Kommunist? Populist? Eller rett og slett en god nøtteknekker?

12
Halvor Fjermeros

Av Halvor Fjermeros

Bare noen timer unna det franske valgets dom i første runde, står det uansett klart at  Jean-Luc Melenchon har levert det viktigste bidraget til en reorientering av europeiske venstresidebevegelser. Og sosialdemokratene tar steget ut i det ukjente – hvis de i det hele tatt har bein å gå på etter valget. Jean-Luc Melenchon (65) har så langt vært den store overraskelsesmannen som fransk presidentkandidat og har gjort en mye sterkere valgkamp enn Maine le Pen.

Da Jean-Luc Melenchon var på Plan B-møtet for EU-kritiske partier i København i november i fjor, spurte jeg den nå så berømte presidentkandidaten hvordan han skulle klare å løfte seg fra sine 11 % ved valget i 2012 til å bli den reelle utfordrer til Front National og Marine le Pen.  

Han svarte at den store utfordringa i franske presidentvalg er alle de som ikke har tenkt å stemme og alle de som bestemmer seg i aller siste liten. Vår oppgave er å mobilisere blant begge disse gruppene; det kan avgjøre valget. Og i det hadde Melenchon aldeles rett. Det er det som er den store usikkerhetsfaktoren som kan vende opp ned på de meningsmålingene som i og for seg ganske stabilt har vist de fire størstes sjanser: Den «uavhengige» wonderboy-liberalisten Emmanuel Macron øverst, Nasjonal Front-lederen Marine le Pen stort sett som nr. 2, og den konservative og skandaleridde Francois Fillon og venstresidekandidaten Melenchon side om side, et par-tre prosentpoeng bakenfor. Opp mot 30 % av de franske velgerne hadde ennå ikke bestemt seg ved inngangen til helga. Og tradisjonelt har presidentvalgene svært høy valgdeltakelse. I 2012-valget var den over 80 % i første runde, betydelig høyere enn deltakelsen i britiske og tyske valg. Og oppmøtet i formiddag viser en deltakelse litt i overkant av 2012-valget, noe som kan tyde på høyt engasjement. Dermed vil alt være usikkert til valglokalene stenger i dag kl. 20.

Kommunist, ja, en slags. Populist? Nei!

Hva står Jean-Luc Melenchon og hans » bevegelse av ukuelige» France Insoumise for politisk? I britiske Daily Telegraph, så vel som i Dagens Næringsliv, kalles han kommunist («Bernie Sanders samarbeider med fransk kommunistleder» lød tittelen i DN 21. april). En ting er å kalle Melenchon kommunist; han er tross alt en gammel revolusjonær marxist fra en av de mange franske trotskistinspirerte gruppene som sprang ut av 1968-opprøret. Men i mellomtida har han gjort sin tjeneste som statsråd i president Mitterrands sosialistparti-regjering på 1980-tallet og sånn sett konvertert til sosialdemokratiet før han igjen gikk tilbake til sitt venstreprosjekt og startet Parti de Gauche som et valgparti i 2009, bl.a. i allianse med det franske kommunistpartiet PCF. Men å kalle mannen «kommunistleder» er ganske meningsløst. Da må en i det minste ha en flokk kommunister å lede. Melenchon har sjøl svart at han ikke er kommunist, men at han har et godt samarbeid med PCF og den største respekt for det arbeidet den legendariske kommunistpartileder George Marchais gjorde på 1970- og 80-tallet.

Andre kaller Melenchon for venstrepopulist, bl.a. Pål Steigan på sin blogg nylig: https://steigan.no/2017/04/14/dodt-lop-i-frankrike/. Dette er en like meningsløs merkelapp på en presidentkandidat som tross alt valser opp med et klinkende klart krav om utmelding av NATO, som vil reforhandle EUs traktater som en «plan A» og deretter vil gå til sin Plan B og støtte en folkeavstemning om eurosamarbeidet. Han vil også kreve nye retningslinjer for den europeiske sentralbanken ESB som han mener er et hinder for å føre en mer ekspansiv og nasjonalt basert økonomisk politikk som Frankrike trenger hvis arbeidsledigheten skal bekjempes. Han krever at franske universiteter og forskning må vende tilbake til en statsfinansiert modell, bort fra den amerikaniserte elitemodellen som har preget Frankrike de seinere år. Han har også gått i rette med den ensidige vestlige kritikken av Russland og president Assad i Syria. Hans støtte til president Maduro i Venezuela er vel heller ikke akkurat et salgstriks dersom det gjelder å samle kortsiktig støtte for sitt kandidatur.

Når populismebegrepet har blitt tatt i bruk om Jean-Luc Melenchon (J_L. M), skyldes det kanskje at han har framholdt det spanske Podemos som et forbilde når det gjelder massemobilisering. Dets leder Pablo Iglesias ynder å snakke om venstrepopulisme, men politisk er Podemos en utvannet variant av det Melenchon står for. Hvis definisjonen på populisme er en politisk retning som ikke har en helhetlig løsning, men bare «populære saker» som kan fange opp øyeblikksfølelser i folket, så er det lite treffende på J_L. M som absolutt har et alternativt program både politisk og økonomisk til det «ekstreme sentrum» som til nå stort sett uforstyrret har fått herje i all de store og sentrale EU-landene.

Nøtteknekkereffekten og sosialdemokratiets svanesang

Et av momentene som gjør valget åpent til valglokalenes stengetid i kveld, er hvordan velgerne vil opptre overfor den akterutseilte kandidaten til sosialistpartiet (PS), Benoit Hamon. Med meningsmålinger på ned i 7 % kan han risikere velgerflukt over til Melenchon i håp om å sikre en venstrekandidat som kan hindre at dette blir et race mellom ytre og indre høyre. I så fall kan PS havne under 5 %, noe som er grensa for å få returnert valgkamputgiftene. Det vil bety katastrofe for det franske sosialdemokratiet. Selv om det ikke er sannsynlig, vil uansett dette valget bety en splittelse med varige virkning på fransk og dels også europeisk politikk: https://halvorfjermeros.wordpress.com/2017/04/14/det-franske-sosialdemokratiet-er-i-full-opplosning/

Et apropos er det britiske Labour som nå sender den hardt prøvde leder Jeremy Corbyn til sin ilddåp. Resultatet kan bli at Corbyn «tar en fransk en» og ender opp med et splittet Labour der høye og venstre går hver sin vei etter valget i juni. Og det er nettopp denne effekten som er det viktigste trekket ved det franske valget, nemlig at det politiske sentrum brytes opp. Melenchon har kalt det nøtteknekkereffekten, altså at både det tradisjonelle konservative høyre og sosialdemokratiet knuses av kreftene fra hver ytterkant. Der har den skarpskodde, men ikke alltid like folkelige agitatoren Melenchon levert sitt viktigste bidrag til utforminga av et venstrealternativ for framtida, som uansett tap eller seier i dag vil være styrende for debatten i Europa de kommende år.

 

Først publisert på bloggen til Halvor Fjermeros

KampanjeStøtt oss

12 KOMMENTARER

  1. «Dette er en like meningsløs merkelapp på en presidentkandidat som tross alt valser opp med et klinkende klart krav om utmelding av NATO, som vil reforhandle EUs traktater som en «plan A» og deretter vil gå til sin Plan B og støtte en folkeavstemning om eurosamarbeidet.»

    Hvis definisjonen på en populist er at man spiller på folkelig populære saker som eliten er imot, så burde hans Nato- og EU-skepsis absolutt kvalifisere til utmerkelsen.

  2. Det slår meg jevnlig at det miljøet som driver med sosialisme i Norge aldri har bedrevet verken ishockey,fotball eller boksing. Hvis du skal hevde deg i disse idrettene må du kunne lese finter.
    I en periode drev man på med Syriza,så var det Bernie Sanders og Corbyn som alle sammen framlegger kapitalistiske program og de på «venstre» fortolker dette som «sosialisme.»
    Det siste nå,skal vi tro Fjermeros,er Melchencon. Men Fjermeros lager ingen historisk biografi for hva Melenchon har bedrevet i sitt politiske liv med støtte til franske kriger rundt om i MidtØsten og Afrika.
    Nå får jeg komme tilbake til dette nye fyrtårnet da jeg av familiære hyggelige årsaker ikke orker ikveld. Men vi får tid til å debattere dette nye fyrtårnet i ukene som kommer.

    • Du har helt rett, Jan Hårstad, i at jeg ikke har skrevet en politisk biografi om Melenchon. Jeg har kun kort referert til hans vei fra trotskistisk ungdomsopprører via Mitterrands PS til Parti de Gauche og nå La France Insoumise, denne rarer «bevegelsen» som det ikke er så lett å få tak i hva faktisk er. Men dermed å avskrive mannen med å slå han i hartkorn med Sanders og Corby, syns jeg er en underlig debattmetode. Og enda underligere er det å antyde at Melenchon har støtta franske kriger. Så vidt jeg vet var han involvert (i undervisningsdept.) i Mitterrands regjering, men bare fram til 1986. Fem år seinere gikk Mitterrand med i Golfkrigen, men jeg tror ikke Melanchon hadde noe som helst med den å gjøre.

  3. Fra min side var begrepet «venstrepopulist» ment i en nokså nøytral betydning, ikke som ros, ikke som kritikk, men som et forsøk på å beskrive et ståsted. Mélenchon har på sett og vis akseptert dette sjøl.
    http://www.lexpress.fr/actualite/politique/melenchon-populiste-moi-j-assume_919603.html
    «Populiste, moi ? J’assume!»
    Men jeg har lest programmet hans, og skal man være ærlig, så henger det jo ikke på greip. Det inneholder veldig mange gode ønsker, men det lar seg jo ikke gjennomføre. Det er uklart hva hans 6. republikk er for noe.
    https://www.m6r.fr/2015/06/pour-la-6e-republique/
    Det er veldig mange positive elementer i den, men den er uklar på forholdet til kapitalismen, til klassene og staten.
    Jeg tror ikke Mélenchon ved makta ville blitt noe bedre enn Syriza. Dels fordi heller ikke han bygger på arbeiderklassen, sjøl om han gjør seriøse forsøk på å få den i tale. Dels fordi han ikke har noen organisasjon som ville ha klart en slik situasjon. Og dels fordi ideologien, analysen og politikken er uklar og lar seg vri og vende. Men som fenomen, ser jeg det som positivt at det oppstår en slik bevegelse. Ikke for det den er eller kan bli, men fordi den bekrefter at det finnes en anti-kapitalistisk strømning i det franske folket, som er sterkere enn man skulle ha trodd.
    Men hadde det blitt Mélenchon mot Le Pen, er det ingen tvil om at eliten ville ha foretrukket Mélenchon. De som har større tro på Mélenchon enn jeg har burde prise seg lykkelige for at han ikke gikk videre. Da vil det i hvert fall i pronsippet være mulig å skape en reell bevegelse. Om det vil skje, vil framtida vise.

  4. Visst skulle vi kunna komma överens… bara vi utgår ifrån att vi inte är det. Ta t.ex det här vi eventuellt menar med «meningslös merkelapp». Hur lyder en meningsfull merkelappnings benämning – frågar jag mig i retorisk handling – såsom definitionens de-fini-ering av av-gräns-ningens» «kategorisering» och «identifiering» och/eller «etiketteringens» «varumärkning» av «meningens» mening… med merkelapparna «kommunist» eller «populist» = personen «Mélenchon».

    Det förefaller det mig uppenbart att den gemensamma nämnaren för ovanstående merkelappar utgörs av merkelappen «handling».
    Det vill säga; mer precist uttryckt i skriftligt överssättning, av min i akt och mening retoriskt bevisade handlings-intentions kommunistiskt kommunicerade kommunikations sär- och samhälleliga utbyte.
    Men «merkelappen» > «ordet» > «handling» är i och för sig retoriskt skapade objekt = tecken på handlingens «i sig» subjektivt omedvetet medvetna göra som kommunikativt göro-mål > (differentiera/identifiera).

    Slutsats: «Handling är det omedvetet medvetna»… görat.

    Med andra ord: Kunskapande – «är per definition en övning i översättning; det bekanta flyttas in i det obekanta, okända världar invaderas av det redan kända. Det avvikande normaliseras, namnges och accepteras. Att tala sant är i själva verket att säga att något är något annat och samtididigt bli trodd. Andra litar på mig, då jag påstår, att si är så eller att x = y. Men var och en med ögon och öron inser omedelbart, att si faktiskt är si, inte så, att x faktiskt är x, inte y. Och därmed har jag i praktiken redan visat hur parfekt kunskap är lika omöjlig som perfekt översättning, hur sanning har mer att göra med övertygelse och förtroende än med det som här-och-nu råkar vara fallet. Men samtidigt bör noteras att den retoriska produktionskraften i detta stycke Du just nu läser koncentreras i konstellationen ‘faktiskt är’; det omedelbara i verbets presensform accentueras ytterligare av bestämningen ‘faktiskt’. Uttryck gör intryck, då ordet blir kött och tar sin boning ibland oss. Makt är faktiskt makt.»

    Närmare bestämt är «makt» en bestämd typ av handling, nämligen; makt-ut-övning. Den enda maktutövning som enligt min mening ur proletariatets perspektiv – «de egendomslösas» egen-doms-kraft – möjligen kan vara legitim kallas «självbehärskning».
    Att makta är en handlings oting man bör sikta till att avhålla sig från… så gott det nu och i morgon låter sig göras i olika liknande situationer. Ingen kan lära en annan, «vad», «hur» å «varför», men alla kan lära sig.

    Demos krati är inte = folkmakt… utan ett ovälde; «där och då», här och nu blott i korta ögonblick av ens liv i hela livets tillsvidarevaro i ett (av merkelappandet) «ord- och varutfetischistiskt» präglat kommunalt, nationellt och inter-nationellt globalt sär-och sammanhängande samfund.
    Dagens merkelappar av diktatorisk demokrati och demokratiska diktat om tillståndet vi – alla som de kommunister vi är – lever under, utmärkta såsom «demokratier» eller «diktaturer», «informations-eller kunskapssamhällen», «värlssamfund», «kapitalism», «socialism», «kommunism» och nu alltmer vad det verkar märk-värdigt etiketterat som «antropocens» begrepp och uttryck för, var en för sig som alla ihop – en å samma imperialistiskt substantivsjukt retoriskt varufetischartade handling.

    Kom och köp min konserverade gröt… i nyretorisk lärd förpackning… på latrin snackat.

    Kort sagt. Fjermeros väsentliga poäng – som jag tolkar den med Gramscis ideologiska hegmoniproblematik i bakhuvudet – är huruvida fenomenet «Mélencon» i något avseende möjligen representerar önskvärdheten av att den mentalt hegmoniska höger/vänster alliansen redan ännu-inte är förbi.

    Detta borde vi såväl som Fjermo, bortom hans polemiska utvikning om «märkelappar», mer och närmare utreda och diskutera.

    Mycket mer och brett snack om ditt å datt är en nog så god analytisk och retoriskt-etisk-politisk verkstad.

  5. Det som er høyst vanlig innen bo-bo (borgerbohemen) i Frankrike som på cafeene forsøker å leke revolusjonære og opprørske,er jo at de i andre valgomgang velger fram etablissementspartier. Det skjedde da Hollande ble valgt,et PS som nå er like utradert som greske Pasok.
    Ja,det var også slik at statsorganet Klassekampen skrev i sin tid: Vi setter vårt håp til Hollande. Nå et atmosfæren der i redaksjonen: Vi setter vårt håp til globalist Støre.
    Allerede nå har Melencons nærmeste medarbeidere: Pierre Laurent og Clementine Autain yppet frampå med at Melencon-velgerne kanskje bør stemme Rothschild-banker MACRON den 7 mai.
    Hver gang det drar seg til skjerpet politisk kamp i Frankrike,rykker «venstresida» ut for å redde etablissementet.
    Det er slett ikke sikkert,Fjermeros,at jeg trenger å skrive en undersøkende artikkel om Melencons politiske posisjoner i internasjonal politikk.
    Fram til 7 mai vil han sikkert selv klare å vise fram hva han står for. Jeg skal sitere ham her.

    • «Det er slett ikke sikkert /…/ at jeg trenger å skrive en undersökende artikkel om Mélencons politiske posisjoner i internasjonal politik.»
      (Det vore meningslöst eftersom «upplysningens» ambition är en redan ännu-inte överspelad materiellt borgerligt förankrad, idéalistiskt förhärskande idé… och som sagt var… eftersom) > «Fram til 7 mai vil han sikkert selv klare å vise fram hva han står for. Jeg skal sitere ham her.»

      (Ja, säkert, eftersom vår existens som retoriska apekatter sällan, om ens någonsin, direkt säger vad vi menar och menar det vi säger. Vi tolkar och översätter omedvetet medvetet utifrån något redan för-givet-taget tecken på något annat tecken = «Mélencon» > = ?
      Tillsvidare gläds jag mest åt de tecken som kan, kan, tolkas som en redan ännu-inte total upplösning av en gammal falsk enhet för motsättnigen mellan resurserna «arbete/kapital» representerad av i det här fallet PS/UMP. Att sedan smolket i den glädjebägaren mer består av tecken som visar att den redan etablerade «ny»-faschismen går framåt i den pågående krisen är för min del ytterligare tecken på att «vänsterns» retoriska kris är bestående… och som sådan en bestående del i «tecknets kris» för «revolutionens revolutionering.»)

      «Bo-bo» = «Da-da»… måske?

      Någon revolutionär sa, att «kritikens vapen också måste vara en vapnens kritik»… och upprepningar lär vara kunskapens moder… eftersom vi tvärtemot borgarens dygd, lär som vi lever och inte «lever som vi lär» – tack å lov.

  6. Facisme i Frankrike? Jeg takker Tenmann for hans forsøk på å kommentere det jeg skriver, men jeg er altfor enkel i hodet til å forstå ham godt,noe jeg sikkert ikke gjør.
    Tankene mine går til Sosialdemokratene i Tyskland 1930-33. De mente at nazistene ville være et mindre onde enn kommunistene og gikk skulder til skulder med nazistene 1 mai 1933.
    Nå anbefaler de franske sosialdemokratene Macron i andre valgomgang 7 mai,for de har fått det for seg at han er et mindre onde enn «fascistiske» Le Pen.
    Er nå det så sikkert?
    Macron betyr tilstramming,tvungen verneplikt,franske kriger i MidtØsten og Afrika,angrep på demokratiske og sosiale rettigheter,etc All elite i Frankrike kjemper for ham.
    Det var da den statsfinansierte avisa Klassekampen som i Norge begynte å lansere Melenchon som det nye håpefulle venstre i Europa og da skjønte jeg med engang at dette måtte være fullstendig feilaktig for middelklasseradikalerne i Klassekampen tar alltid konsekvent feil med alle sine fyrtårn rundt om i verden.Det er derfor de er statssubsidierte med rundt 40 millioner kroner.
    I Klassekampen er det Nasjonal Front som er «nyfacistene»,et parti som har oppslutning av bondebygdene og rustbeltene i nordøstre Frankrike,av stålarbeidere,gruvefolket og bilarbeidere.
    Alle undersøkelser viser til at Nasjonal Front er landets sentrale arbeiderparti i sosial sammensetning.
    Småborgerskapet hater arbeiderklassen og derfor leverer de sine aggresjoner mot Nasjonal Front og ber til Gud om at en Melenchon kommer og redder dem med en ny variant av populisme.
    Melenchon selv passer naturligvis på å ikke anbefale sine tilhengere å stemme Macron 7 mai,men hans løytnanter har allerede latt dem oppfatte at det er forståelse for at de velger Macron uten direkte å anbefale det. Slik ser det ut pr.idag 25 april.
    Jeg følger denne utviklingen av Melenchons parti.

    • Det är inte säkert att jag heller denna gång lyckas uttrycka mig begripligt. Jag är inte så säker på vad jag själv kan mena med de «merkelappar» jag meddelar mig genom eftersom det krävs minst två för att förstå ett tecken dia logos. Postulat: «Vi säger inte vad vi menar och menar inte det vi säger»
      «Demokrati», exempelvis, är en merkelapp som ständigt söker sin mening parla-mentalt. En pluralistisk representativ Demokrati existerar inte om det inte någonstans i samfundet också råder en direkt presentativ demokrati. Politikerna, de förtroendevalda, har tagit förtroendets varumärken på entreprenad; säljer valfläsk för undersåtarnas tystnad.
      Postulat: «Under tvånget att tala och driften att förstå(s) fångas vi lätt i ett språkligt fängelse utan flyktvägar. Det vi säger avslöjar med säkerhet mera om det språk vi talar >iom<. Det jag råkar fånga i kunskapandets nät säger mer om fiskaren och nätet än om det som till äventyrs dväljs i det okändas djup."

      Det har sagts; att "ett gott samfund är ett samhälle som anser att det inte är gott nog. Ett demokratisk samhälle är ett
      samfund som inte tror att det är demokratiskt nog. Ett rättfärdigt samhälle är ett samfund som inte tror att det är rättfärdigt nog. Det sämsta tänkbara samhället är ett samhälle som anser sig självt vara tillräckligt gott, demokratiskt, rättfärdigt – ett samhälle som menar att det har nått gränserna för det möjliga,"

      "The true (verum) and the made (factum) are
      convertible
      verification is fabrication
      homo faber
      man the forger; at his forge
      forging the uncreated conscience of his race."

      Mitt första inskott syftade, tror jag, i första hand till en allmän kritisk reflektion över det bruk av etiketten "merkelapp" Fjermeros brukte för att i hans valanalytiska kommentar till det franska sammanhanget meddela… ja, vadå egentligen… ?
      … enär alla Beteckningar i och för sig, sån set, är "merkelappar" och tecken på något > annat (för-givet-taget utanför Betecknaren definitivt avgränsat betecknat) «fenomen».

      ( I den gudomliga fetisch som går under merkelappen «marknad» räknas och existerar inget vi gör om det inte tar form som «varumärke»:
      Nils Ivar är re-Volvo-tionär; en typiskt kommunistisk gånglåt som rullande på rrren lyder brrrum-brrrum och av å till tut-tut ibland.)

      «Ironins existens är existensens ironi».

      Utan det för-givet-tagna kan vi inte leva – samtidigt står lösningarna på våra inbördes konflikter och problem att finna på botten i havet av alla våra förgivettaganden. Utan dogmer kan vi inte leva – samtidigt bör dogmerna ifrågasättas. För dialektikern stämmer verkligheten inte med kartorna och för logikern stämmer inte kartan med verkligheterna.

      Från sin horisont lär atomfysikern Niels Bohr ha sagt, att det finns två typer av sanning; en trivial vars motsats är uppenbart falsk och en djup vars motsats själv är sann. Varje sann fortelling om en absurd värld måste rimligen själv bli sant absurd…
      Ja, rimligt absurd, förståss…
      … ty ifall min subjektiva koppling av ord och ordobjektens referens tvingas behålla samma mening genom analysen, förlorar jag kontakten med den verklighet jag avser återge; och om mitt ordande tillåts ändra innebörd riskerar kommunikationen gå förlorad; ingen begriper vad jag menar med mina absurda «merkelappar»… och kanske blir jag då klassad som tokig proletär; en rent av galen faschistisk kommunist i såväl vänster- som högerpopulistisk skrud.

      Marx var själv inte «marxist»… När jag på senare tid läst om hans Feuerbachteser har det roat mig att skifta ut merkelappen «Feuerbachs» med marxismens efterföljande «marxismer». «Marxist-leninisterna» från förr liknar mer Feuerbach än den Marx jag numera läser.

      Man behöver inte nödvändigtvis vara en efterföljare bara för att man pröver å va en fortsättare. Kritikens vapen måste, som sagt, också vara en vapnens kritik.

      Å andra sidan, är kanske vänsterns å högerns kris( = «tecknets kris» i denna antropocena hushållningstid), möjligen bara ett uttryck för min egen kris i slutet av blott den personliga verksamheten.

      Summa sumarum: Historien om klasskampens berättelse ter sig för min del vid vägs ände hittills bara ha handlat om att alla vill ha arbete men ingen göra jobbet. Rut å Rot måste nu dra än mer strån till stacken – även i Frankrike.

  7. Klassekampen fortsetter idag jakten på det » fascistiske» Nasjonal Front som ventet,men ikke et eneste ord om at Rothschild investmentbanker Marcon kan være et mareritt for arbeiderklassen. Og utviklingen i spørsmålet om den nye helt Melenchon,KK-lederen 25 april skriver:
    «Melenchon vil foreløpig ikke peke på noen kandidat i andre runde,men flertallet av velgerne hans foretrekker ifølge målingene Macron.» Akkurat. Sånn som det er på «venstresida» i Norge.
    Høyst sannsynlig vil onsdag 26 april 2017 gå inn i verdenshistorien som den dagen USA vedtok å lage storkrig mot NordKorea. Her stues 100 senatorer inn i Eisenhower-Building vis-a-vis Det Hvite Hus for å høre alle militære toppsjefer redegjøre for krigsplanene mot NordKorea. Ingen mobiltelefoner,strengt hemmelig.
    Som skarpe folk bemerker: et nytt stadium av å bygge et fascistisk militærdiktatur i USA finner sted. Det er en historisk begivenhet av rang som ingen dekker.
    Skjønt: Documents redaktør Hans Rustad er den som applauderer alle tiltak av amerikanske imperialisme og militarisme. Norge har knapt hatt en slik krigshisser som Rustad i manns minne.
    Den eneste trøsten er at store deler av hans leserskare ber han besinne seg,men det går ikke inn.
    Det begynner å ligne på en personlig tragedie.

    • Sveriges landsfader Löfven står ikke lång efter med sitt senaste 1: majtal, vill jag mena.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.