oss 150 kroner!
I artikeln «Om å bruke psykologi for å forstå EUs politikk» skriver Thomas Fazi: «Den siste panikken over Trumps trussel om å trekke tilbake militærhjelp til Ukraina – og debatten om hvorvidt EU kan samle inn nok penger til å «fylle gapet» – er et perfekt eksempel. Dette er et klassisk eksempel på fenomenet kjent i psykologien som forskyvning eller unngåelsesatferd, som beskriver tendensen til å fokusere på mindre viktige eller urelaterte problemer som en måte å unngå å konfrontere det primære, ofte mer plagsomme, problemet».
«Så hvorfor fortsetter europeiske ledere å benekte disse grunnleggende sannhetene? Nok en gang kommer psykologien oss til hjelp. Å reversere politikken deres mot Ukraina ville bety å innrømme dets katastrofale fiasko, ikke bare i militære termer, men også i økonomiske, og å møte de politiske konsekvensene. Dessuten ville en slik helomvending tvinge europeerne til å endelig ta russiske sikkerhetshensyn på alvor og det faktum at NATOs ignorering av dem spilte en nøkkelrolle i å utløse konflikten – et skifte som umiddelbart ville undergrave anti-Moskva-narrativet de har finpusset i årevis. Derfor tyr de til selvbedrag – lyver for seg selv som en måte å unngå den kognitive dissonansen som er et resultat av de økende motsetningene mellom virkeligheten og deres egne fortellinger».
Fortsätter man de psykologiska tankegångarna så kommer frågan «Vad är det för sorts människor som så lätt ägnar sig åt ’forskyvning’ och ’unngåelsesatferd’?» Två egenskaper tycker jag är alldeles uppenbara: bristande erfarenheter och ganska låg intelligens. I Sverige har jag till exempel svårt för att lyssna på vår nuvarande försvarsminister (Pål Jonsson född 30 maj 1972) och miljöminister (Romina Pourmokhtari född 12 november 1995). Skälet är att de helt enkelt «inte tillhör de vassaste knivarna i lådan». För miljöministerns del tillkommer att hon inte kan beskyllas för att ha livserfarenhet. Dessa karaktärsdrag, eller vad man nu skall kalla dem, verkar på djupet prägla «europeiske ledere». De tillhör verkligen ingen meritokrati.
Inte bara våra ledare, utan även vår journalistkår och stora delar av våra akademiker präglas numer hårt av allt detta. Eftersom jag själv under cirka fyra årtionden varit lärare för tonåringar, har jag på nära håll kunnat iaktta denna deklination i den svenska skolan och i stora delar av den svenska lärarkåren. Ja, jag har skrivit om det (Hvorhen går den svenske skolen?), och det rapporteras dagligen om det i massmedia numer.
Den europeiska överheten, journalistkåren och stora delar av den europeiska akademikerkåren präglas även av en annan sak, som kanske är ett resultat av de andra beskrivna egenskaperna. De är präglade av nostalgi. Detta syns tydligast inom kultursfären. Den första Åsa-Nisse filmen kom 1949, den senaste kom 2023, efter många års uppehåll. Den av svenska folket mycket uppskattade tecknade julfilmen Karl-Bertil Jonssons julafton visades första gången 1975 i svensk TV. 2021 presenterades spelfilmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Vad har tillkommit? Moralkakor och en del «wokeism». Vad har försvunnit? Titta själv på det det underbara originalet och jämför med spelfilmen (finns bara som trailer). Detta är bara två av många exempel i svenskt kulturliv av idag.
Inom svensk skola säger nu både skolministern och utbildningsministern, att vi måste komma «back to basics». Ja det kan de säga nu när vi redan för några årtionden sedan slarvade bort det utmärkta vertyget LUS (LeseUtviklingsSkjema), i stället för att fortsätta med att utveckla det, och se till att ALLA lärare kan använda det, inte bara de som undervisar i modersmål.
De som är hårt präglade av nostalgi har naturligtvis också en nedsatt förmåga att se framåt. Thomas Fazi skriver «Psykologi hjelper oss også å forstå Europas irrasjonelle svar på Trump. I den grad USA alltid har sett på NATO som en måte å sikre Europas strategiske underordning, kan Trumps trussel om å redusere amerikanske forpliktelser overfor alliansen presentere en anledning for Europa til å redefinere seg selv som en autonom og fredelig aktør. Problemet er at Europa har vært låst i et klassisk dominant-underordnet forhold til Amerika så lenge at nå som Trump truer med å destabilisere sin historiske sikkerhetsavhengighet av USA, er ikke Europa i stand til å gripe denne muligheten til å redefinere seg selv som en autonom og fredelig aktør…».
Låsningen i ett «klassisk dominant-underordnet forhold» har gjort att politikerkasten, vår journalistkår och stora delar av våra akademiker i Europa också slutat tänka själva, på vad som är på gång i världen utanför Väst. När jag fick veta att ministrar i Trump:s regering inte visste vad ASEAN var, eller inte heller kunde mycket om utvecklingen av BRICS-staterna, förstod jag att det inte var konstigt att den svenska politikerkasten inte klarar av frågor om vad som händer utanför den egna sfären, att svenska public service ljuger om kriget i Ukraina, om Rysslands ekonomi och om den handels- och fredspolitik som Kina nu för. Mer konstigt är det kanske att arbetartidningar, som på ett bra sätt förmår beskriva klasskampen i det egna europeiska landet, förmår att på ett hyfsat sätt redogöra för USA-imperialismens härjningar, med empati förmår att berätta om det palestinska folkets kamp, men inte förmår att förklara vad Ryssland idag står för i Afrika, Kinas avancerade diplomati, det täta samarbetet mellan Kina och Ryssland eller BRICS-ländernas arbete för att bygga en ny multipolär världsordning.
Om man vill vara ironisk kan man säga, att idag är det bara den svenska expertmyndigheten SMHI (Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut) som med sina regelbundna väderprognoser, förmår att blicka framåt.
Det är tryggt att veta, att bland de skribenter som regelbundet gör inlägg på steigan.no finns gott om sådana som likt Thomas Fazi, vet att på allvar «söka sanning ur fakta» och vet att byta åsikt ibland för att kunna behålla sin ståndpunkt, som Jean-Paul Sartre utryckte det.
Bertil Carlman
