Om franska valet och Front National

3
Jan Myrdal
Jan Myrdal

Med 25% av rösterna blev i EU-valet Front National det största partiet i Frankrike. Samtidigt skvalpade ”Vänsterfronten”, i vilken ingick såväl Frankrikes kommunistiska parti som Vänsterpartiet och Enad vänster, nere på 6%.

Kommentarerna i media runtom i våra länder talar om högerseger, seger för rasism och allmän främlingsfientlighet. Det är en dålig analys.

Att kommunistpartiet som jag från fyrtiotalet och det tidiga femtiotalet i Frankrike upplevde som ett väldigt och starkt massparti på randen till att bli statsbärande har imploderat och blivit politiskt likgiltigt har sin förklaring. Om den har jag skrivit. Partiledningens oförmåga att ta principiell ställning i Algerietkriget – ett leninskt ställningstagande för seger åt Algeriet – var ett tecken på den då pågående uppfrätning av partiet som under de följande klasstriderna i Frankrike ledde till att det förlorade sin plats som den franska arbetarklassens parti och sedan till dess nuvarande kollaps. Där finns mer att diskutera.

Men Front Nationals framgång är betydelsefull. Man kan säga att den blir en spegelbild (där vänster blir höger och höger vänster) av kommunistpartiets upplösning. Jean-Marie Le Pen hade varit fallskärmsjägare i Indokina 1953 och Algeriet 1957 och grundade partiet 1972. Det var då ett utpräglat högernationalistiskt parti med rötter även tillbaka till Vichy och längre ändå till den traditionella franska högern. (Nils Andersson vilken som förläggare i Lausanne arbetat nära den algeriska befrielserörelsen vittnade sedan i rättsuppgöret om huruvida Jean-Marie Le Pen varit direkt ansvarig för fallskärmsjägartortyr mot algeriska patrioter.) Med åren och partiets tillväxt och även som ett resultat av dess arbetsmetoder med just en nära kontakt med folk (”le petit peuple”) som varit den traditionella franska vänsterns började dock dess klassbas förändras. Ty samtidigt blev korruptionen i det franska klassamhället allt påtagligare och den traditionella ”vänstern” med kommunistpartiet som centrum upplöstes ideologiskt och förföll organisatoriskt. Denna utveckling blev än tydligare när Marine Le Pen den 16 januari 2011 valdes till ordförande för Front National. Hon är visserligen sin fars dotter men representerar och företräder en annan generation. Född 5 augusti 1968, utbildad jurist, advokat och efter skilsmässa ensamstående mor i självvalt särboförhållande. Alltså en med vilken många franska kvinnor nu själva identifierar sig.

Hon är inte bara kunnig, snabb i repliken och med stark och sympatisk framtoning i samtal, möten, debatter, radio och TV-framträdanden utan hon knyter direkt an till det som varit den traditionella franska vänsterns värderingar: republikanismen, enhetsstaten från Revolutionen, laicismen (den särskilda franska konfessionslösheten), traditionen från 1789/1793. Ja, nu till befrielsejubileet hyllar hon ”Résistancen” och det program den stod för 1944. Det är Franska Revolutionens Marseillais man sjunger på hennes möten. Den som kan förstå franska gör klokt i att lyssna till hennes framträdanden. ( Särskilt som när hon, som i Moskva sommaren 2013, medvetet talar ytterligt tydligt.)

Hon är inte socialist, anknyter inte till vare sig Marx eller Blanqui, eller ens Jaures. Hon är medvetet anti-liberal. Hon är därtill fransk nationalist också i sådant som om Frankrikes roll i Afrika eller nödvändigheten av ett eget och enbart av fransmän lett kärnvapenförsvar. Men hennes ställningstaganden är logiska och för ”vänstern” traditionellt begripliga. Utrikespolitiskt innebär det en i egentlig mening gaullistisk politik: bryta Förenta staternas vilja till världsvälde, ut ur EU, ut ur NATO, nära samarbete med Moskva, Beijing (och Berlin) och kanske med ett framtida Eurasien. Hon bekämpar den ekonomiska och kulturella nyliberalismen. Äldre franska kommunister jag talat med upplever att 90% av hennes krav är sådana de själva en gång ställde. Det må gälla frigörelsen från Washingtons dominans och från EU:s överstatliga utsugning av det franska folket till bankkapitalets fromma. Konkret angriper hon sådant som det liberalistiska järnvägsförfallet, Förenta staternas försök till kulturell hegemoni över Frankrike, monopolkapitalets dominerande roll i fransk politik och andra de traditionella frågor ”vänstern” ställt innan dess partier imploderade.

”Vänsterns”, den franska såväl som den internationella, nu pågående ständiga angrepp på Front National är begripliga med tanke på partiets bakgrund och historia men också kontraproduktiva och grundade på en bristande analys av den politiska verkligheten. Närmast kan detta jämföras med kampanjen för 85 år sedan om socialdemokratin som socialfascism. Den var helt begriplig med hänvisning till de teoretiska föreställningar som band dåtida socialdemokrati till Mussolinis korporativism och den var historiskt belagd med hänvisning till Noske och andra tyska socialdemokrater liksom till Labours politik gentemot kolonierna. Det är ingen svårighet att med olika exempel visa att denna Kominterns analys var både förståelig och logisk. Men var den politiskt korrekt? Var den en riktig analys av den drivande kraften för de socialdemokratiska massorna? Nu kan vi se att denna analys bidrog till att omöjliggöra den enhetsfront som kunde hejdat Hitlers och den tyska fascismens seger. Allt det som i enlighet med tesen om socialfascism kunde sägas om den politiska socialdemokratin i skiftet mellan tjugotal och trettiotal kunde beläggas. Dock var analysen oriktig. Vilket för övrigt Dimitrov påpekade inför Kominterns kongress 1935.

Något liknande gäller om Front National och dess massbas nu. Det är detta man bör diskutera!

Jan Myrdal

KampanjeStøtt oss

3 KOMMENTARER

  1. Marine Le Pen har det altså, i følge Jan M., hun har det i kjeften.
    Ingenting å diskutere. Så, hva er det vi andre, som ikke er nazier,
    bør diskutere? Her bør Jan M. være tydeligere.

  2. Innlegg fra Ola Inghe til Jan Myrdal:

    Jag förstår inte alls Jan Myrdals analogi med Kominterns kamp mot socialfascismen/socialdemokratin. Det är sant att dåtidens socialdemokrati kunde angripas från vänster för angrepp på (den radikalare delen) av arbetarrörelsen, för korporativism och för att stödja kolonialkrig. Men därvidlag var de knappast värre än öppet borgerliga partier på den tiden.
    Dagens FN, däremot, torde vara ett eller flera snäpp värre än etablerade franska borgerliga partier, vad gäller inställningen till invandrare bosatta i Franskrike. Inte heller är det uteslutet att dessa åsikter faktiskt delas av delar av deras sociala bas.
    Jag skulle därför vilja att Jan Myrdal klargör om han menar att det är lämpligt att den franska vänstern strävar efter en enhetsfront med FN även om denna rörelse inte skrinlägger sin nuvarande agenda visavi invandrarna i Frankrike.

    —————————–
    Kominterns analys av socialfascismen var begriplig. (Detta kan jag gå in på i detalj om så nödvändigt.) Samtidigt blev den ett teoretiskt bidrag till KPD:s oförmåga att i Tyskland skapa den enhetsfront som faktiskt var möjlig och som hade kunnat förhindra NSDAP:s maktövertagande.(Om jag skulle gå i detalj skulle jag nog nu mena att Fuchs och Thalheimer då hade rätt i detta.) Först stegvis kunde Dimitrov (och faktiskt Stalin) vrida det tyska partiet mer rätt. Efter den katastrofala SAAR-omröstningen accepterade dock KPD just den breda enhet som Fuchs föreslagit men som han då uteslutits för fast han sedan i emigrationen kunde göra en stor insats i den. Men då var det för sent. Det finns alla skäl att noga studera denna tid och även se hur Mao och KKP skilde sig från Komintern. Märk att Moskva fördömde Xianhändelserna som ”fascistisk kupp” (om det har jag skrivit förr jag har dokumentet i källaren) men Mao och i synnerhet Zhou Enlai gjorde en annan analys vilket bidrog till såväl kampen mot Japan som den senare segern.
    Det är nödvändigt att noga följa Front National. Det innebär också att se hur dess ideologi förändras. Från en närmast vichyitisk och traditionell extremhöger (vilken dock i Frankrike haft stark social bas) nu med Marine Le Pen till en (för Vichy-högern otänkbar) alltmer påtaglig anknytning till den republikanska traditionen. Samtidigt en utrikespolitik som återknyter till och utvecklar de Gaulle (märk hennes hyllning till vapenbrödraskapet från 1941 i Moskva). Bim Clinell som knappast är marxist och inte tillhör Front Nationals förespråkare skrev helt korrekt i DN 14-05-27:
    ”I dag är 26 miljoner européer arbetslösa. I Frankrikes grannland Spanien är 56 procent av ungdomarna under 25 år arbetslösa, i Portugal 52 procent. Lite längre bort, i Grekland, 62 procent. Den fria rörligheten inom Europa har av många kommit att betraktas som öppningar för utlokaliseringar, en kortsiktig, spekulativt inriktad finansmarknad samt dumpningar av de sociala skyddsnäten. Baksidor som drabbar människor som kommit att känna sig allt mer alienerade i sina egna länder.
    Det har även blivit svårt för dem att se skiljelinjer mellan de traditionella mittenpartiernas ageranden, såväl till höger som till vänster, mot bakgrund av det gemensamma EU-projektet. Därtill har korruptionsskandaler avlöst varandra på alla politiska nivåer i Frankrike.
    Sedan Nationella Fronten bildades i blygsam skala 1972 har partiet kontinuerligt ökat. För att försöka mildra chocken över partiets framgångar i EU-valet pekas på det låga valdeltagandet. Men även i gruppen soffliggare visar opinionsmätningar att 54 procent säger sig vara Frontenanhängare, vilket pekar på ytterligare möjliga röstreserver framöver.
    Från att från början ha varit ett parti där äldre krigsnostalgiker på yttersta högerkanten och fundamentalistiska katoliker utgjort kärnan har partiet föryngrats. Undersökningar efter EU-valet visar att 30 procent av väljarna under 35 år valt Fronten. Av väljarna över 60 år lockade partiet 21 procent. Medan bara 15 procent av de yngre väljarna röstade på socialistpartiet. Nationella Fronten har också ytterligare förstärkt sin profil som Frankrikes främsta arbetarparti. Av gruppen arbetare föredrog 43 procent Fronten medan bara åtta procent av dem röstade på socialistpartiet och ytterligare åtta procent på Jean-Luc Mélenchons vänsterparti. 37 procent av de arbetslösa röstade också på Fronten.”
    Hon citerade också Jean-Marie Le Pens uttalande efter sin framgång i presidentvalet 2002:
    ”Börja hoppas! Ni små, kastlösa, ni utestängda. Ni gruvarbetare, metallarbetare, arbetare vid alla dessa fabriker som ruinerats av euroglobaliseringen enligt Maastricht. Ni jordbrukare med era miserabla pensioner, dömda till att ruineras och försvinna. Jag är den ende som opponerar mig mot denna utveckling, den ende som står för en förändring i detta land!”

    Den mer eller mindre officiella vänstern i våra länder har inte förmått analysera allt detta och dra slutsatser. För detta finns det förklaring. Tyvärr.
    Jag har inte förespråkat en folkfront med Front National. Däremot en politik som grundar sig på insikten att den överväldigande majoriteten av dess väljare och medlemmar är ”vårt folk”, som Sträng sade om egnahemsägarna. Som noga undersöker vad i dess program och förslag som helt eller till största delen stämmer överens med de som kan kallas våra. Som även när det gäller just det som i den officiella propagandan där som här skiljer det som kallas rasism från verkliga klassintressen. Att till exempel bekämpa ”den fria rörligheten” som en täckmantel för kapitalistklassens försök att krossa fackföreningar och med EU-lagar genomdriva extrema lönenedpressningar är inte ”främlingsfientlighet” vare sig i Frankrike eller Sverige.
    Men om inte ”vänstern” i Frankrike som Sverige och andra länder förmår detta finns naturligtvis möjligheten att just organisationer som Front National både kan omvandlas till verkliga fascistiska masspartier och som sådana med direkt stöd och ledning från monopolkapitalet få en hegemoni och makt som den NSDAP till allas vår olycka nådde i Tyskland.

    Jan Myrdal

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.