Det möjliga stormaktskriget

0
Münchenavtalen 1938
Jan Myrdal

År 2015 är ett kommande storkrig i Europa möjligt så som det var 1912 eller 1938. Vi bör därför handla så att möjligheten inte förverkligas som 1914 eller 1939.

Jag växte upp i en politisk familj. Till skillnad från i den borgerlighet Jan Guillou beskrivit gavs jag alltså från 1934, i sjuårsåldern, medvetande om koncentrationsläger, politiska mord och antisemitism i Tyskland.

I middagsdiskussionerna om Münchenöverenskommelsen 1938 menade Gunnar och Alva Myrdal att den inte som Chamberlain sade innebar fred i vår tid, utan att den gjorde det stora kriget troligt. Västmakterna tycktes offra Tjeckoslovakien för att locka Hitler i krig österut sade Gunnar.

Nu är belagt att den dåtida tyska militärledningen ansåg att ett militärt nederlag var oundvikligt om Hitler gick i krig för Sudeten. Wehrmacht förmådde ännu inte stå emot ett tvåfrontskrig med tjeckoslovakiskt militärt motstånd och en då fördragsenlig fransk offensiv.

Därför skulle general Witzleben den 28 september 1938 gripa (och fysiskt oskadliggöra) Hitler. Ty han utgjorde en fara för fosterlandet. Om detta var Chamberlain och den brittiska ledningen ordentligt informerad men valde att rädda Hitler och prisge Tjeckoslovakien. (Se om detta till exempel ”The Churchill Centers” tidskrift ”Finest Hour” nr 162 våren 2014 om Münchenavtalet, särskilt då Michael McMenamins artikel med dess utförliga bibliografi.)

Moskva som inte var inbjuden till München utan varit beredd att låta Röda armén ingripa till Tjeckoslovakiens skydd och vars underrättelsetjänst känt till dessa planer (”Oster-konspirationen”) drog slutsatsen att det 16 år tidigare avbrutna interventionskriget nu skulle kunna återtas. (Läs Stalins tal på SUKPB):s artonde kongress 1939.)

1939 gick jag i Lincoln School of Teachers College vid Columbia University. Det var en märkligt elitär skola för såväl den högsta finansmaktens som de vänsterintellektuellas barn. Då flera skolkamrater hade föräldrar som tjänstgjort i Kina diskuterade vi skeenden där både privat och som ”current events”.

Jag minns hur glada vi var över att ryssarna verkligen slagit japanerna i Chalchin Gol. I den tuggummibildserie om krig jag samlade gavs fina bilder av denna seger. När jag tvangs till Sverige 1940 träffade jag ingen som ens hört talas om slaget.

Först efter kriget kunde jag i Östeuropa och Moskva få veta vad som hänt och vad det innebar. Den nästan självständiga japanska ockupationsarmén i Kina, Kwangtungarmén, hade drivit flera angrepp mot Sovjetunionen och Mongoliet.

Sommaren 1939 sökte den genomföra en avgörande offensiv. Men Georgij Zjukov som gavs befälet över de sovjetiska och mongoliska styrkorna använde den strategi och taktik han skulle utveckla under kriget mot Wehrmacht och tillfogade dem ett förkrossande nederlag.

I enlighet med Moskvas order hejdade han dock offensiven vid gränsen och förintade inte Kwangtungarmén. Ty det skulle tvungit fram ett storkrig i öster. I Tokyo förlorade nu arméfraktionen som förordade erövring av Sibirien mot flottfraktionen som inriktade sig på att föra ett Stillahavskrig ner mot Indonesien.

Därmed var faran för ett sovjetiskt tvåfrontskrig över. I Moskva hade de brittisk-franska delegationerna utan verkligt mandat fört förhandling. När Japan inte längre utgjorde en fara i öster ansåg Stalin det möjligt att för en tid förhindra kriget i väster och antog det tyska förslaget.

Sommaren 1940 skickade tyska legationen även till Gunnar, min far och andra politiker i Sverige en tjock vitbok med de hemliga franska dokument Wehrmacht funnit i en övergiven fransk järnvägsvagn. Jag har kvar den. Där fanns också de fransk-brittiska planerna på krig mot Sovjetunionen. Såväl på marken med infanteri som flygangrepp mot Baku.

När jag stavade mig igenom detta förstod jag varför fransmän och britter då sedan september 1939 inte fört ett verkligt krig mot Hitler utan blott vad man kallade ett ”phony war”. Münchenmännen hade planerat för det riktiga kriget mot Moskva.

Mina föräldrar menade sommaren 1940 att det var en stor tur att inte Halifax och hans Münchenmän lyckats göra fred med Tyskland vid Frankrikes sammanbrott utan att Churchill segrat och fortsatte kriget. (Dock sade Alva efter Karin Boyes självmord att vi måste inse den ohyggliga möjligheten att Hitler kunde segra i Europa.)

Efter kriget fick jag ju mer jag läste en tilltagande respekt för Per Albin Hanssons och Christian Günthers politik i Bernadottetraditionen från 1814. Per Albin avsatte den aktivistiske utrikesministern Rickard Sandler, trots att denne var så stark i partiet, vägrade de allierade genommarsch (trots att även den finländska regeringen krävde det), verkade samman med Kollontaj för fred mellan Finland och Sovjetunionen och höll tummen i ögat på de krigslystna höga officerarna.

Utan Per Albins envishet hade Münchenmännen nått sitt mål och andra världskriget blivit en än värre katastrof.

Läs Christian Günthers ”Minnesanteckningar 2 mars 1940” (Utrikesdepartementet: ”Handlingar rörande Sveriges politik under andra världskriget” Stockholm 1947. Sid. 119). Generalkonsul Nordling hade kommit direkt från Paris ”med ett handbrev från Daladier, vari meddelades, att Nordling vore betrodd med ett ytterst viktigt budskap. Nordling meddelade, att franska regeringen nu vore beredd att skicka trupper till Finland, i första hand 50000 man, som skulle sändas över Narvik.

Denna truppsändning inginge i en allmän anfallsplan mot Sovjetunionen, som med början den 15 mars komme att insättas mot Baku och redan dessförinnan genom Finland.”

I en stor fråga blev jag först på plats i Asien medveten. Det vidriga hitlerska folkmordet i Europa var inte undantag som jag trott 1945 utan regel. Då menar jag inte enbart den kejserliga japanska imperialismens massfolkmord som vi på den antinazistiska sidan trots allt fick höra något om under kriget utan sådana folkmord vi av politiskt taktiska skäl inte fick veta något om. Churchills folkmord på bengaler 1943, den nya franska republikens på algerier 1945 till exempel.

Märk att inte ens den tyska propagandan verkligen upplyste om folkmordet i Bengalen. Hitler var av ”rasskäl” överens om britternas härskarroll i Indien. Dock läs om detta i Artur Lundkvists inledning till Bhabani Bhattacharia ”Hunger och längtan”, Folket i bild, 1953.

En förutsättning för att undvika att det blir ett 1914 eller 1939 av dagens motsättningar vore att tillräckligt många förmådde dra korrekta slutsatser av skeendet.

Jan Myrdal
Forrige artikkelDu må ikke sove 2.0
Neste artikkelFrankrike: Masseprotest mot Hollande