oss 100 kroner!
USAs mål er å hindre dem fra å handle med Kina og Russland.
Av Michael Hudson.
Oversatt til svensk av Bertil Carlman fra originalen America’s real adversaries are its European and other allies: The U.S. aim is to keep them from trading with China and Russia
Järnridån på 1940- och 50-talen var skenbart utformad för att isolera Ryssland från Västeuropa – för att hålla den kommunistiska ideologin och den militära penetrationen borta. Dagens sanktionssystem är inriktat på att hindra USA:s Nato- och andra västerländska allierade från att öppna upp mer handel och investeringar med Ryssland och Kina. Målet är inte så mycket att isolera Ryssland och Kina som att hålla dessa sina allierade fast inom USA:s egen ekonomiska sfär. Allierade ska avstå från fördelarna med att importera rysk gas och kinesiska produkter, köpa mycket dyrare amerikansk LNG och annan export, begränsad av fler amerikanska vapen.
De sanktioner som amerikanska diplomater insisterar på att deras allierade inför mot handel med Ryssland och Kina, syftar till synes på att avskräcka från en militär uppbyggnad. Men en sådan uppbyggnad kan egentligen inte vara den viktigaste ryska och kinesiska oron. De har mycket mer att vinna på att erbjuda ömsesidiga ekonomiska fördelar för väst. Den underliggande frågan är därför om Europa kommer att se fördelen för dem när det gäller att ersätta USA:s export med ryska och kinesiska leveranser och de därmed sammanhängande ömsesidiga ekonomiska kopplingarna.
Det som oroar diplomater från USA är att Tyskland, andra Natoländer och länder längs BRI (Belt and Road Initiative), förstår de vinster som kan göras genom att öppna för fredlig handel och investeringar. Om det inte finns någon rysk eller kinesisk plan för att invadera eller bomba dem, vad är då behovet av Nato? Vad är behovet för dem [USA:s välbärgade allierade] av så kostsamma inköp av militär utrustning från USA? Och om det inte finns något motsatsförhållande, varför måste då främmande länder offra sina egna handels- och ekonomiska intressen genom att uteslutande förlita sig på exportörer och investerare från USA?
Les: – Det handler ikke om Ukraina og Russland har ingen planer om invasjon
Det är dessa farhågor som har fått Frankrikes premiärminister Macron att frammana Charles de Gaulles spöke och uppmana Europa att vända sig bort från vad han [Macron] kallar Natos «hjärndöda» kalla krig och bryta med USA-gynnande handelsarrangemang som medför stigande kostnader för Europa samtidigt, som Europa förvägras potentiella vinster från handeln med Eurasien. Till och med Tyskland står inför uppmaningen att frysa under mars månad genom att klara sig utan rysk gas.
I stället för ett verkligt militärt hot från Ryssland och Kina, är problemet för strateger från USA just avsaknaden av ett sådant hot. Alla länder har insett att världen har nått en punkt där ingen industriell ekonomi har den arbetskraft och den politiska förmågan att mobilisera en stående armé av den storlek som skulle behövas för att invadera, eller till och med utkämpa en stor strid med en betydande motståndare. Den politiska kostnaden gör det oekonomiskt för Ryssland att hämnas Natos äventyrlighet vid dess västra gräns och Natos försök till att utmana till ett militärt svar. Det är inte värt att ta över Ukraina.
USA:s ökande tryck på sina allierade hotar att driva ut dem ur USA:s intressesfär. I över 75 år hade de inte mycket praktiskt alternativ till USA:s hegemoni. Men det håller nu på att förändras. USA har inte längre den monetära makt och det till synes kroniska handels- och betalningsbalansöverskott som [en gång] gjorde det möjligt för landet att utarbeta världshandels- och investeringsregler 1944-45. Hotet mot USA:s dominans är att Kina, Ryssland och Mackinders eurasiska hjärtland erbjuder bättre handels- och investeringsmöjligheter än vad som erbjuds från USA med dess alltmer desperata krav på uppoffringar från Nato och andra allierade.
Det mest iögonfallande exemplet är USA:s satsning på att blockera Tyskland från att tillåta Nord Stream 2-ledningen att få rysk gas för det kommande kalla vädret. Angela Merkel kom överens med Donald Trump om att spendera 1 miljard dollar på att bygga en ny LNG-hamn för att bli mer beroende av dyr amerikansk LNG. (Planen avbröts efter att de amerikanska och tyska valen bytt båda ledarna.) Men Tyskland har inget annat sätt att värma många av sina hus och kontorsbyggnader (eller leverera sina gödningsmedelsföretag) än med rysk gas.
Det enda sättet för amerikanska diplomater att blockera europeiska inköp är att förmå Ryssland till ett militärt svar, och sedan hävda att en hämnd på detta svar väger tyngre än alla rent nationella ekonomiska intressen. Som den hökaktiga statssekreteraren för politiska frågor, Victoria Nuland, förklarade i en pressbriefing på utrikesdepartementet den 27 januari: «Om Ryssland invaderar Ukraina på ett eller annat sätt kommer Nord Stream 2 inte att genomföras.» [1] Problemet är att skapa en passande offensiv incident och framställa Ryssland som angriparen.
Nuland uttryckte vem som dikterade Natomedlemmarnas politik kortfattat år 2014: «Fuck the EU.» Det sades när hon berättade för USA:s ambassadör i Ukraina att utrikesdepartementet stödde nickedockan Arseniy Yatsenyuk som Ukrainas premiärminister (avsattes efter två år i en korruptionsskandal), och att politiska organ från USA stödde den blodiga maidanmassakern, som inledde vad som nu är åtta år av inbördeskrig. Resultatet ödelade Ukraina på samma sätt som USA:s våld har gjort i Syrien, Irak och Afghanistan. Detta är inte en politik för världsfred eller demokrati som de europeiska väljarna stöder.
USA:s handelssanktioner mot sina Nato-allierade sträcker sig över hela handelsspektrumet. Det av åtstramning drabbade Litauen gav upp sin ost- och jordbruksmarknad i Ryssland och hindrar sin statsägda järnväg från att transportera vitrysk kaliumklorid till den baltiska hamnen Klaipeda. Hamnens majoritetsägare klagade över att «Litauen kommer att förlora hundratals miljoner dollar på att stoppa Vitrysslands export genom Klaipeda», och «kan möta rättsliga anspråk på 15 miljarder dollar över brutna kontrakt». [2] Litauen har även gått med på att USA uppmanar till att erkänna Taiwan, vilket resulterat i att Kina vägrar att importera tyska eller andra produkter som inkluderar litauiska komponenter.
EU ska införa sanktioner på bekostnad av stigande energi- och jordbrukspriser genom att prioritera import från Förenta staterna och avstå från ryska, vitryska och andra kopplingar utanför dollarområdet. Som Sergej Lavrov uttryckte saker: «När USA anser att något passar dess intressen kan det förråda dem som det var vänskapligt med, med vilka det samarbetade och som tillgodoser dess positioner runt om i världen.» [3]
USA:s sanktioner mot sina allierade skadar deras ekonomier, inte Rysslands och Kinas ekonomier.
Det som verkar ironiskt är att sådana sanktioner mot Ryssland och Kina har slutat i att hjälpa, snarare än skada dem. Men det främsta syftet var inte att skada eller hjälpa de ryska och kinesiska ekonomierna. När allt kommer omkring är det axiomatiskt att sanktioner tvingar de berörda länderna att bli mer självständiga. Utan Litauens ost har de ryska producenterna framställt sin egen, och behöver inte längre importera den från de baltiska staterna. USA:s underliggande ekonomiska rivalitet syftar till att hålla europeiska och dess allierade asiatiska länder i sin egen alltmer skyddade ekonomiska sfär. Tyskland, Litauen och andra allierade uppmanas att införa sanktioner riktade mot sin egen ekonomiska välfärd genom att inte handla med länder utanför det amerikanska dollarområdets krets.
Bortsett från hotet om ett faktiskt krig till följd av amerikansk krigiskhet, blir kostnaden för USA: s allierade att falla undan för USA: s handels- och investeringskrav så hög, att den är politiskt oöverkomlig. I nästan ett sekel har det inte funnits något annat alternativ än att gå med på handels- och investeringsregler som gynnar USA:s ekonomi som pris för att få US-amerikanskt finans- och handelsstöd och till och med militär säkerhet. Men ett alternativ hotar nu att dyka upp – ett alternativ som erbjuder fördelar med Kinas initiativ BRI och av Rysslands önskan om utländska investeringar för att hjälpa till att modernisera landets industriorganisation, vilket verkade utlovas redan för trettio år sedan (1991).
Ända sedan andra världskrigets slutår har USA:s diplomati syftat till att låsa Storbritannien och Frankrike, och den har särskilt besegrat Tyskland och Japan till att bli ekonomiskt och militärt beroende av USA. Som jag dokumenterade i ”Super Imperialism” bröt diplomater från USA upp det brittiska imperiet och absorberade dess ”Sterling Area”, genom de betungande villkor som först infördes av Lend-Lease och sedan av det angloamerikanska låneavtalet från 1946. Det senares villkor tvingade Storbritannien att ge upp sin egen imperiepreferenspolitik och hävde blockeringen av de brittiska saldon som Indien och andra kolonier hade ackumulerat för sin råvaruexport under kriget, vilket öppnade det brittiska samväldet för export från USA.
Storbritannien åtog sig att inte återställa sina förkrigsmarknader genom att devalvera pundet. Diplomater från USA skapade sedan IMF och Världsbanken på villkor som gynnade USA:s exportmarknader och avskräckte konkurrensen från Storbritannien och andra tidigare rivaler. Debatter i överhuset och underhuset visade att brittiska politiker insåg att de förpassades till en underordnad ekonomisk ställning, men ansåg att de inte hade något alternativ. Och när de gav upp, hade USA:s diplomater fria händer att konfrontera resten av Europa.
Finansiell makt har gjort det möjligt för USA att fortsätta dominera västerländsk diplomati, trots att landet tvingades bort från guldstandard 1971 till följd av betalningsbalanskostnaderna för sina utländska militära utgifter. Under det senaste halvseklet har utländska länder behållit sina internationella monetära reserver i USA-dollar – främst i statspapper från USA, amerikanska bankkonton och andra finansiella investeringar i USA:s ekonomi. Statskassan tvingar utländska centralbanker att finansiera USA:s militärbaserade underskott i betalningsbalansen – och därmed underskottet i den inhemska statsbudgeten.
Förenta staterna behöver inte denna återvinning för att skapa pengar. Regeringen kan helt enkelt trycka pengar, vilket MMT (Modern Monetary Theory) har visat. Men Förenta staterna behöver denna utländska centralbanks dollaråtervinning för att balansera sina internationella betalningar och stödja dollarns växelkurs. Om dollarn skulle sjunka skulle främmande länder ha mycket lättare att betala internationella dollarskulder i sina egna valutor. USA:s importpriser skulle stiga, och det skulle vara dyrare för amerikanska investerare att köpa utländska tillgångar. Och utlänningar skulle förlora pengar på amerikanska aktier och obligationer som denominerade i sina egna valutor, och skulle släppa dem. Särskilt centralbankerna skulle gå med förlust på statskassans dollarobligationer som de har i sina monetära reserver – och skulle ha intresse av att ljuga för att flytta ut ur dollarn. Så den USA:s betalningsbalans och växelkurs hotas båda av USA:s stridslystnad och militära utgifter över hela världen – ändå försöker dess diplomater stabilisera situationen genom att öka det militära hotet till krisnivåer.
USA:s strävan efter att hålla sina europeiska och östasiatiska protektorat låsta i sin egen intressesfär, hotas av Kinas och Rysslands framväxt oberoende av USA, samtidigt som den amerikanska ekonomin avindustrialiseras som ett resultat av landets egna avsiktliga politiska val. Den industriella dynamik som gjorde USA så dominerande från slutet av 1800-talet fram till 1970-talet har gett vika för en evangelistisk nyliberal finansialisering. Därför måste diplomater från USA vrida om armen på sina allierade för att blockera dessas ekonomiska förbindelser med det postsovjetiska Ryssland och det socialistiska Kina, vilkas tillväxt överträffar Förenta staternas, och vars handelsarrangemang erbjuder fler möjligheter till ömsesidig vinning.
Det handlar om hur länge Förenta staterna kan hindra sina allierade från att dra nytta av Kinas ekonomiska tillväxt. Kommer Tyskland, Frankrike och andra Natoländer att söka välstånd för sig själva, i stället för att låta den amerikanska dollarstandarden och handelspreferenserna suga från deras ekonomiska överskott?
Oljediplomati och Amerikas dröm för det postsovjetiska Ryssland
Gorbatjovs och andra ryska tjänstemäns förväntningar 1991 var att deras ekonomi skulle vända sig till väst för omorganisation i enlighet med de linjer som hade gjort USA, Tyskland och andra ekonomier så välmående. Den ömsesidiga förväntan i Ryssland och Västeuropa var att tyska, franska och andra investerare skulle omstrukturera den postsovjetiska ekonomin på ett effektivare sätt.
Det var inte USA:s plan. När senator John McCain kallade Ryssland «en bensinstation med atombomber» var det AMERIKA:s dröm för vad de ville att Ryssland skulle vara – med Rysslands gasbolag vilka övergick i kontroll av aktieägare från USA, och som började med det planerade utköpet av Yukos; ett arrangemang med Mikhail Khodorkovsky. Det sista som USA:s strateger ville se var ett blomstrande återupplivat Ryssland. USA:s rådgivare försökte privatisera Rysslands naturresurser och andra icke-industriella tillgångar genom att överlämna dem till kleptokrater som kunde «ta ut» värdet av vad de hade privatiserat endast genom att sälja till US amerikanska och andra utländska investerare för hårdvaluta. Resultatet blev en nyliberal ekonomisk och demografisk kollaps i alla de postsovjetiska staterna.
På sätt och vis har USA förvandlat sig självt till sin egen version av en bensinstation med atombomber (och vapenexport). USA:s oljediplomati syftar till att kontrollera världens oljehandel, så att dess enorma vinster kommer att tillfalla de stora amerikanska oljebolagen. Det var för att hålla iransk olja i händerna på British Petroleum som CIA: s Kermit Roosevelt arbetade med British Petroleums anglopersiska oljebolag för att störta Irans valda ledare Mohammad Mosaddegh 1953, när han försökte förstatliga företaget efter att det under decennium efter decennium vägrade att leverera sina utlovade bidrag till Irans ekonomi. Efter att ha installerat shahen, vars demokrati byggde på en grym polisstat, hotade Iran [efter att shahen störtats] än en gång att agera som herre över sina egna oljeresurser. Så landet konfronterades än en gång med USA-sponsrade sanktioner, som gäller än i dag. Syftet med sådana sanktioner är att hålla världshandeln inom US-amerikansk kontroll, eftersom olja är energi och energi är nyckeln till produktivitet och Real BNP.
I fall där utländska regeringar som Saudiarabien, och angränsande arabiska petrostater har tagit kontroll, ska exportintäkterna för deras olja deponeras på USA:s finansmarknader för att stödja dollarns växelkurs och USA:s finansiella dominans. När de fyrdubblade sina oljepriser 1973-74 (som svar på att USA fyrdubblade sina spannmålsexportpriser) instiftade USA:s utrikesdepartementet en lag därom, och meddelade Saudiarabien att man kunde ta ut så mycket som man ville för sin olja (och därmed höja prisparaplyet för oljeproducenter i USA), men man var tvunget att återvinna sina oljeexportintäkter till USA i dollardenominerade värdepapper – främst i US-amerikanska statspapper; tillsammans med vissa minoritetsinnehav av amerikanska aktier och obligationer (men endast som passiva investerare, vilka inte använder denna finansiella makt för att kontrollera företagspolitiken).
Det andra sättet att återvinna oljeexportintäkter var att köpa av USA:s vapenexport, där Saudiarabien blev en av det militärindustriella komplexets (MIC) största kunder. USA:s vapenproduktion är faktiskt inte i första hand militär till sin karaktär. Som världen nu ser i ”bråket” om Ukraina har Amerika ingen stridsarmé. Vad man har är vad som brukade kallas en «ätande armé». USA:s vapenproduktion sysselsätter arbetskraft och producerar vapen som ett slags prestige som är bra för regeringar att visa upp, inte för faktiska strider. Liksom hos de flesta lyxvaror är utstyrseln mycket hög. Det är trots allt kärnan i ”high fashion” och stil. MIC använder sina vinster för att subventionera civil produktion i USA på ett sätt som inte bryter mot bokstaven i internationella handelslagar mot statligt stöd.
Ibland används naturligtvis militärt våld. I Irak använde först George W. Bush och sedan Barack Obama militären för att beslagta landets oljereserver, tillsammans med Syriens och Libyens oljereserver. Kontrollen av världens olja har varit en stöttepelare för USA:s betalningsbalans. Trots den globala satsningen på att bromsa jordens uppvärmning fortsätter tjänstemän från USA att se olja som nyckeln till landets ekonomiska överlägsenhet. Det är därför som USA:s militär fortfarande vägrar att lyda Iraks order att lämna landet, och låter sina trupper behålla kontrollen över den irakiska oljan, och det är också därför man kom överens med fransmännen om att förstöra Libyen och fortfarande har trupper på Syriens oljefält. På närmare håll har president Biden godkänt offshoreborrning och stöder Kanadas expansion av sin Athabasca ”oljesand” (Oil sand) miljömässigt den smutsigaste oljan i världen.
Tillsammans med olje- och livsmedelsexport stöder vapenexport Treasury Bill Standardens finansiering av USA: s utländska militära utgifter på sina 750 baser utomlands. Men utan att en stående fiende ständigt hotar vid portarna faller Natos existens samman. Varför skulle länderna behöva köpa ubåtar, hangarfartyg, flygplan, stridsvagnar, missiler och andra vapen?
I takt med att Förenta staterna har avindustrialiserats blir dess underskott i handeln och betalningsbalansen allt mer problematisk. Landet behöver vapenexportförsäljning för att bidra till att minska sitt växande handelsunderskott, och även för att subventionera sina kommersiella flygplan och till det hörande civila sektorer. Utmaningen är hur man ska behålla sitt välstånd och sin världsdominans, när landet avindustrialiseras samtidigt som den ekonomiska tillväxten ökar i Kina och nu till och med Ryssland.
USA har förlorat sin industriella kostnadsfördel på grund av den kraftiga ökningen av levnadskostnaderna och kostnaderna för affärstransaktioner i sin finansialiserade postindustriella räntekonomi (en bra förklaring till detta begrepp finns här Hur kommer det sig att Kina blomstrar och att USA nått slutet på den 75-åriga tillväxten efter 1945?) Dessutom, som Seymour Melman förklarade på 1970-talet (The permanent war economy) är Pentagons kapitalism baserad på Cost-plus contract: Ju högre militära hårdvarukostnader, desto mer vinst får dess tillverkare. Så vapen från USA är överkonstruerade – därav toalettstolarna för $ 500 istället för en $ 50-modell. Den största attraktionskraften hos lyxvaror är trots allt, inklusive militär hårdvara, deras höga pris.
Detta är bakgrunden till USA:s raseri över dess misslyckande med att beslagta Rysslands oljeresurser – och över att se Ryssland också bryta sig loss militärt för att skapa sin egen vapenexport, som nu vanligtvis är bättre och mycket billigare än USA:s. I dag är Ryssland i det läge Iran var 1954 och åter igen 1979. Inte bara konkurrerar dess oljeförsäljning med LNG (flytande naturgas) från USA, utan Ryssland behåller sina oljeexportintäkter hemma för att finansiera landets återindustrialisering, för att bygga upp den ekonomi som förstördes av den USA-sponsrade chock-«terapin» på 1990-talet.
Den minsta motståndslinjen för USA:s strategi (som syftar till att behålla kontrollen över världens oljeförsörjning samtidigt som den upprätthåller sin exportmarknad för lyxvapen via Nato) är att ropa ”Vargen kommer” och insistera på att Ryssland är på väg att invadera Ukraina – som om Ryssland hade något att vinna på gungflykrig om Europas fattigaste och minst produktiva ekonomi. Under vintern 2021–22 har vi sett ett långt försök från USA att få Nato och Ryssland att slåss med varandra – utan framgång.
USA drömmer om ett nyliberaliserat Kina som amerikanskt dotterföretag
USA har avindustrialiserats som en medveten politik för att minska produktionskostnaderna, eftersom landets tillverkningsföretag har sökt låglönearbete utomlands, särskilt i Kina. Detta skifte var inte en rivalitet med Kina, utan sågs som ömsesidig vinst. Banker och investerare från USA förväntades säkra kontrollen och den kinesiska industrins vinster, när den marknadsfördes. Rivaliteten var mellan amerikanska arbetsgivare och amerikansk arbetskraft, och klasskrigsvapnet var offshoring och samtidigt med det, att skära ner på regeringens sociala utgifter.
I likhet med den ryska jakten på olje-, vapen- och jordbrukshandel (oberoende av USA: s kontroll), är Kinas brott att hålla vinsterna från sin industrialisering hemma, behålla statligt ägande av betydande företag och, framför allt, hålla pengaskapande och Bank of China som allmännyttiga för att finansiera den egna kapitalbildningen, istället för att låta USA:s banker och mäklarhus erhålla finansiering och suga ut överskott i form av ränta, utdelningar och förvaltningsavgifter. Den enda besparingsfördelen för amerikanska företagsplanerare har varit Kinas roll i att avskräcka lönerna i USA från att stiga, genom att tillhandahålla en källa till lågprisarbete som gjort det möjligt för amerikanska tillverkare att outsourca sin produktion.
Det Demokratiska partiets klasskrig mot fackligt arbete började i Carter-administrationen och accelererade kraftigt när Bill Clinton öppnade den södra gränsen till NAFTA (North American Free Trade Agreement). En sträng av maquiladoras etablerades längs gränsen för att leverera lågprishantverkarbete. Detta blev ett så framgångsrikt vinstcentrum för företag att Clinton pressade på för att Kina skulle släppas in i Världshandelsorganisationen i december 2001, under den sista månaden av hans administrations regeringsinnehav. Drömmen var att det skulle bli ett vinstcenter för investerare från USA, producera för amerikanska företag och finansiera dessas kapitalinvesteringar (och bostäder och statliga utgifter också, hoppades man) genom att låna USA-dollar och organisera dess industri på en aktiemarknad som, liksom Rysslands 1994-96, skulle bli en ledande leverantör av finansiella kapitalvinster för USA:s och andra utländska investerare.
Walmart, Apple och många andra amerikanska företag organiserade produktionsanläggningar i Kina, vilket nödvändigtvis involverade tekniköverföringar och att en effektiv infrastruktur skapades för exporthandel. Goldman Sachs ledde det finansiella intrånget och hjälpte Kinas aktiemarknad att skjuta i höjden. Allt detta var vad USA hade uppmanat till.
Var gick USA:s nyliberala kalla kriget-dröm fel? Till att börja med följde Kina inte Världsbankens policy att styra regeringar till att låna i dollar för att anställa ingenjörsföretag från USA för att tillhandahålla exportinfrastruktur. Det industrialiserades på ungefär samma sätt som Förenta staterna och Tyskland gjorde i slutet av 1800-talet: Genom kraftiga offentliga investeringar i infrastruktur för att tillhandahålla grundläggande behov till subventionerade priser eller gratis, alltifrån från hälso- och sjukvård och utbildning till transport och kommunikation, för att minimera de levnadskostnader som arbetsgivare och exportörer var tvungna att betala. Viktigast av allt var att Kina undvek utlandsskulder genom att skapa egna pengar och hålla de viktigaste produktionsanläggningarna i egna händer.
USA:s krav driver sina allierade ut ur dollar-Nato-handeln och den monetära omloppsbanan
Precis som i en klassisk grekisk tragedi leder USA:s utrikespolitik till just det resultat som man fruktar mest. Diplomater från USA ”överspelar sin hand” (fem vanliga nybörjarmisstag i poker) med sina egna Nato-allierade och skapar Kissingers mardrömsscenario och driver Ryssland och Kina samman. Medan USA:s allierade uppmanas att ta på sig kostnaderna för USA:s sanktioner, gynnas Ryssland och Kina av att vara tvungna att diversifiera, och göra sina egna ekonomier oberoende av att förlita sig på leveranser av livsmedel och andra grundläggande varor från USA. Framför allt skapar dessa två länder sina egna kredit- och bankclearingsystem och håller sina internationella monetära reserver i form av guld, euro och varandras valutor för att bedriva sin ömsesidiga handel och sina investeringar.
Denna ”avdollarisering” ger ett alternativ till USA:s unipolära kapacitet att nå fri utländsk kredit via ”U.S. Treasury-bill standard” (Treasury Bills definition) för världens monetära reserverar. När främmande länder och deras centralbanker går från dollarn, vad kommer att stödja den? Utan den fria kreditlinje som centralbankerna ger, vilken automatiskt återvinner USA:s utrikes militär- och andra utlandsutgifter tillbaka till den amerikanska ekonomin (med endast en minimal avkastning), hur kan då FÖRENTA STATERNA balansera sina internationella betalningar [när landet står inför] avindustrialisering?
Förenta staterna kan inte bara vända på sin avindustrialisering och sitt beroende av kinesisk och annan asiatisk arbetskraft, genom att ta hem produktionen. Man har byggt in för högt räntetagande i sin ekonomi för att denna ekonomis arbete ska kunna konkurrera internationellt, med tanke på den amerikanska löntagarens budgetkrav för att kunna betala höga och stigande bostads- och utbildningskostnader, skuldservice och sjukförsäkring, och för privatiserade infrastrukturtjänster.
Det enda sättet för Förenta staterna att upprätthålla sin internationella finansiella balans är genom monopolprissättning av sina vapen, sin patenterade läkemedels- och it-export, och genom att köpa kontroll över de mest lukrativa produktions- och potentiellt ränteutvinnande sektorerna utomlands – med andra ord genom att sprida nyliberal ekonomisk politik över hela världen, på ett sätt som tvingar andra länder att vara beroende av lån och investeringar från USA.
Detta är inte ett sätt som de nationella ekonomierna kan växa på. Alternativet till den nyliberala doktrinen är för dem Kinas tillväxtpolitik, som följer samma grundläggande industriella logik genom vilken Storbritannien, USA, Tyskland och Frankrike tog sig till industriell makt under sina egna industriella starter med starkt statligt stöd och sociala utgiftsprogram.
Förenta staterna har övergett denna traditionella industripolitik sedan 1980-talet. Man påtvingar sin egen ekonomi den nyliberala politik som avindustrialiserade Pinochets Chile, Thatchers Storbritannien och de postindustriella före detta Sovjetrepublikerna, Baltikum och Ukraina sedan 1991. Dess starkt polariserade och skuldbelånade välstånd bygger på att blåsa upp fastighets- och värdepapperspriserna och privatisera infrastrukturen.
Denna nyliberalism har varit en väg till att bli en misslyckad ekonomi och faktiskt en misslyckad stat, som med nödvändighet drabbas av skulddeflation, stigande bostadspriser och hyror i takt med att ägarbeläggningen sjunker, liksom orimliga medicinska och andra kostnader till följd av privatisering av vad andra länder tillhandahåller fritt eller till subventionerade priser som mänskliga rättigheter: hälso- och sjukvård, utbildning, sjukförsäkring och pensioner.
Framgången för Kinas industripolitik, med blandadekonomi och statlig kontroll över penning- och kreditsystemet, har fått strateger i USA att frukta att västeuropeiska och asiatiska ekonomier kan finna en fördel i att integrera närmare med Kina och Ryssland. USA verkar inte ha något svar på ett sådant globalt närmande till Kina och Ryssland, förutom ekonomiska sanktioner och militär stridslystnad. Denna nya kalla krigethållning är dyr, och andra länder kämpar för att bära kostnaderna för en konflikt, som inte har någon fördel för dem själva, och som faktiskt hotar att destabilisera deras egen ekonomiska tillväxt och deras eget politiska oberoende.
Utan bidrag från dessa länder, särskilt när Kina, Ryssland och deras grannar frångår dollarn i sina ekonomier, hur kan Förenta staterna upprätthålla betalningsbalanskostnaderna för sina utländska militära utgifter? Att skära ned på dessa utgifter, och faktiskt återvinna industriellt oberoende och konkurrenskraftig ekonomisk makt, skulle kräva en omvandling av politiken i USA. En sådan förändring verkar osannolik, men utan den, hur länge kan USA:s postindustriella ränteekonomi lyckas tvinga andra länder att förse landet med den ekonomiska rikedom (bokstavligen ett inflöde) som den inte längre producerar hemma?
1. https://www.state.gov/briefings/department-press-briefing-january-27-2022/. Hon avfärdade reportrars kommentarer om att «det tyskarna har sagt offentligt stämmer inte överens med vad man säger exakt», förklarade hon den amerikanska taktiken att stoppa Nord Stream 2. Hon kontrade med en reporters poäng att «allt de behöver göra är att slå på den», sa hon: «Som senator Cruz gillar att säga … Det är för närvarande en metallknunk på havets botten. Den måste testas. Den måste certifieras. Den måste ha regulatoriskt godkännande.» För en ny granskning av den alltmer spända geopolitiken på jobbet, se John Foster, «Pipeline Politics hits Multipolar Realities: Nord Stream 2 and the Ukraine Crisis», Counterpunch, 3 februari 2022. här
2. Andrew Higgins, «Fueling a Geopolitical Tussle in Eastern Europe: Fertilizer», The New York Times, 31 januari 2022. Ägaren planerar att stämma Litauens regering med rejäla skadeståndskrav. här
3. Ryska utrikesdepartementet, «Utrikesminister Sergej Lavrovs svar på frågor från Kanal 1:s Voskresnoye Vremya-program», Moskva, 30 januari 2022. Johnsons Rysslandslista, 31 januari 2022, #9. här
Michael Hudson er president i The Institute for the Study of Long-Term Economic Trends (ISLET), Wall Street finansanalytiker, Distinguished Research Professor of Economics at the University of Missouri, Kansas City. Han er forfatter av Super-Imperialism: The Economic Strategy of American Empire (Editions 1968, 2003, 2021), ‘and forgive them their debts’ (2018), J is for Junk Economics (2017), Killing the Host (2015), The Bubble and Beyond (2012), Trade, Development and Foreign Debt (1992 & 2009) og The Myth of Aid (1971), blant mange andre.
Se bloggen til Michael Hudson.
