Paul Robeson og kampen om Amerikas sjel

0

Denna essä är ett ackompanjemang till en föreläsning som författaren höll för att hedra Paul Robesons liv som en ofullbordad symfoni.

Paul Robeson and the Battle for the Soul of America

Av Matthew Ehret

«Varje konstnär, varje vetenskapsman, varje författare måste nu bestämma sig för var han står. Konstnären måste välja sida. Han måste välja att kämpa för frihet eller för slaveri. Jag har gjort mitt val» Paul Robeson, 1937

Amerika står idag vid ett vägskäl mellan ett nytt kallt krig och en potentiell era av fred och win-win-samarbete, som bara kan förstås utifrån den principiella konflikt som definierat Amerikas existens sedan 1776. Denna kamp i hjärtat av Amerika har varit förvirrande för många människor som vant sig vid att tolka världshistorien med hjälp av den förvrängda lins som utgörs av den tid de lever i. Denna förvirring kan lätt lösas genom att man tar av sig «nuets» förvridna glasögon och ser på historien som en process, som definieras av konflikten mellan två motsatta synsätt på mänskligheten: en varelse född fri eller förslavad. Där det oligarkiska systemet definierar mänskligheten som helt enkelt en massa förslavade apor som kontrolleras av högre «alfa»-apor, definierar det humanistiska systemet mänskligheten som en art skapad till en skapares avbild med oförytterliga rättigheter. Abstrakta begrepp som «lag, värde, godhet, syfte, skönhet, kreativitet eller till och med potential» flödar lika mycket som ord från varje system, men med definitioner som står i skarp motsats till varandra. Paul Robeson levde sitt anmärkningsvärda liv i enlighet med denna kunskap, och han gav allt för att väcka vad han uppfattade som det verkliga Amerika, som en oppositionell kraft mot den rasistiska, imperialistiska maskin som hade gjort sitt drag för att ta kontroll över republiken strax före president Roosevelts (FDR) död 1945.

Vem var Paul Robeson?

Paul Robeson är en man som trotsar kategorisering. Även om Robeson var känd som en stor afroamerikansk baryton och skådespelare född av en förrymd slav, var han så mycket mer. Även om hans livsverk borde vara grundläggande kunskap och ge stolthet åt varje amerikan idag, har den djupa stat som styrde Amerika i över 70 år, gjort allt för att utplåna honom och har stämplat honom som en «kommunistisk knäppgök» och sovjetisk spion. Robeson är en kulturkrigare av högsta kaliber, som kunde över 20 språk inklusive ryska, kinesiska, arabiska och flera afrikanska dialekter, och han blev tidigt en kulturell ambassadör, som uttryckte mänsklighetens universalitet när han sjöng folksånger runt om i världen, och skapade institutioner för att förbättra det bästa av varje kulturs utveckling. Han kombinerade den antiimperialistiska kampen för att befria alla tidigare kolonier med kampen för jämlikhet mellan raserna i Amerika. Han var den mest högljudda motståndaren till Wall Streets övertagande av Amerika och han var internationellt erkänd som den ledande figuren och grundaren av USA:s medborgarrättsrörelse.

Musik som vapen

Robeson sade att «musik är mitt vapen» och använde det mästerligt för att bygga andliga broar med alla kulturer genom att absorbera deras språk, berättelser och folksånger. Han skrev: «Folksånger är i själva verket ett uttryck för ett folks innersta natur, för de särpräglade och mångfacetterade villkoren för dess liv och kultur, för den sublima visdom som återspeglar detta folks stora historiska resa och erfarenhet.” I Ryssland sjöng Robeson många patriotiska stycken som ”Song of the Plains” på perfekt ryska:

I Kina sjöng han populära folksånger och var den första västerländska sångaren som sjöng ”Chi Lai” (Stå upp!) 1940 vilken senare blev Kinas nationalsång:

Han lärde sig till och med jiddisch och sjöng den antifascistiska balladen om upproret i Warszawas getto:

Ingenting förmedlar mer kraftfullt den insikt Robeson hade om mänsklighetens universalitet, när man hör hans otroliga beskrivning av de universella harmonier och mönster som ligger till grund för världsspråk och folkmusik, och som förmedlades under hans konsert i Carnegie Hall 1958 med internationell folkmusik:

Politisk frihet som den högsta konsten

Bland hans nära vänner och allierade fanns Albert Einstein, vicepresident Henry Wallace (som Robeson kampanjade hårt för i dennes kandidatur till presidentposten 1948), Jawaharlal NehruJomo Kenyatta och Kwame Nkrumah. Kenyatta och Nkrumah blev ledare för den mäktiga panafrikanska rörelsen, och var medlemmar i en organisation som kallades Council on African Affairs, grundad och ledd av Robeson 1937. Robeson ledde 1944 års konferens i Council on African Affairs tillsammans med nya panafrikanska ledare och amerikanska arbetare av alla färger, och han övervakade de resolutioner som definierade konferensens mål:

Att ge konkret hjälp till de afrikanska massornas kamp.

Att sprida korrekt information om Afrika och dess folk; och det för att väcka amerikanerna till insikt om vad som händer i Afrika; den enda kontinent där ohöljt kolonialt slaveri fortfarande praktiseras.

Att påverka antagandet av en regeringspolitik som syftar till att främja deras framsteg och frihet och bevara den internationella freden.

Att krossa järnridån av hemlighetsmakeri och dubbelspel kring planerna på imperialistisk exploatering av Afrika och dess folk.

Att förhindra att amerikanska lån och vapen används för att krossa afrikaners och andra underkuvade folks frihetskamp.

Att stärka lojaliteten mellan progressiva i Amerika, svarta och vita, med folken i Afrika och andra länder i kampen för världsfred och frihet.

Albert Einstein, som också led under McCarthyismen, var medordförande för det amerikanska korståget mot lynchning, grundat och lett av Robeson som svar på Trumans misslyckande med att genomdriva anti-lynchningslagstiftning 1946. Mellan 1945 och 1946 lynchades långt över 100 svarta krigsveteraner och många fler «försvann» när södern [i USA] återupprättade sin hegemoni med hjälp av terror. Det uppfattas inte alltid idag, men det fascistiska övertagandet av Amerika, i kölvattnet av FDR:s död, ledde till att det sydstatsetablissemang som Lincoln försökt förstöra 80 år tidigare återuppstod. Afroamerikanska militärer som återvände från andra världskriget, och som förväntade sig att finna lika rättigheter, stötte på en nyligen stärkt Ku Klux Clan och rasistiska Jim Crow-lover – nu skyddade av J. Edgar Hoovers FBI, och en rasistisk liten president som arbetade hårt för att omintetgöra allt från FDR-tiden.

Einstein, Wallace och Robeson 1948

Som grundare av Civil Rights Congress (CRC), kämpade Robeson inte bara för jämlikhet mellan raserna på hemmaplan, utan förenade också denna nya rörelse med den internationella antikoloniala kampen och sa vid ett CRC-möte:

«Garantin för att vår befrielsedag inte är långt borta, är att detta är en tid av kolonial frigörelse. Det är en tid då mörka män och kvinnor i Asien och Afrika drar av sig sina bojor av exploatering, som har hållit dem bundna i århundraden. När de lyckas i Asien och snart, kan man vara säker på, i Afrika – när mer än halva världen kommer undan klorna på Dulles, Rockefellers och Firestones, ger de en kraftfull stimulans till vår frihetskamp här hemma.

När Robeson beskrev de amerikanska företag som flyttade in i kontrollerande positioner i Afrika, var han noga med att skilja den djupa staten från det verkliga Amerika när han frågade:

«Är de här finansjättarna Amerika? Nej! De är Roosevelts forna fiender. Det var de som var glada när Roosevelt dog. Det är samma personer som Roosevelt sa var kärnan i den amerikanska fascismen. De är allierade med resterna av Hitlers följe – de är Francos vänner, de levande representanterna för de spanska conquistadorer som förslavade oss, och som fortfarande förslavar oss i Latinamerika. Det är de som hatar den amerikanska demokratin, precis som Jeffersons och Lincolns fiender gjorde före dem. De är inte en del av Amerika. De är världsfascismens ‘förmenta’ bevarare och fiender till det progressiva Amerika!»

Det är därför inte konstigt att Robeson blev fiende #1 för Hoovers FBI, Dulles utrikesdepartement och röda [kommunist-] jägare som Joe McCarthy som gjorde allt i sin makt för att förstöra hans liv genom att stämpla honom som en «svart Mussolini» och «sovjetisk agent». I själva verket var de rädda för att han var mer av en «Svart Solon« som skulle förstöra deras ockermakt över republiken, och som skulle befria slavarna vid första bästa tillfälle.

Motstånd mot amerikansk fascism

I ett tal vid ett massmöte i Madison Square Garden, pekade Robeson ut den verkligt ondskefulla agenda som lurar bakom det anglo-amerikanska kalla kriget:

«Ropet ‘Stoppa Ryssland’ betyder i själva verket att stoppa de koloniala folkens frammarsch mot självständighet; stoppa den nya demokratins krafter som håller på att utvecklas i Europa; hindra de organiserade arbetarna i Amerika från att försöka hävda sig mot sina vinstgiriga arbetsgivare; hindra negrerna från att rösta och gå med i fackföreningar i söder – ’Stoppa Ryssland’ betyder – stoppa framstegen – bevara status quo. Det betyder att låta ett fåtal privilegierade fortsätta att härska och frodas på massornas bekostnad. Vi måste verkligen vinna freden, men vi kan bara göra det, genom att använda metoder som är raka motsatsen till dem, som för närvarande används av det brittiska utrikesdepartementet och av vårt eget utrikesdepartement. För att vinna total fred måste det råda total frihet».

Den högste ledande tjänstemannen i Amerika som stod upp mot denna agenda var «mannen som borde ha varit president»Henry Wallace (vicepresident 1940–1944). Han avskedades från sin position som handelsminister av Truman 1946, för brottet att kräva vänskap mellan Ryssland och USA. I ett tal till tusentals människor den 21 september 1946 sade Robeson:

«Vi är chockade över Wallaces påtvingade avgång. Vi ansluter oss till den överväldigande majoriteten av amerikaner som vill ha fred och demokrati för detta land och världen, och stöder fullt ut Wallaces kritik. Vi kan inte undvika den smärtsamma slutsatsen, att Trumans agerande representerar en fullständig kapitulation inför den reaktionära minoriteten i vårt land som strävar efter världsherravälde.

När Wallace tillkännagav sin presidentkandidatur 1948 ombads Robeson att kandidera som hans vicepresidentkandidat, men avböjde eftersom han kände att han kunde göra mer nytta på internationell nivå. Men han ägnade varje vaken timme åt att kampanja för Wallace och Progressive Party 1948. I ett kampanjtal för Wallace i mars 1948 sa Robeson: «Antingen kommer vi överens med kommunisterna, hoppar i havet eller spränger hela världen i luften. Att säga att man inte kan komma överens med kommunister är som att säga att man inte kan komma överens med fåglarna.” I det talet beskrev Robeson sig själv som «en avancerad New Dealer» och sa att han stödde Wallace eftersom «om någon fortsätter Franklin D. Roosevelts New Deal -traditioner, så är det Wallace». Robesons koncept om en «avancerad New Dealer» och Wallaces kamp mot den djupa staten utvecklades i Wallaces Vision for the Post-War World Order. (1)

Wallace och Robeson vid Progressiva partiets konvent 1948

Robeson mot den djupa staten

Sorgligt nog föll hela den djupa statens styrka på Wallace, vilket resulterade i hans nederlag 1948 och gav Truman ytterligare 4 år. Robeson straffades av John F. Dulles som återkallade Robesons pass 1949 och hindrade honom från att resa, medan FBI såg till att han inte gick att anställa, att hans register inte gick att spela upp, och att hans ord inte gick att skriva ut. Sångarens intäkter försvann, och han förlitade sig mycket på vänners vänlighet under denna tid. År 1956 sa Robeson att «det finns en medveten policy som försöker hindra mig från att försörja mig genom att utöva mitt yrke som konstnär». I ett berömt vittnesmål 1956 inför House of Un-American Activities påtalade Robeson modigt förfarandets fascistiska natur.

Internationella påtryckningar resulterade i ett slut på hans «fångenskap» och han påbörjade en ny världsturné där han sjöng, framförde Othello i Shakespeares pjäs i Stratford, England, skrev sin självbiografi Here I Stand och kampanjade mot nykolonialism. I en intervju med australiska ABC 1960 lade Robeson vältaligt fram sina tankar om frihetskampen:

Idag, när Amerika återigen tvingas bestämma sig för om det vill slå in på fascismens och självutplåningens väg, eller förnya sitt riktiga arv som frihetens försvarare, är det värt att lyssna till de kloka orden från Robeson, som höll sitt sista inspelade tal i januari 1961:

«Trots gemensamt lidande vilar ett ännu större ansvar på oss att garantera våra barn och alla barn överallt att vi kommer att göra allt som står i vår kollektiva makt för att hålla tillbaka våra «blivande» världshärskare, våra «blivande» nya herrar under århundradet. De måste förstå att medan vi yttrar just dessa ord, har en ny dag grytt i Afrika, i Latinamerika, i Asien, och detta ljus väntar strax bortom horisonten.»

Fotnot [1] För alla som tvivlar på Robesons karakteristik av FDR, och anser att sångaren är naiv, uppmanar jag dem att läsa min tidigare artikel som dokumenterar Roosevelts krig med Wall Street och London.

Forrige artikkelHvordan forvalter Faglitterær forfatterforening ytringsfriheten?
Neste artikkelDet store vaksinebedraget
Skribent er en betegnelse vi bruker i databasen på alle som ikke er registrert der som forfattere. I de aller fleste tilfelle vil du finne forfatterens navn i artikkelen.