oss 100 kroner!
Av Gerhard Miksche.
Den 2 november spådde jag att Berlusconi var på frammarsch i ett splittrat italienskt politiskt landskap. Trots att han blivit dömd och nya åtal väntade. Det var lätt att spå eftersom mer kompetenta iakttagare redan kommit till samma uppfattning.
Igår kom bekräftelsen. Högerkoalitionen Centrodestra har segrat vid valen till Siciliens regionala parlament. Det styrdes tidigare av vänsterkoalitionen Centrosinistra. Tredje blocket Movimento Cinque Stelle, som tills nyligen varit storfavorit, kom på andra plats. Eftersom 5Stelle i förväg vägrat att ingå koalition med andra partier ser CD ut att sitta säkert i sadeln under de kommande fyra åren.
Röstfördelningen blev 39,4 % för CD, 34,6 % för 5Stelle, 18,6 % för CS och 6,1 % för vänsterpartiet Cento Passi per la Sicilia. Även om CS och Cento Passi skulle slå ihop sina påsar räcker det inte långt.
Valutgången bådar intet gott för Italiens Paolo Gentiloni vars parti Partito Democratico är störst bland partierna som bildar CS-koalitionen. Gentiloni fungerar enbart som substitut för sin partikamrat Matteo Renzi, som fram till förra året var premiärminister men avgick på grund av ett nederlag vid en folkomröstning om en författningsändring. Vid de kommande parlamentsvalen kommer Renzi att återigen vara CS:s huvudkandidat.
Med anledning av valutgången på Sicilien ifrågasatte 5Stelles kandidat till premiärministerposten, Luigi Di Maio, en sedan innan regionalvalen planerad TV-diskussion med Renzi:
”För några dar sen krävde jag att konfronteras med Renzi då han var första kandidat på den där politiska sidan. Men jordbävningen vid omröstningen på Sicilien har helt förändrat utsikterna. Jag kommer att gå i clinch med den person som utses som kandidat för detta parti eller denna koalition.” Och tillade: ”Pd är politiskt ur funktion. Vår motståndare är inte längre Renzi. Inom kort kommer hans ställning inom Pd att ifrågasättas”.
Renzis personliga programförklaring utgör en intressant läsning. Renzi menar att Europa, d v s EU, bör ta Lissabonfördraget som strategisk utgångpunkt. Vad gäller Maastrichtfördraget säger Renzi att
”namnet av denna stad i Nederländerna som är svårt att uttala är för min egen generation en synonym för åtstramningspolitik. Att hålla sig inom parametrarna för Maastrichtfördraget är en närapå omöjlig uppgift, så att det var en stor fest för många när Italien nått dit. Men idag har Maastricht paradoxalt nog förändrats signifikant. Den förfärliga tillkomsten av Fiscal compact år 2012 gör återgången till målsättningen för Maastricht (deficit på 3 % vid en tillväxt på 2 %) till ett slags framstegsrecept.”
Och fortsätta med funderingar om att lägga in ett italienskt veto mot Fiscal compact (Fördraget om stabilitet, samordning och styrning av ekonomin). För att i slutänden nöja sig med att kräva att EU bör ge Italien 5 år till innan statsfinanserna ska granskas på nytt.
Man kan ju tycka att italiensk inrikespolitik har lite bäring på vad som händer här i Norden. Jag tror det är fel. I och med att Pd med Renzi riskerar förlora regeringsmakten är Macrons viktigaste bundsförvant borta ur spelet . Också den italienske ordföranden för Europeiska Centralbanken Matteo Draghi skulle i så fall förlora en viktig supporter. Spanien har fullt upp att göra med problemen i Katalonien. Därmed riskerar det mediterrana blockets inflytande inom EU att minska. Men också Merkels ställning påverkas negativt, eftersom hon verkar satsa på ett samarbete med Macron. Två vacklande pelare som stöttar varandra. Allt detta är ägnat att stärka de centrifugala krafterna inom EU. Vi går en osäker framtid till mötes. Därmed inte sagt en sämre framtid.
