oss 150 kroner!
Hva er hva, og hva kunne komme? Femte artikkel i en serie på fem.
I ett samtal mellan professor Marandi & Chas Freeman om Israel’s Decline, Iran’s Rise och det nya Västasien, så nämner Chas Freeman ett viktigt dokument: Mer rättvis och jämlik global styrning: Kinas principer, förslag och åtgärder. Det har nyligen utgivits av Kina, och på ett bra sätt redogör det för hur den nya världsordning som nu håller på att växa, bör utformas.
En ledarartikel på South China Morning Post (SCMP): Unlike the US, China sees UN as the core of global governance, skriver om dokumentet:
«Peking släppte en Vitbok om global styrning, samma dag som undertecknandet av ett avtal som syftar till att avsluta USA:s krig mot Iran. Slumpen är ironisk. Vitboken, som utfärdats av regeringskansliet, tillsammans med uttalanden vid lanseringen av utrikesminister Wang Yi, bekräftar FN:s plats i centrum för internationell fred och säkerhet. Men USA har rättfärdigat att attackera Iran utan FN:s stöd och president Donald Trump har tidigare anklagat FN för att inte leva upp till sin potential att lösa tvister.
Brist på tro på världsorganet är beklagligt. FN är ett etablerat multilateralt system för att lösa internationella tvister. USA spelade en avgörande roll i att etablera det efter andra världskriget. Dess prestation har varit långt ifrån perfekt, men den är fortfarande den enda universellt erkända mekanismen för att förhindra att tvister eskalerar.»
En genomgång av Vitboken – dokumentet – får avsluta denna artikelserie om nationalstater och civilisationsstater. Vitboken har en inledning, fem kapitel och en slutsats. Inledningen börjar med orden «Global styrning är en gemensam strävan som gynnar hela mänsklighetens välbefinnande, och att bygga ett rättvist och jämlikt globalt styrningssystem är en gemensam vision, som länge eftersträvats av människor från hela världen.» Vem kan med trovärdighet säga emot detta? Vem handlar ändå på tvärs mot det? Vi i Väst.
Därefter slås FN:s roll fast; precis som SCMP-artikeln påpekar. (67 gånger nämns FN i vitboken, och Global South nämns 26 gånger.)
Inledningen placerar sedan vitbokens roll i Kinas senast presenterade globala initiativ, GGI: «GGI är utformat för att erbjuda en kinesisk lösning på tidens två angelägna frågor: vilken typ av globalt styrningssystem som bör etableras och hur global styrning kan reformeras och förbättras. Vid införandet fick det snabbt stöd från nästan 160 länder och internationella organisationer, varav över 60 länder anslöt sig till gruppen ’Vänner för global styrning’.»
Kapitel I, «Världen står idag inför allvarliga och komplexa utmaningar», går klart och tydligt igenom dessa utmaningar. De är indelade i fyra grupper: 1. «Växande utmaningar kräver effektivare styrning.», 2. «Djungelns lag undergräver allvarligt den internationella rättsstatsprincipen.», 3. «Det är absolut nödvändigt att stärka styrningssystemet.» och 4. «Fler röster från det globala syd behöver höras.» Vem kan med trovärdighet säga emot detta? Vem handlar ändå på tvärs mot framför allt punkterna 3 och 4? Vi i Väst.
Vad djungelns lag under punk 2 närmare handlar om beskrivs klart. «Unilateralism och hegemonism orsakar endast allvarlig skada genom att öppet trampa på internationell rätt och på de grundläggande normer som styr internationella relationer. Genom att mobba små och svaga samt skamlöst utövande makt mot suveräna stater, har vissa länder visat att de prioriterar sina nationella intressen framför allt annat, tillämpar dubbelmoral och utmanar internationell rättvisa för sin egen själviska vinning. Dessa nationer går samman för att bilda exklusiva grupper och block, vilket uppviglar till splittring och konfrontation och skapar inflytelsesfärer idag – på 2000-talet – precis som de gjorde för århundraden sedan. Genom att göra det, har de blivit den största källan till global turbulens.» Vilka kan «vissa länder» vara?
Kapitel II heter «’Global Governance Initiative’ är ett svar på vår tids utmaningar.» Först tas suveränitetsprincipen upp. Sedan följer frågan om jämställdheten mellan stater. Och så påpekas att «Jämlikhet och inkludering är de obevekliga framstegen i utvecklingen av det globala styrningssystemet. Samexistens i mångfald är ett grundläggande kännetecken för det mänskliga samhället, och multipolaritet är avgörande för det föränderliga internationella landskapet. Ett globalt styrningssystem som är mer representativt, inkluderande och fördelaktigt för alla, är en oåterkallelig trend, och lika rättigheter, lika möjligheter och lika regler är alla folks gemensamma strävanden. Hegemoni och maktpolitik som strider mot historiens ström är dömda att misslyckas.»
Under en punkt om multilateralism i detta kapitel står det: «Länder bör stå fast vid FN:s centrala roll. FN är den primära plattformen för att utöva multilateralism och främja global styrning. Dess ledande position måste upprätthållas och förbli bergfast; dess roll kan bara förstärkas, inte försvagas. Alla länder bör bekräfta FN:s grundläggande syfte, arbeta för att återställa dess auktoritet och vitalitet under nya omständigheter och göra det möjligt för organisationen att spela en central roll i samordningen av globala åtgärder för att hantera gemensamma utmaningar.»
Under sista punkten i detta kapitel framhålls «Verkligt handlande». «Global styrning finner sin källa till vitalitet i praktiken, bygger på handling och verifieras av sin effektivitet. En vision förverkligas endast genom konkreta handlingar. Det åligger det internationella samfundet att förvandla denna vision till verklighet – genom att sätta gemensamma mål, anamma ett problemorienterat tillvägagångssätt och agera i samklang.» Liknar inte detta centrala tankegångar i den marxistiska vetenskapsteorin? Skrev inte Mao Zedong en speciell pamflett med namnet ’Om Praktiken’ 1937? Underrubrik till den pamfletten lyder ’Om förhållandet mellan kunskap och praktik, mellan vetande och handling’. Redan 1845 slog Marx fast att «Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den.»
«Det globala nord och det globala syd bör utnyttja sina kompletterande styrkor och röra sig i samma riktning. Utvecklade länder bör noggrant uppfylla sina internationella skyldigheter och infria sina åtaganden gällande utvecklingsbistånd och klimatfinansiering; de bör inte undvika sitt internationella ansvar under någon förevändning. Utvecklingsländer bör enas för att bygga upp sin styrka, förbättra mekanismerna för syd-syd-samarbete, öka sin kapacitet för samarbetsutveckling och sin kollektiva röst, och ge ett hållbart momentum för att förbättra den globala styrningen.» I detta sammanhang får nog ordet ’bör’ uppfattas som en stark rekommendation, och alltså svagare än skall. I Xi Jinpings böcker ’The Governance of China’, så skiver han «Vi skall….» när det gäller kommunistpartiet eller regeringen, men «Vi bör….» när det gäller frågor om samarbetet länder emellan.
Vad kapitel III, «Kinas bidrag till att främja global styrning», handlar om framgår klart av namnet. Eftersom politikerkasten och dess uttolkare hos oss i Väst tydligt anstränger sig med att tona ner vad Kina gör, återges här tydliga fakta:
«Kina fullgör troget sitt uppdrag och sina skyldigheter som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, och stöder starkt FN i dess centrala roll i internationella angelägenheter och säkerhetsrådet i dess primära roll i internationell fred och säkerhet. Kina deltar också aktivt i FN:s fredsbevarande operationer som den näst största bidragsgivaren till FN:s fredsbevarande budget och den största bidragsgivaren till trupper bland de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Hittills har mer än 50 000 kinesiska fredsbevarare skickats ut i 29 fredsbevarande operationer som godkänts av FN:s säkerhetsråd. Landet har också etablerat världens första permanenta fredsbevarande polisenhet och upprätthåller en fredsbevarande beredskapsstyrka på 8 000 soldater.»
Längre fram i texten framhålls att Kina är pionjär i att använda en speciell (kinesisk) metod för att hantera internationella problem. «Kina upprätthåller principerna om icke-inblandning i andra länders interna angelägenheter, politisk lösning av frågor, objektivitet och rättvisa, och tar itu med både symptom och bakomliggande orsaker, vilket erbjuder en ny metod för att hitta konstruktiva lösningar på brännpunkter.» Sedan kommer exempel på hur metoden används i aktuella konflikter.
«I Ukrainakrisen följer Kina de fyra huvudprinciperna (not 1) som sin grundläggande vägledning. Kina offentliggjorde sin ståndpunkt om den politiska lösningen av Ukrainakrisen och lanserade, tillsammans med Brasilien och andra länder i det globala syd, gruppen ’Vänner för fred angående Ukrainakrisen’, för att bygga synergier och skapa förutsättningar för vapenvila och fredssamtal.»
«I den palestinsk-israeliska konflikten har Kina uppmanat FN:s säkerhetsråd, att anta den första resolutionen om vapenvila för Gaza sedan utbrottet av en ny konfliktrunda. Kina har tillhandahållit humanitär nödhjälp till Gaza, och har tydligt ställt sig bakom tvåstatslösningen, och främjat en omfattande, rättvis och varaktig lösning på den palestinska frågan.» Flera personer, även framstående försvarare av palestiniernas sak, har uttryckt missnöje med att Kinas stöd inte innebär mer ’action’. Allteftersom Kinas diplomatiska arbete i aktuella konflikter fortsätter, kan vi nog anta att fler och fler inser att den ’action’ som de saknade, förmodligen skulle har ökat konfliktnivån.
I en infälld panel i vitboken kan vi läsa: «År 2022 initierade Kina och likasinnade länder inrättandet av Internationella medlingsorganisationen (IOMed). Den 30 maj 2025 hölls undertecknandet av konventionen om inrättandet av Internationella medlingsorganisationen i Hongkong, där 33 länder undertecknade konventionen och blev dess grundande medlemmar. Den 29 augusti 2025 trädde konventionen i kraft, och Hongkong blev platsen för IOMeds huvudkontor. Den 20 oktober 2025 inledde organisationen sin formella verksamhet. Som den första mellanstatliga juridiska organisationen som ägnar sig åt att lösa internationella tvister genom medling fokuserar IOMed på att medla i tvister för att lösa konflikter och fungerar som en viktig mekanism som skyddar syftena och principerna i FN-stadgan. Den kompletterar och skapar synergier med tvister, skiljeförfaranden och andra befintliga mekanismer för att lösa internationella tvister, och tillhandahåller en ny plattform för deras fredliga lösning.» Fler exempel ges på hur man aktivt arbetar för att stärka och utveckla FN, men även andra plattformar som G20, APEC och framför allt plattformar som BRICS+ och SCO.
Man är mycket mån om att identifiera sin plats bland jordens länder: «Kina kommer alltid att vara en medlem av det globala syd, och i det globala syd kommer dess rötter att finnas kvar. Oavsett vad framtiden har i åtanke, kommer landet alltid att ha det globala syds välbefinnande i åtanke.» Det är ett starkt antikolonialt/antiimperialistiskt ställningstagande, som professor John Mearsheimer förmodligen inte alls tror på. Om Halvor Næss gör det, vet jag inte.
Längre fram i kapitlet följer ett antal områden som man från kinesisk sida vill framhålla och främja: «Främja global dialog mellan civilisationer. Främja utvecklingen och framstegen inom mänskliga rättigheter. Främja utbyten och vänskap mellan människor. Starkt leda den globala klimatstyrningen. Främja utvecklingen av artificiell intelligens för allas bästa. Bidra till Kinas styrka för att skydda den globala folkhälsosäkerheten. Aktivt leda den globala styrningen av biologisk mångfald. Främja förbättringar av styrningsregler för nya områden. [Till exempel frågor om AI och rymdfärder]»
Kapitel IV inleds med orden «Global Governance Initiative fick snabbt brett stöd från nästan 160 länder och internationella organisationer efter tillkännagivandet, och Kinas idéer och handlingar har i allt högre grad varit i linje med, och fått positiv respons från det internationella samfundet. Anledningen till detta ligger i det faktum att Kina förstår hur man möter dagens krav och formar vår tids trender; att GGI, även om det är förankrat i Kina, gynnar världen; och att Kina, baserat på dagens verklighet samtidigt som det öppnar upp framtiden, bidrar med visdom och styrka till den mänskliga civilisationens framsteg.» Denna text kanske kan tyckas väl självsäker, men frågan är om den inte redan idag, år 2026, har besannats?
Den utomordentlige ambassadören Chas Freeman säger i samtalet med professor Marandi (se ovan), att dokumentet är fritt från ideologi, som till exempel tal om marxismen-leninismen. Men under punkten «Att visa en global vision och en känsla av ansvar» står det klart och tydligt «Genom att dela sin filosofi om global styrning, och föreslå det globala initiativet för styrning, har Kina visat en känsla av ansvar för att uppfylla KKP:s ursprungliga strävan och grundläggande uppdrag. Genom att upprätthålla grundläggande principer samtidigt som man bryter ny mark, förespråkar man landets rika diplomatiska traditioner och hämtar styrka från sin fina traditionella kultur, går med i och leder tiden samtidigt som man förblir engagerad i handling.»
Detta utvecklas än tydligare: «Kinas filosofi för global styrning har sitt ursprung i KKP:s globala vision. Sedan starten för 105 år sedan har KKP alltid haft som sitt uppdrag att sträva efter framsteg för mänskligheten och stor harmoni för världen. Det är detta uppdrag som avgör Kinas ädla mål att delta i global styrning: att sträva efter att förverkliga det kinesiska folkets och alla länders folks strävanden efter ett bättre liv. Vid det fjärde plenarmötet för KKP:s 20:e centralkommitté, betonades byggandet av en gemenskap med en gemensam framtid för mänskligheten och genomförandet av det globala utvecklingsinitiativet, det globala säkerhetsinitiativet, det globala civilisationsinitiativet och det globala styrningsinitiativet, vilket gav tydlig vägledning för Kina att arbeta hand i hand med andra länder för att reformera och förbättra det globala styrningssystemet. Kinas filosofi för global styrning för vidare de fina traditionerna inom dess diplomati.
Redan på 1950-talet sa ordförande Mao Zedong att Kina borde ge ett större bidrag till mänskligheten. I enlighet med denna vision har Kina fortsatt att engagera sig i en oberoende utrikespolitik för fred och lagt fram de fem principerna för fredlig samexistens, trevärldsteorin och idén att etablera en ny global politisk och ekonomisk ordning, som proaktivt skyddar utvecklingsländernas intressen. I över 70 år har dess utrikespolitik förblivit orubblig i sin ursprungliga strävan att upprätthålla rättvisa och rättvisa, och dess uppdrag att främja mänskliga framsteg har bara fördjupats med tiden. Denna meritlista fortsätter att ge en källa till styrka för Kinas deltagande i och ledarskap inom global styrning i den nya eran.»
Dokumentet är fritt från slagord, det är sant, men inte från ideologi. På det internationella planet står den marxistiska ideologin, särskilt i den form som den utvecklats i Kina under senare årtionden, väl i samklang med «Mänsklighetens gemensamma värden.» Utan slagord ser vi här hur Kina skiljer på den internationella klasskampen, folkens kamp mot kolonialism, imperialism och hegemoni; och den nationella klasskampen, arbetarklassens (folkets), kamp för att ta över statsmakten. Idag är man från kinesisk sida mycket noga med att inte lägga sig i den senare kampen i andra länder; vilket måste förstås som en viktig egenskap hos en avancerad socialistisk stat. Naturligtvis förstår inte personer som överste Douglas McGregor detta (flera gånger har han sagt att Kina omöjligtvis kan vara en socialistisk/kommunistisk stat). Även den i kinesisk politik betydligt bättre kunnige ambassadören Chas Freeman, hyser funderingar. Inte heller det är så märkligt. Betydligt märkligare är det, att organisationer som säger sig stå på marxist-leninistisk grund inte klarar att förstå denna skillnad.
Samtidigt framhålls i dokumentet, att den gamla ideologin, kolonialismens och imperialismens ideologi som länge nog dominerat jorden – den ideologin måste bort. Punkt fyra i kapitlet «Att öppna nya horisonter för mänsklighetens politiska civilisation» identifierar vad arbetet med den ideologin måste innebära: «Att bryta sig loss från den gamla internationella ordningens föråldrade ramverk för ’kärna-periferi’. Att överskrida den bristfälliga logiken att ’makt ger rätt’. Att överge nollsummetuppfattningen där ’vinnaren tar allt’.»
Rubriken till sista kapitlet är typisk för dagens Kina: «Att gå framåt hand i hand vid en kritisk tidpunkt i historien». Att tidpunkten är kritisk ser nog alla, men med väldigt olika glasögon. «Världen har gått in i en ny period av turbulens och omvandling, och mänskligheten står återigen inför ett val: en framtid präglad av fred, dialog och win-win-samarbete, eller en framtid präglad av krig, konfrontation och nollsummekonkurrens. Det är uppmuntrande att se, att med brett stöd från det internationella samfundet får det globala styrningsinitiativet ett brett deltagande. Man måste dock också förstå att stora åtaganden sällan uppnås över en natt. För att driva initiativet framåt måste alla parter stå ut inför utmaningar, övervinna tvister och arbeta tillsammans, för att bygga ett mer rättvist och skäligt globalt styrningssystem.» Naturligtvis utgår det kinesiska perspektivet från att Kina av idag är en mycket stor civilisationsstat som på rekordtid, och i stort sett på egen hand, arbetat sig upp till att vara jordens mäktigaste ekonomi. Arbetet med att komma dit har varit fyllt med utmaningar även efter 1949, varav en del hårt drabbade det kinesiska folket, till exempel Det Stora Språnget och Kulturrevolutionen.
Civilisationssaten Kina har utvecklats dithän, att man mycket ofta hävdar att fortsatt utveckling knappast är möjlig, om inte även resten av jordens länder utvecklas. Därav starten på BRI 2013, lanseringen av de fyra globala initiativen, arbetet med BRICS och andra plattformar för att komma ur det hämmande grepp som imperialism och nykolonialism ännu har på jorden. Kina satsar också stort på att vara en diplomatisk kraft, en kraft som är oerhört betydelsefullt nu när jorden står inför ett ’tektoniskt skifte’.
Naturligtvis finns det globala krafter som ser allt detta som ett hot. I vasallstater som Sverige inom NATO/EU-sfären, ser vi det som sagt dagligen. I artikeln Frihandel med Kina fungerar inte, i Svenska Dagbladet får tre forskare/analytiker vid Utrikespolitiska Institutet (UI) lägga ut texten: «I dag används handel, investeringar och industripolitik som geopolitiska maktmedel. Ändå fortsätter Sverige att agera som tidigare. Europa står på randen till en fullskalig handelskonflikt med Kina. EU:s varuhandelsunderskott har skenat till ohållbara nivåer och kinesiska konkurrenter riskerar att slå ut allt större delar av europeisk tillverkningsindustri. Runtom i unionen lyfts röster att EU måste svara med motåtgärder innan det är för sent, men Sverige är ett av de länder som står emot. Vi behöver vara pragmatiska i vår hållning och bidra till enighet för EU-kommissionens förslag.»
Politikerkasten i till exempel nationalstaten Sverige, och dess talespersoner – bland annat från UI -– har inte förmågan att se, att de hot de ser framför sig beror på att länderna i Väst låtit den kapitalistiska marknadsekonomin finansialiseras så långt, att förmågan till varuproduktion sjunkit till en nivå, där den inte längre är konkurrenskraftig. De har inte förmått att förstå konsekvenserna av att sluta upp bakom den kraft som nu kämpar för sin överlevnad, den kraft som inte ens bryr sig om att dölja sin ruttna moral. Den valdebatt som nu pågår i Sverige visar med övertydlig skärpa, att inget av riksdagspartierna har någon plan för framtidens Sverige, än mindre för världen. Allt gå nu ut på att behålla eller tillkapa sig platser i regering, riksdag eller andra styrande organ.
Vi andra, vi som åtminstone något lyckats se bakom den förvridna bild av världen, som nu är den enda som tillåts i Norden, vi kanske kan hålla med om vad dokumentet skriver i slutsatsen «Detta är en era av utmaningar. Men det är också en av hopp. En era där en ljusare framtid lockar, förutsatt att vi arbetar kontinuerligt för kommande generationers bästa.»
BC
Disse fem artiklene merkes med emneknaggen @nasjonalstater.
