70 år efter Tysklands kapitulation – i ett onödigt krig?

0
Anders Romelsjö
Anders Romelsjö

Över stora delar av världen uppmärksammas och firas att det är 70 år sedan Tyskland kapitulerade och striderna i Andra Världskriget tog slut i Europa. Mot slutet av sommaren kapitulerade Japan. Jag sitter när detta skrivs och ser ett flera timmar långt program om kriget i Europa på TV i en by i södra Frankrike. I morgon firas dagen i Ryssland, den största delstaten i Sovjetunionen, den absoluta huvudkraften i besegrandet av Nazi-Tyskland.

I Aftonbladet 5/4 berättade Jan Guillou från sin skoltid: ”Jag räckte upp handen och invände att det var Sovjetunionen som besegrade Nazityskland och att kriget redan var avgjort i juni 1944. Utskällning för historieförfalskning och kommunistpropaganda följde” och ”Det var ­alltså Sovjetunionen som beseg­rade Nazityskland, självklart. Siffrorna är entydiga. Sovjetunionen fick betala kriget mot Nazityskland med mellan 25 och 30 miljoner döda. De militära sovjetiska förlust­erna blev tio gånger så stora som för alla de allierade ­styrkorna tillsammans. Det var Röda armén som till slut intog Berlin.?” Guillou tar detta som utgångspunkt för en kritisk diskussion av relevansen av massmedias kritiske bild av Putin – läs vidare i Ab, länk nedan. Ledarskribenten Erik Helmerson tar detta som utgångspunkt för en ledare (länk nedan) i DN 9/4. Den av DN framlyftade meningen ”Här brakar alltså Jan Guillou in som en sorts debattens hotellfyllo: han kommer alldeles för sent och bankar på fel dörr” illustrerar DN:s syn och ledarens kvalitet.

berlin 1945 sovjetflagg

* Nu vägrar politiska ledare i Väst att komma till Moskva i morgon för att delta i firandet av Sovjetunionens avgörande insats för att besegra Nazi-Tyskland med Rysslands annektering av Krim med befolkningens enorma stöd utan dödsfall, medan Väst förra våren accepterade en fascistinfluerad statskupp mot demokratiskt vald regering, sagen efter det att denne gjort stora eftergifter i överenskommelse med politiska motståndare.

* Utan Storbritanniens långvariga eftergiftspolitik – Chamberlain och Halifax med stöd av London city – mot Hitler hade denne knappast vågat rusta för krig på det sätt som skedde.

Sven Hofmans synpunkter från tidigare blogginlägg (Utdrag).
Överenskommelsen mellan Stalin och Hitler (Molotov-Ribbentrop-pakten) strax före andra världskrigets utbrott hade en förhistoria, med misslyckade försök till avtal mellan Sovjetunionen och de ledande västmakterna, Frankrike och Storbritannien – det vill säga den militära konstellation som hade gällt under första världskriget. Samtidigt hade Hitlertyskland 1934 ingått en nonaggressionspakt med Polen vilken hade sin tydliga udd riktad mot Sovjetunionen.
Det är sant att demokratiska Weimartyskland och bolsjevikiska Sovjetryssland, sedan revolutionära uppror slagits ned i det förra landet och det senare landet någorlunda stabiliserats efter inbördes- och interventionskrigen, ingick ett samarbete på bland annat det militärtekniska och militärindustriella området (det så kallade Rapallo-systemet). Tyskland och Ryssland var första världskrigets primära förlorarmakter och sågs av omvärlden som parianationer.
Det var ledarna för Weimarrepubliken, med Europas mest frihetliga författning, som etablerade detta samförstånd med Moskva – däribland den judiske utrikesministern Walter Rathenau, vilken kallblodigt avrättades på öppen gata i Berlin. Något ”nazist-kommunistiskt samarbete” var det alls icke fråga om. Samarbetet mellan dessa två stater avbröts när Adolf Hitler kom till makten 1933.

Hitler gjorde ingen hemlighet av att ”judeo-bolsjevismen” var hans huvudfiende. Det fanns de inom det nazistiska ledarskiktet – Hermann Göring torde ha tillhört dem – som drömde om samarbete mellan Tyskland och Storbritannien, för att dela upp världen sinsemellan och kunna tränga tillbaka den socialistiska staten. Inom den engelska överklassen förekom också en utbredd förståelse för Tysklands strävanden och rentav en sympati för en gemensam kampanj mot kommunismen. Anti-kommunisten och Mussolini-beundraren Winston Churchill ansåg att detta skulle leda till det brittiska imperiets undergång, men han var till en början politiskt isolerad. (Naturligtvis gick imperiet under ändå, även om de brittiska öarna aldrig invaderades.) Det är ett, möjligen besvärande faktum, att MI5, det brittiska kontraspionaget, och Gestapo samarbetade intimt om utbyte av underrättelser (inte minst rörande kommunister och vänstermänniskor) från det nazistiska maktövertagandet fram till tiden för andra världskrigets utbrott.*

Wikipedia (som inte är något objektivt sanningsvittne, fast man försöker undvika partiskhet) skriver: ”Operation Overlord anses som en avgörande framgång för de allierade västmakterna i deras krig mot Tyskland. Däremot är det omtvistat hur stor betydelse operationen hade för Tysklands fall – nio av tio tyska soldater som dog i kriget hade vid invasionen redan stupat på östfronten mot Röda armén. Sannolikt var D-dagens viktigaste betydelse istället att det var startpunkten på västmakternas ockupation av västra Tyskland, vilket hindrade vidare framryckning för Röda Armén och sannolik ockupation av Västeuropa under Sovjet. Ett par år senare var järnridån ett faktum, och denna uppdelning av Europa följde i stort sett ockupationsarméernas erövrade områden vid Tredje Rikets kollaps.”

* Vid D-day hade Tyskland 80 % av sina styrkor på östfronten.

I maj 1942 lovade USA:s president Roosevelt Stalin att en andra front skulle öppnas i Europa före årets slut. Men Churchill ville vänta, bl.a. för att se hur kriget gick mellan Tyskland och Ryssland och för att komma in senare mot ett sannolikt försvagat Tyskland. Roosevelt såg snart också fördelen att koncentrera USA:s militära insatser i Asien mot Japan, en lättare fiende, och med prospektet av ökat inflytande för USA i området.

Senator Harry Truman som blev president 1945 efter Roosevelt sa 24 juni 1941, två dagar efter Tysklands gigantiska anfall mot Sovjetunionen med över 200 divisioner att ”Om vi ser att Tyskland vinner så hjälper vi Ryssland, och om Ryssland vinner så borde vi hjälpa Tyskland så att så många som möjligt stryker med på båda sidorna”. (New York Times 24/6 1941; Time 2 juli 1951; Dr Jacques Pauwels Globalresearch 18/8 2012 i artikeln ”The Allies Second Front in World War II: Why Were Canadian Troops Sacrificed at Dieppe”).

* Före och under andra världskriget investerade bland annat Ford, General Electric, Standard Oil, Texaco, ITT, IBM, and GM i nazistiska Tyskland. U.S. investeringar i Tyskland ökade med mer än 48% mellan 1929 och 1940 medan de minskade mycket i övriga Europa. Många USA-företag fortsatte sina affärer i Tyskland under kriget även där det innebar slavarbete i koncentrationsläger, och med stöd av USA:s regering. USA:s piloter instruerades att inte bomba tyska fabriker som ägdes av USA-företag.

Senare år 1942 sades att de brittiska och amerikanerna ännu inte var redo för en stor operation i Frankrike. Man ville först vinna ubåts-kriget. Men trupper hade framgångsrikt transporterats från Nordamerika till Storbritannien under 1942 och på hösten samma år upplevde amerikanerna inga problem att landsätta en stor truppstyrka i Nordafrika, på samma sida av den visserligen farliga Atlanten.

I verkligheten var det redan möjligt i sommaren 1942 för att landsätta en betydande styrka i Frankrike och att öppna en andra front. Den brittiska armén hade återhämtat sig och stora amerikanska och kanadensiska truppstyrkor fanns de brittiska öarna och var redo för handling. Dessutom var det ingen hemlighet att tyskarna hade relativt få soldater för att försvara tusentals kilometer av Atlantkusten, och dessa trupper var av betydligt sämre kvalitet jämfört med sina krafter på östfronten. På Atlantkusten hade Hitler omkring 60 divisioner medan inte mindre än 260 tyska divisioner stred i öst. De tyska trupperna var inte lika starka 1942 som i juni 1944 då Atlantvallen byggts.

Stalin, som visste att de tyska försvaret i Västeuropa var svagt tryckte på för en landstigning i Frankrike. Churchill upplevde också betydande inhemskt tryck för en andra front. En befrielse från dessa påtryckningar kom genom ett misslyckat, dåligt förberett landstigningsförsök i den franska hamnen i Dieppe i augusti 1942.

Sovjet fick en andra front år 1944, då Stalin inte längre frågade om en sådan tjänst. Efter segrarna vid krigets största slag i Stalingrad och Kursk tågade de sovjetiska trupper obevekligt och segrande mot Berlin och det ”blev det nödvändigt för amerikanska och engelska strategi”, som två amerikanska historiker (Peter N. Carroll och David W. Noble) har skrivit, ”att landsätta trupper i Frankrike och tåga in i Tyskland för att hålla de mesta av landet borta från Sovjet.” När en andra front äntligen öppnades i Normandie i juni 1944, var det inte gjort för att hjälpa Sovjetunionen, utan för att förhindra att Sovjet från att vinna kriget på egen hand.

Ett onödigt krig?

* Västs eftergiftspolitik
* Vänsterns splittring och Kominterns felaktiga politik i början av 1930-talet
– kunde sannolikt ha förhindrat kriget
* Om USA, Storbritannien och allierat hade öppnat en andra front 1942 hade kriget kunnat bli kortare och fått ett annat förlopp.

KampanjeStøtt oss

Du kan diskutere artikler fra steigan.no på: https://motdagforum.no

Bruksanvisning for å bli medlem er her:
https://steigan.no/2021/03/bruksanvisning-for-a-registrere-bruker-pa-mot-dag-forumet

Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.

Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:

Vipps: 116916.

Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.