Hva om Marine Le Pen erklærte seg som president i Frankrike?

0

Spännande nyheter från Frankrike: Marine le Pen är landets nya president. Efter att Macronregimen drivit landet in i en politisk kris, svors Le Pen in på fredagen på Place de la Concorde inför en liten grupp gilets jaunes (gula västar) som – med TV-kameror – samlats speciellt för detta tillfälle.


John Laughland avslöjar lögnerna bakom Europaparlamentets påstående att Juan Guaidós gripande av makten i Venezuela är konstitutionellt. ‘Moral disgrace’: EU Parliament lectures world on rule of law, then destroys legality in Venezuela, John Laughland har en doktorsgrad i filosofi från Oxford universitet och har undervisat vid universiteten i Paris och Rom. Han är hsitoriker och specialist i internationella affärer. Artikkelen ble opprinnelig publisert på GlobalPolitics.se


Le Pen tillkännagav att hon agerade i enlighet med artikel 7 i den 5e Republikens konstitution och meddelade att Emmanuel Macron inte längre är president. Regering och tjänstemän, polisen och de väpnade styrkorna fortsätter alla att fungera normalt, och Macron fortsätter att arbeta i Elysée-palatset som vanligt, medan fru Le Pen är föremål för utredning gällande ekonomiska oegentligheter. Men, då hon har fått officiellt erkännande från både Ryssland och Kina har hon nu blivit Frankrikes legitima president.

Naturligtvis är detta fiktiva scenario löjligt. Men det är inte löjligare än erkännandet av Juan Guaidó som president för Venezuela, framröstad av Europaparlamentet den 31 januari, en vecka efter det att han erkänts av USAs president Donald Trump.

Faktum är att Bryssels röst för ett erkännande är ännu mer absurt än att erkänna Marine Le Pen eftersom Juan Guaidó, till skillnad från henne, aldrig varit presidentkandidat i sitt land, än mindre valts till det och ingen, inte ens i Venezuela, hade ens hört talas om honom förrän för några veckor sedan.

Den resolution som röstades fram av Europaparlamentet är faktiskt värre än president Trumps “erkännande” av Guaidó den 23 januari. Fyra politiska grupper i Europaparlamentet, som agerat oberoende av varandra innan de senare kom överens om en gemensam resolution, satte sig ned för att formulera sina texter, i juridiska termer, som säger att Juan Guaidó är den legitime presidenten “enligt artikel 233 i den venezolanska konstitutionen”.


Att de gjorde detta, och att den gemensamma resolutionen sedan röstades igenom av alla utom ca 100 ledamöter, är en skrämmande illustration av grupptryckets makt. Eller kanske det bara är oärlighet. Ingen som någonsin läst artikel 233 i den venezolanska konstitutionen kan påstå att det står något sådant över huvud taget.

Artikel 233 i Venezuelas konstitution.

Tvärtom är artikel 233 precis vad Juan Guaidó kränkte när han genomförde sitt lilla jippo för att proklamera sig som president på ett torg i Caracas den 23 januari.

De flesta länders konstitution har artiklar som den Bolivarianska Republiken Venezuelas artikel 233. Den säger vad som ska hända i det fall Republikens president inte fullgör eller inte kan fullgöra sina plikter.

Artikeln anger sex omständigheter då presidentens mandat kan avbrytas: om han avlider; om han avgår; om han avsätts medelst ett domslut i Högsta Domstolen; om han förklaras fysiskt eller psykiskt olämplig, efter en formell medicinsk procedur som validerats av nationalförsamlingen och av Högsta Domstolen; om han överger sitt ämbete, eller om han ifrågasätts i en folkomröstning.

Inte ett enda av dessa villkor har uppfyllts: President Maduro har inte avgått; han är inte död eller olämplig; han har inte blivit åtalad av domstol eller av folket. Än värre, artikel 233 säger vidare vem som ska ta över makten om presidentposten blir vakant – vilket den inte är. Och gissa vad!

Den specificerar att det är vicepresidenten som tar över, i detta fall Delcy Rodriguez, inte nationalförsamlingens talman (Guaidó).

Den enda omständigheten under vilken nationalförsamlingens talman tar över är om presidenten inte har installerats. Eftersom Maduro har varit president sedan 2013 kan man omöjligen påstå att detta är fallet. Han svors in för sitt andra mandat den 10 januari, inför Högsta Domstolens ordförande.

Maduros motståndare i Europaparlamentet, som Esteban González Pons, ledare för det spanska konservativa Partido Popular, hävdar att installationen den 10 januari var ogiltig. Till stöd för detta påstående citerar Pons i ett öppet brev som skickades till Europaparlamentets president den 24 januari, artikel 231 i konstitutionen: “Den kandidat som väljs ska tillträda som republikens president den 10 januari det första året av sitt konstitutionella mandat, genom att sväras in inför nationalförsamlingen.”

Om man tar Pons på orden kan man kanske tro att Maduros installation verkligen var ogiltig. Men herr Pons oärlighet är lätt att demonstrera: han citerar inte påföljande mening i samma artikel 231, som säger: “Om den valda presidenten inte kan sväras in inför nationalförsamlingen, ska han sväras in inför Högsta Domstolen”.

Så den installation som Maduros fiender i Venezuelas tidigare kolonialmakt i Europa hävdar är anti-konstitutionell är i själva verket specifikt föreskriven i landets konstitution.

Som herr Pons också mycket väl vet, även om han väljer att dölja även detta från sina läsare, finns det ett mycket bra “oförutsett skäl” till varför Maduro inte kunde sväras in inför nationalförsamlingen.

Det beror på att nationalförsamlingen upplöstes år 2017 pga valbedrägeri. Nationalförsamlingen hade svurit in medlemmar vars val hade ogiltigförklarats av Högsta Domstolen, vilken för övrigt är konstitutionens väktare när det gäller valtvister.

Under alla andra omständigheter – t.ex. i Polen eller i Ungern – kräver parlamentets ledamöter vanligtvis att domare ges totalt oberoende och rätt att ogiltigförklara valda församlingars beslut om de anser att dessa strider mot konstitutionen.

I Venezuela, däremot, använder parlamentsledamöter det motsatta argumentet: Europaparlamentet uttalade i sin resolution att den (upplösta) nationalförsamlingen var den enda legitima institutionen i Venezuela, dvs att Högsta Domstolen inte har någon legitimitet.

Det är uppenbart att det råder en allvarlig politisk kris i Venezuela, mellan en president som tillsatts genom allmäna val och en politisk klass i parlamentet som motsätter sig honom. För utländska makter att då blanda sig i en sådan kris är politiskt dumt och till och med olagligt, enligt internationell rätt.

Men när en institution som Europaparlamentet, som läxar upp hela världen om nödvändigheten att respektera rättsstaten, använder ett juridiskt språk för att föra fram direkta lögner om den lagliga situationen i ett annat land, och för att förstöra denna laglighet, det är en moralisk skam.

Vil du bli en av støttespillerne? Klikk her eller bruk konto 9001 30 89050  eller Vipps: 116916

KampanjeStøtt oss

Start diskusjonen på forum.steigan.no