Inntrykk av å lese Xi Jinpings bøker «The Governance of China 1 og 5» Del 4 av 6

En artikkel i South China Morning Post med tittelen «Kina oppfordres til å unngå en splittelse preget av ‘oss mot dem’ i forholdet til USA når det gjelder styring av kunstig intelligens», viser at den globale kampen for en ny verdensorden ikke bare utspiller seg gjennom kriger som de i Ukraina og Vest-Asia, men på en rekke arenaer – inkludert kunstig intelligens (KI).

«Kina bör försöka säkerställa att dess nya internationella organisation för artificiell intelligens (AI) inte ses som ’naturligt motsatt’ USA och dess allierade, ifall det skulle avskräcka potentiella medlemmar, har analytiker varnat. De sade att World Artificial Intelligence Cooperation Organisation (Waico) inte var utformat som ett alternativ till det amerikanska partnerskapet Pax Silica, som etablerades i december med målet att minska ’tvångsberoende’.» Men hur skall Kina kunna säkerställa att Waico inte är ett alternativ? Även om vår västliga politikerkast inte är välutbildad eller speciellt eftertänksam, så «anar den säkert ugglor i mossen».

Vi har alltså två olika globala organisationer för artificiell intelligens:

Ifølge offisielle oppdateringer og oversikter over Pax Silica omfatter initiativet en rekke signatarer og medlemsland, deriblant:

• Norge (ble medlem i mai 2026)
• Australia
• Filippinene
• Finland
• India
• Israel
• Japan
• Qatar
• Republikken Korea (Sør-Korea)
• Singapore
• Sverige
• De forente arabiske emirater (UAE)
• Storbritannia
• USA (initiativtaker)

Medlemmer av Waico:

🌏 Asia og Midtøsten

• Kina (Initiativtaker og hovedkvarter i Shanghai)
• Indonesia
• Kasakhstan
• Kirgisistan
• Kambodsja
• Laos
• Malaysia
• Myanmar
• Oman
• Pakistan
• Tadsjikistan
• Usbekistan [1, 2]

🌍 Afrika

• Algerie
• Congo
• Etiopia
• Kamerun
• Kenya
• Lesotho
• Mosambik
• Senegal
• Sør-Afrika
• Zambia [1]

🌎 Sør- og Mellom-Amerika

• Brasil
• Cuba
• Nicaragua
• Venezuela [1]

🇪🇺 Europa / Eurasia

• Belarus (Hviterussland)
• Russland
• Serbia [1]

Sydafrika är med i bägge organisationerna, och det kommer säkert att bli ändringar i medlemskapet framöver. Lägg också märke till var Brasilien och Indien, två av grundarländerna i BRICS, är medlemmar.

Artikeln i SCMP fortsätter: «Huang Ping, biträdande dekan vid ’Chinese University of Hong Kong (Shenzhen):s’ skola för offentlig politik, sade att det kortsiktiga samarbetet mellan de två blocken verkade konkurrensutsatt, men ’ur Kinas perspektiv har vi alltid velat ha inte ett block för att motverka Pax Silica, utan en inkluderande internationell AI-organisation under FN-systemet’.»

Från kinesiskt håll hänvisar man konsekvent till FN-systemet. Men räcker det? Det döende imperiet försöker inte längre på minsta vis dölja vad det handlar om: «att prioritera kapital framför allt annat, förespråka djungelns lagar, tolerera klyftan mellan rika och fattiga och förespråka hegemonism och maktpolitik»

SCMP-artikeln avslutas med att Sun Chenghao, (en seniorforskare vid Centrum för internationell säkerhet och strategi vid universitetet i Tsinghua) säger «Om Waico kan visa medlemmarna, att ett medlemskap verkligen ger tillgång till datorkraft, talang, teknik, styrningserfarenhet och konkreta projekt, kommer dess attraktionskraft att vara mer hållbar än att bara utöka medlemslistan.» Alla vi som tror och hoppas på en ny världsordning tänker nog som Sun Chenghao, att det är vad som verkligen händer, inte prat om vad som många hos oss i väst anser borde hända, det är det som kan bli framtiden.

Det händer också en del – även på kort tid. En artikel i SCMP en vecka senare, Asien sträcker sig mot den öppna väg som kinesisk AI erbjuder, skriver till exempel «Vid ett nyligen genomfört APEC forum för digital teknik och AI i Chengdu, utfärdade ministrar från Asia-Pacific Economic Cooperation-forumet ett uttalande till stöd för öppna modeller för artificiell intelligens – en sällsynt punkt där man är överens om i en debatt som ofta framställs som en nollsumme-tävling mellan USA och Kina. Det pekade på en AI-ordning som går emot antagandet om en tävling med en enda vinnare, en förutsättning som fortfarande formar Washingtons oro över varje kinesiskt AI-genombrott. I hela Asien bygger regeringar sina egna system, och de flesta bygger på öppna kinesiska modeller.

Eftersom de ledande kinesiska systemen är med öppna vikter [deras viktfiler kan laddas ned och modifieras], gratis att ladda ner och omforma, producerar de en AI-ordning där inget enskilt företag eller land äger området. Den öppenheten stämmer överens med vad många stater som satsar på suverän AI vill ha: ett multipolärt landskap där de kontrollerar sina egna kapaciteter istället för att hyra dem från en utländsk plattform.

I hela regionen går länder in i den ordningen längs tre distinkta vägar: flaggskeppsmodellen som byggs direkt på en kinesisk bas, den statliga piloten som sätter kinesiska system i offentliga tjänster, och den privata start-upen som levererar på det som är mest öppet. Kinas ökande inflytande kommer från att anpassa sig till dessa mål snarare än från någon strategi som har överträffat Washingtons.»

Det senaste globala initiativet, the Global Governance Initiative, GGI, fördes fram i september 2025, när Xi Jinping lanserade det vid SCO:s‑toppmötet i Tianjin den 1 september 2025, ett antal månader efter det att ’gov 5’ blev publicerad.

Den som uppmärksamt följt dessa globala initiativ får intrycket att fler är på gång. Vi har till exempel WAICO, som nämnts ovan. Men att det skulle kunna leda till ett globalt initiativ inom FN-systemet, är idag inte troligt.

Även när det gäller hälsofrågor för jordens alla folk, verkar det som om man från kinesisk sida förbereder sig på ett globalt initiativ. AI tillfrågas och ger följande svar: «Ja — det stämmer att Kina förbereder sig för att lansera ett globalt initiativ om hälsa, även om det ännu inte har presenterats som ett formellt, namngivet initiativ på samma sätt som GDI, GSI eller GCI. Det som finns i öppna källor pekar tydligt mot att ett sådant initiativ är under uppbyggnad.»

AI preciserar också vad som pekar mot ett sådant initiativ: «1. Kina talar allt oftare om att bygga ett ’global community of health for all’. Detta uttryck återkommer i kinesiska uttalanden i WHO-sammanhang och i analyser av Kinas globala hälsodiplomati. Det beskrivs som en vision för ett framtida globalt ramverk. 2. Kina ökar sina multilaterala hälsosatsningar. Vid World Health Assembly 2025 lovade Kina 500 miljoner USD till WHO över fem år — ett ovanligt stort åtagande som tolkas som en förberedelse för ett bredare globalt hälsoprogram. 3. WHO:s regionala direktör (2026) framhåller Kinas roll i global hälsa. En WHO‑chef betonade 2026 att Kina är en ’key player’ i att hantera globala hälsoutmaningar och att landet expanderar sin hälsokapacitet, digitala hälsoteknik och internationella medicinska insatser. Detta är typiskt för ett land som bygger upp ett globalt initiativ. 4. ‘Health Silk Road’ inom Belt and Road. Detta är redan ett proto-initiativ: ett nätverk av samarbeten kring infektionssjukdomar, folkhälsa, digital hälsa och kapacitetsbyggande. Det beskrivs som en central del av Kinas globala hälsostrategi och kan mycket väl bli basen för ett större, formellt globalt initiativ.»

Det måste åter påpekas, att alla de olika globala initiativ som tagits från kinesisk sida, visar att man anser att Kinas fredliga framtid är beroende av jordens fredliga framtid. I ett tal 2025 under 80-årsminnet av segern i andra världskriget säger Xi: «Kinesisk modernisering är moderniseringen av fredlig utveckling… Innerligt att hoppas det, att alla länder kommer att lära av historien, värdesätta fred och arbeta tillsammans för att främja moderniseringen av världen och skapa en bättre framtid för mänskligheten.» Xi addresses V-Day reception, stressing justice, peace, people’s strength.

Man får många intryck när man läser Governance-böckerna. Ytterligare ett sådant är, att sedan något årtionde tillbaka borde det vara uppenbart, att en förbättrad framtid för jordens folk inte längre är möjlig, utan en mycket avancerad planekonomi. Av diplomatiska skäl sägs det inte rent ut från kinesiskt regeringshåll och finns därför inte med i ’Governance-böckerna’. Principen om icke-inblandning i andra länders styrelsesätt är viktig. Men fakta är ändå tydliga. Även WEF måste erkänna att de kinesiska globala initiativen för världen framåt, även om WEF inte drar slutsatsen att de skulle ha med planekonomi att göra: Hur Kinas ekologiska och miljömässiga kod påverkar tillväxten.

Ett viktigt exempel på nödvändigheten av någon form av planekonomi, är hur AI inte går att utveckla om inte tillgången till elektricitet har tillgodosetts. En sådan framförhållning klarar inte kapitalistiska länder i väst särskilt bra. Den enligt vissa mätmetoder största ekonomin på jorden, USA:s gör det inte, och naturligtvis då inte heller de små nordiska vasallstaterna där t.ex. svenska politiker pratar och pratar om kärnkraft. Det senaste kärnkraftverket i Finland till exempel, Olkiluoto 3, blev kraftigt försenat. Den ursprungliga planen var att reaktorn skulle stå klar 2009, men kommersiell drift startade först 2023. 

Press och andra media i väst oroar sig. Så har till exempel Reuters många oroliga kommentarer:«USA:s AI-boom står inför elektrisk chock», «Big Techs kapplöpning om att dominera artificiell intelligens kan snart stöta på ett obehagligt gupp, då amerikanska elnät kämpar för att hålla jämna steg med de storinvesterande hyperskalningsföretagen», «De ambitiösa amerikanska AI-expansionsplanerna kommer sannolikt att hämmas av allvarliga flaskhalsar i kraftinfrastrukturen, inklusive brist på turbiner, långsam nätutbyggnad och byråkrati inom regelverket», «De största amerikanska anläggningarna förbrukar över en gigawatt (GW) kontinuerlig belastning, tillräckligt med ström för att försörja upp till 850.000 hushåll.»

Även denna bild är tydlig. Redan några kinesiska femårsplaner före den snabba utvecklingen av AI ökades tillgången på energi:

Energianalytikern Anders Hove beskriver en tydlig bild (China’s New Electricity Plan Changes the Global Energy Game) «Kina går in i nästa fas av sin övergång till el. Landet har redan byggt upp vind-, sol-, transmissions-, batteri-, kärnkraft- och kolkapacitet i en skala som saknar motstycke i världen. Kinas senaste femårsplan, den 15:e energisystemplanen, vänder sig nu mot den svårare uppgiften: att integrera dessa resurser i ett tillförlitligt system, där koldioxidsnål el blir ryggraden och kol gradvis övergår till en flexibel stödroll. Tidigare kinesiska femårsmål överträffades ofta i takt med att teknikkostnaderna sjönk, leveranskedjorna expanderade och integrationsutmaningar löstes. Hove förväntar sig att det mönstret fortsätter, eftersom elektrifieringen stöder Kinas industriella strategi, energisäkerhet, inhemsk efterfrågan och exporttillväxt. De viktigaste nya målen gäller systemintegration. Kina siktar på 300 gigawatt nätenergilagring, och vill att vind- och solenergi ska leverera 20 procent av efterfrågan på kvällstoppen, när produktionen av sol redan har minskat. Hove säger att dessa mål avslöjar ett system som går bortom förnybar konstruktion mot lagring, flexibilitet, marknadskoordinering och bättre användning av distribuerad energi. Kol är fortfarande centralt för Kinas kraftsystem, och dess installerade kapacitet ökar fortfarande. Dess andel av produktionen minskar dock i takt med att vind- och solenergi expanderar med ungefär 2 till 3 procentenheter varje år. Hove varnar för att kol ännu inte har blivit en ren reservresurs eftersom flottan och kraftsystemet förblir mindre flexibla än sina nordamerikanska motsvarigheter.»

Det går inte att undvika en kvarstående viktig fråga. Ekonomen Michael Hudson får den ofta (Michael Hudson and Steve Keen explore the deepening crisis.)

«När kommer slutet för den fortfarande dominerande kapitalistiska ekonomiska modellen, den modell som urartat till en ränteekonomi?» Det vill säga en ekonomi som inte längre kan producera varor, och som gör en liten procent av befolkningen allt rikare, samtidigt som resten får det allt sämre. Michael Hudson svarar lika ofta «När resten av världen ’återuppfinner hjulet’ – som man gjort i Kina.» [«Hjulet var den väg som gjorde att Amerika, Storbritannien och Tyskland blev industriländer under 1800-talet.»]

Vad har man då gjort? Man har insett att marknadskrafterna inte kan utvecklas i hela samhällets/folkets tjänst, om inte staten står för en övergripande planering. Bankväsende, sjukvård, utbildning, kommunikationer och äldreomsorg till exempel, måste vara tillgänglig för alla, utan större personliga ekonomiska uppoffringar. I Kina kallas det «Socialism med kinesiska särdrag»

Alla Kinas globala initiativ, inklusive BRI, pekar i samma riktning. Dels pekar de bort från krig, neokolonialism, imperialism och den finansialiserade form av kapitalism som bland annat bygger på monopol och räntor. Dels pekar de fram emot ett globalt ekonomiskt system, i någon form av FN-regi, ett system som kan ta lärdom av hur man i Kina skött landets ekonomi, så att det nu inte går att förneka dess enastående framgångar.

Resten av världen måste alltså ’återuppfinna hjulet’ – vägen till socialism. När kommer det att ske? Arbete pågår, bland annat i form av samarbete inom BRICS+, SCO och liknande sammanslutningar. Samtidigt slår det döende nordamerikanska imperiet så våldsamt omkring sig, att det verkar omöjliggöra allt arbete för att skapa en ny världsordning, som är grundad på någon form av planekonomi. Hoppfulla tecken finns det trots allt. Det samarbete som sker mellan främst Iran, Ryssland och Kina kring kriget i Ukraina och runt persiska viken, och som delvis också hanteras av andra staters diplomatiska arbete, visar att förmågan att någorlunda fredligt oskadliggöra det nordamerikanska imperiet, stadigt växer.

Bertil Carlman

Inntrykk av å lese Xi Jinpings bøker «The Governance of China 1 og 5» Del 1 av 6

Inntrykk av å lese Xi Jinpings bøker «The Governance of China 1 og 5» Del 2 av 6

Inntrykk av å lese Xi Jinpings bøker «The Governance of China 1 og 5» Del 3 av 6