Yrkeseuropéernas solkiga budskap

0
Anders Björnsson
Anders Björnsson

17. mai 2014 hadde den svenske historikeren og forfatteren Anders Björnsson og jeg en samtale foran mikrofon på fredskonferansen i Degerfors. Vi snakket om dramaet i 1814, den norske grunnloven og om unionstida. Her skriver Anders en gjesteblogg for steigan.no.

 

Yrkeseuropéernas solkiga budskap

Ännu en eftervalskommentar

 

Det sägs i svensk press – den är faktiskt väldigt unison, inte bara i den ihållande och gallsprängda hetskampanjen mot Ryssland – att Sverige först med EU-inträdet 1994 fick möjlighet att bli ett europeiskt land. Den svenska ”exceptionalismen” ska därmed ha fått sig en rejäl knäck, den svenska modellen blev plötsligt överspelad.

Det beror nog på vilka drag i det svenska samhället man beaktar. Det svenska deltagandet i allmänna val sjönk drastiskt och kom ned på normaleuropeisk nivå. Alkoholkonsumtionen steg på samma gång till europeiska toppnivåer. Nedskräpningen i naturen och på offentliga platser började likna motsvarande fenomen i Medelhavsländerna. Folkförsvaret avskaffades. Det offentliga tiggeriet etablerades. Vi blev som andra.

Men den svenska ”självgodheten” var det faktiskt inte mycket med före 1994, annat än i propagandan från ett ganska mäktigt svenskhatarnas parti (som delvis opererade från lågskattebaser utomlands). Sveriges neutralitetspolitik hade, tvärtemot sentida Nato-myter, ingen moralisk dimension (men Nato-propagandan har det!); den var uttryck för en realpolitisk pragmatism, och det var ingen svensk som krävde att andra skulle ta efter den. Palmekommissionens förslag om ”gemensam säkerhet” var förvisso ett försök att luckra upp de europeiska ländernas bipolära beroende av Moskva och Washington – men torpederas effektivt i Stockholms skärgård av ”ryska undervattensfarkoster” som ingen i ansvarig ställning brydde sig om att tvinga upp till ytan eller att sänka.

Sant är det inte att säga att svenskarna kände mycket dåligt till länderna på den europeiska kontinenten eller på de brittiska öarna före 1994. Dit gick många affärs- och semesterresor. Min far som arbetade i industrin var en trägen besökare på de årliga Hannovermässorna; han skaffade sig också agenturer för västtyska företag. Själv åkte jag till Ryssland 1967 som knappt sextonårig och sommaren två år senare till Albanien – kom inte och säg att detta inte är Europa! Under 1980-talet hade jag ett fokus på länderna i Öst- och Centraleuropa i mitt programarbete på Sveriges Radio. Sant är dock att många av dagens yrkeseuropéer inte alls hade ögonen riktade åt detta håll utan for som skottspolar över Atlanten – allt ljus kom från väster. (Idag reser de till Thailand och Sydafrika hellre än till Oslo eller Åbo.)

Sedan tvättade de sina skjortor och slipsar och blev, under trycket av det som hände öster om järnridån (det var alltid vänstern som byggde kanaler till dissidentrörelserna där!), goda européer. De började göra affärer med förskingrad allmän egendom i de forna socialsocialistiska länderna. De utrustade NGO:er med pengar för att kunna påverka politiken där inifrån. De såg sig själva som frihetens missionärer i rent en paradisisk miljö. Men de blundade stenhårt för att blodshämnden återinfördes i Albanien, att det vackra Prag (som de vänt ryggen åt i alla år!) blev en den europeiska prostitutionens huvudstad, att trafficking med kroppsorgan och kvinnokroppar sköt i höjden. Det går naturligtvis att argumentera för att alltsammans detta är högst europeiskt, men det är rimligt att tänka sig att de flesta européer inte gillar det. Endast tretton procent av den slovakiska valmanskåren röstade i helgens val till det så kallade EU-parlamentet.

Missförstå mig inte, men skulle någon av våra unionella förståsigpåare verkligen våga hävda att norrmännen är mindre europeiska än vi svenskar därför att de förra i två folkomröstningar med besked har avvisat norskt medlemskap i vad som idag är Europeiska unionen?

De flåsiga EU-entusiasterna har faktiskt allt att bevisa. Demokratin som statsform är historiskt knuten till nationalstaten. Det betyder inte att all nationalism kan godtas (eller att all demokrati är värd namnet). Det betyder bara att demokratiska procedurer töms på sans och relevans när i grunden byråkratiskt-imperiella beslutsformer tar över. De medborgerliga suveränitetsförlusterna är belagda och odisputabla. Allvarstyngda experter som inte tycker om att dela med sig av något så viktigt som politik får däremot och därmed det lugn och den ro som de anser sig behöva och vara förtjänta av.

Hur europeiskt är sedan detta?

 

 

Anmärkning. –

Författaren är en svensk publicist och historiker.

KampanjeStøtt oss

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.