oss 100 kroner!
Av James O’Neill.
Den 17 Juli 2014 beordrades Malaysia Airlines MH 17, att ändra planerad flygrutt från Amsterdam över Ukraina med destination Kuala Lumpur. Kievs flygkontrolltorn anvisade att MH 17 skulle flyga 200 km norr om den ursprungliga/normala flygrutten. Den nya vägen förde planet direkt över krigszonen i Donbass- och Luganskregionen, som med övervägande rysktalande befolkning låg/ligger i krig mot Kievs högerregim, vilken tagit makten i en kupp fem månader tidigare. Under flygningen på 10 000 m höjd, fortfarande över ukrainskt territorium, sköts MH17 ner och samtliga 298 passagerare med besättning omkom. Det var främst malaysier, men även ett omfattande antal nederländska och australiska medborgare.
Denne artikkelen av James O’Neill ble først publisert på New Eastern Outlook. Oversatt til svensk av Martin Gelin og publisert på jinge.se.
När en sådan tragedi inträffar finns det vissa normer som normalt måste följas och de föreskriver hur man sätter upp en oberoende utredningsgrupp för olyckor just av denna typ, också för att sedan kunna utföra rättsmedicinsk undersökning på ort och ställe och att ta vara på så mycket som möjligt av resterna av både flygplanet och passagerarna med besättning. Ytterligare undersökningar görs att få fram och analysera material som radar och satellitdata och om så är fallet, data från flygkontrolltornet.
Där det, som i det här fallet, finns en trovärdig anledning att misstänka att flygplanets förstörelse berodde på en olaglig handling, så tillkommer ytterligare protokoll för en brottsutredning. En av de dominerande egendomligheterna i MH 17-tragedin är emellertid att nästan alla dessa processer/ skyddsåtgärder helt ignorerades.
För att visa på några självklara exempel:
* inom en timme efter det att planet skjutits ner, beslagtog medlemmar av den ukrainska hemliga polisen (SBU), alla kontrolldata från Kievs flygledartorn. Dessa viktiga data har inte sett dagsljuset sedan dess.
* Den dåvarande utrikesministern i USA John Kerry avslöjade att USA visste vad som hade hänt med hjälp av deras satelliter i fastlagda omloppsbanor. Dessa data lämnades senare till den gemensamma utredningsgruppen (JIT) som bildades för att kontrollera utredningen, men under förutsättning att innehållet av alla satellitdata inte fick offentliggöras. Till dags dato är det fortfarande fallet.
Om föreliggande satellitdata faktiskt understöder ”skyll på Ryssland” memet, som ju har varit den genomgående mantran i denna och andra händelser, skulle man logiskt sett kunna vänta sig att USAs sagda satellitdata blivit offentliggjorda med största hast.
* Ett annat inslag i en brottsutredning är att utredningen skall utföras av personer som inte har något eget intresse i hur fallet utvecklar sig. Detta återspeglas i en urgammal maxim om naturlig rättvisa (natural justice), “nemo judex i causa sua”; eller bokstavligen, ingen skall vara domare i sitt eget fall.
Förvånansvärt nog, sammansattes den gemensamma utredningsgruppen av Nederländerna, Australien, Belgien och Ukraina. De två första kan förklaras genom att flyg MH 17 startade i Amsterdam, och både Nederländerna och Australien förlorade ett stort antal medborgare.
elgiens deltagande, kanske kan förklaras med tanke på det geopolitiska sammanhanget av denna tragedi (se Kees van der Pijl “Flight MH17”, Ukraina och New Cold War Manchester University Press, 2018) och att NATOs huvudkontor befinner sig i Belgien.
Att inkludera Ukraina är dock en grundläggande kränkning av den rådande principen. Av skäl som diskuteras nedan, ser inkluderingen av Ukraina ännu mer misstänkt ut. Malaysia var ursprungligen uteslutet från utredningsgruppen, igen utan att någon som helst trovärdig förklaring givits. Inte bara var undersökningsstrukturen skev, men felaktigheterna förstärktes ytterligare genom undertecknandet av ett hemligt avtal i augusti 2014 mellan de fyra länderna att ingen information från undersökningen fick släppas utan godkännande av samtliga avtalsparter. Ett sällan skådat scenario.
Ukraina som varande starkt misstänkt i MH 17 i fallet, får härigenom ett effektiv vetorätt över hemlighållandet av resultaten från undersökningen. Det är inte konstigt att de berörda länderna vägrade att delge avtalets innehåll.
Den andra grundläggande principen för alla genuina utredningar är att domen dröjer tills alla bevis har insamlats, testats och att en eller flera person-er/nation-er blivit ansedd(a) som skyldig(a) enligt en tillämplig och hög gällande standard. Även denna grundläggande princip har kränkts.
Den australiska regeringen i synnerhet har varit särskilt tydlig i sitt fördömande av Ryssland redan på ett mycket tidigt skede av undersökningen. Detta nådde sin höjdpunkt i ett gemensamt uttalande av utrikesminister Julie Bishop, och premiärminister Malcolm Turnbull (nu avskedad av sina kollegor och försvunnen ur parlamentet), den 21 maj 2018 då de sa ”vi håller Ryssland ansvarigt för sin roll i nedskjutningen” (av MH17). Det gemensamma uttalandet hänvisade till att ”ytterligare och betydelsefulla upptäckter ” hade gjorts av det gemensamma utredningsteamet” inklusive att missilsystemet som användes för att ta ner MH 17 skulle ha tillhört den ryska armén.
Biskop och Turnbull var båda välkända- eller ökända för att helt sluta upp bakom USA:s syn på världen, inkluderande en irrationell motvilja mot ‘allt ryskt’, ett förhållande endast överträffat av deras djupa okunnighet om landet Ryssland.
En nytillkommen utrikesminister och premiärminister har inte resulterat i någon synbar förbättring. Okunnighet eller förlägenhet? Den australiska regeringen har varit anmärkningsvärt tyst alltsedan den ryska regeringen nu har släppt viktiga bevis.
JIT-kommuniken avslöjade i maj 2014 identifikationsnumren för BUK-missilen som tillskrivits den avgörande rollen vid nedskjutningen av MH 17.
Det är nu nästan fyra år sedan det hände, och det är hög tid att fråga sig, varför har det tagit så lång tid för detta grundläggande bevis att komma i ljuset? Cynikerna må föreslå att JIT (med undantag av Malaysia) åtagit sig att ge Ryssland all skuld och använda diskrediterade källor av typ Bellingcat för att ”bevisa” transporten/vägen för BUK-missilen fram och tillbaka över gränsen mellan Ryssland och Ukraina Till följd av detta ignorerades mängder av verkliga bevis till fördel för vinklade redogörelser av undersökningen.
Den 17 september 2018 kom genombrottet då ryska försvarsministerns talesman general Igor Konashenkov och chefen för huvuddirektoratet, generaldirektör Nikolai Parshin från allmänna missil- och artilleriavdelningen, äntligen nu kunde gå igenom befintliga data, nödvändiga för att slutgiltigt identifera BUK-missilen. De ryska myndigheterna kunde nu genom tillgång till tidigare hemlighetsstämplade dokument finna avgörande detaljer.
Från undersökningen har följande fakta tillkännagivits:
a) Att missilen tillverkats i Dolgoprudny, i Ryssland år 1986.
b) Den levererades med tåg till Ukraina den 29 december 1986, där den sedan sattes i tjänst. Missilen återvände aldrig till Ryssland.
c) Den militära enheten där BUK missilen sattes i tjänst var i staden Stryi i Lvovregionen. Den militära enheten här var upprepade gånger involverad i så kallade anti-terroroperationer i Donetsk och Luganskregionerna.
d) Analysen av Bellingcat-videon, som åberopats av JIT, visar att den använda missil- rampen skulle ha förts till Ryssland var en lögn (enligt talesman Svetlana Petrenko).
e) Att Ryssland hade ljudinspelningar av telefonsamtal med ukrainska översten Ruslan Grinchak, som visade att Grinchaks militärenhet hade skjutit ner MH 17.
f) Grinchaks enhet var också ansvarig för radarobservationerna i området och den 17 juli 2014 sågs MH17 på deras radar (vilket också bekräftar att de ukrainska myndigheterna ljög om att radarn var ”stängd för underhåll” den dagen).
Varför ställde inga västerländska journalister den uppenbara frågan: om alla radarapparater var ”stängda” den dagen, hur var det då möjligt för flygtrafik att överhuvudtaget använda ukrainskt luftrum?
De nederländska myndigheterna har bekräftat mottagandet av det ryska materialet, tillgängligt enligt Rysslands skyldigheter i bestämmelserna i FN:s säkerhetsråds resolution nummer 2166.
Reaktionerna från Förenta staternas och Australiens regeringarna är normalt väldigt snabba i att fördöma Ryssland! Men i detta fallet råder total tystnad! Det skulle vara naivt att förvänta sig en ursäkt för de skrämmande uttalandena som gjordes om Ryssland och MH 17 och dess president Vladimir Putin. Det skulle bryta mot en mångårig politisk sed.
Kanske för detta med sig, att man använder sig av ett långsammare tempo när man fördömer andra nationer?
De tidigare förhastade och omotiverade anklagelserna har bara ökat den smärta och de problem som orsakats genom denna tragedi. Det är uppenbart att denna tragedi med överväldigande sannolikhet har orsakats av Ukrainas korrupta och farliga regim.
Det är nu hög tid för väststater att äntligen bekänna färg och anpassa sin retorik och politik i på lämpligt sätt.
James O’Neill är en Australisk barrister (jurist) och en geopolitisk analytiker.
Han var tidigare en akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN:s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’ Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.
