oss 150 kroner!
Hva er hva, og hva kunne komme? Andre artikkel i en serie på fem.
I sitt tjugofjärde nyhetsbrev på Tricontinental, The World Needs a Living Left, presenterar Vijay Prashad brevet med följande ord: «I takt med att ett fallande imperialistiskt system attackerar för att bevara sin sjunkande position, blir arbetarklassens organisering inte bara nödvändig för världens förtryckta, utan oumbärlig för mänsklighetens överlevnad.» Organisering för mänsklighetens överlevnad.
På det globala planet är denna organisering den som sker i form av till exempel BRICS och SCO. I dessa bägge organisationer har idag tre civilisationsstater en central roll, Ryssland, Iran och Kina. De två första är dessutom i direkt krig mot «ett fallande imperialistiskt system». I de nordiska ländernas massmedia syns detta dagligen. Misstänksamheten och svartmålningen av just dessa tre länder är tydlig. Men har vi i dessa nordiska nationalstater någon tydlig organisering av arbetarklassen till försvar av de tre civilisationsstaternas mycket viktiga kamp? Nej, den organiseringen finns idag nästan bara i det Globala Syd. I Norden råder vasallstatus.
Men även i Sydafrika, ett land i det Globala Syd, försvagas ibland ’the living left’. Vijays nyhetsbrev, som baseras på ett anförande vid ett möte i Sydafrika inleds så här:
«Den 29 till 31 maj samlades den sydafrikanska vänsterns krafter i Johannesburg, Sydafrika, för vänsterkonferensen. Det är viktigt att förstå sammanhanget för detta möte. Mer än trettio år efter slutet av det formella apartheid, kämpar Sydafrikas folk fortfarande för att tillgodose sina grundläggande behov, med en arbetslöshet på 32,7% officiellt och 43,7% när uppgivna arbetare – de som är tillgängliga för arbete men inte längre söker – inkluderas. Samtidigt utvinns landets rikedomar av multinationella företag. Misslyckandet med att åtgärda dessa obalanser i skapandet och fördelningen av välstånd har lett till fragmenteringen av Afrikanska Nationalkongressen (ANC), en gång det viktigaste verktyget för den nationella befrielsekampen, och dess förfall till ett de rikas parti. Samtidigt är vänsterns krafter demoraliserade medan högern, inklusive den gamla apartheidoligarkin, härjar.
Det är i detta läge, som det sydafrikanska kommunistpartiet (SACP) och konferensens styrkommitté sammanförde en rad politiska krafter, många av dem formationer som bröt sig loss från ANC, för att debattera angelägna strategiska frågor för Sydafrika och andra länder som står inför liknande kriser».
I Sydafrika är kampen mot det fallande imperialistiska systemet till stor del fortfarande en kamp mot kolonialism och för nationellt oberoende. I det väl utvecklade kapitalistiska Norden måste kampen, på ett eller annat sätt, vara inriktad mot den borgerliga staten, en stat som behärskas av kapitalägarna. Denna borgerliga stat hade för några årtionden sedan en viss självständighet och kunde uttrycka det, bland annat genom att något stödja både ANC och det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen. Idag är detta fullständigt omöjligt. Vasallrollen gör det omöjligt.
Vijay fortsätter:
«Sedan finanskrisen 2008 har världsekonomin upplevt långsam tillväxt, hög skuldsättning, minskande produktiva investeringar och djup social ojämlikhet. De mest dramatiska nedgångarna har skett i ekonomierna runt Nordatlanten, som fortsätter att lida av det vi kallar the third Great Depression. USA och dess allierade har misslyckats med att lösa dessa ekonomiska problem eller erbjuda ett trovärdigt socialt projekt. I takt med att deras kontroll över finans, teknologi och naturresurser har försvagats, har dekadenta och farliga eliter skärpt sin kontroll över information och eskalerat krigföringen för att upprätthålla sin globala ordning. Detta är hyperimperialismens fas. Bevisen på dessa hyperimperialistiska attacker är tydliga: Kina, Kuba, Iran, Libanon, Palestina, Venezuela och Jemen är alla måltavlor. Denna dynamik intensifieras av det nya kalla kriget, där USA försöker begränsa Kinas uppgång i synnerhet och tyngdpunktens förskjutning till Asien i allmänhet».
Av detta drar han en slutsats om var den centrala motsättningen ligger i vår tid. «Denna utveckling gör det tydligt att den centrala motsättningen i vår tid ligger mellan ett fallande imperialistiskt system som försöker bevara sin dominans och strävandena hos folk och nationer som söker suveränitet, utveckling och social rättvisa». För tillfället har denna centrala motsättning två för alla klar synliga brännpunkter: i Ukraina och runt Persiska viken.
Alla vi som är villiga att på ett mer engagerat vis delta i denna antiimperialistiska kamp, måste skaffa oss en ganska korrekt förståelse av denna ’centrala motsättning’. En mycket viktig anledning är helt enkelt, att den globala integrationen idag är fundamentalt mer utvecklad jämfört med vad den var vid slutet på andra världskriget. Vi måste också förstå vad det innebär för oss i Norden när «dekadenta och farliga eliter skärpt sin kontroll över information och eskalerat krigföringen för att upprätthålla sin globala ordning.» Vi måste ha fullständigt klart för oss, att regeringarna i de nordiska länderna alla klart ingår i denna elit, liksom även ländernas riksdagspartier.
I Sverige, och som det verkar även i resten av Norden, ser vi tydligt att dessa styrande enheter har uppfattat var de och deras boss, USA-imperialismen, har sin huvudfiende i denna ’centrala motsättning’. Desinformation, undanhållande av fakta, anklagelser för att vara diktaturer, ja även rent hat, riktas främst mot Iran, Ryssland och Kina. Ryssland hamnade mycket tydligt i denna tio när «kriget i Ukraina började 2014, vilket både NATOs Stoltenberg och Ukrainas Zelensky har sagt — Inte 2022 som den amerikanska regeringen påstår».
Eric Zuesse påpekar detta i ovan refererad artikel. Iran hamnade där när USA-imperialismen, under ledning av sin sionistiska gren, helt oprovocerat angrep Iran den 28:e februari i år. Kina har varit i denna trio ungefär sedan man lanserade ’Belt and Road Initiative’ (BRI) år 2013. Lanseringen offentliggjordes av Xi Jinping, som inledde sin första presidentperiod samma år.
Låt oss då något närmare betrakta dessa tre civilisationsstater. Till att börja med måste vi slå fast att de alla är olika former av demokratier. Iran kallar sitt land ’Jomhuri-ye Eslâmi-ye Irân’, vilket betyder ’Islamiska republiken Iran’ på persiska. I det iranska parlamentet, Majlis, finns totalt 290 mandat. Av dessa är två reserverade för armenier (kristna), en för assyrier/kaldeer (kristna), en för judar och en för zoroastrier. Det iranska parlamentet är alltså starkt präglat av religion. Det svenska parlamentet, Sveriges Riksdag, är samtidigt starkt präglat av servilitet gentemot USA-imperialismen och en speciell form av allvarlig rasism, russofobi — bland annat.
På senare tid, särskilt sedan vår boss (I´m the boss) oprovocerat gick i krig mot Iran, har vasallstater som Sverige också ökat antalet negativa beskrivningar av Iran. När nu USA och Iran skrivit på ett MoU (samförståndsavtal), kommer vi att i västerländska massmedia kunna se många anklagelser om brott mot avtalet. Anklagelserna kommer naturligtvis att riktas mot Iran, även om ’alla’ vid det här laget borde vara väl medvetna om, att det är USA-imperiet med vasaller som numer ogenerat regelbundet bryter mot avtal.
Att Iran idag skulle stå i rampljuset för den internationella kampen för en mer demokratisk världsordning, var det nog inte många som ens gissade för några år sedan. Som Andrew Korybko skriver i Slik lyktes Iran med århundrets omveltning «Mange forventet at Iran ville gå samme vei som Irak, Libya og Syria ved starten av den tredje Gulfkrigen, og det er derfor utfallet av denne konflikten kan beskrives som århundrets omveltning.»
Den viktigaste faktorn i Irans förmåga uttrycker Andrew K. så här: «Til tross for sporadisk politisk vold (sannsynligvis forverret utenfra ved å utnytte eksisterende klager), forente det overveldende flertallet av iranere seg patriotisk i forsvaret av sin sivilisasjonsstat. De fleste mennesker av alle politiske, religiøse, etniske og regionale identiteter forsto de eksistensielle innsatsene som var involvert etter at Israel og USA eksplisitt diskuterte dem, og det er derfor det ikke var noen krigsopprør for å unngå å gå motstandernes ærend. De utholdt dermed tålmodig lidelsen.»
Och Iranska militärens huvudkvarter i Khatam al Abiya kan nu med mycket stor trovärdighet säga «Hvis den barnedrepende hæren til det sionistiske regimet ikke avslutter sine onde handlinger i Sør-Libanon, må den avvente en hard reaksjon fra de mektige væpnede styrkene til Den islamske republikken Iran.» Som flertalet erfarna analytiker utanför den anglo-amerikanska civilisationssfärens nyliberala tankesfär – d.v.s. Väst – uttrycker det, så har Iran ända sen landets islamiska republik utropades i februari 1979 fört en konsekvent och förutsägbar politik.
I och med att USA-imperialismen, under ledning av sin sionistiska gren, helt oprovocerat angrep Iran, så har landet rent praktiskt också kunnat visa att denna politik också är trovärdig, med ökad militär förmåga, så att det döende imperiet och alla de stater som trott sig leva under dess skydd nu visar, att de mer och mer tvingats inse fakta. Andrew K. sammanfattar: «Iran kombinerte mesterlig militære, strategiske, politiske og diplomatiske faktorer for å overleve den tredje Gulfkrigen, noe som utvilsomt er en seier gitt hvor mange forventet at de ville følge Iraks, Libyas og Syrias vei».
Så till Ryssland. Ryssland kan sägas vara en Semipresidentiell republik — makten delas formellt mellan president och parlament, eller en Förbundsstat — landet består av flera federationssubjekt (t.ex. republiker, regioner, territorier). Att det russofoba Väst tydligt uppfattar Ryssland som en civilisationsstat, framgår tydligt av de kartor som med jämna mellanrum publiceras över jordens till ytan största stat, och vars uppgift är att visa hur denna viktiga antiimperialistiska enhet skulle kunna delas upp.
Det formella namnet är Ryska federationen (Российская Федерация, Rossijskaja Federatsija). Ryssland är vad även Sverige en gång var, en borgerlig demokrati med ett parlament, den federala församlingen (Federalnoje sobranije), som består av två kamrar: Statsduman (underhuset) och Federationsrådet (överhuset).
Både Iran och Ryssland är alltså borgerliga demokratier. Utmärkande drag för dem bägge är att de lyckats behålla sin självständighet när de imperialistiska krafterna i USA/NATO/EU försök att med olika medel förstöra denna självständighet. Därför kallas de diktaturer hos oss i Väst. För åtminstone Ryssland del är det också viktigt att påpeka att landet idag inte alls ingår i den neoliberala sfären, och att ekonomin inte finansialiserats.
BC
Det første artikkelen i denne serien leser du her.
Disse fem artiklene merkes med emneknaggen @nasjonalstater.
