Krigen i Den demokratiske republikken Kongo

0
Monsembula Nzaaba Richard eller "Monzari" (Demokratiska republiken Kongo), L'Aube de la resistance Congolaise («Den kongolesiska motståndets gryning»), 2024.

For å gjøre det mulig å få en dypere forståelse av den pågående konflikten i Kongo i dag, presenterer dette nyhetsbrevet fra Vijay Prashad en analyse av ressurstyveriet og de imperialistiske og kolonialistiske prosessene som lenge har plaget denne delen av Afrika, inkludert kampen om de råvarene som er nøkkelen til en elektronisk tidsalder. Artikkelen er oversatt til svensk av Bertil Carlman.


Vijay Prashad.

Kära vänner

Hälsningar från skrivbordet på Tricontinental: Institutet för social forskning.

Den 20 juni fördömde FN:s säkerhetsråd attackerna mot civila i Demokratiska republiken Kongo «i starkast möjliga ordalag». I sitt pressmeddelande skrev FN:s säkerhetsråd att dessa attacker – som utförs av både Demokratiska republiken Kongos väpnade styrkor och olika rebellgrupper som stöds av grannländer som Rwanda och Uganda – «försämrar den instabila säkerheten och stabiliteten i Demokratiska republiken Kongo och i regionen och ytterligare förvärrar den nuvarande humanitära situationen». Fem dagar senare, den 25 juni, drogs FN:s fredsbevarande styrkor i östra Demokratiska republiken Kongo tillbaka. Det var i enlighet med en resolution från FN:s säkerhetsråd från december 2023, i vilken man lovade både att garantera säkerhet vid Demokratiska republiken Kongos allmänna val den 20 december och att gradvis börja dra tillbaka den fredsbevarande styrkan från landet.

Jardy Ndombasi (Demokratiska republiken Kongo), Soulèvement populaire et souveraineté (Folkligt uppror och suveränitet), 2024.

Samtidigt fortsätter de Rwanda-stödda M23-rebellerna att stadigt tränga in i de östra provinserna i Demokratiska republiken Kongo, där det har pågått en aktiv konflikt sedan folkmordet i Rwanda 1994. Under tre decennier har det sällan varit någon varaktig fred trots flera fredsavtal (framför allt Lusakaavtalet från 1999, Pretoriaavtalet från 2002, Luandaavtalet från 2002 och Sun City-avtalet från 2003). Den totala dödssiffran är mycket dåligt registrerad, men av allt att döma har över sex miljoner människor dödats. Att våldet i östra Demokratiska republiken Kongo är svårhanterligt, har lett till en känsla av hopplöshet när det gäller möjligheten att få ett permanent slut på blodbadet. Detta åtföljs av en okunnighet om politiken i denna konflikt och dess djupa rötter både i den koloniala historien i området kring de stora sjöarna och i kampen om råvaror som är nyckeln till den elektroniska tidsåldern.

Monsembula Nzaaba Richard eller «Monzari» (Demokratiska republiken Kongo), L’Aube de la resistance Congolaise («Den kongolesiska motståndets gryning»), 2024.

För att förstå denna konflikt samarbetade ’Tricontinental: Institute for Social Research’ med Centre Culturel Andrée Blouin, Centre for Research on the Congo-Kinshasa (CERECK) och Likambo Ya Mabele (‘Land Sovereignty Movement’) för att ta fram en kraftfull ny dossier, The Congolese Fight For Their Own Wealth. För åtta år sedan samlade vi ett team för att studera det pågående kriget, med särskild tonvikt på imperialism och på den stöld av resurser som har plågat denna del av Afrika under det senaste århundradet.

Koloniseringen av Kongo kom parallellt med stölden av regionens arbetskraft, gummi, elfenben och mineraler på 1800-talet, en stöld som ägde rum under Belgiens kung Leopold II:s styre. Multinationella företag fortsätter detta kriminella arv i dag genom att stjäla mineraler och metaller som är viktiga för den växande digitala och «gröna» ekonomin. Det är dessa rikedomar som drar kriget in i landet. Som vi visar i dokumentationen är Demokratiska republiken Kongo ett av de rikaste länderna i världen, där enbart dess outnyttjade mineralreserver är värda 24 biljoner dollar. Men samtidigt lever 74,6 procent av befolkningen på mindre än 2,15 dollar om dagen, och en av sex kongoleser lever i extrem fattigdom. Vad beror denna fattigdom på i ett land med så stora rikedomar?

Dokumentationen, som bygger på arkivforskning och intervjuer med gruvarbetare, visar att kärnproblemet är att det kongolesiska folket inte kontrollerar sin förmögenhet. De har kämpat mot skenande stölder inte bara sedan 1958 då «Mouvement National Congolais» (Kongolesiska nationella rörelsen) bildades, som strävade efter frihet från Belgien och kontroll över Kongos omfattande naturresurser, utan ännu tidigare, genom arbetarklassens motstånd mellan 1930- och 1950-talen. Denna kamp har inte varit lätt, och den har inte heller lyckats: Demokratiska republiken Kongo fortsätter att domineras av exploatering och förtryck i händerna på en mäktig kongolesisk oligarki och multinationella företag som verkar med de förstnämndas tillstånd. Dessutom lider landet å ena sidan av anfallskrig från grannländerna Rwanda och Uganda, med stöd av proxymilisgrupper, och å andra sidan av inblandning från multilaterala institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) som genomdriver nyliberal politik som ett krav för att ge lån.

Bara några dagar före valet i Demokratiska republiken Kongo i december 2023 betalade IMF ut 202,1 miljoner dollar eftersom man kände sig säker på att vem som än vann valet så skulle vinnaren bevara «programmålen, inklusive att begränsa makroekonomiska avvikelser och fortsätta att genomföra den ekonomiska reformagendan». Med andra ord trodde IMF att man kunde fortsätta att privatisera elektricitet och utarbeta gruvlagar som har varit alltför «generösa» mot multinationella företag – oavsett valresultatet (ordet «generös» kommer från IMF:s egen chef för Demokratiska republiken Kongo, Norbert Toé). En spottstyver från IMF kan dämpa kravet på suveränitet över Demokratiska republiken Kongos avsevärda resurser.

M Kadima (DRC), Kongo är inte till salu, 2024. Referensfotografi av John Behets.

Området kring de stora sjöarna i Afrika har på flera fronter hindrats från att lösa de problem som plågar det: djupt rotade nykoloniala strukturer har förhindrat uppbyggnaden av en välfinansierad social infrastruktur; den extraordinära kraften hos gruvföretag, som tills nyligen till stor del har australiskt, europeiskt och nordamerikanskt ursprung, har fått ansträngningarna att uppnå resurssuveränitet att spåra ur; de imperialistiska makterna har använt sina pengar och sin militära makt för att underordna de lokala härskande klasserna under utländska intressen.

Svagheten hos dessa lokala härskande klasser och deras oförmåga att skapa ett starkt patriotiskt projekt, som de som Louis Rwagasore i Burundi och Patrice Lumumba i Demokratiska republiken Kongo försökte sig på (båda mördade av imperialistiska makter 1961), har hindrat regionala framsteg. Det finns en angelägen önskan om att skapa ett sådant projekt som skulle föra människor samman kring majoritetens gemensamma intressen, i stället för att falla offer för etniska motsättningar (det finns fyrahundra olika etniska grupper bara i Demokratiska republiken Kongo) och tribalism som sliter sönder samhällen och försvagar deras förmåga att kämpa för sitt eget öde.

Ett sådant projekt blomstrade efter Demokratiska republiken Kongos självständighet 1960. År 1966 antog regeringen en lag som gjorde det möjligt för den att kontrollera all outnyttjad mark och de mineraler som fanns där. År 1973 tillät Demokratiska republiken Kongos allmänna egendomslag regeringstjänstemän att expropriera mark efter behag. Att etablera ett projekt som använder materiella resurser för att förbättra situationen för alla folk, i stället för att underblåsa etniska motsättningar, måste återigen bli den centrala inriktningen. Ändå är idén om medborgarskap i regionen fortfarande sammanflätad med idéer om etnicitet som har provocerat fram konflikter längs etniska linjer. Det var dessa idéer som ledde till folkmordet i Rwanda 1994. Frånvaron av ett gemensamt projekt har gjort det möjligt för massornas fiender att ’krypa mellan stolarna’ och utnyttja folkets svagheter.

Monsembula Nzaaba Richard eller «Monzari» (Demokratiska republiken Kongo), Aurore Africaine (‘African Aurora’), 2024.

En alfabetisk soppa av politiska och militära fronter – som ADFL, FDLR, RCD och MLC – slungade regionen in i ett krig om resurser. Reserver av coltan, koppar och guld samt kontrollen över gränsvägarna mellan Demokratiska republiken Kongo och Uganda, vilka förbinder östra Demokratiska republiken Kongo med den kenyanska hamnstaden Mombasa, gjorde dessa väpnade grupper och ett fåtal mäktiga personer mycket rika. Kriget handlade inte längre bara om den postkoloniala konsensusen, utan också om de rikedomar som kunde sugas ut, för att gynna en internationell kapitalistklass som lever långt borta från de stora sjöarna i Afrika.

Fascinerande nog var det först när kinesiskt kapital började ifrågasätta de företag, som hade sin hemvist i Australien, Europa och Nordamerika, som frågan om arbetares rättigheter i Demokratiska republiken Kongo blev en stor angelägenhet för det «internationella samfundet«. Människorättsorganisationer som tidigare blundat för exploatering började intressera sig för dessa frågor och myntade nya fraser som «blood coltan« och «blood gold« för att hänvisa till de råvaror som utvinns av de kinesiska och ryska företag som har etablerat sig i flera afrikanska länder.

Men som vår dossier – liksom Wenhua Zongheng-artikeln«China-Africa Relations in the Belt and Road Era» – visar, står Kinas politik och intressen i skarp kontrast till den IMF-drivna agendan för Demokratiska republiken Kongo, eftersom Kina strävar efter att «behålla mineral- och metallbearbetningen i Demokratiska republiken Kongo och bygga upp en industriell bas för landet». Dessutom producerar kinesiska företag varor som ofta är gjorda för konsumenter i det globala nord, en ironi som bekvämt nog ignoreras i den västerländska berättelsen. ’Det internationella samfundet’ påstår sig vara bekymrat över kränkningar av de mänskliga rättigheterna, men har inget intresse av det afrikanska folkets förhoppningar och drömmar. Det drivs i stället av det globala nords intressen och av det USA-ledda nya kalla kriget.

Video konstnärer för Kongoles suveränitet (youtube.com)

Unga, begåvade konstnärer tillbringade veckor i ateljén för att ta fram illustrationerna i dokumentationen och i detta nyhetsbrev, resultatet av ett samarbete mellan vår konstavdelning och konstnärskollektivet på Centre Culturel Andrée Blouin i Kinshasa. Läs vår fjärde Tricontinental Art Bulletin för att lära dig mer om deras kreativa process och titta på videon om Artists for Congolese Sovereignty, gjord av André Ndambi, som introducerar konstnärernas arbete.

Monsembula Nzaaba Richard eller «Monzari» (Demokratiska republiken Kongo), Le peuple a gagné (‘Folket har vunnit’), 2024. Referensfoto: Congopresse via Wikimedia.

Vårt dokument avslutas med orden från kongolesiska ungdomar som längtar efter land, efter en patriotisk kultur och efter kritiskt tänkande. Dessa unga människor föddes i krig, de växte upp i krig och de lever i krig. Och ändå vet de att Demokratiska republiken Kongo har tillräckligt med rikedomar för att låta dem föreställa sig en värld utan krig, en värld av fred och social utveckling som överträffar snäva splittringar och oändliga blodsutgjutelser.

Varma hälsningar

Vijay

The War in the Democratic Republic of the Congo Will End: The Twenty-Seventh Newsletter (2024) (thetricontinental.org)


Denne artikkelen er oversatt til svensk for steigan.no av Bertil Carlman.

Forrige artikkel– Israel risikerer krig i Libanon for Netanyahus politiske overlevelse
Neste artikkelVerdensbanken oppgraderer Russland til høyinntektsøkonomi
Vijay Prashad
Vijay Prashad er en indisk marxistisk historiker og kommentator. Han er administrerende direktør for Tricontinental: Institute for Social Research, sjefredaktør for LeftWord Books, og en senior ikke-resident stipendiat ved Chongyang Institute for Financial Studies, Renmin University of China.