oss 100 kroner!
Demokratin i Sverige står under skarp beskjutning. Inte så att vi är på väg mot diktatur, utan på andra, mer försåtliga, sätt.
Politiken har alltmer låsts fast genom EU-medlemskapet, och olika arrangemang knutna till nyliberala ideal. Ett exempel är den från demokratin ”oberoende” Riksbanken, ett upphöjt expertstyre som aldrig kan avkrävas ansvar eller röstas bort. Oavsett vilken regering som tillträder förs i stort sett samma ekonomiska politik.
Nu ska även utrikespolitiken naglas fast, genom ett Natomedlemskap, om borgerligheten får som den vill. Processen är i och för sig redan i gång sen länge genom det mångåriga Natosamarbetet, som tidstypiskt nog myglats fram.
I början av året publicerade DN Debatt ett upprop för ett svenskt Natomedlemskap (7 jan). Flera av undertecknarna är ambassadörer i aktiv tjänst. Därmed begår de ett allvarligt etikettsbrott.
En ambassadör är anställd på medborgarnas mandat med uppdrag att företräda Sverige och svensk politik. En diplomat som anser att landet skulle må bäst av en annan politik kan möjligen säga det mellan skål och vägg, men att skriva artiklar där man opponerar sig mot den av regering och riksdag fastlagda politiken, det ligger utanför tjänstebeskrivningen.
Att argumenten är bottenlöst usla gör inte saken bättre.
Natovännernas paradnummer lyder, att ett svenskt medlemskap skulle ”skapa stabilitet i vårt närområde”. Det kan låta rimligt, men historiskt sett har upprustning och vapenskramlande militärallianser ofta lett till krig. Förspelet till 1914 är ett exempel.
Att Warszawapakten försvann 1991 var därför ett framsteg. Att Nato inte också vandrade förgängelsens väg är lika tragiskt som intressant, men någon seriös debatt om varför har vi hittills inte sett.
Ska vi prata om Nato, måste vi prata om inringningen av Ryssland.
Sen kalla krigets slut har Nato inte bara överlevt utan också expanderat österut. Detta trots att Gorbatjov, i samband med Tysklands enande 1990, fick ett löfte från Bush d ä om att en sådan expansion inte skulle ske. Gorbatjovs nervositet hängde givetvis samman med ryssarnas ohyggliga erfarenheter av invasioner västerifrån under 1900-talet.
Löftet bröts efter några år.
Under och efter Clinton etablerade sig Nato i Baltikum, Polen, Ungern, Rumänien och ännu flera länder. Att ryssarna uppfattar den politiken som aggressiv skulle alla fatta om det var omvända roller; bygger Putin militärbaser på Kuba eller i norra Mexiko förstår man att det är riktat mot USA och att det hotar fred och avspänning.
Utgör ryssarna ett militärt hot mot Väst? Man kan jämföra militärutgifterna för 2014.
Enligt Stockholms internationella forskningsinstitut (Sipri), hade USA då 34,5 procent av världens militärutgifter, Kina 12 procent, Ryssland 4,8, Saudiarabien 4,5. Men USA:s överlägsenhet är i själva verket ännu större än så, med tanke på alla bundsförvanter i Nato.
USA har 700–800 militärbaser utanför eget territorium, utspridda i alla världsdelar. Ryssland har en bas på Krim, nån mindre på Syriens kust, möjligen nån enstaka i Kazakstan. Man samarbetar även med Vitryssland. Det är allt. Och det är en gigantisk skillnad.
Sanningen är ju att Ryssland, även efter de senaste årens upprustning, är en militär dvärg jämfört med USA. Tanken att den ryska statsledningen – av någon outgrundlig anledning – skulle genomföra ett isolerat angrepp mot det alliansfria Sverige är helt enkelt inte seriös. Ingen säkerhetspolitisk bedömare tror på ett sådant scenario.
Annekteringen av Krim 2014 stred mot folkrätten och kan inte försvaras. Däremot kan den förklaras mot bakgrund av den västerländska inringningspolitiken; Ryssland ville inte lämna över marin-basen vid Sevastopol, där Svartahavsflottan finns, till Nato.
Ett annat nonsensargument från Natokramarna är att ”vi” med ett Natomedlemskap ”får vara med och utforma säkerhetspolitiken”. Man låtsas inte om att det är USA som styr Nato, och ingen annan. Washington försöker dölja detta genom att ge ordförandeskapet till små länder; allmänheten ska få intrycket att det är den beskedlige Jens Stoltenberg som bestämmer.
Ett Natomedlemskap betyder att Sverige blir ännu mer delaktigt i USA:s krigiska utrikespolitik. Så är ju redan fallet; vi krigar i Afghanistan inte för afghanernas skull utan för att vara USA till lags. Men ett medlemskap innebär att vi i ännu högre grad blir medskyldiga till krigen och flyktingkatastroferna.
En ansvarsfull utrikespolitik är nåt annat, det är att verka för avspänning och nedrustning. Det förutsätter en fortsatt alliansfrihet och att vi arbetar för en internationell rättsordning som vilar på folkrättens grund.
Folkrätten har tvärtom underminerats. Under USA:s många bombkampanjer de senaste 20–25 åren har det svenska kommentariatet ansett att folkrätten är föråldrad och överspelad. (Ironiskt nog vände man 180 grader när Ryssland tog Krim och blandade sig i inbördeskriget i Ukraina. Då fick plötsligt folkrätten vältaliga försvarare.) Ambassadörerna skriver i DN att Nato är ”historiens hittills kanske mest framgångsrika allians”. Det är en generande slutsats. I närtid har Nato och USA ett facit i form av angreppskrig och krigsförbrytelser som är groteskt.
Som medlemmar skulle vi dessutom bli stridskamrater med repressiva stater som Turkiet, Ungern och Polen. På vilket sätt ligger detta i Sveriges intresse?
Natokramarna glömmer gärna att Nato är en kärnvapenallians. Ett medlemskap innebär att Sverige hjälper till att sprida kärnvapnen ytterligare, bland annat genom att delar av Sverige blir bestyckat med stridsspetsar. Det skulle självklart påverka Rysslands strategiska tänkande; om Sverige har kärnvapen blir vi en garanterad måltavla i händelse av ett världskrig.
De enda som tjänar på ett svenskt medlemskap är vapenindustrin och militären, som vill träna och visa upp sig i skarpa situationer. Och så klart de som alltid avskytt de självständiga Palmefasonerna. ”Vi gillar USA, det spelar ingen roll vad de gör, vi gillar dem ändå”.
Natovännerna tror naturligtvis inte på allvar att Putin skulle angripa väst med kärnvapen, men de hoppas att vi ska vara okunniga nog att ta ett sådant uppdiktat hot på allvar.
Som så ofta försöker högern plocka politiska poäng genom att sprida obefogad rädsla. Paradoxalt nog finns en kuslig likhet mellan Ryssland och västvärlden, inklusive Sverige: både här och där låter medierna i hög grad låna sig till propagandistiska förvrängningar och mörkläggningar av grundläggande fakta. Hysterin kring ubåtarna är ett sånt exempel.
Hittills har Natovännerna inte lyckats presentera ett enda argument som tål dagens ljus. Kejsaren är lika naken som Sven Hedin var 1912 när han larmade om ryssen i Ett varningsord. Inte heller då fanns det något reellt hot från Ryssland mot Sverige.
Trots all Natopropaganda är vi inte så dumma som riddarna av det blanka stålet önskar. Sex av tio svenskar vill inte att vi går med i Nato, enligt en Sifoundersökning som Svenska Dagbladet publicerade häromdan. Motståndet har ökat snabbt det senaste året.
Det är inget vi kan vila tryggt i. Det var länge sen folkviljan tilläts hindra etablissemanget att driva igenom sin önskelista. Kampen mot Nato handlar inte bara om freden utan också om demokratin.
—
Artikkelen ble først publisert i Aftonbladet.
