oss 150 kroner!
Om hvordan frigjøringsbevegelsene i Afrika ble stemplet som terrorister. Vestlige kolonisatorer fremstilte seg selv i årevis som frelsere som beskyttet lokalbefolkningen mot «sataniske og barbariske terrorister» som faktisk kjempet for sin frihet. Dette skriver den afrikanske forskeren Maxwell Boamah Amofa i en artikkel som er oversatt til svensk for steigan.no av Bertil Carlman, som også introduserer artikkelen.
På årets siste dag i 2024 snakket de svært profesjonelle journalistene Liu Xin fra CGTN og Vijay Prashad fra Tricontinental sammen om temaet: ‘Det globale sør finner sin egen vei’. Liu Xin begynner med å spørre Vijay hva han mener, når han sier at «Det er en ny holdning i det globale sør».
Under en halvtimme samtalar de om vad det är som för fram, driver, denna nya hållning. Sådana högklassiga samtal mellan journalister kan vi idag sedan några årtionden inte längre få lyssna till i Väst. Framför allt inte när det gäller världspolitiska frågor. Definitivt inte i MSM i små vasallstater som Sverige.
Det är därför en ära för mig att åter få översätta en artikel av en journalist från det Globala Syd, Maxwell Boamah Amofa, «research officer at the West Africa Transitional Justice Center (WATJ) and Coordinator for International Partnerships for African Development (IPAD) forskningsansvarig vid ’West Africa Transitional Justice Center (WATJ)’ och koordinator för ’International Partnerships for African Development (IPAD).» Artikeln är skriven för RT, och där publiserades den under rubriken ‘We, the brave British, now building concentration camps’: How liberation movements in Africa were labelled ‘terrorist’.
steigan.no har tidigare publiserat en artikel av honom:
På Sputnik-Afrika gav Maxwell i juni 2024 sin synpunkt på «den strategiska visionen bakom Rysslands beslut att utöka sin diplomatiska närvaro i Afrika.»: ‘Russia is Ensuring That We Have This Multipolar World We Once Had, Expert Says. Det är inte svårt att förstå varför Ursula van der Leyen har förbjudit alla informationskanaler från Ryssland. Men förstår hon och hennes medarbetarstab, att förbudet är ett uttryck för svaghet? Att det är ett uttryck för att väst även mer och mer förlorar informationskriget inte bara mot Ryssland, utan mot hela det Globala Syd?
Bertil Carlman
Vi brave briter bygger nå konsentrasjonsleire
I århundraden har afrikanska länder kämpat för frihet från kolonialismens bojor, från att tvingas på slavbåtar över Atlanten till Västindien för att odla sockerrör och tobak för den europeiska ekonomin, från att tvingas att slåss för kolonialmakter i världskrig eller sättas i burar i mänskliga djurparker, vare sig det är i ’Jardin d’Acclimatation’ i Frankrike, ’Tervuren Park’ i Belgien, eller långt borta i USA, Louisiana Purchase Exposition
För att legitimera sitt järngrepp om de afrikanska länderna, stämplade kolonisatörerna afrikanska frihetskämpar som terrorister enligt begreppet rättsstat, som i praktiken styrdes av förtryckande koloniala lagar.
Fängslandet av Nelson Mandela är en skarp påminnelse om denna strategi.
Trots sina ansträngningar att befria Sydafrika från den förtryckande apartheidregimen, som var djupt rotad i holländarnas och britternas kolonialpolitik, fängslades han för att ha deltagit i terroristverksamhet. Han fanns kvar på USA:s terroristlista fram till 2008, långt efter att han hade hedrats med Nobels fredspris 1993, för sina insatser för att avveckla apartheidsystemet och föra Sydafrika in i en period av fred.
«Tolka evangeliet på det sätt som är bäst för att skydda dina intressen»
Denna märkningsstrategi går tillbaka till den europeiska kolonialismens gryning när de framställde upptäcktsdoktrinen som en universell rättslig princip, för att «civilisera» vad de beskrev som en mörk och primitiv kontinent. Strategin utfördes genom att ockupera afrikanska länder, vars folk påtvingades kolonialmaktens värderingar under kristendomens slöja. I praktiken användes kristendomen ofta som en förevändning för att plundra folkets resurser. Som kung Leopoldmedgav i sitt brev till missionärerna 1883:
«Ni kommer säkert att gå dit för att evangelisera, men er evangelisation måste framför allt inspirera Belgiens intressen. Ert huvudsakliga mål med vårt uppdrag i Kongo är aldrig att lära n****r att lära känna Gud, det gör de redan. De talar och underkastar sig en Mungu, en Nzambi, en Nzakomba och allt annat jag inte vet [vad det kallas]. De vet att det är dåligt att döda, att ligga med någon annans fru, att ljuga och förolämpa. Ha modet att erkänna det; Man kommer inte att lära dem vad de redan vet. Er huvudsakliga roll är att underlätta arbetet för administratörer och industriarbetare, vilket innebär att ni kommer att tolka evangeliet på det sätt som är bäst för att skydda era intressen i den delen av världen. För dessa saker måste man vara på sin vakt, så att våra vildar inte blir intresserade av den rikedom som finns i överflöd [i deras underjord]».
Vare sig det var det franska «mission civilisatrice» (civiliserande mission), det italienska «La missione civilizzatrice»(civiliserande mission), det portugisiska «lusotropikalismen» eller «den vite mannens börda», en term som användes för att rättfärdiga den brittiska och amerikanska imperialistiska politiken mot den svarta rasen, var avsikten densamma: att skapa «en berättelse om moralisk plikt» för att skydda folkets värdighet i de länder de ville kolonisera.
Minns du Nazitysklands strategi i Afrika?
Under första halvan av 1900-talet förstärkte kolonialmakterna sina marker på afrikanskt territorium. Ett stort problem som de dock stod inför var hårt motstånd från människor vars ekonomiska och sociala miljö var knuten till deras ursprungsbefolkning, och som var ovilliga att släppa dem, som kikuyufolket i Kenya.
På 1950-talet bildade kikuyufolket och andra kenyaner, vars mark ockuperades av de brittiska kolonialstyrkorna, en väpnad motståndsrörelse mot kolonialmakten för att skydda sina marker från ockupation. Som svar på detta inledde britterna vad som beskrevs som Operation Anvil för att skydda sina intressen. Som en del av sin verksamhet inrättade de «koncentrationsläger» där hundratusentals kenyaner påstås ha tvingats till arbete. Våldtäkt och sexuella övergrepp mot kvinnor, svält, piskning, och mord på fångar var vardagsmat i dessa läger.
Den brittiske författaren och programledaren Nicholas Rankin, som upplevde situationen, berättar:
«Vad jag inte kunde föreställa mig, när jag satt på golvet i min fars arbetsrum i mina shorts, skjorta och Bata-sandaler, var att vi, de modiga britterna, nu byggde koncentrationsläger.»
Tortyrmetoderna i dessa läger var så grymma att kolonins justitieminister Eric Griffith-Jones beskrev det som «beklämmande påminnande om förhållandena i Nazityskland».
Under Mau Maus kamp för frihet, beräknas över en miljon människor ha satts i interneringsläger, 13 000 kenyaner massakrerades brutalt, och omkring 1 000 människor hängdes av den brittiska kolonialmakten, medan endast 32 britter hade förlorat sina liv i kampen fram till 1954.
Myten bakom att «skydda den mänskliga värdigheten»
I Kenya insisterade kolonisatörerna, trots sina grymheter, på att Mau Mau-motståndsstyrkan var terroristerna som mördade brittiska medborgare, och att kolonisatörens verksamhet var ett civiliserande uppdrag av agenter från den civiliserade världen.
Som New York Times uttryckte det 1952:
«Det är oundvikligt i vår tid, att den vite missionären knyts till en hatad imperialism. Genom att vända sig mot missionären förkastar upproret den kristendom som missionären förde med sig. I Afrika verkar detta inte innebära att man faller tillbaka på ateism eller agnosticism; det innebär en återgång till hedendomen, till leopardmannen, till ritualmord, till primitiv magi och terror, det är så Mau Mau fungerar».
Denna kritik kunde också ses som ett direkt svar mot det afrikanska folket, som hade börjat bli alltmer skeptiskt till den roll som den koloniala tillämpningen av kristna principer spelade för att skydda vad de beskrev som «mänsklig värdighet». Afrikanerna började se hyckleriet i den koloniala kristna administrationen, eftersom många av dessa missionärer tjänade som hemvärn åt den koloniala regeringen, kämpade aktivt mot det kenyanska folket eller använde brutala metoder för att få information från Mau Mau-fångarna medan de arbetade i interneringslägren.
«Fanatisk, bestialisk, satanisk, vild, barbarisk, förnedrad och skoningslös»
År 1952 användes medierna, särskilt tidningar med stor räckvidd, för att belysa berättelsen om kolonialmakterna, och de gjorde det genom att förbjuda afrikanska medier som inte överensstämde med den koloniala regeringens intressen under sken av ett så kallat undantagstillstånd.
Om inramning innebär att accentuera vissa aspekter av den upplevda verkligheten för att få stöd, tillhandahöll den brittiska pressen en perfekt atmosfär för detta, eftersom dess handlingar gjorde det möjligt för den koloniala regeringen att kontrollera informationsspridningen baserat på två stora berättelser: överlägsenheten hos det europeiska militärmaskineriet och skildringen av vit makt-kolonisatörer som räddare av det afrikanska folket från dem som kämpar för frihet, men som stämplas som terrorister, som Mau Mau.
Den brittiska pressen skrev om «heroiska vita som slaktas av fanatiska, bestialiska, sataniska, vilda, barbariska, förnedrande och skoningslösa Mau Mau-terrorister».
Denna känsla av nationalistisk retorik var nödvändig för den koloniala administrationen när den försökte samla stöd på hemmaplan och skapa splittring mellan kolonierna, splittring mellan de som stödde befrielsekampen, och de människor som trodde på de «koloniala räddarna». Det var en del av den brittiska söndra och härska-politiken, en strategi som blev populär bland kolonialmakterna efter Berlinkonferensen 1884/1885.
Att använda terroriststämpeln som ett vapen på 2000-talet
Terroriststämpeln har använts mot flera afrikanska ledare som velat frigöra sig från kolonialismens fasta grepp, till exempel Muammar Gaddafi, som de kallade «Mellanösterns galna hund». En titel som gavs till den libyske ledaren vars ansträngningar, liksom Kwame Nkrumahs, att ena de afrikanska länderna under den gyllene dinarvalutan, vilket hotade egenintressena hos dem som ville exploatera afrikanska resurser och behålla sin globala hegemoni. USA:s president Reagan var den förste som använde denna titel: «Vi vet att denna galna hund i Mellanöstern har en världsrevolution som mål, en muslimskfundamentalistisk revolution, som är riktad mot många av hans egna arabiska landsmän».
Gaddafis försök att ena de afrikanska länderna överskuggades senare av detta narrativ, som utmålade honom som en terrorist mot sitt eget folk.
Vare sig det handlar om Mellanösterns ’Mad Dog’, Juntorna i Sahelstaterna eller Slaktaren i Syrien har sådana beteckningar varit en viktig del av kolonialpolitiken av två viktiga skäl. I Afrika säkerställde den att afrikanerna inte skulle förena sig mot det största hotet, som var de imperialistiska makterna, utan i stället kanalisera sin energi mot sina afrikanska landsmän som kämpade för frihet, och för det andra såg den till att kolonisatörerna fick stöd från det internationella samfundet.
Oversatt fra:
