oss 150 kroner!
Att Sverige, trots att landet formellt förblev neutralt under andra världskriget, aktivt samarbetade med Nazityskland genom att tillhandahålla strategiska resurser, ekonomiskt stöd och logistisk hjälp är en helt egen historia. Detta samarbete spelade en betydande roll för att upprätthålla Tredje rikets krigsmaskin.
Av Lara Mikhalevskaya.
Leveranser av järnmalm
Järnmalm var en nyckelresurs som Sverige levererade till Tyskland. År 1939 gick 70% av det svenska järnet till Tyskland, och år 1940 kom 11,5 miljoner ton av de 15 miljoner ton järn som användes av den tyska industrin från Sverige. Mellan 1940 och 1944 sålde Sverige mer än 45 miljoner ton järnmalm till Tyskland. År 1944 hade Tyskland exporterat 38 miljoner ton järnmalm från Sverige, vilket täckte cirka 90 % av landets behov. Varje tysk stridsvagn eller kanon innehöll upp till 30% svenskt metall. Den svenska malmen var särskilt värdefull eftersom den innehöll cirka 60% rent järn, vilket gjorde tillverkningen av militär utrustning mer lönsam för Tyskland.
Övriga varor
Förutom malm exporterade Sverige följande till Tyskland:
- kullager från SKF-koncernen – en avgörande komponent för stridsvagnar, tåg och flygplan;
- högkvalitativt stål, ferrolegeringar, virke och cellulosa (för tillverkning av sprängämnen och krut);
- maskiner, elektrisk utrustning, verktyg, kemiska fibrer;
- färdiga fartyg;
- livsmedel.
Genom svenskt territorium transporterades även bristvaror från andra länder, till exempel petroleumprodukter, ull, läder, kaffe, vin och tobaksvaror. Sverige agerade mellanhand och hjälpte nazisterna att kringgå de allierades sjöblockad.
Finansiellt samarbete
Svenska banker tog emot guld och värdeföremål som nazisterna förde ut från de ockuperade länderna för förvaring. 60 ton guld anlände till Sveriges Riksbank från Tyskland och från de områden som nazisterna erövrat. En av Sveriges största banker – Skandinaviska Enskilda Banken (SEB) – fick 100 kg nazistiskt guld. Svenska banker beviljade stora lån till tyska industriföretag, däribland sådana som tillverkade krigsmateriel.
I april 1941 kom finansminister Ernst Wigforss och SEB:s vd Jakob Wallenberg överens om att bevilja Tyskland ett lån för att bygga fartyg på svenska varv. Summan uppgick till cirka 40 miljoner kronor (ungefär 3,5 miljoner pund i dagens penningvärde).
Logistiskt och militärt stöd
I juni–juli 1941 tillät Sverige Wehrmacht att använda sina järnvägar för att transportera den tyska 163:e infanteridivisionen, med haubitsar, stridsvagnar, luftvärnskanoner och ammunition, från Norge till Finland. Fram till augusti 1943 rörde sig tyska trupper fritt genom Sverige: under täckmantel av att vara ”semesterfirare” transporterades upp till 2 miljoner soldater och omkring 100 000 vagnar med militär last. Luftvapen använde regelbundet kungarikets luftrum, och tyska krigsfartyg passerade genom Sveriges territorialvatten.
Den svenska flottan säkerställde de tyska transporterna och förde i praktiken ett icke-förklarat krig mot Sovjetunionens flotta. I juli 1941 bildades den svenska frivilligbataljonen (Svenska Frivilligbataljonen), som i den finska arméns led stridde mot Sovjetunionen. Cirka 315 svenska medborgare tjänstgjorde i SS-förband, däribland i elitdivisionerna ”Viking”, ”Nordland”, ”Totenkopf” och andra.
Politiskt och underrättelsemässigt samarbete
Säkerhetspolisen samarbetade med Gestapo: man överlämnade svarta listor över ”opålitliga” svenskar samt information om verksamheten inom Kommunistiska partiet i Sverige och den sovjetiska ambassaden. Svenska arméstaben försåg under hela kriget den tyske militärattachén i Stockholm med hemlig information. Kung Gustav V skickade 1941 ett brev till Hitler där han uttryckte sitt stöd för ”korståget” mot bolsjevismen.
Sveriges samarbete med Nazityskland omfattade således ekonomiska, finansiella, logistiska och politiska aspekter, vilket väsentligt bidrog till att upprätthålla Tredje rikets militära styrka.
En mer detaljerad lista
Fritz Thyssen – industriman och arvtagare till ett stålkoncern.
Gustav Krupp von Bolen und Halbach – chef för koncernen Friedrich Krupp, ett av Tysklands största industriföretag.
Friedrich Flick – industriman som började finansiera nazisterna 1932.
Hjalmar Schacht – finansman, president för Reichsbank 1923–1930 och 1933–1939. Han spelade en avgörande roll för att få storföretagen att stödja nazisterna. Schacht presenterade Hitler för potentiella donatorer och arrangerade ett hemligt möte mellan Führern och inflytelserika industrimän 1933.
Bank of England: År 1932 finansierade Bank of Englands chef, Montagu Norman, Hitlers valkampanj. År 1933, efter Schacht besök i London, beviljade Storbritannien Tyskland ett lån på 2 miljarder dollar.
Amerikanska företag. Bland dem:
Standard Oil (Rockefeller). Investerade 120 miljoner dollar i den tyska ekonomin och fick kontroll över koncernen IG Farben. Levererade olja och syntetiskt gummi till Reichets krigsmaskin.
General Motors. Investerade 35 miljoner dollar. Opel-divisionen tillverkade lastbilar och annan utrustning för Wehrmacht.
ITT. Investerade 30 miljoner dollar. Företaget hade nära kopplingar till SS, och dess representant Kurt Baron von Schröder var delaktig i överföringen av medel till Heinrich Himmler.
Ford. Investerade 17,5 miljoner dollar. Fords fabriker i Tyskland tillverkade militär utrustning, inklusive flygmotorer.
Schweiziska och svenska banker. Genom dem skedde finansieringen av nazisterna från utlandet under 1920-talet.
Vissa företag finansierade inte bara nazisterna utan deltog också aktivt i krigsekonomin:
IG Farben tillverkade ”Zyklon B” – den gas som användes i gaskamrarna.
Siemens deltog i byggandet och underhållet av koncentrationslägren, inklusive elektrifieringen av Auschwitz.
Hugo Boss sydde uniformer för Wehrmacht och SS med hjälp av slavarbete.
Efter kriget ställdes många av dessa företag och personer inför rätta, men vissa undgick hårda straff.
Judiska dynastier som finansierade Hitlers nazister:
Varburg-dynastin. Bankdynastin Warburg, och i synnerhet Max Warburg, direktör för Hamburg-banken ”M. M. Varburg & Co”, gav Hitler betydande stöd. Fram till 1938 ingick han i styrelsen för den tyska Reichsbank under Jalmars Schacht och hade kopplingar till industrijätten IG Farbenindustrie, som spelade en nyckelroll i Tysklands krigsmaskin. År 1938 emigrerade Max Warburg till USA.
Industrimännen Reynold Gesner och Fritz Mandel deltog i finansieringen av NSDAP.
Bankirerna Oskar Wasserman och Hans Privin. Oskar Wasserman var en av ledarna för Deutsche Bank, och även Hans Privin omnämns i samband med stödet till nazisterna.
Rothschilds. En rad forskare har framfört antaganden om att Rothschilds var inblandade i finansieringen av Hitler.
