Är klimatkrisförnekarna vår tids hjältar?

12. mars 2020

Clartéveteranen Benny Andersson kommer her med et svar til Pål Steigan i debatten om klima, vitenskap og klassekamp der de foregående innleggene var disse: Benny Andersson: Steigan flörtar med klimatkrisförnekarna, Pål Steigan: Benny Andersson, klima, kapital og klassekamp og Benny Andersson – klima, forskning, og kampen for nasjonal sjølråderett. Anderssons første artikkel var et svar på denne artikkelen av Steigan: Nå handler det ikke lenger om klima. Dette er rå klassekamp.

Av Benny Andersson.

Pål Steigan försöker använda falsifikationskriteriet i vetenskapsfilosofin som skäl för att man bör stödja alla som står i opposition till den rådande vetenskapliga teorin. Men kriteriets fader, filosofen Karl Popper, avsåg seriösa vetenskapsmän, inte skojare eller sådana som bedriver köpt ”forskning”. Och den första fråga vi bör ställa oss är om de som motsätter sig IPCCs teser om klimatkrisen idag är att betrakta som seriösa? Eller anser Steigan på fullt allvar att staten borde ha gett forskningsresurser till de så kallade forskare som i det längsta motsatte sig sambandet mellan rökning och cancer? I likhet med tobaksbolagen öser fossilindustrin pengar över de som ansluter sig till förnekelsemaskineriet. Det är knappast av brist på resurser som klimatkrisförnekarna har misslyckats med att övertyga det vetenskapliga samfundet. Om Steigans förslag skulle förverkligas skulle det dränera den seriösa klimatforskningen på välbehövliga medel. Vi har knappast råd att lägga krutet på att fortsätta diskutera om det över huvudtaget finns ett hot mot klimatet, framför att diskutera hur vi ska möta det.

Pål Steigan framställer dagens klimatkrisförnekare som om de vore Giordano Bruno och Galileo Galilei, som vågade ifrågasätta den Ptolemaiska världsbilden där jorden är universums centrum. I själva verket motsades denna syn på universums uppbyggnad gång på gång under medeltiden av enskilda observationer. Men teorin var fast etablerad – inte minst sanktionerades den av kyrkan. Astronomerna föredrog i det längsta att omtolka obeservationerna genom att ändra i teorins bakgrundsantaganden framför att överge dess centrala teser. Man uppfann den ena matematiska hjälphypotesen efter den andra för att kunna fortsätta betrakta jorden som universums centrum. Det var först när dessa hjälphypoteser blev alltför komplicerade och osammanhängande som enskilda astronomer började ifågasätta teorins centrala antaganden. Utvecklandet av en ny världsbild, krävde som vi vet vissa initiala offer (Bruno brändes på bål, Galileo slapp undan med ett nödrop), men den var omöjlig att stoppa. I ett tillägg ska jag visa varför Poppers kriterium inte beskriver naturvetenskapens utveckling på ett bra sätt och varför de flesta filosofer och vetenskapshistoriker idag betraktar falsifikationskriteriet som överspelat. Här ska jag begränsa mig till Steigans försök att använda denna historia för att försöka ge en hjältegloria åt vår tids klimatkrisförnekare.

Att Steigan liknar dessa exempel på fasthållandet av utlevade teorier med situationen inom dagens forskning om klimatet, är uppseendeväcknde. Och riktigt hårresande blir det, när han drar paralleller mellan IPCCs forskningar och Lysenko, med FN i Stalins roll. Var finns de ackumulerade empiriska observationer som motsäger IPCCs teser? Var finns de allt osannolikare hjälphypoteserna? Var hittar vi dagens motsvarighet till Kopernicus, Galileo och Einstein? Hos Björn Lomborg? Och var finns FNs kättarbål och nackskottspatruller? Läget är snarare det omvända. Den utlevade teoretiska modellen, som har hamnat i motsättning till de data vi kan observera, är den där mänsklig aktivitet inte anses påverka klimatet. Medan den nya teori som alltmer stöds både av observationer och forskare är den som hävdar motsatsen. Den katolska kyrkans och Stalins roll, spelas idag av Trump, Bolsonaro och andra klimatkrisförnekande potentater som gör sitt bästa för att rensa myndigheter och forskningsinstitut från misshagliga forskare. Mycket talar för att vi idag befinner oss i ungefär i samma läge som atronomin och fysiken i mitten av 1600-talet. En övervägande majoritet av de etablerade forskarna hade övrgivit den gamla världsbilden och var intensivt upptagna med att utforska den nya teorins implikationer. Medan universiteten i det strikt katolska Spanien fortsatte att undervisa i den Ptolemaiska världsbilden, med århundraden av intellektuell och vetenskaplig eftersläpning som priset man fick betala. Skillnaden mot idag är att priset för att vägra inse allvaret i miljökrisen är oändligt mycket större.

Steigans anför tre exempel för att styrka sina påståenden att övernationella finansgrupper hotar vårt nationella oberoende och demokratin. Det första är EU som onekligen utgör ett hot, även om man kan diskutera hur stort det är. Men varken EU eller de europeiska storföretagen kontrolleras av det övernationella finanskapital Steigan försöker skrämma oss med. Hotet från EU utgör snarare ett motexempel till Steigans teser. Det andra exemplet är NATO, som onekligen också utgör ett hot. Men inte heller NATO kontrolleras av övernationellt kapital, utan av den amerikanska staten och de nationellt baserade kapitalistgrupper den representerar. Inte minst har den amerikanska oljeindustrin gång på gång manifesterat sitt inflytande över den amerikanska statens militärapparat och NATO. För tillfället styrs den amerikanska staten av en klimatkrisförnekande president och backas ivrigt upp av det amerikanska fossilkapitalet. Steigans tredje exempel är finansmagnaten George Soros som onekligen bidrog till att sänka den svenska kronan i början på 1990-talet. Men för att stora spekulativa kapitalrörelser ska omöjliggöra en självständig ekonomisk politik, krävs två förutsättningar: En fast valutakurs och stor skuldsättning. Ingen av dess förutsättningar föreligger i dagens skandinaviska länder, särskilt inte i Sverige och Norge.

Sammanfattningsvis finner jag Steigans påståenden om överhängande hot mot ”de sista resterna” av vårt nationella oberoende och demokrati groteskt överdrivna. Men framför allt pekar han i fel riktning och får oss att blunda för de verkliga hoten. De främsta hoten mot små staters nationella oberoende kommer från USA och andra stormakter med ambitionen att påtvinga andra länder sin politik. För att travestera Stalins retoriska fråga om påvedömet: Hur många divisioner har det globala finanskapitalet? I Sverige och många andra länder kommer antagligen det största hotet mot demokratin från den växande högerpopulism som redan visat sitt förakt för pressfriheten, rätten att demonstrera och rätten att organisera sig i oberoende fackföreningar. Men Steigan föredrar att måla upp hot från ett påhittat övernationellt finanskapital framför att peka på stormakternas växande hot mot vårt nationella oberoende och högerpopulismens akuta hot mot demokratin.

Tillägg:

Popper föreslog sitt falsifikationskriterium som ett alternativ när det hade visat sig omöjligt att på induktiv väg (dvs genom upprepade försök) bevisa enskilda vetenskapliga hypoteser. Problemet upptäcktes redan av den engelske 1700-talsfilosofen David Hume: Vi kan observera att två händelser följer på varandra hur många gånger som helst, men vi kan inte observera att det är nödvändigt. Poppers idé är att vi istället ska försöka falsifiera hypoteserna, eftersom han antog att det är möjligt. Men kriteriets historia bland etablerade filosofer och vetenskapshistoriker blev kort. De argument som kanske mer än andra har fått dem att överge det, har både en filosofisk och en historisk aspekt. Den amerikanske filosofen W. V. Quine visade i mitten av det förra seklet att teorier hänger ihop som organiska helheter, där de enskilda hypoteserna beror av varandra. Om det stämmer är det lika omöjigt att falsifiera enskilda hypoteser som att bevisa dem genom induktion. Om ett eller flera experiment visar att en hypotes inte verkar stämma med verkligheten, kan man rädda hypotesen genom att göra ändringar i de bakgrundsantaganden som den bygger på. Man kan alltså välja att behålla hypotesen genom att omtolka andra delar av teorin den ingår i. Enligt Quine, försöker vi i det längsta behålla etablerade teorier, genom att modifiera dess perifiera delar för att rädda deras centrala antaganden.

Vetenskapshistorikern Thomas Kuhn, visade några år senare att naturvetenskapens utveckling tycks bekräfta Quines holistiska syn på teorier. I normala fall utvecklas teorier genom att man arbetar innanför den teori som hittills har visat sig vara fruktbar och som bäst har tyckts stämma med verkligheten. Utan denna koncentration av resurserna, som Kuhn kallar ”normal vetenskap”, skulle teorierna förbli skisser. Det är först när upprepade observationer tycks strida mot teorin och de omtolkningar dessa observationer kräver blir alltför krångliga och osammanhängande, som teorins centrala antaganden börjar ifrågasättas. Vetenskapen inträder, enligt Kuhn, i en revolutionär period (”revolutionary science”). Quines och Kuhns forskning visar att vetenskapen utvecklas genom att lämna teorier som visat sig vara falska. Men att sättet det sker på är mer komplicerat än vad både induktivister, falsifikationister – och i de senares efterföljd, Pål Steigan – har antagit.

Denne artikkelen ble først publisert i tidsskriftet Clarté.

Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.