oss 100 kroner!
Av Christer Lundgren.
Donald Trump har avlyst det planlagte møtet med Nord-Koreas leder Kim Jong-un. Møtet skulle etter planen ha gått av stabelen 12. juni i Singapore. Avlysninga kom i form av et brev fra Trump der han bruker som påskudd at Kim Jong-un har vist «åpen fiendtlighet og sinne» i sin nyeste uttalelse. I denne artikkelen, som ble skrevet før avlysninga var et faktum, skriver Christer Lundgren om den amerikanske presidentens trusler og dobbeltspill overfor Korea.
Donald Trumps högljudda hot om preventivt angrepp mot Nordkorea och kärnvapenkrig på Koreahalvön skakade om koreanerna. Den amerikanske presidenten framstår som tillräckligt oberäknelig för att kunna göra allvar av detta hot, med ödesdigra konsekvenser inte bara för Nordkorea, utan för hela regionen, och kanske hela världen.
Denne artikkelen av Christer Lundgren ble opprinnelig publisert av Nyhetsbanken. Lundgren er leder for den svensk-koreanske foreninga.
Krig är en option som till varje pris bör undvikas, anser en överväldigande majoritet av koreaner såväl i norr som i söder. Men president Trump håller fast vid krig som en option. Det markerade han i januari genom att demonstrativt peta sin tilltänkte ambassadör i Sydkorea, Victor Cha, sedan denne uttryckt farhågor för att en så kallad ”bloody nose”-attack mot Nordkorea skulle riskera livet på 230 000 amerikaner i Sydkorea, motsvarande en medelstor stad som Pittsburgh eller Cincinnati. (Enbart i huvudstaden Seoul med omgivningar bor förutom omkring 25 miljoner koreaner även cirka 200 000 USA-medborgare.)
Militära ledare som ordföranden för Joint Chiefs of Staff, general John Dunford, försvarsministern James Mattis och utrikesministern Rex Tillerson uttryckte liknande farhågor, eftersom Pyongyang klart deklarerat att även ett begränsat angrepp genast skulle bemötas med en massiv motattack. Och Kina har uttalat att om det är USA som angriper, så kommer Kina att stödja Nordkorea. Risken att konflikten utvidgar sig är alltså inte obetydlig.
Att de koreanska ledarna tog sin nations öde i egna händer var därför, som Pierre Schori konstaterat, ett föredömligt exempel på god krishantering och framgångsrik diplomati.
Öppningen för nord-sydlig dialog kom med Kim Jong Uns nyårstal och det nordkoreanska deltagandet i vinter-OS i Pyeongchang. Viktigt var att USA:s och Sydkoreas planerade gemensamma militärövning, riktad mot Nordkorea, uppsköts tills efter de olympiska spelen.
För en stor sydkoreansk opinion har kärnvapenkonflikten visat att USA:s ledare inte bryr sig om koreanska människoliv. Samtidigt har nordsidan klart deklarerat att deras kärnvapen inte är riktade mot landsmännen i söder, utan syftar till att avvärja ett angrepp från USA och ett nytt krig på Koreahalvön. I överläggningarna inför OS framhöll till exempel den nordkoreanske chefsförhandlaren Ri Son Gwon:
”Alla våra vapen, inklusive atombomber, vätebomber och ballistiska missiler är endast avsedda mot USA, inte mot våra bröder, inte heller mot Kina och Ryssland.”
De hjärtliga kontakterna mellan nord och syd under OS, såväl på officiell som på mellanfolklig nivå, slog världen med häpnad. Nordkoreas höga företrädare, den 90-årige statschefen Kim Jong Nam och ledaren Kim Jong Uns charmerande 30-åriga syster Kim Yo Jong, gjorde starkt intryck genom sitt avspända umgänge med den sydkoreanske presidenten Moon Jae In. Sydkoreansk allmänhet påmindes om att nordkoreaner inte är mekaniska monster (som de gärna framställs i tv-reportage), utan människor av kött och blod som de själva.
USA:s vicepresident Mike Pence deltog i OS-arrangemanget med det uttalade uppdraget att hindra Nordkorea från att ”kidnappa de olympiska spelens budskap och intryck”, men själv gav han intrycket att han försökte underminera president Moons välkomnande av de nordkoreanska gästerna genom att träffa avhoppare och besöka monument över stupade sydkoreaner. Under öppningsceremonin, då de nord- och sydkoreanska tävlande tågade in gemensamt med den koreanska enhetsflaggan i täten, reste sig alla på VIP-läktaren och hyllade koreanerna, utom USA:s vicepresident Pence och Japans premiärminister Abe. Vid den påföljande middagen, där Pence var placerad vid hedersbordet tillsammans med nordkoreanerna, avvek han innan man hunnit sätta sig till bords. I New York Times klagade Mintaro Oba, en tidigare diplomat vid USA:s utrikesdepartement specialiserad på Korea:
– Mr Pence spelar rakt i händerna på nordkoreanerna genom att få det att se ut som om USA går ifrån sin allierade och aktivt underminerar ansträngningarna för inter-koreanska relationer.
Vid det nord-sydliga toppmötet i april uppmanade president Moon Jae In och ordförande Kim Jong Un gemensamt USA och Kina att medverka till att nu i år, 65 år efter att vapenvila ingicks, förklara Koreakriget avslutat och upprätta en permanent och solid fredsmekanism.
Bestående fred och kärnvapenfrihet på Koreahalvön är uppenbart inte liktydigt med den ensidiga nordkoreanska nedrustning som USA eftersträvar. Koreanerna har inte glömt att 2-3 miljoner av deras landsmän dödades i Koreakriget 1950-53, huvudsakligen genom USA:s förödande bombningar av norra Korea. Och som IAEA:s förutvarande chef Hans Blix påpekat:
”Nordkoreas ledning har nog alltid varit benägen att se egna kärnvapen som en starkare garanti än papperslöften mot en amerikansk ’regimförändring’. Med 1994 års ’agreed framework’ sökte USA övertyga Nordkorea att man inte sökte regimförändring, men det blev mindre trovärdigt då Bush tog över efter Bill Clinton. Att nu övertyga Nordkorea om sin goda vilja till fredlig samexistens genom att segla runt Koreahalvön med hangarfartyg, flyga nära 38:e breddgraden med kärnvapenkapabla bombflyg och årligen avhålla en mycket stor militär manöver är inte heller lätt.”
President Trump sänder dubbla budskap. Å ena sidan välkomnade han Panmunjomdeklarationen. ”KOREAN WAR TO END!” tweetade han. ”The United States, and all of its GREAT people, should be very proud of what is now taking place in Korea!”
Samtidigt har hans nationella säkerhetsrådgivare John Bolton och andra företrädare för Trumps administration påmint om hur det gick för Libyens ledare Muammar Gaddafi, som gick med på att avveckla sitt kärnvapenprogram. Trump avfärdade visserligen Libyenmodellen då han träffade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, men tillade senare att jämförelser med Libyen skulle vara mer tillämplig om Nordkorea inte lyckas nå en överenskommelse med USA om att göra sig av med kärnvapen.
Sådana uttalanden framstår som försök att provocera motparten och sabotera fredsprocessen. Nordkorea har reagerat surt, men fortsatt förberedelserna för toppmötet.
I detta läge är världsopinionens stöd för de koreanska fredsansträngningarna av största betydelse. Därför överraskar svenska medias misstänksamma, närmast fientliga, reaktion mot ”den nordkoreanska charmoffensiven”. Ingen svensk tidning har ordentligt refererat innehållet i den kommuniké som de två koreanska ledarna enades om. Det hjärtliga mötet mellan dem har nedsättande avfärdats som ”puttenuttigt” och man har framhållit att det kan ”finnas tvivel om dess betydelse”, att det ”var mindre än vad många hade önskat” och det ”finns skäl att vara skeptisk”. Man sätter sitt hopp till att Trump ska lyckas förmå Kim Jong Un att upprätta en tidsplan för total skrotning av alla nordkoreanska kärnvapen – utan att USA ska behöva gå med på truppreduceringar eller andra åtgärder för att trappa ned spänningarna.
Men det bör stå klart: Nordkorea är berett till seriösa förhandlingar, men inte till kapitulation. Deras långsiktiga mål är och förblir fullständig suveränitet för hela Korea.
FN:s säkerhetsråd, som ansvarar för att upprätthålla fred och säkerhet, borde klart stödja fredsprocessen och underlätta det samarbete och den positiva utveckling som både Nord- och Sydkorea önskar. Sverige har, som medlem i säkerhetsrådet, efterlyst ”intensifierade och kreativa diplomatiska insatser som kan bana väg för en fredlig, diplomatisk och politisk lösning” och utrikesminister Margot Wallström välkomnade det nord-sydliga toppmötet:
”Båda parter förtjänar beröm för denna utveckling… Mötet visar på vikten av dialog framför konflikt… Sverige kommer att fortsätta sitt diplomatiska stöd för att finna en fredlig och varaktig lösning av konflikten på den koreanska halvön.”
Hon såg överenskommelsen inte bara som ett steg mot ”Nordkoreas avskaffande av sitt kärnvapen- och robotprogram”, utan också mot ”regional säkerhet och samarbete”, vilket väl får tolkas som en uppmaning till USA att bidra till fred och avspänning.
Huvudfrågan inför det kommande toppmötet i Singapore är därför inte Nordkoreas kärnvapennedrustning, utan vilka säkerhetsgarantier president Trump har att erbjuda koreanerna. Kommer han att tillmötesgå deras önskemål att avsluta Koreakriget? Kommer han, som Nordkorea redan gjort, att vidta konkreta åtgärder för att stegvis trappa ned krigs- och kärnvapenhotet och bygga förtroende? Och hur ska den fredsmekanism se ut som kan trygga att USA står vid sitt ord?
Christer Lundgren
