Jag skräms av Europas ”drang nach Osten”

0
Knut Lindelöf
Knut Lindelöf

Jag är nu faktiskt rädd för att något riktigt djävla otäckt ska hända i Europa.

Alltför många tecken pekar mot att oförsonligt konfrontativa positioner håller på att låsas fast på många olika områden. Det gäller arbetslöshet och välfärd, det gäller flyktingsituationen i Sverige och hela EU, det gäller islamismen och Syrien, det gäller de synbarligen eviga orimligheterna runt Palestina, det gäller Sveriges förhållande till Nato, det gäller Grekland, det gäller det finansiella systemet och klyftorna som bara ökar, det gäller förstås miljö- och energikrisen. Och! det gäller inbördeskriget i Ukraina. Allt detta håller på att föra vår civilisation mot ättestupa.

Jag nöjer mig här med att nu lägga ut texten lite om spelet runt Ukraina. I praktiskt taget alla nyhetssändningar får vi höra (och se) att kriget i östra Ukraina bara eskalerar. Skurken Putin med sitt glupska Ryssland hotar alla sina västra gränsländer. Det står nu helt klart efter annekteringen av Krim, den ryska infiltrationen med vapen och soldater i östra Ukrainas och kränkningarna mot våra gränser med u-båtar och flyg att Putin är vår tids Hitler och Stalin i demonisk förening. En sådan förstå bara militärt maktspråk. Ger man den galningen (dessutom med Aspergers syndrom) ett lillfinger kommer han att sluka armen ända upp till armbågen. Han hotar hela Europas frihet!

Därför behövs även en revision av andra världskrigets historia. Det var inte västmakterna och Sovjet som tillsammans knäckte Nazityskland, eller bara Hitler (Nazityskland) som startade kriget. Nej, det var de två likvärdiga diktatorerna Stalin och Hitler som tillsammans startade kriget mot den demokratiska världen. Efter att ha ingått nonaggressionspakten (Molotov–Ribbentrop) 1939 kunde de tåga in och ta kontrollen över sina respektive intresseområden; Hitler tågade in i Polen (september 1939) och Stalin i Finland (november 1939). Då förklarade England krig mot Tyskland (varför inte mot Sovjet kan man då kanske undra) och så var det hela igång. Så ska det numera låta om man vill hänga med snacket i de politiska finrummen.

Det här är en tydlig revision av den tidigare allmänt vedertagna bilden av hur kriget startades och avslutades. Om detta har Åsa Linderborg skrivit i Aftonbladet, fått svar av Stefan Ingvarsson svarat i Expressen och svarat på Ingvarsson i Aftonbladet den 6 februari.

Ingvarsson blev mycket upprörd av Linderborgs första artikel som manade oss att visa en smula respekt för Röda arméns exempellösa insatser för att knäcka Nazitysklands krigsmakt under åren 1941–1945. Hon skrev artikeln med anledning att 70-årsdagen av Auschwitz befrielse blivit storpolitik av att president Putin gjorts icke önskvärd vid den högtiden.

Sådant är nu det politiska klimatet i Europa. Man kan inte ens enas om att Förintelsen bör minnas på ett värdigt sätt. Nej, nu ska Förintelsen göras till föremål för dragkamp mellan Ryssland och USA/EU. Det här är i mina ögon närmast antiintellektuellt och ovärdigt våra kulturnationer.

Nazismen var ett politiskt och fascistiskt monster som skapades i Tyskland av de förhållanden som växte efter en oklok fred i Versailles 1919. Tyskland straffades av segrarmakterna med nationell förnedring och ett svindlande krigsskadestånd på 96 400 ton guld, som så småningom – men för sent – skrevs ner. Sovjet var på sena 20-talet ett stort agrarland som genomgått revolution och inbördeskrig och alltså kraftigt försvagat. Stalin insåg hotet från det allt kaxigare Nazityskland på 30-talet och genomförde en grym men trots allt framgångsrik kraftsamling för att stå emot Nazitysklands ”Drang nach Osten”. Detta var grundkrafterna i det stora kriget som sedan drabbade stora delar av den europeiska kontinenten.

Vad är det då vi nu ser? Jo, ett kraftigt krisande västblock (USA/EU/Nato) som åter pressar på ”nach Osten”. Här finns ”Lebensraum”, d v s marknader och resurser att lägga under sig för globala företag och giriga banker. Att det skulle handla om demokratins kamp mot diktaturer är helt uppenbart ideologisk dimma. Detta västblock använder sig ju av alla till buds stående medel för att nå sina mål. Stödet till Saudiarabien och Qatar (världens idag största terrorsponsorer) och överseendet med de öppet fascistiska stridsgrupperna i Ukraina bär syn för sägen.

Djupa motsättningarna inom det ukrainska folket skapades av brutal sovjetisk kollektivisering och folkfördrivningar under mellankrigstiden och nazistkollaboratörernas (Stepan Bandera) utrotningskampanjer mot moskoviter, polacker och judar under den tyska ockupationen 1941–1945. Att rysktalande ukrainare fruktar för sina liv idag är knappast förvånande. De minns ju fascisternas framfart under nazisternas ockupationen och känner även igen den inre fienden (Bandera). Allt bubblar nu upp på nytt och påverkar dagens skeenden.

Kievregimen formerar sig runt den gamla antiryska, antipolska och antisemitiska nationella Banderafronten (talrikast i västra Ukraina) och knyter helt naturligt an till USA/EU/Nato:s ”Drang nach Osten”. Ukrainare med rötter i kampen tillsammans med röda armén mot nazister och mot Banderas mördarband (talrikast i öster) kämpar idag för sin överlevnad och kallas allmänt nedsättande för ”ryska separatister”.

Som det nu ser ut kommer denna del av det ukrainska folket (15–20%, 6–7 miljoner) att antingen dödas, fördrivas eller förtryckas. De fördrivna kommer att samlas framför allt i södra Ryssland. Frågan är nu, kommer Ryssland att kunna tillåta att detta sker? Är det inte också ett allvarligt hot mot själva Ryssland? Är det i själva verket det som är målet med denna gigantiska militäroperation ”nach Osten”? Kan detta leda till något annat än en militär urladdning med kärnvapenmakterna Nato och Ryssland på var sin sida? Vad ska vi ta oss till?

Ja, jag är faktiskt mycket rädd. Inte främst för min egen del. Vi som föddes på 40-talet efter andra världskriget har ju levt den största delen av våra liv. Nej, jag är mest rädd för att våra barn och barnbarn ska ska tvingas uppleva ett nytt vansinneskrig i Europa.

 

(Først publisert på lindelof.nu)

Forrige artikkelGreenspan: – Hellas kommer til å forlate euroen, eurosonen kan ikke fortsette som nå
Neste artikkelKatastrofale tap på østfronten