EU i Söderhavet

1
Selskapet Vale har nikkelgruver i Ny Caledonia

En kuggfråga: I vilket land som inte tillhör EU är invånarna EU-medborgare?

Om du inte vet svaret, kan följande vara till hjälp: Longituden för landets huvudort är 161° 27′ ost och latituden -22° 16′ syd. Paris ligger på 2° 21’ ost och 48° 51′ norr.  I det närmaste antipoder.      

Rätt svar är Nouméa i Nya Kaledonien. En ö lika stor som Värmland. En f d fransk koloni, därefter ett av Frankrikes utomeuropeiska områden (territoires d’outre mer), numera enbart en ”gemenskap” (collectivité) med egen status i relation till moderlandet och ett komplicerat förhållande till EU: Invånarna är EU-medborgare och valberättigade till EU-parlamentet fast Nya Kaledonien inte ingår i EU och ej heller, i motsats till Frankrike, tillhör Schengenområdet. Den intresserade kan gräva djupare eller, ur ett något annat perspektiv.

De första européer som bosatte sig på ön var protestantiska och katolska missionärer. De jagades snart iväg av kanakerna. Drygt ett decennium senare (1853) koloniserades området genom Napoleon III, till att börja med som fångkoloni, som kom igång på riktigt under 1860-talet. Den skulle ersätta fångkolonin på Djävulsön i Västindien där fångarna dog som flugor. Det var också därifrån en del fångar fördes över till Nya Kaledonien för att introducera odlingen av sockerrör på ön, som emellertid visade sig inte vara lämplig för den grödan.

Efter att franska staten utnämnt sig som enda jordägare fråntogs ursprungsbefolkningen kanakerna de bördigaste områdena och flyttades till reservat, som utgjorde inte mer än 13 % av öns yta. samtidigt minskade deras antal betydligt på grund av sjukdomar som missionärerna och kolonisatörerna fört med sig. Efter en tid fick de franska fångarna egna jordlotter för att försörja sig själva. En annan omgång fångar kom som ett efterspel till pariskommunardernas nederlag 1871.  Guvernören blev samtidigt chef för öns fängelseförvaltning. Den organiserade invandringen från Europa, det franska kolonialväldet och stillahavsområdet kom igång först mot 1800-talets slut.

Genom invandringen, epidemierna och flera uppror som slogs ner blodigt hamnade kanakerna så småningom i minoritet. Medan befolkningsmängden under 1700-talet senare hälft uppskattades till mellan 40 000 till 80 000 och år 1853 till omkring 50 000, hade den minskat till 29 000 år 1901 och till 27 000 tjugo år senare. I dag består Nya Kaledoniens befolkning i huvudsak av tre stora grupper: kanaker; européer, d v s avkomlingar av franska fångar, invandrare från Europa men även Australien och Nya Zealand, med ett visst inslag av blandäktenskap med utomeuropéer; övriga, d v s invandrare från stillahavsområdet och de som inte vill räknas in i de båda andra grupperna. Sedan andra världskriget, i synnerhet sedan början av 1960-talet, har kanakerna ökat mer än andra grupper, något som inte setts med blida ögon av den franska staten som av det skälet torde ha främjat invandringen från Europa.  Vid 2014 års folkräkning förklarade sig 39 % vara kanaker och 27 % européer medan den resterande tredjedelen hänförde sig till någon av övriga etniska grupper, såsom invandrare från de kringliggande öarna, olika asiatiska länder och sådana, som valde att inte ange tillhörighet. Medan européernas antal minskar ökar kanakernas och de andra gruppernas.

Visserligen minskade kontrollen från moderlandet efter 1945 i samband med avvecklingen av det franska kolonialväldet och kanakernas situation förbättrades efter hand. På grund av sin betydande europeiska befolkningsandel och icke minst de värdefulla nickelfyndigheter som börjat exploateras ville Frankrike dock behålla kontrollen. Givetvis torde också den stora europeiska befolkningsandelen ha spelat en roll.

Kanakernas hopp om självständighet på samma sätt som för andra franska kolonier gick om intet. Det ledde till ett flertal revolter och i sin tur till en omröstning om självständighet år 1987, som emellertid slutade med ett svidande nederlag för självständighetsrörelsen. Vid ett valdeltagande på 59 % fick självständighetssidan bara 1,7 % av rösterna. Förklaringen får sökas i en bojkott från kanakernas sida eftersom Frankrike förvägrat dem en medverkan av FN-observatörer. Dessutom påstods registreringen av valberättigade ha varit godtycklig. Omedelbart efter valet blossade oroligheterna upp igen, med ett flertal döda på självständighetssidan och hos polisen. Utfallet och oroligheterna fick stor internationell uppmärksamhet och därmed kunde självständighetssträvandena inte längre begravas. Förhandlingar mellan parterna inleddes och resulterade samma år i matignonöverenskommelsen som tillförsäkrade kanakerna större inflytande i Nya Kaledoniens lokala styrelse. Tio år senare följdes matignonöverenskommelsen av nouméaöverenskommelsen. I den stadgades om större lokal autonomi, om en balans mellan självständighetspartiet och deras motståndare i det lokala parlamentet (ifall presidenten var en motståndare skulle vicepresidenten utses bland självständighetsivrarna och tvärtom) och om en ny omröstning om självständighet senast 2018. Under tiden som gått har beslutsrätten i viktiga frågor steg för steg flyttas från Frankrike till Nya Kaledoniens lokala styrelse.

En viktig faktor för att Frankrike inte vill släppa Nya Kaledonien är dess rika nickelförekomster. Nickel är en nödvändig komponent hos rostfritt stål, men används även i batterier och för skydd av vanligt järn och stål mot korrosion. Användningen för ändamål med frekvent hudkontakt har emellertid minskat drastiskt på grund av metallens allergiska egenskaper.

Selskapet Vale har nikkelgruver i Ny Caledonia

De rika nickelfyndigheterna har emellertid inte kommit kanakerna till godo. Huvudstadens moderna välmående centrum står i bjärt kontrast till periferins kåkstäder.

Visserligen har den franska staten åtagit sig i matignonöverenskommelsen att förbättra ursprungsbefolkningens situation, icke minst på undervisningsområdet. Men förbättringarna har koncentrerats till huvudstaden och inte kommit de områden tillgodo där de flesta kanaker bor. För att kunna gå i en bra skola tvingas fattiga familjer, som vill ge sina barn en bra utbildning, att flytta till huvudstaden, långt från de orter de kommer ifrån och där de kan få sin försörjning. Samma sak gäller sjukvården. Nya Kaledoniens bruttonationalprodukt ligger på ca 30 000 EUR per invånare, i jämnhöjd med ex vis Nya Zealand. Det borde räcka till att säkerställa alla invånare en god levnadsstandard.  Så är dock icke fallet. Skillnaden mellan de 10 % med högst och de 10 % med lägst inkomst är dubbelt så stor i Nya Kaledonien som i moderlandet: 7,9 ggr mot 3,5 ggr. Medianinkomsten i Nouméa är dubbelt så hög som i resten av territoriet. På grund av importberoendet är dessutom kostnadsnivån betydligt högre än i moderlandet. Enligt Le Monde är större delen av både av öns ekonomi i händerna av oligopoler.

Till det kommer det viktigaste: en stor del av inkomsterna från landets största inkomstkälla, nickelmalmen, går Nya Kaledonien ur händerna. Samtliga företag som bryter nickelmalm är i utländska händer (i det fallet räknar jag även Frankrike som utland): SLN (Societé Le Nickel), Falconbridge, Vale m fl. Det som lämnas kvar är miljöförstöring av större mått.

När detta skrivs befinner sig den franske ministerpresidenten Edouard Philippe i Nouméa för att förhandla med de olika parterna om öns framtid. Först gäller det att lösa problemet med att Nya Kaledoniens politiker i tre månader förgäves förhandlat om att utse en president för det lokala styret. Vilket fortfarande inte skett enligt Le Monde.

Sedan gäller det att förbereda den kommande folkomröstningen som planeras hållas i november nästa år. I mars 2018 ska parterna träffas i Paris för att enas om frågan eller frågorna som väljarkåren ska ta ställning till vid folkomröstningen. Jag undrar hur det kommer att gå med kaledoniernas EU-medborgarskap ifall landet blir självständigt.

Bonne chance!

 

Gerhard Miksche

1 kommentar

  1. Et godt bilde av også anglo-amerikanske med følgere oligarkers plyndring av Afrika og andre land oppigjennom og enn idag, og det uten å la ressursene komme befolkningen til gode.

    For noen djevler vi har med å gjøre; noen av dem sitter på en trone, de møtes i blant og løfter glasset høyt på vegne av deres egen listighet. Måtte der finnes et sted etter dette jordelivet, hvor de kan få sone.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here