oss 150 kroner!
Hvor mange av oss skandinaver vet at 25. mai er Afrikadagen? Hvor mange av oss vet at det er årsdagen for grunnleggelsen av Organisasjonen for afrikansk enhet (OAU) i 1963? Hvor mange av oss vet at OAU ble grunnlagt av Kwame Nkrumah, Gamal Abdel Nasser, Julius Nyerere, Ahmed Sékou Touré og Haile Selassie? Hvor mange av oss vet i det hele tatt hvem disse lederne var? Det er virkelig på tide at vi frisker opp kunnskapen vår om Afrika, for nå stiger Afrika til sin fulle høyde!
I artikeln Planen om å styrte Ibrahim Traoré slo feil glömde jag ett viktigt påpekande. Jag glömde påpeka att Burkina Faso tidigare hette Övre Volta (Haute-Volta på franska). Landet bytte namn den 4:e augusti 1984, under ledning av dåvarande presidenten Thomas Sankara. Det nya namnet, Burkina Faso, kombinerar ord från två av landets största språk: ’Burkina’ (Mossi) som betyder «de hederliga» och ’Faso’ (Djula) som betyder «fädernesland». Detta namnbyte var en av de saker som Thomas Sankara var ansvarig för, innan han blev mördad; troligtvis på uppdrag från Frankrike, precis som den nuvarande franska regeringen uppenbarligen försökt «neutralisera» Ibrahim Traoré. Från 1987, då T. Sankara blev mördad, fram till den 30:e september 2022, då Ibrahim Traoré tog makten i Burkina Faso genom en militärkupp, har det gått 35 år. Omedelbart sanktionerades Burkina Faso av Frankrike (och EU naturligtvis). Har media i EU klart och tydligt meddelat detta till oss? Från september 2022 till maj 2025 har det gått mindre än tre år. Men nu är representanter från EU i Burkina Faso för att få till stånd överenskommelser; det är alltså slut på sanktionerna! Vad har hänt?
Idag finns det gott om olika filmer och artiklar om vad som hänt i Sahelområdet, speciellt i Burkina Faso där Ibrahim Traoré stigit fram som en ledare av samma kaliber som Kwame Nkrumah, Gamal Abdel Nasser, Julius Nyerere, Ahmed Sekou Touré och sin mördade föregångare, Thomas Sankara. Den inte så smarta EU-byråkratin verkar ha förstått, att den geopolitiska historien nu går med betydligt högre hastighet än vad den gjorde fram till ungefär 2022, då kriget i Ukraina började. Idag kan vi på nätet ta del av hur EU mer eller mindre står med mössan i handen för att be om att få handla med det land som fram till den 30:e september 2022 var den part, som då stod med mössan i handen. EU Caught Begging Traoré in Secret Deal—Is the Western Economy Collapsing? Men inte bara i Burkina Faso har förhållandena ändrats. Den rakryggade hållning som landet under ledning av I. Traoré nu intar, den hållningen har spridits; den verkar vara mycket smittsam: Ghana President responds to Trump’s repatriation of Africans by banning Gold export. och African Leaders Stand With Traoré — ISCA Formed to Fight Western Backed Insurgents! är två av många entusiastiska Youtube-filmer som nu kommer i rask takt. (Även gamla intellektuella i väst, som jag, blir smittade av denna ungdomliga entusiasm.)
Har media i EU klart och tydligt meddelat detta till oss? Naturligtvis inte! Men det gör RT, både i form av TV-sänt nyhetsinslag, RT News – May 26 2025 (18:00 MSK) (från 22:30), till olika artiklar om händelser i Afrika som denna It’s 2025, but Africans are still in chains. Why? Den är skriven av en son till en annan mördad afrikansk ledare, Muammar al-Gaddafi. Sonen heter Moussa Ibrahim, och bör vara något bekant för de som läser nyheter på steigan.no. Hvordan nyliberalismen har brukt «korrupsjon» for å privatisere livet i Afrika. Här följer en översättning av artikeln.
Bertil Carlman
Det er 2025, men afrikanere er fortsatt i lenker. Hvorfor?
Av Moussa Ibrahim.
Som Gaddafis sista talesperson såg jag hur verklig afrikansk självständighet kan se ut: gratis utbildning, allmän sjukvård, räntefria bostäder och ingen inblandning från IMF.
De senaste dagarna har bjudit på en brutal ögonblicksbild av Afrikas olösta kris. I Burkina Faso intog militanta grupper från Jama’at Nusrat ul-Islam wa al-Muslimin (JNIM), med kopplingar till al-Qaida, militärbasen Diapaga i öster, tog över större delen av staden och avslöjade det osäkra säkerhetsläget i Sahel. I Demokratiska republiken Kongo har rebellgruppen M23, som har stridit mot regeringen sedan början av året, stärkt sitt grepp om Goma, vilket leder till en sårbar politisk situation där stulna mineraler slussas till utländska marknader. På den diplomatiska arenan behandlades Sydafrikas president Cyril Ramaphosa respektlöst i USA, när president Donald Trump överföll honom med en grov, rasistisk presentation om så kallat «vitt folkmord», med hjälp av bilder som felaktigt tillskrevs Sydafrika. Kenya fruktar nu ekonomiskt kaos när USA hotar att dra tillbaka handelsavtalet ’African Growth and Opportunity Act’ (AGOA), en påminnelse om att många afrikanska ekonomier fortfarande är i händerna på externa makter.
Detta är kontinentens dagliga verklighet. Bakom rubrikerna döljer sig mönster av systematiskt våld, utvinning och manipulation. Oavsett om det är Boko Haram i Nigeria, Al-Shabaab i Somalia eller utländska säkerhetsföretag i Moçambique, så är budskapet detsamma: Afrikas fiender är beväpnade inte bara med kulor utan också med kontrakt, medienarrativ och ekonomiska fällor. Det «postkoloniala» ögonblicket är för länge sedan förbi – det som återstår är en kontrollerad kris, övervakad av IMF, militariserad av AFRICOM och tillrättalagd av Afrikanska unionens tystnad.
Och ändå, mitt i detta, uppmanas vi att fira. Den 25 maj är Afrikas dag – årsdagen av grundandet av ’Organization of African Unity’ (OAU) 1963. Varje år hissas flaggor, tal hålls och afrikanska ledare sjunger sånger om enighet. Men låt oss ställa den obekväma frågan: Vad är det egentligen vi firar?
När Kwame Nkrumah, Gamal Abdel Nasser, Julius Nyerere, Ahmed Sekou Touré och Haile Selassie gick samman för att bilda OAU, var deras mål inte att bygga byråkratier. Det skulle befria kontinenten – militärt, ekonomiskt, kulturellt och ideologiskt. De föreställde sig en gemensam armé, en gemensam valuta, en enad utrikespolitik och en brytning med beroendet av västvärlden.
Nkrumah är känd för att ha sagt: «Afrika måste enas, eller gå under.» I dag ser vi mer förgängelse än enighet. Sextiotvå år senare har Afrikadagen reducerats till ett symboliskt spektakel – flaggor utan våld, trummor utan riktning. Vi tittar på parader medan vår mark auktioneras ut. Vi hör panafrikanska slagord medan våra centralbanker svarar inför Paris. Vi firar självständigheten, samtidigt som 14 afrikanska länder fortfarande använder en valuta som skapades av deras tidigare kolonisatör – CFA-francen, ett verktyg för ekonomisk kontroll vars namn i sig betyder «finansiellt samarbete i Afrika» – men samarbete för vem?
Över 25 afrikanska länder är antingen i eller nära betalningsinställelse. Sammantaget är kontinenten skyldig över 650 miljarder dollar till externa fordringsägare. Nigeria spenderar betydande summor av sina intäkter på att betala skulder. Ghana, som en gång i tiden kallades en stigande stjärna, är tillbaka i IMF för 17:e gången. I Zambia har återbetalningar av skulder strypt investeringar i sjukhus och utbildning. Detta är inte misskötsel – det är konstruerad underkastelse. De så kallade utvecklingspartnerna tjänar miljarder medan hela generationer offras till budgetdisciplinens gudar.
Under tiden fortsätter Afrikas materiella rikedomar att flöda ut. Demokratiska republiken Kongo står för mer än 70 procent av världens kobolt, men över 70 procent av befolkningen lever i fattigdom. Vårt uran driver Europas städer, medan Nigers byar förblir i mörker. Det afrikanska jordbruket är utarmat av utländska subventioner och biståndsberoende – trots att detta jordbruk råder över 60 procent av världens obrukade åkermark.
Vi importerar mat för 40 miljarder dollar varje år, medan våra bönder kriminaliseras eller fördrivs av utländska jordbruksföretag. Det är ingen överdrift att säga, att Afrika är utsvultet på grund av sin utformning.
Men dagens exploatering är inte bara ekonomisk – den är också digital. Utländska företag dominerar vår telekominfrastruktur, molnlagring och digitala plattformar. Våra data lagras utomlands, våra val påverkas av utländsk kod, våra barn matas med algoritmisk kolonialism på sociala medier. AI-verktyg är tränade på afrikanska röster men kontrolleras av Silicon Valley. Jakten på Africa 2.0 är här – och den pågår på skärmar.
Till och med vår kultur är koloniserad på nytt. Våra berättelser finansieras av västerländska icke-statliga organisationer. Våra konstnärer belönas för att de upprepar berättelser om trauma, inte trots. Från konstgallerier till filmfestivaler är afrikanska kreatörer ofta gjorda för att anpassa sig till givarnas förväntningar. Verkliga revolutionära uttryck får sin finansiering indragen, censureras eller dränks i ett hav av meningslösa «mångfalds»-kampanjer. Kulturell suveränitet kräver mer än synlighet – den kräver ägarskap.
Det som gör denna tragedi värre, är att många av våra egna ledare är medskyldiga. Eliter som drar nytta av utländska kontrakt, importerade varor och IMF-allmosor – och som utger sig för att vara nationalister, samtidigt som de möjliggör nykolonialism.
Men Afrika är inte tyst. I Mali, Burkina Faso och Niger utmanar nya regeringar den gamla ordningen. De har fördrivit franska trupper, brutit sig loss från CFA-zonen och håller på att bygga en regional allians, som är rotad i suveränitet. Västerländska medier kallar dem juntor. Men för miljontals afrikaner är de ett nytt hopp. Dessa regeringar är inte perfekta – men de konfronterar imperialismen, där Afrikanska Unionen har kapitulerat. Deras ståndpunkt är ett eko av Sankaras, Nkrumahs och Gaddafis ståndpunkt.
Som Gaddafis sista talesperson såg jag hur verklig afrikansk självständighet såg ut. Gratis utbildning, allmän sjukvård, räntefria bostäder och ingen inblandning från IMF. Gaddafis dröm om en gulduppbackad afrikansk valuta och en kontinental försvarsmakt skrämde slag på västvärlden – inte för att den var galen, utan för att den var genomförbar. Det var därför Libyen förstördes. Lärdomen är enkel: När man utmanar ett imperium slår det tillbaka.
Men vi får inte slå tillbaka. Afrika måste skapa nya allianser – inte med herrar, utan med partner. Samarbetet med Kina, Ryssland, Indien och Brasilien måste bygga på ömsesidig respekt och gemensamma intressen – inte beroende. Vi måste kräva tekniköverföring, gemensamt ägande av infrastruktur och rätten att kontrollera våra naturresurser. BRICS kan vara en plattform för frigörelse – men bara om Afrika går med som ett enat block och med självrespekt.
Lika viktigt är en revolution i sinnet. Våra utbildningssystem glorifierar fortfarande kolonisatörer och marginaliserar inhemsk kunskap. Våra universitet jagar västerländska rankningar, samtidigt som de försummar samhällsutvecklingen. Vi behöver en ny läroplan – en som fokuserar på afrikanska språk, filosofier, historia och politisk ekonomi. Vi måste bygga skolor som producerar tänkare, byggare och befriare – inte byråkrater.
Den afrikanska diasporan är en annan kritisk front. Länder bidrar med över 50 miljarder dollar årligen i remitteringar, men dess politiska makt är fortfarande underutnyttjad. Vi behöver institutionella vägar för diasporans deltagande – i val, investeringar, säkerhet och kultur. Från São Paulo till London, från Atlanta till Kingston, är diasporan ingen åskådare. Den är medskapare av Afrikas öde.
Låt oss också tala om den ekologiska fronten. Afrika befinner sig i frontlinjen när det gäller klimatsammanbrott – men de lösningar som föreslås döljer ofta samma exploatering. Grön kapitalism – koldioxidmarknader, klimatfinansiering, kompensationssystem – låter förorenarna tjäna pengar medan Afrika betalar priset. Vi måste kämpa för ekologisk rättvisa som har sina rötter i jordreformer, vattensuveränitet och urfolksförvaltning – inte på givarnas agendor.
Detta är den verkliga innebörden av Afrikadagen 2025. Inte firande. Mobilisering. Inte pompa och ståt. Motstånd.
Afrikanska unionen måste resa sig ur sin dvala eller bli omsprungen av rörelser och regeringar som är villiga att kämpa. Kulturorganisationer måste förkasta beroendet av icke-statliga organisationer och bygga utrymmen för radikal fantasi. Våra ungdomar måste vägra flyktens logik och med värdighet återuppbygga denna kontinent. Vi behöver panafrikanska banker, panafrikansk utbildning, panafrikanskt försvar. Och framför allt behöver vi sanningen.
Afrika är inte fattigt. Afrika plundras.
Afrika är inte efterblivet. Afrika är blockerat.
Afrika är inte fritt. Men Afrika kan vara det.
