Ett år sedan

0

Just i dagarna har det gått ett år sen jag fick min cancerdiagnos fastställd. Det jag trodde var en irriterande men ofarlig nackspärr visade sig vara en allvarlig och obotlig cancer med spridning som utgick från min vänstra lunga.

Om denna tid har jag skrivit vid ett flertal tillfällen i GP. Artiklar som senare har vandrat vidare ut i världen. Jag har förstått att det finns ett stort uppdämt behov av texter som behandlar just cancer, dess följder och den tvekamp som måste ske.

Idag kan jag konstatera följande: jag har under de sex senaste månaderna inte mottagit vare sig cellgifter eller använt strålning. Jag har bara gått på regelbundna kontroller. Bengt Bergman som är min huvudläkare på Sahlgrenska har hittills var tredje vecka konstaterat att  tumören i lungan som allt utgår ifrån inte har rört sig. Varken minskat eller blivit större. Den huvudsakliga biverkan de starka cellgifterna har gett mig har varit att mina njurar i en lång period inte orkat arbeta på högsta nivå. Inte så att jag varit i direkt fara för njursvikt. Men så pass allvarligt att cellgifter knappast skulle ha kunnat ges om det varit behov av det.

Nu senast visade sig njurarna ha blivit bättre. Deras kapacitet har ökat. Den dag jag på nytt behöver cellgifter – den dagen kommer – kan min kropp återigen klara av det.
Jag har inte ont. Jag är inte särskilt trött. Jag har aptit. Jag sover varken bättre eller sämre än tidigare. Jag måste ofta påminna mig om den allvarliga cancer jag bär på.
Jag lever med en ny normalitet. Jag skrattar ofta. Precis som förr. Min nyfikenhet eller förmåga till upprördhet över sakernas tillstånd har inte minskat.
Jag kan se mig i spegeln och känna igen mig.

På Bengt Bergmans kontor pratar vi var tredje vecka kanske 15 minuter om mina senaste provresultat och röntgenbilder. Sen går vi oftast över till att tala en stund om musik.
Jag arbetar som vanligt. Under det här året har jag skrivit två böcker och en teveserie.

Jag kan alltså konstatera med mig själv som sanningsvittne att det inte är som förr, trots att många människor känner fruktan: Cancer innebär inte nödvändigtvis en dödsdom. Förr eller senare, kanske, men alla ska vi ju så småningom dö. Med cancer kan man idag leva länge. Mycket länge. Inte alltid, men ofta.

För tjugu år sen hade det inte varit så. Utvecklingen av nya mer precisa metoder för att bekämpa de cancerceller som löper amok i våra kroppar har genomgått – och genomgår – en rasande snabb utveckling. Det kommer nya mediciner och behandlingsmetoder varje månad. I en värld som på många sätt är förfärande framstår cancerforskningen som ett mänskligt triumftåg.
Men det är naturligtvis ingen idyll att leva med sjukdomen. Ibland känner jag en kall vindpust i nacken. Påminnelsen om att det pågår en tvekamp i min kropp där utgången på sikt är oviss. Jag tänker ibland på det anslag jag nyligen såg i en bilverkstad utanför Kungsbacka: ”Ta inte livet på alltför stort allvar. Du kommer inte levande ifrån det i alla fall.”
Jag håller naturligtvis inte med om det första ledet. Livet är en allvarlig sak. Man får leva det en gång och kan aldrig ta ett steg bakåt och börja om. Men insikten om att det finns en tragisk botten – att man i slutänden förlorar allt, bör vara avgörande för hur man lever sitt liv.

Jag tänker naturligtvis inte på det materiella. Utan de upplevelser och minnen man har skrapat ihop under sin existens.

Jag får ofta frågan: Är du inte rädd? Jag svarar som sant är: Ibland. Men inte så ofta. Det som skrämmer mig är det som skrämmer alla; att sjukdomen ska bli fysiskt plågsam. Men därutöver känner jag mest tacksamhet över att jag redan levt så länge när sjukdomen slog till. Jag kan med förfäran tänka på barn som drabbas. Men har man som jag redan levt ett långt liv måste man använda sig av den mänskliga mognad som säger att allt är ändligt.

Och fortsätta att stödja den cancerforskning som leder oss mot ständigt nya erövringar av metoder att bekämpa detta gissel som alltid har varit människans följeslagare.

Henning Mankell

Forrige artikkelUnited Steelworkers union i USA streiker
Neste artikkelOljekrigen – konspirasjonsteorien som viste seg å være sann