oss 100 kroner!
Bertil Carlman har oversatt og kommenterer en artikkel fra tidsskriftet Wenhua Zongheng.
Här följer den fjärde delen av artiklar från Wenhua Zongheng. Den borde intressera alla som på något sätt vill kalla sig för vänster, eller bara är nyfikna på vad som kan ligga till grund för Kinas otroligt snabba utveckling till vad landet är idag! Den handlar nämligen om hur man, i detta fallet ’Longway Foundaition’, i Kina ser på marxismens tidigare, nuvarande och framtida utveckling. För det första är det påtagligt att man ser socialismen som något som hela tiden utvecklas, bland annat i takt med att produktivkrafterna utvecklas. För det andra är det påtagligt att man i och med att Deng Xiaoping lanserade ”socialism med kinesiska särdrag” så bröt man i Kina mot den tradition som ville exportera det socialistiska tankesättet, som ville stöda en ”världsrevolution”. Mao Zedong, under befrielsekrigen, liksom Komintern, ansåg en tid att en sådan revolution var nära förestående. Idag är man inte ett dugg intresserad av att exportera socialism, eller ens delta i en kamp om vilket land som är mest ”socialistiskt rättroget”. Som exempel kan nämnas att Kina har goda statliga förbindelser med Nepal, samtidigt som KKP har partikontakter med 3 olika ”marxist-leninistiska” partier där.
En tredje sak som bör nämnas, är att konfusianismen har ett stort inflytande på hur kineser i allmänhet, även partimedlemmar, tänker och handlar. Begreppet «stor enhet» i texten, kommer främst från konfusianismen. CGTN har presenterat flera filmer om detta. Denna film, där Mahiar Ghovati är presentatör, kom den 8:e december: Classics of Chinese Thought: The continuity of Chinese civilization.
Om man noga sätter sig in i allt det material som presenteras på Wenhua Zongheng, som denna artikel av ’Longway Foundation’, får man en stark känsla av vilket enormt tungt och komplicerat arbete, som det kinesiska folket bedrivit tillsammans med sitt kommunistiska parti, från befrielsen 1949 och fram till idag. Artikelns ord ”I takt med att den socialistiska industrialiseringsprocessen fortskred, blev emellertid en motsättning mellan industrialiseringen och målet om socialistisk jämlikhet alltmer uppenbar.” ja de kan nästan framstå som en underdrift!
Meningar som ”Det är svårt att upprätthålla ekonomisk tillväxt, när man enbart förlitar sig på inhemska investeringar och inhemsk konsumtion.”, ”För det första är det nödvändigt att justera andelen ackumulation och konsumtion på ett rimligt sätt, genomföra finanspolitiska reformer och skapa hållbar kraft för ekonomisk tillväxt.” och kanske mest ”För det andra är det nödvändigt att lösa problemet med att integrera den nationella ekonomin i det internationella ekonomiska systemet.” pekar just på detta. Artikelförfattarna går igenom hur det kan ha varit förklaringen till Sovjetunionens kollaps. Samtidigt undrar jag om inte engelskans ”daunting”, skrämmande, är en felöversättning av vad det stod i den kinesiska originaltexten.
Under Mot framtiden skriver författarna ”I slutändan gäller det att bygga upp en mer inkluderande och rättvis industrialiseringsmodell. Detta mål kan naturligtvis inte uppnås genom en spontan anpassning av marknaden, och kräver att staten säkerställer och bibehåller sitt ledarskap på det ekonomiska området.” Vad det skiljer sig mot vad ’våra’ regeringar i Väst arbetar för, även de som leds av socialdemokratier! Något tidigare i texten påpekar också författarna resultatet av vad ’vår’ västliga väg in i framtiden nu kommit att bli.
Det finns 16 sifferlänkar inlagda i texten. Klickar man på dem så kommer man till kommentarer direkt i ”Tricontinental”, där de finns på engelska. Det finns också en del extralänkar som kan leda till mycket olika källor, och som kanske kan göra den parollfyllda texten lättare att förstå. Bibliografin finns i originalartikeln.
Nästa översättning från Wenhua Zongheng, ‘Hvordan målrettet fattigdomsbekjempelse har endret strukturen i forvaltningen av landsbygda i Kina’, bör kunna komma i januari/februari 2024.
De foregående artiklene i denne serien:
Kulturelle endringer – et prosjekt for å bygge broer
Ukraina-krisen og byggingen av et nytt internasjonalt system
Sosialismen er en historisk prosess
Socialism 3.0: Socialismens praktik och framtidsutsikter i Kina
Artikels publicerades ursprungligen i april 2015.
Socialism 3.0: The Practice and Prospects of Socialism in China (thetricontinental.org)
Av Longway Foundation.
Beijing Longway Economic and Social Research Foundation (北京修远经济与社会研究基金会, Běijīng xiū yuǎn jīngjì yǔ shèhuì yánjiū jījīn huì) grundades 2009 med följande syfte: att studera krisen för kulturell kontinuitet i det moderna Kina och att främja kulturellt självförtroende och kulturell autonomi i det kinesiska samhället. Stiftelsens forskning undersöker hur förändringar i Kinas sociala struktur har format landets kulturella utveckling, och lett till uppkomsten av nya sociala klasser med distinkta kulturella och politiska inriktningar.
Vi måste tala om socialism
Idag står begreppet socialism i centrum för hårda ideologiska strider, med anhängare och motståndare som argumenterar häftigt med varandra. Dessa debatter stannar ofta på idénivå, där deltagarna tenderar att lägga fram sina uppfattningar om socialism baserade på selektiva historiska beskrivningar och teoretiska doktriner, samtidigt som de ignorerar det faktum att socialismen är en historisk process, som har utvecklats parallellt med industrialiseringen. Under loppet av flera århundraden har socialismen framstått som en alternativ utvecklingsväg för att övervinna den kapitalistiska industrialiseringens kris, en väg som kännetecknas av en strävan efter större politisk och ekonomisk jämlikhet och ett utforskande av idealet om en etisk och kulturell gemenskap. Socialismen gav inte bara upphov till stater som Sovjetunionen och Kina, utan hade också en betydande inverkan på den socialdemokratiska politiken i Västeuropa. Men i och med Sovjetunionens kollaps i slutet av 1900-talet drabbades den socialistiska världsrörelsen av ett stort bakslag, och den socialistiska statens och det socialistiska produktionssättets former krävde systematisk eftertanke och vitalisering. Idag, när de traditionella kapitalistiska välfärdsstaterna har monterats ner eller står inför flera kriser, och formerna för materiell produktion genomgår komplexa omvandlingar, är det nödvändigt att se över och omvärdera socialismens grundläggande idéer och praktik, för att aktivera dess politiska dynamik.
I takt med att den globala socialistiska rörelsen avtog, genomgick Kinas socialistiska system en självförvandling genom reformer och öppnande. Men trots sina framgångar kan det inte förnekas att socialism med kinesiska särdrag (1) idag står inför allvarliga utmaningar. I Kina finns det tvivel om socialismens innebörd, och om den fortfarande är nödvändig eller ens möjlig. Detta utgör ett dilemma för Kina – å ena sidan kan vi som ett socialistiskt land inte undvika att diskutera socialism; å andra sidan får vi inte fastna i begreppsmässiga dispyter. I stället för att uppslukas av ideologiska strider bör vi se socialismen som en pågående process och en kontinuerlig ansträngning för att skapa ett rättvisare och mer likvärdigt samhälle, inför de möjligheter och utmaningar som förändringarna i produktionen har medfört sedan industrialiseringens början.
Dagens diskussioner om socialismen, och de framtida former som den kan komma att anta, måste sätta socialismen i ett sammanhang av existerande historiska processer, i kontexten av industrialiserad massproduktion, som belystes av Karl Marx, och analysera det komplexa samspelet mellan jämlikhetsidealet och produktionens materiella realiteter. När det gäller Kina måste landets socialistiska väg undersökas mot bakgrund av dess historiska bana sedan 1900-talet – genom att analysera den komplexa process genom vilken socialismen, som ett utländskt politiskt begrepp, har integrerats med Kinas politiska traditioner samt utvärdera lärdomarna från Kinas experiment med socialistiskt uppbygge – för att förstå socialismens verklighet och nödvändighet. Dessutom är det, mitt i de alltmer komplexa förändringarna i den materiella produktionens former och den internationella politisk-ekonomiska strukturen, nödvändigt att utforska de förändringar i sociala organisationsmönster, produktionsfaktorer och arbetsdelning, som har åstadkommits av globaliseringen och det nya industriella landskapet, för att bestämma socialismens framtida riktning.
Endast på denna grund kan vi effektivt möta de politiska och ekonomiska förhållandena i vår tid av stora förändringar, och förstå de politiska resurser som socialismen erbjuder och begrunda vägen för Kinas framtida utveckling.
Den här artikeln kommer att följa den kinesiska socialismens historiska utveckling och framtida riktning. Författarna beskriver den socialistiska praktiken under Mao Zedong-eran från 1949 till 1976 som Kinas «Socialism 1.0» och den efterföljande utforskningen av den socialistiska marknadsekonomin sedan början av reformer och öppnande 1978 som «Socialism 2.0». Slutligen, mitt i den nuvarande perioden av global politisk och ekonomisk omvälvning, argumenterar författarna för att Kina måste utveckla en «Socialism 3.0» för att vägleda landets framtida kurs, som lär sig av och bygger på Socialism 1.0 och 2.0.
Socialism 1.0
1. Det historiska mötet mellan socialismen och Kinas ökande medvetenhet om nationell räddning. (2)
Kinas val av den socialistiska vägen var ingen tillfällighet. I slutet av 1800-talet stod alla större icke-västerländska civilisationer inför omfattande utmaningar från Väst. Genom industrialiseringens framsteg kunde västerländska moderna militära styrkor grundligt besegra den bräckliga militära ryggrad, som krävdes för att upprätthålla ordningen i dessa traditionella jordbruksimperier. För eliten i dessa civilisationer ledde det till oro och frustration, eftersom de kände att deras kulturer hade ersatts eller förstörts. Civilisationsstater som Kina förlorade sin känsla av kulturell överlägsenhet över «barbarerna», eller grannstaterna och etniska minoriteter. Västvärldens «hårda skepp och skarpa kanoner» påtvingade världen «stora förändringar som inte setts på tretusen år», vilket tvingade kinesiska politiker och intellektuella att reagera. (3) Drivna av den mäktiga materiella kraften i sin industrialisering fortsatte de «avancerade» länderna, med Storbritannien i spetsen, att expandera utåt och skapa en ny internationell ordning och nya «spelregler». Omvandlingen av världsordningen gjorde alla tidigare konventioner omöjliga att leva efter.
Konfrontationen med västmakterna, som var beväpnade genom sin industrialisering, gjorde att Kina blev tvunget att bestämma hur landet snabbt skulle kunna industrialiseras, för att komma ikapp Väst och skydda sig självt. Medan kinesiska politiker och intellektuella mödosamt utforskade en väg för landets industrialisering under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, gick den västledda expansionen av kapitalismen gradvis från frihandelns fas till imperialismens. Kapitalismens hårda logik, där de svaga jagas av de starka, blev allt mer framträdande. Inom de europeiska länderna intensifierades klasskonflikten mellan arbetare och kapital, och sociala motståndsrörelser växte fram, en dynamik som hade en djupgående inverkan på Kinas intellektuella klass vid den tiden. Första världskrigets utbrott fick många kinesiska forskare att djupt reflektera över den västerländska civilisationens inre dilemman. För revolutionärerna och tänkarna i det moderna Kina fanns det två aspekter av detta engagemang: å ena sidan försökte de lära sig av Väst för att uppnå sina mål om modernisering och nationellt välstånd; å andra sidan förblev de vaksamma på den fattigdom och ojämlikhet som den kapitalistiska industrialiseringen förde med sig. Personer som den intellektuelle Yan Fu och ledaren för revolutionen 1911, dr. Sun Yat-sen, fick en bredare vision för Kinas utveckling, eftersom de hade «öppnat sina ögon för att se världen» och de kände igen de historiska trenderna av framsteg och förändring. Men deras intellektuella och ideologiska grund, som lades i deras ungdom, var djupt influerad av traditionell kinesisk kultur, inklusive det antika konfucianska idealet om «stor enhet” (5).
Samtidigt som kinesiska tänkare lärde sig av Väst, identifierade de också brister i den västerländska industriella civilisationen, och möjligheten att konstruera ett samhällssystem som överträffade den. I synnerhet den snabba tillväxt, som uppnåddes genom Sovjetunionens socialistiska industrialisering på kort tid, sågs som en realistisk väg för Kina att följa för att komma ikapp Väst. Efter att begreppet socialism introducerades i Kina i början av 1900-talet, fann många kinesiska intellektuella att dess grundläggande jämlikhetsideal var mer i linje med traditionella kinesiska ideal än västerländsk liberalism. Under denna period hade socialismen en stark dragningskraft i Kina, eftersom den inte bara var en uppsättning höga gemensamma värderingar, utan ett konkret exempel på ett system som kunde uppnå industrialisering. Både den västeuropeiska socialdemokratin och Sovjetunionens statssocialism hade visat, att de kunde utveckla ett modernt produktionssätt och uppnå industrialisering.
På 1920- och 1930-talen, efter den stora revolutionens desillusionerande misslyckande (1924–1927), diskuterade och debatterade kinesiska intellektuella ivrigt socialistisk teori (6). Det är viktigt att notera, att den evolutionära syn på historien som importerats från Sovjetunionen – att det mänskliga samhället gick från det «primitiva» samhället, till slavsamhället, till det feodala samhället, till det kapitalistiska samhället och slutligen till det socialistiska och kommunistiska samhället – medvetet började tillämpas på den kinesiska civilisationens historiska utveckling. Denna revolution i historieuppfattningen blev förutsättningen för den slutliga politiska revolutionen.
Uppgiften att komma ikapp Väst föll så småningom i händerna på de kinesiska kommunisterna, som var starkt influerade av oktoberrevolutionen 1917. Detta inflytande var inte begränsat till Vladimir Lenins avancerade organisationsmodell med ett avantgardeparti, utan också till de praktiska exempel och specifika metoder som ett efterblivet land kunde använda för att fullfölja industrialiseringen. Således ägde en djupgående integration rum i Kina, en integration mellan önskan om industrialisering (driven av den växande medvetenheten om nationell räddning) och planen att bygga en socialistisk stat.
2. Mao Zedongs socialistiska idéer och praktik: det första försöket att anpassa socialismen till den kinesiska kontexten.
Under det sena 1930-talet började Mao Zedong undersöka hur man skulle integrera Kinas revolutionära och industriella mål med den historiska trenden av socialism i världen. I sina verk, The Chinese Revolution and the Chinese Communist Party och On New Democracy, argumenterade Mao för att Kina vid den tiden var ett halvkolonialt och halvfeodalt samhälle och att Kinas kommunistiska parti (KKP) var det parti som skulle leda den socialistiska revolutionen (7). Enligt Maos uppfattning skulle planen för Kinas framtida utveckling kunna delas in i två stadier: först det nydemokratiska stadiet, följt av det socialistiska stadiet, som skulle uppnås först efter den Nya Demokratins (8) fulla utveckling. Med utgångspunkt i teorin om historiska utvecklingsstadier, som utvecklats av Josef Stalin och andra, införlivade Mao Lenins skrifter om imperialism och kolonialism, och han konstruerade slutligen en historisk syn på det moderna Kinas utveckling: efter att ha passerat genom «primitiva», slav- och feodala samhällen, hade landet gått in i ett halvfeodalt och halvkolonialt stadium, som det behövde komma ur genom ett stadium av demokratisk revolution. Den delades upp i den gamla och den nya demokratiska fasen. Denna historiesyn tjänade som riktmärke för KKP:s formulering och utvärdering av dess politik: den politik som ansågs ligga före den historiska tidsplanen, så att säga, ansågs vara vänsterorienterad, medan den som släpade efter ansågs vara högerorienterad.
Vägledd av denna historiesyn strävade den generation av kinesiska kommunister som leddes av Mao efter socialistisk industrialisering och socialistisk jämlikhet, två mål med ett komplext och till och med motsägelsefullt förhållande.
KKP tog nu över ansvaret för landets industriella utveckling, efter de misslyckade försöken under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, såsom den självstärkande rörelsen (1861–1895) (9).
Partiets historiska och socialistiska perspektiv på frågan om industrialisering, bar på en starkare känsla av jämlikhet, som i allmänhet överskred medvetandet om nationell räddning. Efter grundandet av Folkrepubliken Kina 1949 prioriterade KKP:s industrialiseringsmodell en utveckling av tung industri, vilket ansågs nödvändigt i eftersläntrande länder, som försökte komma ikapp utvecklingsstegen, och som hade förespråkats sedan den Självstärkande Rörelsen. Denna uppfattning utvecklades i Partiets allmänna linje för övergången, ett direktiv som utfärdades 1953, i vilket Mao betonade behovet av att koncentrera ansträngningarna på att utveckla den tunga industrin för att lägga grunden för landets modernisering av industri och försvar (10).
Utvecklingsstrategin att prioritera den tunga industrin och «bli starkare innan man blir rikare» är på sätt och vis oundviklig för eftersläntrare att anamma. Industrialiseringen medför dock en extremt hög kostnad, som kräver ackumulering av en enorm mängd kapital. Om det inte går att få fram investeringskällor och [om man] inte kan plundra resurser utifrån, måste investeringar i tung industri ofta utvinnas från inhemska landsbygdsområden. Under Kinas första år var det enda sättet att främja industrialiseringen, att åter koncentrera den distribuerade marken och öka den centraliserade förvaltningen och fördelningen av jordbruksöverskottet genom folkkommunsrörelsen. Vid sidan av jordbruksskatterna fanns ett instrument som kallades ”statligt inköps- och saluföringsmonopol”, som omdirigerade jordbruksöverskottet till industrin och städerna. Industrialiseringen krävde också ett stort antal högkvalificerade arbetare, vilket gjorde det nödvändigt att lägga enorma resurser på att bygga upp ett modernt utbildningssystem – popularisera grundskole- och gymnasieutbildning, utveckla institutioner för högre utbildning och att öka den utbildade befolkningen från tio- eller hundratusental till tiotals miljoner. Inför det akuta behovet av industrialisering, avslutade Kina därför snabbt sin nydemokratiska fas och gick in i socialismens inledande stadium. År 1953 antog KKP den allmänna linjen ”en omvandling och tre reformer” genom vilken Socialism 1.0 gradvis etablerades i landet, vägledd av följande politisk-ekonomiska principer: offentligt ägande av produktionsmedel, planekonomi och fördelning efter arbete (11). I likhet med den sovjetiska modellen var detta ett effektivt ackumulationssystem i de tidiga stadierna av Kinas industrialisering.
I takt med att den socialistiska industrialiseringsprocessen fortskred, blev emellertid en motsättning mellan industrialiseringen och målet om socialistisk jämlikhet alltmer uppenbar. Den statsledda industrialiseringsmodellen, som prioriterade tung industri, krävde oundvikligen ett stort antal regeringstjänstemän, företagsledare och yrkesverksamma, och antalet som krävdes expanderade i takt med industrialiseringen. Som ett resultat av detta koncentrerades produktionsmedlen i händerna på cheferna snarare än arbetarna, vilket ledde till en tendens till byråkratisering. I slutet av 1950-talet insåg Mao att så länge produktionen fortsatte att utvecklas på detta sätt, skulle den kontinuerligt skapa en chefsklass inom systemet, chefer med egna intressen, chefer som skulle ta kontroll över regerings- och företagsangelägenheter, och som skulle använda sin makt för att underminera det offentliga ägandet. Med andra ord skulle denna byråkratiska klass [kunna] använda sin ställning för att styra ekonomin och lasta över industrialiseringens kostnader på vanligt folk, särskilt bönderna, samtidigt som de själva skulle åtnjuta industrialiseringens fördelar.
Ställd inför detta dilemma utforskade Mao en ny industrialiseringsmodell som «tillät folket att styra produktionsprocesserna direkt» genom kampanjen «Greppa revolutionen, främja produktionen» som syftade till att göra de annars motstridiga målen, industrialisering och jämlikhet, komplementära till varandra. I sina kommentarer till Stalins Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen (1951) påpekade Mao att den socialistiska omvandlingen av ägandet av produktionsmedlen inte nödvändigtvis skulle leda till att arbetarna intog en ledande ställning inom produktionen (12). För Mao skulle offentligt ägande av produktionsmedlen inte garantera att Kina utvecklades i en socialistisk riktning, där det arbetande folket styrde sitt land, och därför behövdes justeringar och experiment på den kulturella och politiska ledarnivån – det vill säga att det var nödvändigt att bryta med den borgerliga rättsordningen. För detta ändamål drev Mao på för en rad initiativ under de följande decennierna, stärkte styrningen och övervakningen av kadrerna på politisk nivå och genomförde olika experimentella åtgärder, som syftade till att ta itu med detta problem, inklusive kritik av det rangbaserade lönesystemet, att skicka ett stort antal kadrer att ägna sig åt manuellt arbete på landsbygden och i fabrikerna, att lovorda en politik som omorganiserade arbetsdelningen och att lansera socialistiska utbildningskampanjer, och så vidare. Mao föreslog också att ekonomin skulle «gå på två ben», vilket innebar att den ekonomiska utvecklingen inte kunde förlita sig enbart på en statsledd modell, utan att det också var nödvändigt att genomföra massmobiliseringar för att motverka de nackdelar som uppstod från denna modells beroende av teknokrater för att genomföra direktiven för den centralt planerade ekonomin. Detta exemplifierades av framväxten av en politik som omorganiserade och störde arbetsdelningen, såsom Angang-konstitutionen 1960 och dess praxis med «två deltagande och en reform», som lovordades av Mao (13). Dessa ansträngningar återspeglar Maos ständiga intresse av att se till, att landets industrialisering fortskred i socialistisk riktning, hans ansträngningar att korrigera de obalanser som industrialiseringen medförde och hans engagemang för jämlikhetstanken.
Från det att Kina grundades 1949, till dess att reformerna inleddes och öppnades i slutet av 1970-talet, förvandlades Kina gradvis till ett industriland. Under denna tid förblev Kinas sociala struktur relativt jämlik, och de sociala klyftorna var inte så uttalade. Men även om utvecklingsmodellen «att bli starkare innan man blir rikare» hjälpte landet att uppnå industrialisering, förblev befolkningen i allmänhet i fattig. Motsättningarna mellan den statsledda industrialiseringsmodellen och jämlikhetsmålet blev alltmer framträdande under Maos era. Ovanpå detta, driven av landets sekellånga våg av radikalt tänkande, försökte Mao lösa dessa problem med Det stora språnget framåt (1958–1962) och kulturrevolutionen (1966–1976), men båda misslyckades i slutändan. Efterföljande generationer har fortsatt att brottas med dessa dubbla strävanden i kinesisk socialism, industrialisering och jämlikhet.
3. Socialismens inre dilemman 1.0.
Sedan Marx har den socialistiska teorin haft följande huvudmål: att övervinna kapitalistiskt privat ägande och oordnad konkurrens genom offentligt ägande och planekonomi, att eliminera exploatering, och att genomföra fördelning i enlighet med utfört arbete. Men både för den statsledda socialistiska väg som Lenin inledde, och för den socialdemokratiska väg som följdes i Västeuropa krävdes betydande justeringar av den socialistiska teorin. Den socialism som Marx föreställde sig skulle uppnås i de utvecklade kapitalistiska länderna, där ackumulationen av samhälleligt kapital hade nått en betydande nivå, vilket gav förutsättningar för en planerad ekonomi och fördelning efter arbete. Varken Sovjetunionen eller Kina var dock utvecklade kapitalistiska länder, så det första steget i dessa länder var att bestämma hur man snabbt skulle ackumulera kapital för att lägga grunden för offentligt ägande. I början av 1900-talet hade världskapitalismens centrum-periferi-struktur tagit form, vilket innebar att socialistiska länder inte skulle kunna förlita sig på världsmarknaden för att snabbt ackumulera kapital. Som ett resultat av detta var de socialistiska länderna ofta tvungna att experimentera med, och ibland snabbt se över, sin ekonomiska politik; en dynamik som klart kunde ses Sovjetunionen. Under inbördeskriget genomfördes Lenins ”krigskommunism” – som kännetecknades av nästan total nationalisering av ekonomin och obligatorisk rekvisition av livsmedelsprodukter från bönderna från 1918 till 1921, och det var ett svar på undantagstillståndet och behovet av att behålla den politiska makten. Efter inbördeskrigets slut, och ställd inför det akuta behovet av att öka produktiviteten, var Lenin tvungen att göra ett antal radikala förändringar (och i viss mån kompromisser), genomföra den Nya Ekonomiska Politiken NEP (1921–1928) och tillåta utvecklingen av kapitalism och marknadsekonomi, under statlig kontroll. Under tiden arbetade Stalin med ett annat, mer kostsamt tillvägagångssätt, och ersatte marknaden med ett organiserat byråkratiskt system för att [personligen] ta på sig det tunga ansvaret för planering och distribution.
I Kina baserades industrialiseringens inledande skede till stor del på fattigdomen på landsbygden. En av landsbygdsrörelsens uppgifter var att styra jordbrukets överskott till industrialiseringen. Jämfört med Sovjetunionen överförde Kina emellertid inte helt och hållet kostnaden för den industriella kapitalackumulationen till landsbygden. Mao, tillsammans med andra ledare, uppmanade hela landet att «dra åt svångremmen», det vill säga att hela befolkningen skulle få del av kapitalackumulationens kostnader. Objektivt sett spelade planekonomin en positiv roll i både Sovjetunionen och Kina just i industrialiseringens inledningsskede. Under detta skede var de ekonomiska och sociala strukturerna relativt enkla, och därför var det möjligt för staten att formulera planerade arrangemang för produktion, utbyte, distribution och konsumtion. Men när industrialiseringen började gå bortom det inledande skedet, blev den industriella arbetsdelningen alltmer komplex och produktionskedjan utvidgades, vilket ledde till en snabb nedgång i planeringens effektivitet, en «igensättning av rören» i hela det ekonomiska systemet, och en informationskris där det inte fanns en tillräcklig återkoppling för att göra lämpliga politiska justeringar.
Även om Mao hade hoppats på att prioriteringen av folkets deltagande i förvaltningen av produktionen skulle främja förverkligandet av Marx idé om arbetarkontroll över produktionsmedlen, stötte dessa ansträngningar i verkligheten på stora svårigheter. I takt med att industrialiseringen fortskrider intensifieras arbetsdelningen, inte bara när det gäller industriarbete, utan också när det gäller direktörers och vetenskapliga forskares positioner och funktioner. I takt med att industrialiseringen skapar allt mer komplexa produktions-, konsumtions- och distributionsprocesser, ökar dessutom mängden information som snabbt genereras jämfört med i jordbrukssamhället, vilket kräver ett organiserat byråkratiskt system för informationshantering. Detta byråkratiska system, så som det formulerats av Max Weber och andra, är nödvändigt inte bara inom produktionsenheterna utan för samhället som helhet. I denna mening är en av industrialiseringens sidokonsekvenser i tider av fredlig utveckling, att ett politiskt avantgardeparti snabbt kan splittras i alltmer sofistikerade byråkratiska komponenter och i olika politiska grupperingar. Mao hoppades att detta problem skulle kunna lösas genom att ersätta det byråkratiska systemet med folkets självorganisering. Hans självförtroende kan ha kommit från KKP:s erfarenheter under folkkriget. Genom att praktisera masslinjen kunde partiet förverkliga kraftfulla sociala mobiliseringar och dynamiska politiska processer som integrerade avantgardepartiet med folket. Mao ville återuppliva [denna] folkkrigets organisationsmodell under industrialiseringen, för att driva den nationella utvecklingen framåt. Denna organisationsmodell hade dock framgångsrikt implementerats under en specifik historisk kontext, där det fanns en stark folklig känsla av brådska på grund av det kinesiska inbördeskriget (1927–1937; 1945–1949) och motståndskriget mot japansk aggression (1937–1945). Efter revolutionens seger och inledningen av det nationella uppbygget, bleknade denna känsla av brådska gradvis bort. Dessutom var förhållandena under Socialism 1.0-eran inte gynnsamma för att hjälpa folket att hantera komplexiteten i landets utveckling, medan partiets och regeringens byråkratiska system förvrängde och upplöste massornas självorganisering, vare sig avsiktligt eller oavsiktligt. Därför var Maos mål i praktiken mycket svåra att förverkliga.
Ett annat problem som inte kunde lösas vid den tidpunkten var att anpassa systemet med hög ackumulering under folkrepubliken Kinas tidiga dagar. Efter att ha fullbordat det inledande stadiet av industriell ackumulation, är nästa utmaning som en socialistisk stat står inför, att främja en stabil cykel för utvidgad reproduktion. Detta innebär två uppgifter. För det första är det nödvändigt att justera andelen ackumulation och konsumtion på ett rimligt sätt, genomföra finanspolitiska reformer och skapa hållbar kraft för ekonomisk tillväxt. Under Socialism 1.0 var dock Kinas skatte- och finanspolitik relativt konservativ, vilket ledde till otillräcklig penningmängd, vilket [i sin tur] undertryckte konsumtionsexpansionen och därmed resulterade i en brist på motivation för industriell uppgradering. För det andra är det nödvändigt att lösa problemet med att integrera den nationella ekonomin i det internationella ekonomiska systemet. Det moderna systemet för massproduktion inom industrin är beroende av resurser och produkter som sträcker sig över gränser och regioner. Det är svårt att upprätthålla ekonomisk tillväxt, när man enbart förlitar sig på inhemska investeringar och inhemsk konsumtion. En effektiv ekonomisk cykel måste etableras genom internationell handel för att upprätthålla livskraften. Redan på 1930-talet försökte Sovjetunionen locka till sig kapital och teknologi från USA, som vid den tiden befann sig mitt i en ekonomisk kris och hade en objektiv efterfrågan på kapitalproduktion och industriproduktion. Dessa villkor var gynnsamma för att främja samarbete och en snabb utveckling av den sovjetiska ekonomin. Därefter åtog sig Sovjetunionen att bygga upp det socialistiska lägret, inte bara av politiska och säkerhetsmässiga skäl, utan också för att upprätta ett ekonomiskt kretslopp mellan de socialistiska länderna. Efter revolutionen 1949 anslöt sig Kina till det socialistiska lägret, och fick en betydande mängd sovjetiskt kapital och tekniskt stöd, särskilt efter Koreakriget (1950–1953) (känt i Kina som kriget för att motstå USA:s aggression och hjälpa Korea). Detta stöd gjorde det möjligt för Kinas grundläggande industrialisering att fortskrida smidigt, men det sovjetledda ekonomiska systemet skapade också sina egna obalanser mellan länderna. Till slut valde Mao och partiets ledning att bryta sig loss från det sovjetiska systemet, på samma sätt som det bröt sig loss från det kapitalistiska världsekonomiska systemet 1949, vilket resulterade i att Kinas ekonomi var relativt stängd under lång tid.
Generellt kan visionen för Socialism 1.0 sammanfattas på följande sätt: under offentligt ägande förvaltade arbetarna kollektivt produktionsmedlen, och producerade för sitt eget materiella och andliga välbefinnande snarare än för vinst. I själva verket skapade planekonomin och systemet med offentligt ägande ett system av ackumulation där kostnaderna delades av folket som helhet och fullbordade den grundläggande industrialiseringen på relativt kort tid. Denna ekonomiska struktur hade emellertid också vissa inneboende begränsningar, som hade att göra med hållbarheten i den interna utvecklingen och svårigheter att ansluta sig till den externa ekonomiska cykeln. I slutändan var Kinas produktionssätt och organisatoriska kapacitet under Socialism 1.0 inte tillräckliga för att verkligen förverkliga de socialistiska idealen om jämlikhet och samarbete. Detta var den utmaning som Deng Xiaoping och andra ledare stod inför, som skulle leda Kina in i nästa fas av socialism.
Socialism 2.0
1. Socialismens politiska ekonomi 2.0.
Efter att ha upplevt och deltagit i uppbyggnaden av Socialism 1.0 hade Deng Xiaoping en klar förståelse för dess problem. I motsats till Maos betoning av de idealistiska målen att «bekämpa själviskhet och kritisera revisionism», «vara rättvis och osjälvisk» och «tjäna folket», var Deng Xiaoping mer benägen till en realistisk hållning, på grund av sitt långvariga engagemang i frontlinjens ekonomiska arbete. Denna inriktning visades under ett möte med utländska gäster 1979, då Deng förklarade att det var fel att tro att en marknadsekonomi bara kunde existera under kapitalismen, och hävdade att socialismen också kunde anta en marknadsekonomi och lära sig saker av kapitalistiska länder, såsom metoder för att leda företag (14). Dengs strategi var att gradvis omvandla planekonomin till ett verktyg för makroekonomisk reglering, att installera marknadsekonomins mekanismer, och att försöka göra marknadsekonomin förenlig med offentligt ägande och distribution i enlighet med arbete. Detta synsätt skilde sig markant från Socialism 1.0, där planekonomin var en institutionell grund som var sammankopplad med offentligt ägande och fördelning i enlighet med arbete. Vid KKP:s tolfte centralkommittés tredje plenarsammanträde år 1984, antogs ett beslut av Kinas kommunistiska partis centralkommitté, om en reform av den ekonomiska strukturen. Det var det första genombrottet i dödläget mellan planekonomin och varuekonomin (15). Deng talade varmt om detta beslut och sa, att det var ett politiskt-ekonomiskt ramverk som kombinerade marxismens grundläggande principer med Kinas socialistiska praktik.
Förändringar i landets grundläggande ekonomiska system väckte oundvikligen frågor om socialismens innebörd och tolkning, nämligen vilka dess viktigaste element och särdrag var. Även om det på ett teoretiskt plan var nödvändigt att klargöra hur dessa reformer var förenliga med socialismen, föreslog Deng att partiet skulle lägga teoretiska debatter åt sidan och istället fokusera på att sätta upp specifika mål och staka ut en bana för landets nya riktning för utveckling. För att främja ekonomiska reformer gjorde Deng därför justeringar i teorin om historiska utvecklingsstadier som antogs under perioden Socialism 1.0. År 1987 föreslog KKP:s trettonde nationella kongress, idén att Kina på grund av sin historiska underutveckling, befann sig i «socialismens första stadium» där den huvudsakliga uppgiften var att utveckla produktivkrafterna och att lägga fram en ekonomisk utvecklingsstrategi i tre steg. Det var för att kunna uppnå en relativt god levnadsstandard för folket, och för att förverkliga en socialistisk modernisering till revolutionens hundraårsjubileum (16). Därefter, år 1992, förklarade KKP:s fjortonde nationella kongress, att Kinas reform syftade till att etablera ett socialistiskt marknadsekonomiskt system, vilket verkligen var en förändring från den klassiska uppfattningen om socialism, genom att inte längre insistera på att en helt planerad ekonomi var nödvändig för att säkerställa offentligt ägande och fördelning i enlighet med arbete. Motsvarande justeringar gjordes i teorin om de historiska utvecklingsstadierna, och gradvis klargjordes att det var nödvändigt att bygga en socialistisk marknadsekonomi under socialismens första stadium. Tillsammans utgjorde denna teoretiska utveckling grunden för socialism med kinesiska särdrag.
2. Socialismens utmaningar 2.0
Under reform- och öppningsperioden har Kinas industri vuxit snabbt på grund av stimulering av inhemsk efterfrågan och på grund av tillgång till utländska investeringar genom att ansluta sig till den globala marknaden. Med stöd av den inhemska och internationella ekonomiska cirkulationen har industrialiseringen inlett en process av oavbruten suverän utveckling och snabb tillväxt, som har passerat den industriella ackumulationsfasen och gått in i den industriella uppgraderingsfasen.
Enligt Deng var marknaden i den socialistiska marknadsekonomin bara ett medel för att förverkliga den socialistiska visionen om att bygga ett «måttligt välmående samhälle» och uppnå «gemensamt välstånd». Men i takt med marknadsekonomins snabba utveckling fick denna vision allt större problem.
För det första saknade Dengs teoretiska ramverk stöd av en övertygande historisk beskrivning, nämligen att det [ramverket] inte identifierade en tydlig väg, längs vilken Kinas socialistiska utveckling skulle fortsätta, och det skapade en svaghet i partiets nya ideologiska paradigm. Den socialistiska teorin från Dengs era tillförde ett nytt segment till den historiska beskrivning som Mao skisserade i [skriften] ’Om ny demokrati’, och den infogade socialismens första stadium i den föreslagna övergången från socialism till kommunism. Men denna formulering av socialismens första stadium misslyckades med att besvara två kritiska frågor. Finns det ett avancerat stadium av socialism som följer på det första stadiet? Och hur kommer denna väg slutligen att leda till kommunism? Vid den tidpunkten hade partiet varken förmågan eller resurserna att svara på dessa frågor, och kunde bara skjuta upp dem genom att inte argumentera om dem.
För det andra stod Socialism 2.0 också inför allvarliga svårigheter när det gäller det grundläggande ekonomiska systemet. Den centrala frågan i teorin om den socialistiska marknadsekonomin var huruvida marknadsekonomin och socialismen kunde vara förenliga med varandra. Socialismen, som en form av ägande, kännetecknas av kollektivt och offentligt ägande, medan marknaden teoretiskt fördelar resurser, där produkttyperna och produktionens storlek för olika företag, baseras på de prissignaler som bestäms av utbud och efterfrågan. Därför bör olika ägandeformer i teorin vara förenliga med marknaden. Förespråkare för den socialistiska marknadsekonomin hävdade att socialismen kunde utveckla en marknadsekonomi i stället för den planerade ekonomin, samtidigt som socialismens två grundläggande element bibehölls: offentligt ägande och fördelning i enlighet med arbete. Men i praktiken började marknadsekonomin upplösa dessa två socialistiska principer. Under slutet av 1980-talet privatiserades Kinas kommersiella sektor gradvis, och efter 1992 strömmade en stor mängd utländska investeringar in i landet, och det privata ägandet av produktionen började expandera. År 1997 antog KKP en politik som gick ut på att «ta tag i de stora och låta de små gå», med fokus på att upprätthålla den statliga kontrollen över de största och strategiskt viktigaste statsägda företagen, som energi och bankverksamhet, samtidigt som man lättade på kontrollen över mindre, icke-strategiska statsägda företag, som lätt industri. Reformer inom ramen för denna politik resulterade i en grundläggande privatisering av statsägda företag på länsnivå, en stor förlust av statsägda tillgångar, arbetarklassens exponering för marknadskrafterna och [också] att partiet lösgjorde sig från sin bas i arbetarklassen. Samtidigt skedde en förskjutning från principen om fördelning efter arbete till fördelning enligt andra faktorer, såsom kapital, mark och teknologi, som på grund av sin knapphet ofta intog en mer fördelaktig position i marknadstransaktioner, än [vad] arbete [gjorde]. Den extrema prioriteringen av ekonomisk effektivitet förstorade och missbrukade fördelarna med dessa andra faktorer jämfört med arbetskraften. Detta skulle oundvikligen komprimera den andel av överskottet som fördelas mellan arbetskraften, vilket skulle leda till en ökad skillnad mellan arbetstagare och produktionsmedel samt en kontinuerlig försämring av levnadsvillkoren för arbetstagarna (den senare trenden förvärras av otillräckliga offentliga tjänster). Om kostnaden för de första trettio åren av industrialiseringen var jämnt fördelad över hela befolkningen genom statens starka vilja, så fick kostnaden för de följande trettio årens marknadsorienterade reformer bäras mer av vanligt folk.
Socialism 3.0: Mot framtiden
För Kina visar både Socialism 1.0 under de första tre decennierna efter revolutionen och Socialism 2.0 under de följande tre decennierna hur socialistiska ideal och övertygelser har integrerats med landets verklighet. Denna integration gör det irrationellt för Kina att radikalt avvika från sin socialistiska väg. Utmaningen, som Kina nu står inför, ligger dock i det faktum att det inte finns någon extern modell att luta sig mot, för att anpassa Socialism 2.0. I takt med att det internationella politisk-ekonomiska landskapet har utvecklats och produktionsformerna har genomgått omvandlingar, har både den västeuropeiska vägen mot socialdemokrati och den amerikanska vägen att helt ta avstånd från socialismen kommit att sjunka ner i kriser på grund av deras inneboende motsättningar. Därför måste reformen av Kinas socialistiska väg baseras på Kinas egen praxis.
Att fokusera på Kinas egen praxis innebär inte att landet separeras från omvärlden. Tvärtom är den grundläggande verkligheten i dagens Kina dess djupa integration med omvärlden. Eftersom det är på det viset, måste diskussioner om socialism i Kina ta hänsyn till bakgrunden till globala politiska och ekonomiska förändringar. På samma sätt som Marx gjorde stora ansträngningar för att analysera och förstå den moderna industrikapitalismens inre logik och funktionssätt i mitten och slutet av 1800-talet, är det idag nödvändigt att på djupet analysera och förstå den samtida produktionsformens inre logik och funktionssätt och dess omvandling. Rationella åtgärder kan bara vidtas i enlighet med riktningen för denna omvandling, och vid kritiska ögonblick och tidpunkter, bör relativt rimliga val göras utifrån de givna historiska förhållandena. För Kina kan socialismen inte bara begränsas till det styrande partiets regeringsmanifest, den bör också vara ett koncept och en praktisk resurs, för att ompröva allmänhetens deltagande, och för att omforma en politisk gemenskap. Mitt i det nya världslandskapet och i uppkomsten av nya produktionsformer, bör socialismens nya inriktning allvarligt övervägas.
Kärnan i Socialism 1.0 – planekonomi, offentligt ägande och fördelning i enlighet med arbete – byggdes genom reflektion över och förbättring av modellen för massproduktion. Massproduktionens grund är kollektivt arbete: arbetare samlas på en gemensam arbetsplats och arbetar med varandra för att använda produktionsmedlen till att montera och tillverka varor. Principerna i Socialism 1.0 syftade till att göra det möjligt för arbetare att kontrollera produktionsmedlen på grundval av kollektivt arbete, för att göra sig av med borgarklassens utsugning, och för att förbättra arbetsstrukturen och arbetarnas levnadsvillkor. Socialism 3.0 bör utforska nya tillvägagångssätt för att korrigera de missförhållanden som orsakas av kapitalismens dominerande ställning i den globala ekonomin, med fokus på att förbättra levnadsvillkoren för arbetare och öka deras kontroll över produktionsmedlen, samtidigt som man erkänner nödvändigheten av en marknadsekonomi. I Kina är det nödvändigt att begränsa [det pågående] missbruket av kapital och att förbättra arbetskraftens status i produktionsprocessen, i linje med industrialiseringens dynamik. I slutändan gäller det att bygga upp en mer inkluderande och rättvis industrialiseringsmodell. Detta mål kan naturligtvis inte uppnås genom en spontan anpassning av marknaden och kräver att staten säkerställer och bibehåller sitt ledarskap på det ekonomiska området.
Sedan revolutionens början har den kinesiska staten uppvisat en viss unik egenskap, och den har flera verkställande krafter som tränger in i landets ekonomi, politik och samhälle. Även efter de administrativa reformerna under Socialism 2.0 har staten fortsatt att ha ett visst ekonomiskt initiativ, inte bara när det gäller den offentliga politiken utan, vilket är viktigt, också över de statligt ägda företagen och det statligt ägda marksystemet.
Samtidigt som landet tar sig an en sådan skrämmande [ja det står faktiskt ’daunting’] uppgift måste landet också vara vaksamt på den ytterligare byråkratisering som kan uppstå till följd av försöken att reglera produktionen. För att kunna fortsätta att leda det kinesiska folket, måste KKP effektivt använda sin makt och sina resurser för att omstrukturera produktionsförhållandena och att främja arbetarklassens intressen, och därigenom vinna folkets stöd. Under Socialism 1.0-eran distribuerade KKP de kritiska produktionsmedlen – mark – till bönderna och skapade arbetarklassen genom industrialisering. Som ett resultat av detta sammanföll KKP:s och folkets övergripande intressen, och partiets sociala grund var solid. Men under Socialism 2.0-eran introducerade och utvecklade KKP marknadsekonomin, och gjorde effektivitet till den centrala principen för att vägleda resursfördelningen, vilket uppmuntrade individer att bli rika. Detta tillvägagångssätt tillgodosåg «folkets ständigt växande materiella och kulturella behov», men lade också grunden för en allvarlig kris. Om KKP idag försöker återuppbygga sin sociala grund kan det inte bara göra justeringar i sin sociala välfärdspolitik, det måste också förnya sin klassbas, genom att i stort sett förbättra arbetarklassens levnadsvillkor, uppnå en mer balanserad inkomstfördelning över hela landet, och höja arbetskraftens ställning i det industriella systemet samt begränsa kapitalets [makt]missbruk.
Vid sidan av de ekonomiska och sociala områdena måste man också erkänna att socialismens värderingar och ideal, är en viktig resurs för Kina, [en resurs] i form av politisk och kulturell gemenskap. Anledningen till att socialistiska idéer snabbt accepterades och spreds i det moderna Kina är inte bara att de är nära besläktade med det traditionella kinesiska idealet om «stor enhet» (än idag hämtar många kineser sin förståelse av socialism från detta kulturella begrepp), utan också på grund av Maos och andras framgångsrika anpassning av den socialistiska beskrivningen om historiska utvecklingsstadier till den kinesiska kontexten. Det är just i detta narrativ, som människors acceptans av socialismen uppnådde en enhet i kunskap och tro.
I ett socialistiskt land är den historiematerialistiska beskrivningen av utvecklingen både informativ och upplysande. Man kan säga att denna historiska berättelse, spelar en roll för att upprätthålla allmänhetens förtroende för det politiska systemet och den nationella utvecklingens bana i icke-religiösa länder som Kina, precis som den kristna traditionen spelar en stark politisk roll i de liberala demokratierna i USA, Europa och andra västländer. För ett stort land som Kina är det nödvändigt att utveckla en gemensam uppsättning värderingar och ideal, som återspeglas i verkliga politiska och ekonomiska processer, snarare än bara i ideologisk propaganda. Under ständigt föränderliga historiska förhållanden, måste Kina mobilisera sina egna kulturella traditioner och ideal, för att omforma och återuppliva sina gemensamma värderingar för att säkerställa landets överlevnad och styra det i rätt riktning.
