oss 150 kroner!
STORBOLAGEN INFILTRERAR POLITIKEN
Kristerssonadministrationen fylldes omedelbart med representanter från Big Business, utan att ens försöka gömma det. Det är inte min slutsats. Näringslivet skryter regelbundet öppet om denna fantastiska prestation.
Det har funnits, som en av de facto ägarna av Sverige, Jacob Wallenberg, uttryckte det i en lång intervju med DI, ett stort problem i Sverige: “Historiskt sett har politiken och näringslivet haft ett väldigt långt avstånd mellan varandra. Vi har ingen tradition av att man rör sig mellan de olika kretsarna, som man gör i många andra länder. Det börjar bli bättre”. Svenskt Näringslivs VD, Jan-Olof Jacke “välkomnar möte mellan näringslivet och politiken”, och kommenterade: “Det får inte stanna vid ett möte mellan investerare, näringsliv och politik, utan väldigt mycket är redan utrett och vi skulle gärna se att man har en kort väg till handling”.27
I en granskning av DI – som ofta är väldigt ärlig i sin rapportering eftersom endast de “rätta” personerna läser tidningen – kunde vi läsa rubriker såsom: “Från näringslivet till makten”, och visade att “kopplingarna” mellan regeringen “till Svenskt Näringsliv är omfattande och att flera har tagit steget direkt från storbolag in i den nya regeringens departement”:
Flera toppmedarbetare har tagit klivet från näringslivet direkt in i Rosenbad … Finansminister Elisabeth Svantessons (M) statssekreterare Johanna Lybeck Lilja kommer närmast från storbanken Nordea och energiminister Ebba Buschs (KD) stabschef, Emilie Rasby, tar klivet från tobaksindustrin, via Japan Tobacco International, in i regeringskansliet. Även ett antal före detta lobbyister lämnar nu sina pr-byråer för att arbeta för regeringen. Än starkare är kopplingarna till intresseorganisationer … [främst] den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, som är finansierad av Svenskt Näringsliv via en stiftelse … Ulf Kristersson och flera av hans ministrar, justitieminister Gunnar Strömmer (M), migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) och miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari (L) har kopplingar till sfären.28
Granskningen går sedan vidare med att citera representanter från Business som lobbar regeringen för att få “ökad förståelse” från Rosenbad. Detta gäller båda politiska block, och därav deras politiska enighet i de viktiga frågorna.
Näringslivet är väl medvetna om att stå på god fot med parlamentariker, och ge dem viktiga poster inom företagsvärlden, för att i utbyte kontrollera faran som lössläppt demokrati och folkrepresentation annars kan utgöra. Vi kunde därför innan valet 2022 läsa rapporter om “donationer” bestående av anonyma miljonbelopp företag gav partierna, med just detta syfte: “Att anonymt donera större summor genom stiftelser och ideella föreningar är idag ett möjligt kryphål … Kammarkolegiets uppgifter visar att flera partier fått betalningar” genom dessa kryphål “från stiftelser.
Moderaterna får större summor i bidrag från” Näringslivet. “Även Socialdemokraterna får större bidrag” (DN). Professor Jonas Hinnfors, statlig utredare och ledande forskare i frågan, tyckte sig se pengarna köpa upp det politiska systemet i likhet med systemet “i USA”. “Det var ju självklart att det vi såg i andra länder skulle komma till Sverige. Vi varnade för det men man valde att strunta i det”.29
I ett DN-reportage kunde vi läsa rubriken “Ministrar går direkt över till näringslivet utan granskning”. “Till skillnad från många andra länder har det i Sverige länge saknats regler för övergångar mellan politiken och näringslivet”, och nämner flera fall av bestickliga Socialdemokratiska lobbyister.30 En rapport, på intet sätt uttömmande, illustrerar denna lukrativa karuselldörr mellan Business och politiker:
Detta är den administrativa delen inom riksdagspartierna med yrtkesgrupper så som kommunikatörer, politiska sekreterare, pressekreterare och politiskt sakkunniga. Denna administrativa del av partierna lanserar sin karriär inom politiken och blir i slutändan anställda som “public affairs managers” på olika privata företag.
Deras arbetsuppgift blir då att agera som lobbyister gentemot sina tidigare arbetsgivare – Sveriges lagstiftande församlingar …. [För att nämna endast några ytterst få exempel:] Anders Thor (S), som var talskrivare åt Stefan Löfven, är numera anställd som lobbyist på Northvolt. Samma företag har också rekryterat moderaternas f.d. pressekreterare Jesper Wigardt. Den politiske sekreteraren Robert Noord (S) är nu kommunikationschef på cigarettföretaget Philip Morris … Samma företag har också rekryterat Johan Thor, före detta politisk sakkunnig på Moderaterna, och Andrea Andersson, f.d. projektledare på M. Lisa Blom, tidigare politisk sakkunnig på Socialdemokraterna, är numera lobbyist för Google.
Teknikgiganten har också rekryterat Sara Överby (M), Joakim Larsson (L) samt Ellen Axenborg (L). Socialdemokraternas kanslichef i Stockholm, Fredrik Fällman, jobbar numera som lobbyist för ICA. Och Louise Wileen Bjarke, tidigare stabschef för S, är nu kommunikationschef på skogsbolaget BillerudKorsnäs. Miljöpartiets pressekreterare Elisabeth Qvarford är vd för Svenskt Kött. Hennes kollega Sofi Klang (MP) är kommunikationschef för Kunskapsskolan där moderaten Odd Eiken är vice vd. Daniel Valiollahi (M), som tidigare var pressekreterare åt Fredrik Reinfeldt, jobbar numera som lobbyist åt nätcasinot LeoVegas. Markus Sjökvist var tidigare sekreterare åt Moderaterna i Stockholm. Numera jobbar han som lobbyist åt Coca-Cola. Erik Ranberg (M) lämnade samma moderata avdelning då han blev anställd som lobbyist av det privata vårdbolaget Kry.31
Således övergick den förre socialdemokratiske statsministern, Stefan Löfven, i sommaren 2023 till konsultfirman Rud Pedersen, och förklarade att “Vi har sådana enorma möjligheter med det svenska näringslivet och inte minst svensk industri”. Firmans uttalande satte fingret på pulsen: “Vi har från dag ett försökt ha det vi kallar för det röd-blåa konceptet. Vi har folk från den röda sidan och folk från den blåa sidan. Nu har vi Stefan Löfven och Anders Borg i samma företag”.32 Detta har inkluderat även politiker som drivit Sverige in i NATO formellt – med det enda syftet att integrera oss i dess militära marknad, inte “säkerhet” – som direkt övergått till industrin.
Behovet av att marginalisera befolkningen, och paketera den politiska processen till ett ytligt jippo för att garantera att elitintressen tillgodoses, har resulterat i en gigantisk tillväxt av en hel propagandaindustri med detta ändamål: PR-industrin. Utvecklingen beskrevs bäst i en av de enda avhandlingarna om PR-industrins massiva tillväxt i Sverige, skriven av den ledande lobbyism- och lagstiftningsexperten Rikard Allvin. Neoliberaliseringen har fött “en helt ny industri för politisk påverkan, de så kallade PR-byråerna, specialiserade på ‘public affairs’”, och som “närmast är helt oreglerad”. Uppköpet av demokratin har varit beroende av “en explosionsartad tillväxt och betydelse för den så kallade PR-branschen”, en ny “politisk elit” som “expanderat kraftigt och idag är den svenska ‘lobbyingbranschen’ lika stor som de andra nordiska länderna tillsammans”.33
Prisbelönte journalisten och finansanalytikern Andreas Cervenka skrev passande iAftonbladet:
Ordet korruption bör inte användas lättvindigt, men det är svårt att hitta något mer passande för att beskriva vad som pågår i Sverige … Tyska, franska eller brittiska journalister som får höra om ex-politiker som blivit stenrika på skattefinansierade skolor eller fastigheter inköpta från det allmän reagerar ofta på samma sätt, med spontan misstro.
Nyligen intervjuades förre statsministern Göran Persson i Sveriges Radio där han bland annat förespråkade ett svenskt medlemskap i Euron. En fråga han inte fick var: Vem fakturerar du för att säga det här [liksom samma fråga aldrig ställs till “säkerhets-”, “utrikespolitiska” och “vård-”experter]? Göran Persson är inte i första hand före detta politiker utan ordförande i Swedbank samt rådgivare på pr-byrån Lumo Advice, som enligt egen uppgift är “strategiska rådgivare till företag och organisationer som vill påverka sin omvärld”.
Även Stefan Löfven är numera konsult. Att denna duo sannolikt lär synas på socialdemokratiska partiets nästa kongress är en talande symbol för den svenska naiviteten. Det hade varit lika naturligt att se Marcus Wallenberg kindpussa sig fram i havet av ombud. Korruption är en företeelse som ofta förknippas med saker som sker i det fördolda. I Sverige pågår det helt öppet. Pr-byråer mejlar numera direkt till riksdagsledamöter i jakt på nya konsulter – ett helt oblygt erbjudande om att sälja ut sina väljares förtroende i utbyte mot dubbel eller tredubbel lön.
I Sverige pågår ju rena massmigrationen mellan dessa båda sektorer, men bara i en riktning: från politiken till det monetärt mer lukrativa näringslivet … Frågan om att införa ett liknande system [lobbyingregister] har visserligen varit på tapeten i decennier men aldrig blivit verklighet, på grund av motstånd från lobbyisterna, förlåt, politikerna. Snarare tycks utvecklingen mot ett land där makten utgår från särintressen snarare än folket hela tiden accelerera.34
NEOLIBERALISERING: LÄRDOMAR FRÅN SJUKVÅRD
En väsentlig portion av Oxfam-rapporten består av att dokumentera den massiva neoliberaliseringskampanjen i allmän välfärd och sjukvård, något som är särskilt lukrativt. Standardmetoden för att privatisera en sektor är välbeprövad: först avfinansierar staten verksamheten sakta men säkert, och därefter infiltreras den med privata aktörer som snyltar på skattepengar. Resultatet är närmast kollaps, vilket är ett “bevis” på att offentlig sjukvård eller skola måste privatiseras, eftersom den trots allt kollapsade under “statens” regi. Oxfam noterade:
Avfinansieringen av allmän välfärd bör betraktas som de facto privatisering, då serviceanvändarna måste vända sig till den privata sektorn för att tillfredsställa sina behov. Internationella institutioner [såsom IMF, Världsbanken etc.] försöker idogt främja former av privatisering och andra fiskala reformer som bidrar till privatisering. Tvärs över hela världen, tränger bolagen in i offentlig sektor, där de förvandlar till varor och segregerar tillgången till livsnödvändiga tjänster, såsom vatten och sjukvård, ofta samtidigt som de åtnjuter massiva, skattebetalare-subventionerade vinster … Dessa sektorer genererar massiv profit för miljardärägarna. Den globala sjukhusmarknaden beräknas vara värd $19 biljoner 2030
med vinstmarginaler på 20-60%.35 Syftet med den statliga verksamheten är, som den svenska elitbusiness-organisationen Almega förklarade i augusti 2023, att överföra all makt till företagen, där befolkningen inte har något som helst inflytande, till skillnad från att åtminstone nominellt ha det i staten. “Det vore synd med fyra år av borgerlig regering utan att det sker någon överföring av makt från politiker och byråkrater till företag”.36
I Sverige har denna utveckling intag formen av raffinerad konst. För att illustrera, betrakta exempelvis sjukvårdssektorn. Finansvärlden är mycket väl medveten om att privatisering av vård är extremt impopulärt bland väljare, och det är just precis därför frågan disciplinerat undviks i partidebatter, mediadiskussion och så vidare. Till exempel noterade SOM-institutets valundersökning i maj 2022“Massivt stöd för statlig vård”, närmare bestämt 70% av den svenska befolkningen generellt, och 57-67% av högerröstare specifikt. Redan före pandemin hade Sverige nästan de längsta vårdköerna i Europa, trots att man “öst pengar över vården för att korta köerna. Och det utan att få större effekt” (rapport i SvD). Sverige har färst vårdplatser per 1 000 invånare, 2,1, färre än hälften av Europas genomsnitt, och jämförbart med länder såsom Zambia, Kambodja och Swaziland. Produktiviteten inom sjukvården är markant lägre än i övriga nordiska länder, och svenska intensivvårdsplatser i antal går inte att jämföra med de flesta övriga européiska länder.
Tidigare opinionsstudier tydliggör den massiva diskrepansen mellan väljaropinion och elitens prioriteringar (och vilken politik som genomförs). Med andra ord, att “kapitalet tydligt i en offentligt debatterad fråga kunnat köra över folkopinionen”. En studie lät svenska väljare svara på förslaget att “Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg”. I det rödgröna blocket svarade >90% ja. Men det intressanta är att medan 36-51% av liberal-, center- och högerröstare svarade ja, svarade endast 0-2% av riksdagsledamöterna från dessa partier ja, vilket visar på vilka partierna egentligen representerar (nämligen, inte folket). Samtidigt tvingas 40% av patienter vänta på specialistvård eller operation i längre än 90 dagar, 18 av landets 21 regioner har brist på vårdplatser, tusentals primärvårdsläkare saknas och så vidare. 37
Ungefär två veckor innan valet, publicerade Novus en studie som anmärkte: “Hälso- och sjukvården hamnar i topp när svenskar ska lista sina viktigaste valfrågor. Trots det är det många som inte vet att det är rösten i regionvalet som väljer hur vården ska styras”, något som är särskilt relevant i och med att alla regioner frånsett en vid det tillfället styrdes av antingen högerpartierna eller blocköverskridande konstellationer. Om till och med det flugit över huvudet hos de flesta invånare, kan man endast spekulera kring hur pass mycket mer fakta om “frihandelsavtalen”38 och andra elitens nypsråkskonstruktioner och deras verkliga innebörder gjort detsamma. Det är en spektakulär prestation av både media och PR-succéerna som kallades “partiledardebatter”, vars syften var att minimera risken att befolkningen förstod sig på vad de viktiga frågorna var, och vad som verkligen pågick.
Intressant nog refererade en granskning av DN till “frihandelsavtalens” sanna innebörd (se fotnot 38), som mig veterligen var den enda referensen – om än ytlig – till de totalitära frihandelsavtalens roll. “Vinstförbud kan kosta staten miljarder”, informerade den, och analytiker betraktade därför “Magdalena Anderssons utfästelser om ett vinststopp [inom välfärd] som mer politiska än realistiska”. Det beror på så kallade “frihandelsavtal”, som i själva verket är blott investeringsgarantier för storbolag, syftade till att garantera att stater inte reglerar marknader.39
Kanske det var orsaken till att borgarpressen jublade att “det är detta som är kärnan som S inte vågar närma sig” i frågan om privata vinster i välfärden, nämligen “att syftet med ett aktiebolag är att ge värdeökning till ägarna”; således måste välfärden operera utefter samma princip (GP).40
Effekterna är tillräckligt tydliga. SKR beräknade i sommaren 2023 att regionernas underskott belöper sig till 20 miljarder kronor, och 48 kommuner hade budgeterat underskott. Samtidigt tillsatte staten omstruktureringsutredningar för sjukvård, ledda av personer såsom Irene Svenonius (M) – en bidragsdrottning och neoliberal fantast som bedrivit organiserad kriminalitet i form av korruption och jäv i Stockholms sjukvård.41 Därutöver är, som bekant, vårdkvalitén extremt ojämlikt fördelad mellan regioner, drivet av privatiseringen, som statens egen utredning (SOU 2019:42) själv tillstod: Det “råder dramatiska regionala skillnader när det gäller utbudet av primärvård.
Efter vårdvalets införande har dessa skillnader i enstaka fall minskat men i flera fall har de snarare förstärkts efter vårdvalets införande”. Privatiseringen har “lett till en minskad jämlikhet i vården” och gynnat “ekonomiskt starkare grupper”, med incitament att “behandla” maximalt för vinstsyfte, medan offentlig vård tvingas bespara och samtidigt står (delvis) för de privata klinikernas kostnader.42
Förresten: vi kan, såklart, forsla hundratals miljarder till krigsbolag, antingen för att bygga upp vårt “försvar” eller “bistå” Ukraina, bums utan debatt. Men att förse folkets behov, med endast en bråkdel av den summan, är otänkbart och bortom medias agenda. Anledningen är enkel: det finns inga särskilda elitintressen det skulle gynna.
Dessa frågor, och systemet av privat kapitalistisk sjukvård, tydliggjordes ytterligare i monografin om svensk sjukvård, skriven av John Lapidus, ledande ekonomihistoriker och expert på neoiberaliseringen inom sjukvård. Han noterade:
Det står fortfarande i hälso- och sjukvårdslagen att vård ska ges efter behov och på lika villkor. Men faktum är att vi just nu, enligt samma principer med samma mekanismer som i USA, håller på att skapa en tudelad vård även i det här landet … båda är kostsamma för staten. Det är därför jag skrev “så kallade privata försäkringarna”, och det är därför som den halvprivata delen av den tudelade välfärden brukar benämnas den gömda välfärden.
Den parallella, försäkringsbaserade sjukvården får heta den gömda välfärden för att det är svårt att upptäcka att den också är statligt finansierad i stor utsträckning. Det osynliggörs bland annat genom att det inte handlar om direktfinansiering via skatter, utan om indirekt finansiering via skatteavdrag. Både försäkringstagaren och den arbetsgivare som tillhandahåller försäkringen får dra av pengar på skatten, något som utgör en kostnad för staten i form av förlorade skatteintäkter. Men en ännu större statlig sponsring av det halvprivata systemet är att det på en rad olika sätt, åker snålskjuts på den offentligt finansierade sjukvården.
Det privata är rent av så inflätat i det offentliga att försäkringstagaren får förtur till offentligt finansierade vårdinrättningar, det vill säga samma vårdcentraler och sjukhus där andra medborgare väntar på sin tur. På ett praktiskt plan åstadkoms detta genom att de privata vårdgivarna sluter olika sorters avtal med de offentliga regionerna och de privata försäkringsbolagen. I avtalen med regionerna förbinder sig den privata vårdgivaren att ta emot offentligt finansierade patienter i enlighet med den offentliga vårdgarantin … Samtidigt sluter samma vårdgivare avtal med alla försäkringsbolag i Sverige … I dessa avtal utlovas något helt annat än offentlig vårdgaranti, nämligen att försäkringskunden ska få påbörjad behandling redan efter ett par veckor.43
Med andra ord: köp en privat sjukvårdsförsäkring och gå före alla andra om du har råd till det – vare sig det i slutändan sker vid “statligt” drivna eller skattebetalarberoende, halvprivata anstalter ägda av globala koncerner med säten i Gulfstaterna eller Amerika44 – i strid mot svensk lag. Detta gör nästan en miljon svenskar.
Precis som businesspressen ständigt upprepar, är även vänsterblocket fullt ut delaktiga i att driva på bolagens dominans i sjukvård, frånsett fånigt ytlig valkampanj-retorik utan innehåll (se fotnot 39). Båda blocken översvämmas av “Lobbyorganisationer och privata vårdföretag” som står “i kö för att påverka … i fråga om vinstbegränsningar”, liksom statliga myndigheter, såsom Skatteverket, “håller hemliga möten med privata vårdaktörer för att sedan göra ett nytt och fördelaktigt ställningstagande” apropå avdragslagar som angår privatvård.45 Allt detta är en enorm “framgång för Vårdföretagarnas påverkansarbete”, för att låna Svensk Försäkrings egna ord.46
Därtill pågår ständiga propagandakampanjer i media, där agenda, emfas och information hålls enhetlig i nästan alla tidningar (eftersom de ägs av en liten grupp storkoncerner och därmed har samma institutionella elitintressen) och statliga media, som Lapidus tydliggjorde. Industrin förser staten med utlåtanden från propagandaorgan, tunt förklädda som “expertgrupper”, och i den allmänna debatten finns nu arméer av grupperingar i den “nya välfärdsmarknaden som döljer sin agenda bakom sken av oberoende”, som Lapidus uttryckte saken, men vars enda syfte är att propagera för sina industripatroners intressen.47
Trots att det folkliga motståndet till privatisering av välfärd är enormt och gör Industrin och dess tjänare i regeringen rosenrasande, börjar propagandan få effekt. Åratal av oavlåtlig upprening av typisk industripropaganda relaterad till sjukvård har börjat bryta ned solidariteten bland befolkningen – ett så åtrått mål bland elitklasserna – och slagit rot, noterade Lapidus:
Allt större befolkningsskikt, främst inom den övre medelklassen, har börjat lämna idén om vård på lika villkor bakom sig. Det är inte säkert att de själva vet om det. Det är inte ens säkert att de skulle hålla med om man påtalade det, men det är likväl uppenbart utifrån deras sätt att resonera. De säger helt enkelt sådant som de inte skulle ha sagt för tio år sedan. De inskärper att privata alternativ måste få finnas utan att någon ens har yppat att de ska förbjudas, och de hävdar att deras privata sjukvårdsförsäkringar minsann bidrar till att avlasta den offentliga vården. De rapar upp alla myter som den privata vårdindustrin har matat dem med.48
Denna orwellianska mardröm utvecklades ytterligare av Lapidus i ett debattinlägg i DN:
Idag är vi på god väg att återskapa den ojämlikhet och privatiseringsröra som rådde i svensk sjukvård efter andra världskriget. Märkligt nog finns knappt några motkrafter alls till denna utveckling, varken folkliga protester eller politiska reformer. Däremot råder ingen brist på resursstarka aktörer som driver på för ännu mer ojämlikhet och privatisering … Parallellt med ökad uppriktighet [från debattörer och frontorganisationer om sina cyniska syften] fortsätter emellertid de absurda argumenten florera och få fäste i samhället … Men det gäller i ännu högre grad den allmänna synen på offentlig vård som, trots att den fortfarande håller högsta internationella klass, är mycket negativ i stora folklager. I Sverige tycks försäkringsindustrin ha varit särskilt bra på att få medborgarna att tappa tron på, och stoltheten över, offentlig vård på lika villkor.
Men så “dystert och uppgivet är det inte i andra länder”, fortsatte Lapidus. “I februari i år samlades hundratusentals demonstranter i Madrid för att försvara den offentliga vården mot privatisering, och även i Storbritannien har pågått protester och strejker till stöd för den gemensamma vården”. Men den oöverträffligt distraherade och passiviserade svensken förblir fångad i sin dval. Vi återvänder till detta nedan.49
Referenser:
27.DI, Fredrik Öjemar, 7 jun; 11 aug. 2023.
28. DI, Linda Öhrn & Fredrik Björkman, 5 dec. 2022
29. DN, Johan Fyrk, 26 aug. 2022.
30. DN, Adrian Sadikovic, 7 sep. 2022
31. Proletären, nr. 17, 2022.
32. DI, Fredrik Öjemar, 13 jun. 2023.
33. IOGT-NTO, Rikard Allvin, “Det öppna samhällets blinda fläck – lobbyismen och behovet av ett transparensregister i Sverige”, 2022, s. 4-10. Strax efter valet 2022, förklarade den socialdemokratiska super-pro-NATO-försvarsministern Peter Hultqvist att “politiska konsulter och pr-byråer försöker påverka politiska beslut”. “Jag har upplevt det själv”, ärligt nog, i referens till i synnerhet vapenlobbyister. “Jag har upplevt det själv i samband med upphandlingen av luftvärnssystemet Patriot. Då hade vi en lång rad lobbyister och pr-byråer som försökte påverka processen på olika nivåer” – utan att inse vilken roll han och sina partikollegor själva spelar i denna process. SvD, Owe Nilsson, 24 nov. 2022.
34. Aftonbladet, Andreas Cervenka, 13 sep. 2023.
35. Oxfam, op. cit., s. 13, 42
36. Proletären, Erling Bronsberg, nr. 35, 2023, s. 7.
37. SvD, 3 maj 2022; 16 mar. 2022. Enligt SVT:s vallokalsundersökning Valu, var sjukvården den viktigaste frågan, och den råkar dessutom vara något som debatterades minimalt. På sätt och vis har vi redan fått detta förstatligande, eftersom privat sjukvård, vars främsta syfte är att gå med vinst, inte ge effektiv vård, i dess utbyte med kunder redan får massiva subsidier av svenska skattebetalare, för att i retur ge dem sämre vård. Som ekonomen John Lapidus, ledande forskare i välfärdsfrågor, noterade: “Sedan är privata sjukvårdsförsäkringar inte heller privata. I själva verket handlar det ju om halvprivata finansieringslösningar där staten på olika sätt hjälper till och sponsrar mer välmående grupper ur befolkningen som försäkrar sig”, medan alla andra måste stå ut med NPM-reformer utan den lyxen. Se Rött, 1/2022, s. 26. Ett reportage i Fokus (Anja Haglund, 7 sep. 2022, s. 18f.), med rubriken “Vården glömd i valrörelsen”, noterade att all typ av retorik från både socialdemokraterna och högern (en och samma sak) förekom i valrörelsens tidiga skeden, men “Ändå är konkreta förslag för en bättre fungerande sjukvård sällsynta … Det beror mycket på att partierna inte bjudit upp varandra på dans” – såklart, eftersom de i grund och botten är överens om att företagen, sina klienter, måste kunna suga ut skattebetalare i sjukvårdssystemet, vare sig detta administreras via staten eller inte. Vi får veta att 40% av patienter tvingas vänta på specialistvård eller operation i längre än 90 dagar, att 18 av landets 21 regioner har brist på vårdplatser, att tusentals primärvårdsläkare saknas och så vidare.
38. GP, Petra Hedbom, 26 aug. 2022. Frågan om frihandelsavtalen är synnerligen viktiga.
En av de viktigaste faktorerna som försäkrar fortbeståndet av det neoliberala systemet som skapats sedan 1980-talet, är så kallade “frihandelsavtal”, ständigt prisade av media såväl som vänster- och högerpartierna. Dessa avtal har egentligen ingenting att göra med “frihandel”, utan är snarare en orwellism för internationella regelverk, utformade av massiva transnationella företag snarare än folkvalda politiker, som i praktiken omöjliggör för stater att reglera privata marknader (privatiserad vård, skola etc.) och att äventyra privata investerares vinster. Rikard Allvin, ledande expert i frågan, diskuterar detta omfattande i sin noggrant dokumenterade bok, Rikard Allvin, Frihandelns Fångar: Avtalen som hotar demokratin, Ordfront Förlag, Stockholm (2022) – en bok som fick obefintlig uppmärksamhet i media.
“I Frihandelsavtalen”, påpekar Allvin,
finns inga krav på att genomföra en viss politik, bara utfästelser om att inte göra avsteg från den inslagna marknadsorienterade vägen. Det går fint att avreglera, men för den stat som avser att återföra en tidigare privatiserad verksamhet till det offentliga väntar problem, för en sådan avreglering kan ha cementerats i frihandelsavtalen … ISDS, Investor-State Dispute Settlement, är ett system som funnits sedan 1960-talet och som ger utländska investerare möjlighet att dra stater inför rätta i ett påstått oberoende, privat skiljedomsförfarande … I stället för att röra beslagtagna fabriker, började stämningarna riktas mot stater som förbjöd farliga kemikalier, genomförde folkhälsoreformer eller drog tillbaka tillstånd för miljöfarlig verksamhet. Under de senaste tio åren har utvecklingen fullkomligt exploderat … Avtalen har gått från att handla om frihandel till att i stället börja handla om centrala funktioner i länders lagstiftning … parten [stater] lovar att inte införa några ytterligare begränsningar. Den existerande nivån av avreglering är huggen i sten och kan inte minska. Den kan däremot öka … Varje gång en marknad blir mer öppen, är denna förändring den nya miniminivån av öppenhet.(s. 15f., 109)
Även kallade ICS-avtal. Allvin noterar att “från 60-talet och framåt” har “ett parallellt rättssystem byggts upp med hjälp av internationella investeringsavtal. Utländska investerare som anser sig förfördelade av staten kan stämma länder i privata skiljedomstolar, dit de, och endast de, har tillträde”, det vill säga Multilateral Investment Court, MIC (s. 20). För otaliga exempel på detta, se hela kap. 1 et seq. Vi kan läsa (s. 27) att “Trots att mörkertalet är stort finns idag mer än tusen registrerade fall där investerare dragit stater inför rätta … Utfasning av privata sjukvårdsförsäkringar, förbud mot farliga kemikalier, miljöstopp för guldgruvor, begränsning av hydraulisk spräckning (fracking), förbud mot seriefigurer med sockrade flingor riktade mot barn eller höjda minimilöner”.
Allt som allt är detta “Ett system som innebär att en, och endast en, av parterna kan säga till den andre att ‘om du inte gillar mina villkor så ses vi i rätten’”, vilket “kan påverka hur kommunala, regionala och statliga myndigheter och regeringar fattar beslut” (s. 43). Som ett av många exempel, har flera kanadensiska studier (Kanada är ett av de länder som stämts flest gånger) visat att myndigheter “ändrat sina beslut med hänsyn till ISDS och rentav upprättat ett system för att förhandsgranska lagar med hänsyn till eventuella stämningsrikser” och att “investerare i flera fall väljer att stämma stater trots att utsikterna att vinna är små – ett tecken på att investerare ser andra motiv bakom en tvist än att nödvändigtvis tilldömas ett skadestånd” (s. 44).
Idag ingår Sverige i åtminstone 60 sådana avtal, som ger företag rätten att stämma staten på mångmiljardbelopp och därigenom omöjliggöra reglering av privata verksamheter i offentlig sektor – “ett initiativ som syftar till att separera folk från makten över sina ekonomiska liv”, som en ledande ekonomisk EU-jurist formulerade saken. De så kallade skiljedomstolarna representeras ständigt av investerare och businessrepresentanter. En studie iJournal of International Law informerade: “Regelverket kring opartiskhet är närmast obefintligt, och den jurist som är skiljedomare ena dagen kan, och gör det också, agera juridiskt ombud för investerare dagen efter” (s. 20, 22, 25).
“Efter finanskrisen 2008 har EU aktivt arbetat för att sluta så många nya och omfattande frihandelsavtal som bara möjligt”, påpekar Allvin, och dessa frihandelsavtal “blev unionens nya fokus … inkluderade långtgående liberalisering av tjänstemarknaden och investeringar”. Den europeiska fackliga centralorganisationen ETUC fördömde inriktningen som “extremt aggressiv”. Corporate Europe Observatory, en organisation som granskar lobbyismen inom EU, menade att “hela strategin mer eller mindre var ett beställningsverk från det europeiska näringslivet” och dess frontorganisation Business Europe (s. 53, 76f.). Ibland har lagstiftningen inom EU mottagits av industri i USA, såsom i fallet TTIP. Se s. 125ff. 80% av feedback för EU:s frihandelslagar kommer från multinationella företag, medan civilsamhället står för 6%, och under TTIP stod storindustri för 93% av deltagandet vid mötena hos EU-kommissionen (s. 80-82).
Värdena som prioriteras är tydliga nog: en ovald och transnationell samt högt klassmedveten och otroligt organiserad elitminoritet, som inte kan påverkas av folket genom omröstning eller avsättas genom allmänna val, måste få rätten att kunna hålla de enda valda (nominella) representanterna för allmänheten på mattan. Företagens klassintressen måste går före alla andra, inklusive staterna, inte tvärtom. “Ingen sektor är immun”, varnar Allvin. “Inte välfärden, inte läkemedelssektorn, inte ens vattnet. Så fort man vill ta tillbaka kontrollen från marknaden, återreglera en sektor där utländska investerare klivit in, finns investeringsskyddet och risken för stämningar där”. Han fortsätter: “I väst har man framför allt börjat bry sig om de här frågorna i takt med att vi själva utsatts för stämningar, men ingen har brytt sig under alla de år då våra egna investerare gett sig på andra länder. Svenska investerare har varit väldigt offensiva” (s. 251).
Det finns en tydlig lustighet i Allvins formulering, som man kan uttyda ifall man läser boken noggrant. Nämligen, att i själva verket har nästan ingen “börjat bry sig” om att demokratin utstår en frontalattack, eftersom båda politiska flyglar håller med varandra om att detta måste ske, med en servil informationsapaprat som inte stör harmonin. Den svenska “Demokratin ser ut som förr, men den har har tömts på mycket av sitt innehåll”, och “Många av de verkliga besluten fattas någon annanstans, av någon annan. Av Riksbanken, av EU, av företags investeringsbeslut, av lobbygrupper och parterna i handelsavtalen. Räckvidden för politiken, för demokratin, har blivit mer och mer begränsad”, i Allvins ord. Båda politiska flyglar är således överens om att till största möjliga mån förhindra demokratisk påverkan på samhällets centrala institutioner. Vi vänder oss till detta omedelbart (s. 261).
Svenska entusiaster och representanter för dessa totalitära “frihandelsavtal” har “frekvent” deltagit “i stora publika arrangemang organiserade av näringslivsintressen” och utför tillsammans med dessa lobbyism för att öppna upp lukrativa marknader här hemma och runt om i tredje världen (s. 86). Socialdemokraten och tidigare utrikesminister och då utrikeshandelsminister, Ann Linde, deklarerade att vi står “inför ett vägval. Vi väljer en öppen … handel med breda, ambitiösa handelsavtal”. Linde tydliggjorde partiets entusiasm för marginalisering av befolkningen ännu en gång, när hon tillsammans med Karl-Petter Thorwaldsson (LO) skrev att “Sverige behöver TTIP”, förkroppsligandet av “frihandelsavtalen” – något som upprepades också av finansministern Mikael Damberg. Detta förespråkade man för antingen i svensk businesspress eller utländsk media, för att minimera risken för avslöjande om vad allt handlar om för sin främsta fienden, den inhemska populationen (s. 88, 145, 214). Detta fortsatte oavbrutet fram tills Socialdemokraterna förlorade valet 2022. Därför förklarade Karl-Petter Thorwaldsson, som blev näringsminister i Andersson Administrationen, att “Vi måste prata mer frihandel … Vi har inte lagt tillräckligt med tid på frihandelsdiskussioner med USA”, som DI rapporterade i maj 2022. Utrikeshandelsminister Anna Hallberg krävde: “När det gäller frihandeln måste EU göra mer och snabbare … Vi har ett antal handelsavtal på bordet som vi måste få klara nu”. “Vilken fantastisk marknad vi skulle ha om vi kunde få” totalitära “handelsavtal på plats”. Detta rapporterades av SvD i juni 2022, som valde att inte ställa några kritiska frågor om vad innebörden av allt detta egentligen är, och väljer därigenom att dra läsaren vid näsan (DI, Jens Kärrman, 17 maj 2022; SvD, Wiktor Nummelin, 4 jun. 2022). Sanningen är att “socialdemokratiska regeringar” varit “en av EU:s flitigaste förespråkare för … frihandelsavtalen”, som Allvin informerar.
Därför behöver vi inte förvånas när handelsanalytiker häpnas över att “såväl den svenska rödgröna regeringen som centrala svenska fackförbund hamnat i samma ringhörna som näringslivet” (s. 118, 183). Några exempel passar att presenteras: EU-kommissionären Cecilia Malmström (som tillsammans med enorma lobbygrupper, Coca-Cola, Pfizer med fler spelat in reklamfilmer för att lobba fram TTIP, se s. 152f.) och Ann Linde hyllade Mercosur-frihandelsavtalet i ett gemensamt inlägg i sommaren 2019 (s. 172). En granskning av avtalet (ETC, Rebeca Borges, 18 sep. 2021) noterade:
Miljöorganisationer, civilsamhälle, urfolksrörelser, forskare och fackförbund är alla eniga och kämpar desperat för att avtalet [Mercosur] ska stoppas … Urfolksrörelser i framförallt Brasilien menar att avtalet gynnar de aktörer som allra hårdast kränker deras rättigheter och koloniserar deras mark … Små- och medelstora bönder och lantarbetare på båda sidor av Atlanten menar att avtalet enbart gynnar storskalig, exportbaserad produktion av mat och råvaror och att enorma landytor riskerar att säljas eller tas över … istället för att motverka klimatkrisen, driver [avtalet] på den ekonomiska utveckling som lett oss dit … Det har till och med gått så långt att utrikesminister Ann Linde uppmanat Europakommissionen att ratificera avtalet så fort det går … Och frihandelsideologin kritiserar man inte lättvindigt. Det är en dröm som Sverige har lagt flera decennier på att förfina, och som byråkrater vigt sina liv åt.
När Ceta-avtalet antogs i 2018, röstade en överväldigande majoritet i riksdagen “ja” (248 ledamöter, 77 blankt). Allvin beskriver: “frusna demonstranter utanför [riksdagen]. Nyhetsbevakningen uteblir” (s. 233). Regeringen kände sig året innan oroade över, i deras ord, över de “generella antifrihandelsströmningar som nu växer” (s. 226). Media utförde sin samhälleliga roll, och tystade debatt och diskussion, och gör så än idag.
Karl-Petter Thorwaldsson skrev tillsammans med Maria Rankkas (tidigare VD för Timbro, och som producerat frihandelspropaganda med den amerikanska industriorganisationen Amcham, se s. 211) en talande text med titeln: “Put politics aside and approve trade pacts” (s. 204, för fler kommentarer, se s. 222-226). För fler exempel, se s. 214f, där Mikael Damberg propagerar för avtalen i amerikansk press, där S och M tillsammans med Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut spelar in propagandafilmer för avtalen, producerade av PR-byråer, tidigare funktionärer vid Timbro och så vidare.
I korthet har nästan total konsensus uppnåtts, ingen ifrågasätter plojen, och ingen debatt förekommer. Som en ledande professor i internationell rätt och handel formulerade saken: “När vi byter regering förväntar vi oss att politiken ska förändras. Men handelsavtalen ligger fast” (s. 117). Villkoren för effektiv propaganda är således perfekt lagda: å ena sidan kan svensk vänsterpolitik skråla om att man “måste ta tillbaka kontroll” över privatiserad välfärd, “strama åt” privat makt och så vidare ad nauseam. Högern svarar: “nej, det är maktfullkomligt att göra det. Ni är alltför radikala. Sådant kan inte tolereras”. Sedan hakar media på, och en bitter debatt hålls mellan de två sidorna, strikt inom rågången för dessa ramar av sofistikerad propaganda. Samtidigt är båda sidor (främst “vänstern”) överens om att de totalitära frihandelsavtalen måste implementeras, vilka man vet garanterar att reglering av marknader blir i stort sett omöjligt. Socialdemokraternas och Moderaternas fraser om att reglera friskolor, eller privat sjukvård är därför mer eller mindre meningslösa PR-fraser använda för att skapa sken om en meningsfull debatt om de väsentliga frågorna, då båda är fullt överens om att privatisering av offentlig välfärd och konsolidering av koncentrerad privat makt måste cementeras, och detta får inte fundamentalt ifrågasättas.
Idag kan vi jubla över att vi är “den tydligaste rösten i Bryssel för fler frihandelsavtal … färre hinder”, det vill säga mot kapitalets dominans, men maximala hinder för ökade tillgångar, möjlighet att klara sig ekonomiskt för allmänheten, i bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousas ord, “Vi är Europas främsta frihandelsvänner. Världen behöver mer av fri och regelbaserad handel” – alltså regler satta av big business mot statlig makt, helt oberoende av folkligt inflytande som måste gilla läget. DI, Benjamin Dousa, 26 nov. 2024.
39. DN, Peter Letmark, 30 jul. 2022.
40. GP, Karin Pihl, 14 feb. 2022.
41. Proletären, nr. 34, 2023, s. 2.
42. Ibid, nr. 40, 2023, s. 10f. Den ledande sjukvårdsforskaren och ekonomihistorikern John Lapidus noterade: “Det är lite som att vi är tillbaka i sjukvården som rådde på 1940-talet när det var totalt kaos i Sverige”; “Nya kliniker och vårdcentraler etableras hela tiden. Vissa är exklusiva och bara till för de med privata sjukförsäkringar. Andra har en blandning med avtal med olika regioner. I praktiken betyder detta att man tar emot patienter på helt olika villkor … De har ibland absurda vinstmarginaler. Detta är pengar som försvinner från vårdsystemet och i grunden är det skattemedel som går till alla aktieutdelningar”.
Dan Andersson, chefsekonom vid LO och tidigare styrelseledamot vid Karolinska Institutet, informerade:
En privat klinik eller vårdcentral har alltid ekonomiskt incitament att producera så mycket vård som det bara går. Återbesök kommer därför vara grundläggande för dessa verksamheter och eftersom det oftast är en tredje part som betalar (i detta fall skattepengar från regionerna) så riskerar kostnaderna att skena … Den offentliga vården har grindvakter som uppmanar patienterna att inte söka vård för till exempel förkylningar eller lättare åkommor … Hos de privata klinikerna finns inte dessa grindvakter eftersom incitamentet för vinst gör att de vill öka sina intäkter. Det är då man kan anställa kända tv-läkare som säger: “Kom till oss så gör vi dig frisk”.
43. John Lapidus, Den sjuka debatten: Bland vårdindustrins myter, nyspråk och lögner, Verbal Förlag, Stockholm (2023), s. 11.
44. Det utländska ägarskapet gäller inte enbart sjukvård – såsom av Capio. Det gället dessutom den enorma försäkringsindustrin. Lapidus informerade:
En av de viktigaste orsakerna till de skenande sjukvårdskostnaderna i USA är alla mellanled som gör vinster på vården trots att de inte har något med sjukvård att göra. Ett av dessa mellanled är försäkringsförmedlaren … Nu etablerar sig dessa försäkringsförmedlare på den svenska sjukvårdsmarknaden … Det rör sig alltså om en försäkringsförmedlare ([exempelvis] Hjerta) som handlar upp en tjänst av en annan försäkringsförmedlare ([exempelvis] Unika försäkringar). Två aktörer som inte har ett dugg med sjukvård att göra, men som ändå vill vara med och profitera på den nya sjukvårdsmarknaden
och vars slutgiltiga upphandling, några mellansteg i köpprocessen senare, kan vara i länder såsom Irland, eller Nordamerika (s. 100f.).
45. Ibid, s. 25, 48. “Varför agerar Socialdemokraterna på det här sättet?”, frågade Lapidus. Nämligen “det ökande inflytande som den växande privata vårdindustrin har inte bara över Socialdemokraterna, utan över nästan alla partier” (s. 8). Lapidus fortsatte (s. 154):
Varför försvann sjukvårdsfrågorna i stort sett helt ur valrörelsen 2022? Och vad är det som gör att S, trots en stundtals kraftfull retorik, så sällan får något gjort i praktiken? Det finns tusen svar att ge. Ett av dem är svängdörrarna mellan politik och välfärdsindustri, där koryféer som Göran Persson, Per Nuder och Thomas Östros håller igenom under sin politiska karriär i hopp om att få ett välbetalt arbete efter densamma … Bland dessa hegemoniska aktörer återfinns inte bara välfärdsindustrin och dess partipolitiska påhejare, utan här hittar vi även borgerliga tidningar och deras dominerande ställning på den svenska mediemarknaden. En tidning som Dagens Nyheter [som har exakt samma monopolistiska ägare som de övriga tidningarna] kan visserligen publicera ett och annat reportage som ogillas av den privata välfärdsindustrin. Men när det kommer till kritan, när det är skarpt läge, när en reglering som bromsar utvecklingen mot mer privatisering föreslås, då får man alltid Dagens Nyheters ledarsida emot sig. De mediala dreven färgar av sig på public service, som blir ängsligare för varje dag som går av ökad profit i välfärdssektorn. Hur ofta rapporterar SVT och SR numera om privatiseringshysterin på ett genomtänkt och genomgripande sätt? Och vad har egentligen hänt med samhällsgranskande program som Uppdrag Granskning, där även dessa brännande frågor skys som pesten? Även Socialdemokraterna skräms av dreven mot varje förslag som andas ett uns av reformism. En rädsla som förstärks av att man inte längre har något att sätta emot, exempelvis då man för länge sedan har lagt ned sina egna tidningar.
46. Ibid, s. 153.
47. Ibid, s. 63.
48. Ibid, s. 150.
49. DN, John Lapidus, 6 dec. 2023. Han tillade: “Trots vissa intentioner från Lena Hallengrens sida lyckades Socialdemokraterna inte åstadkomma några skarpa lagförslag under förra mandatperioden”. Denna siffra har ökat från 70 000 vid millennieskiftet, beskrev en krönika i Fokus (18-24 jan. 2024, s. 26-31), och noterade en ny klass av rena byråkrater inom välfärd i och med neoliberalisering sedan 80-talet. “Konsekvensen blir att fokus flyttas från kärnuppdraget. Man lägger allt mer tid och energi på ledarskapsutbildningar, workshops, värdegrundsarbete, visioner, enkäter, certifieringsprojekt och rapportering – saker som egentligen inte går ut på att vårda sjuka människor”. Allra viktigast, dock, beskriver krönikan detta som ett utslag av en generell trend i samhället; neoliberaliseringens nedbrytande effekt på den sociala ordningen, i vilken befolkningen börjar misstro varandra, staten och samhället – i stället för de som har den verkliga makten, privat finans. Därav privatiseringen i alla välfärdssektorer och misstron mot det allmänna. “De som har råd skaffar numera privata sjukvårdsförsäkringar, de köper läxhjälp åt barnen, de har hemlarm och anlitar vaktbolag som åker förbi och kollar villan”.
Artiklene i denne serien har emneknaggen @SverigeOligarki.
