en del av statsapparaten. Riskerna för demokratin med detta system har knappast diskuterats offentligt.
Medlemskapitalet har ersatts med statsbidrag
Den politiska debatten med “gökungen” har man redan förlorat genom att klippa banden med och sluta förlita sig på sina medlemmar. Socialdemokraterna har tappat 90% av sina medlemmar sedan 1962
(16% sedan 2000). Det enda partiet som stärkt sitt medlemskapital de
senaste åren är Sverigedemokraterna, Från omkring 4.000 (2010) har man
ökat till 28.500 (2018) och är medlemsmässigt nästan lika stora som
Centern idag. Det är bland annat på medlemstal man räknar ut olika
statsbidrag, så det har stor betydelse.
Källa: “Facklig anslutning år 2018” sid 23
Partiväsendet som helhet har tappat 84% av sin medlemsmassa (från 1,6 miljoner 1962 till 256.000 2018). Detta förhållande är det enskilt viktigaste i hela denna dystra utveckling.
Det är därför alla riksdagspolitiker nästan undantagslöst blir överens om att höja alla skattefinansierade anslag, det är ju enda sättet att behålla en – enligt deras uppfattning – “rimlig” levnadsstandard (anställningstrygghet, pension och lönenivå). Ideellt arbete för en viktig sak vore de flesta fullständigt främmande. Man är ju gudbevars “yrkespolitiker”.
Pling i mejlen
En komisk poäng är att just när jag sitter och skriver det här plingar
det i e-posten. Till betalande medlemmar i Socialdemokratiska partiet
inkom just ett så kallat medlemsbrev från partisekreteraren Lena Rådström Baastad. De har i organisationstoppen beslutat om en så kallat “fempunktsplan för vår partiorganisation”.
Och nu ska ni få veta vad Socialdemokraterna ska göra för att sätta det vacklande partiet på fötter (jag citerar):
- Fler ledarmöjligheter och ideella uppdrag med nya arbetssätt för organisering. Fler ska få växa och ta plats i vårt parti och vi ska utveckla nya former för att arbeta med organisering och informellt ledarskap.
- Gemensam verksamhetsplanering – mer metodstöd till lokal verksamhet. Vi ska hjälpas åt att skapa bästa möjliga medlemsverksamhet. Därför ska vi bli bättre på att ge metodstöd till de som ska planera och arrangera verksamhet.
- Digitalisera vårt parti – öka tillgängligheten och minska administrativt arbete. Vi lever inte alltid upp till de digitala förväntningar man kan ha på en politisk rörelse. Vi ska i det korta skedet göra insatser för att förbättra digitala verktyg och i det långa loppet utforska om det finns andra sätt vi borde arbeta på i en allt mer digital värld.
- Utveckla samtalskampanjen – stärk politiska samtalet med medborgarna. En grundförutsättning att minska politikerförakt och öka förtroendet för oss som parti är att vi ständigt är i dialog med vår omgivning. Vi ska utveckla vår förmåga att göra det, särskilt mellan valrörelser.
- Uppgradera den facklig-politiska samverkan. En avgörande faktor för arbetarrörelsens framgång under 1900-talet har varit en kraftfull facklig-politisk samverkan. Den ska uppgraderas och vi ska hitta nya former för att nå kommande gemensamma segrar.
Hon avslutar med följande: “Vad det här innebär för dig som medlem och aktiv i S-förening och arbetarekommun, återkommer vi till efter sommaren, men mycket spännande kommer att hända!”
Jojo…
Inte ett ord om medlemmars förlorade inflytande över politikens utformning och inte ett ord om att partiet tappat 90% av sina medlemmar sedan 1962. Inte ett ord om att var fjärde LO-medlem idag röstar på SD. Det är faktiskt patetiskt. Vem kan tro att denna sillmjölk kommer leda till något utöver lite jobb för välavlönade partifunktionärer?
Så till dagens egentliga ämne
Efter denna något omständliga inledning kommer jag så äntligen till dagens ämne; problemet med att gökungen suger för mycket näring ur systemet.
Tidigare var det inget problem, för då vilade man tryggt på
medlemskapitalet och i folkrörelsedemokratins lite trögrörliga famn. Men
nu måste allt om folkrörelsefinansiering och “demokratiskapande anslagstilldelningar” silas genom riksdagens beslutade regelverk. Eftersom gökungen enligt de gamla partiernas uppfattning saknar “demokratiska värderingar” (en del kallar dem smygfascister) och vill ta makten från dem med hjälp av “folkrörelsepolitiken” måste något göras.
2007 tillsattes en utredning “Rörelser i tiden” SOU 2007:66, som kallades “Folkrörelseutredningen”. Den hade “i uppdrag att ge förslag om den framtida folkrörelsepolitikens inriktning […] och föreslå lämpliga åtgärder rörande bidragsgivning och annan finansiering av folkrörelsernas och det övriga föreningslivets verksamhet.” Och 1 februari 2007 kom tilläggsdirektiv om att “också utreda effekterna av villkorade statsbidrag inom folkrörelsepolitiken och undersöka om det är möjligt att öka andelen villkorslösa statsbidrag, minska antalet villkor för statsbidragen eller revidera de villkor som ställs.”
“Villkorade statsbidrag” eller “villkorslösa statsbidrag” var alltså en fråga redan för 12 år sedan. Den självklara utgångspunkten var ändå fortfarande att politiskt villkorade (värderingsstyrda) statsbidrag skulle strida mot grundlagen.
Ny utredning
Måndagen den 17 juni presenterades en ny utredning – “Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället” – av f d justitierådet Karin Almgren, som lett utredningsarbetet.
Borta är nu begreppet “folkrörelsepolitik”. Det har ersatts av begreppet “civilsamhälle”. Visst har det länge varit ett problem för några borgerliga partier att begreppet “folkrörelse” varit så förknippat med Socialdemokratin (arbetarrörelsen). Men, när nu denna rörelse försvagats och blivit en del av statsapparaten, samt till råga på allt lierat sig med nästan alla traditionellt borgerliga partier i regerandet av landet, så är det klart att man också måste sudda bort sin egen historia i den politik man bedriver.
“Civilsamhälle” har ingen konkret koppling till svensk demokratitradition, det är blott ett teknokratiskt á-politiskt begrepp som kan vridas till vad som helst. Därmed blir det också lättare att motivera nya villkor för utdelning av de 14 miljarderna.
Nå, vad föreslår man då?
Jo, “organisationer i civilsamhället” ska nekas stöd om de vill “undergräva demokratin”. Men eftersom detta låter luftigt i överkant gör man ett försök att konkretisera vad som kan menas – och förklarar:
- om man utövar våld, tvång eller hot,
- diskriminerar eller bryter mot principen om alla människors lika värde,
- rättfärdigar, främjar eller uppmanar till ovanstående,
- motarbetar det demokratiska styrelseskicket
Det är inte fråga om ny lagstiftning, utan bara en justering av regelverket omkring fördelningen av statsbidrag, som – enligt min kvalificerade gissning – också kommer att bli vägledande för kommuner och så småningom även på andra områden, främst för press- och tidskriftsstöd. Man siktar på – om riksdagen godkänner förslaget – att det kan träda i kraft vid årsskiftet 2020–21.
Kultur- och demokratiminister Amanda Lind förklarade för SVT:s tittare att fortsättningsvis ska statsbidrag “inte gå till organisationer som inte ställer upp på samhällets grundläggande värderingar” och Moderaterna förklarade sig nöjda.
Förslaget nyligen om ett lagstadgat “organisationsförbud” har glädjande nog avvisats av lagrådet som stridande mot grundlagen. Men förslaget kommer snart tillbaka i lätt modifierad och en än mer gummiartad version. Var så säker.
Vem kommer att fastna i nätet?
Och! Naturligtvis kommer inte några SD-organisationer att drabbas av
dessa regler. Frågan är hur SD kommer att rösta i riksdagen om
förslaget. Det ska bli intressant att se.
De enda som kan tänkas fastna är de få dumbommar som inte kan låta bli att uniformera sig som stormtrupper på gatorna eller som kallar sig själva demokratifiender.
Att stoppa presstöd till Nya tider och andra rabulistiska grupporgan blir kanske möjligt. Frågan är också om Proletärens, Internationalens och Flammans miljoner kommer att dras in. ETC lär klara sig.
Men kära läsare, det är omöjligt att rädda demokratin med styrda statsbidrag. Att detta självklara ska vara så svårt att förstå?
Men det är som vanligt makthavarnas egenintresse som är styrande i det hela.
