Claudette Colvin, arbetartjejen som inte passade in

0
På en cafévägg i New York hyllas Claudette Colvin för sin gärning. Men hon hamnade i skuggan av den ”finare” medborgarrättskämpen Rosa Parks.

Av Janne Bengtsson, Proletären.

Rosa Parks har gått till historien som den modiga kvinna som för mer än 60 år tände medborgarrättsrörelsens kamp mot apartheidlagarna i södra USA. Men historien ljuger. Proletärens Janne Bengtsson berättar om Claudette Colvin, tjejen som var långt före Rosa Parks, men som inte passade in i bilden. Hon kom helt enkelt från fel klass.

Det är 64 år sedan Rosa Parks vägrade ge upp sitt säte på bussen för en vit man i Montgomery, Alabama. Aktionen har gått till historien som den första spiken i segregationskistan.

Men historien ljuger. Rosa Parks var inte först. Claudette Colvin, en upprorisk tonåring, var före henne. Men Colvin stämde inte med den mall som de högkyrkliga medborgarrättsledarna ritat upp.

– De kom från medelklassen. De såg ner på oss från de fattiga delarna av Montgomery, säger Claudette Colvin i en intervju.

För 64 år sedan gjorde Claudette Colvin samma sak som Rosa Parks. Fast nio månader tidigare.

Men Claudette Colvin passade inte in. Hon förpassades in i glömskan.

Det var den 1 december 1955 som Rosa Parks vägrade resa sig för en vit man på en buss i det djupt segregerade Montgomery i Alabama. Tre hållplatser in på resan från jobbet som sömmerska, satt 42-åriga Rosa Parks kvar när bussföraren James Blake gav henne order att resa sig för de vita passagerare som just klivit på. Tre afro-amerikanska passagerare reste sig och flyttade längre bak i bussen.

Claudette Colvin

Rosa Parks satt kvar.

Enligt historieskrivaren Gary Younge utspann sig följande dialog.

– Flytta på er. Jag behöver de där två sätena. Krångla inte till det, ge mig de där sätena, sade Blake.

Han stod hotfullt lutad över Rosa Parks.

– Ska du resa på dig nu?

– Nej, sade Rosa Parks.

– Jag ska se till att du blir häktad, sade Blake.

– Gör det du, svarade Parks.

Kort därefter fördes Rosa Parks bort i handbojor. Ett övergrepp och en händelse som startade den stora bussbojkotten i Montgomery: I 13 månader bojkottade de svarta bussbolaget i staden. Raslagarna i södern uppmärksammades internationellt och proteströrelsen växte. Det var början till slutet för den öppna apartheidpolitiken i den amerikanska södern.

Den då ännu ganska okände 26-årige pastorn Martin Luther King såg Rosa Parks som gudasänd:

– Hon var ett offer för historien och för ödet. Hon representerade tidens anda, sade King som också kallade Rosa Parks för ”Sankta Rosa”, ”en levande ängel” och en ”budbärare sänd från himlen”.

Rosa Parks var varken det ena eller det andra. Hon var trött efter jobbet och less på raslagarna.

Och dessutom var hon inte först.

Nio månader innan Parks vägrade ge sitt säte till en vit man, hade Claudette Colvin gjort samma sak. I en buss tillhörande samma bussbolag och i samma stad, Montgomery. Colvin behandlades brutalt när hon släpades av bussen.

Den ännu unga medborgarrättsrörelsen reagerade och började skapa opinion för Colvin. 

Hon kom från slummen i Montgomery, och visste inte att uppföra sig som rörelsens ledare förväntade sig.

Något skavde. Hon passade inte riktigt in i mallen. Claudette var bara 15 år gammal, hon var tonårigt uppkäftig och upprorisk. Hon kom från slummen i Montgomery, och visste inte att uppföra sig som rörelsens ledare förväntade sig.

När Claudette Colvin blev gravid vid 16 års ålder drog de starkt religiösa medborgarrättsledarna tillbaka allt stöd och allt kampanjarbete. De kom från medelklassen, och för dem var Claudette Colvin en fallen kvinna. 

Hon föll också ur bilden, bort från rampljuset. In kom Rosa Parks. Hon passade bättre in i mallen.

Ledarna för medborgarrättsrörelsen i den amerikanska södern var i de flesta fall djupt religiösa. Forskaren Paul Harvey skriver i Civil Rights Movements and Religion in America (Oxford Research Encyclopedias) om motsättningen mellan de religiösa aktivisterna och de mer handfasta, till exempel kommunistpartiet i USA, som påpekade att för de som var så fattiga att de inte hade råd med mat, hade kampen att få äta en hamburgare på samma snabbmatsställe som vita inte högsta prioritet.

Martin Luther King tillhörde National Baptist Convention men gick i en alltmer progressiv riktning. King och andra bildade senare Progressive National Baptist Convention. Men på lokal nivå härskade de konservativa teologerna, och de gillade inte Claudette Colvin.

Hon kom från King Hill. Ännu idag är det Montgomerys fattigaste område. Claudette växte upp hos en farbror och faster, båda fattiga arbetare. De religiösa ledarna i Montgomery kom alla från medelklassen.

– De svarta i medelklassen såg ner på oss från King Hill. Vi hade grusvägar och toaletter på gården. Vi hade många juke joints (informella mötesplatser för musik, dans, sprit och knark) och ibland bröt det ut slagsmål när männen fått för mycket. King Hill hade ett dåligt rykte, berättade Claudette Colvin en gång i en intervju för tidningen The Guardian.

Claudettes hudfärg låg henne också i fatet. Hon var mycket svart till skillnad från den mer ljushyade Rosa Parks. Precis på samma vis som svarta diskriminerades av vita, fanns en ”pigmentokrati” inom den afro-amerikanska befolkningen. Spike Lee’s film School Daze (1988) skildrar motsättningen mellan de mer ljushyade, egoistiska och lite finare studenterna, och de mörkhyade som en mer militant och politiskt medveten grupp.

Gwen Patton, en av de politiskt avancerade medborgarrättsaktivisterna i Montgomery, ansåg i The Guardian att de kyrkliga ledarna intog en tydlig klasståndpunkt i förhållandet till Claudette Colvin:

– De agerade som de gjorde på grund av hennes hudfärg och för att hon kom från den fattiga arbetarklassen. Hon bodde i ett skjul. Den svarta bourgeoisin såg ner på svarta ur arbetarklassen.

Det var den 2 mars 1955 som Claudette Colvin vägrade resa sig för en vit man på bussen. Påhejad av ett gäng vita studenter tillkallade bussföraren polis, som sparkade Colvin av bussen. Hon slängdes in i en polisbil. Poliserna kommenterade storleken på hennes bröst och gjorde ingen hemlighet av vad de tyckte om svarta. Och särskilt svarta och uppkäftiga unga tjejer.

Den svarta bourgeoisin såg ner på svarta ur arbetarklassen.

– Jag visste inte vad som skulle hända. De kanske skulle ta mig till ett möte med Ku Klux Klan. Jag var rädd att jag skulle bli våldtagen. Jag tänkte på min vän Jeremiah Reeves, berättade Colvin.

Reeves var en ung svart kille som haft sex med en vit tjej. Reeves, som gick i nionde klass, dömdes till döden. Han avrättades 1958, 22 år gammal.

Claudette Colvin togs direkt till en rättssal i stadhuset där hon anklagades för förargelseväckande beteende, våldsamt motstånd och för brott mot Alabamas raslagar.

Senare samma år fick Claudette en villkorlig dom. Men när domen kom var hon gravid – och därmed definitivt förbrukad för de högkyrkliga medborgarrättsledarna.

De hade hittat Rosa Parks.

– Ingen kan ifrågasätta Mrs Parks integritet, hennes djupa kristna tro och hennes hängivenhet till det Jesus lär oss, sade Martin Luther King från sin predikstol i baptistkyrkan på Holt Street i Montgomery. 

Parks vägran att resa sig drog igång den bojkott av stadsbussarna som ett och ett halvt år senare tvingade Montgomerys styrande till reträtt – staden förlorade helt enkelt för mycket pengar eftersom svarta utgjorde 80 procent av resenärerna. Den 5 juni slog en federal domstol fast att Montgomerys transportlagar var emot konstitutionen. De styrande i staden vägrade följa beslutet till den 20 december, då Högsta Domstolen slog fast beslutet.

Då var Claudette Colvin redan utsuddad ur historien.

– Rosa Parks var en gift kvinna, moraliskt ren och med en god akademisk bakgrund. Hon var användbar, konstaterade fackföreningsmannen ED Nixon, en av ledarna för bussbojkotten.

Ännu idag är Claudette Colvin besviken på Martin Luther King och hans män.

– De bara körde bort mig. Ingen av dem pratade med mig, eller frågade hur jag mådde. De ville bara inte kännas vid mig.

Idag bor Claudette Colvin i Bronx, New York. Hon fyllde nyligen 80 år. Hon får ofta inbjudningar till olika evenemang om tiden i Montgomery. Hon tackar alltid nej. På en årsdag av Rosa Parks aktion bjöds hon in till Montgomery för att spela in en video med sin historia till medborgarrättsmuseet. Hon vägrade:

– De döpte det till Rosa Parks Museum. Det visar att de redan hade bestämt hur den här historien ska se ut.

Dette bildet mangler alt-tekst; dets filnavn er Banner-Steigan-1024x546.png
KampanjeStøtt oss

Start diskusjonen på forum.steigan.no