– Vi trenger ikke politikk basert på identitet, men solidaritet

24

Dokumentarfilmskaperen og aktivisten Deeyah Khan er på visitt i Norge, og har i den anledning blitt intervjuet av ABC Nyheter.

I intervjuet forteller 39-åringen om oppveksten i Norge, som barn av pakistanske innvandrere som kom hit på 60-tallet. Faren fikk jobb som servitør og hadde en teori om at den som skulle lykkes i et hvitt, vestlig land måtte bli best enten i sport eller musikk.

– Jeg prøvde å tilfredsstille drømmen til faren min. Han kunne ikke leve sin drøm på grunn av rasisme og diskriminering. Han trodde han fikk en ny sjanse til å skape et bedre liv for seg og sine barn. Eller ikke engang et godt liv, men en drøm. Å bli en viktig person, og å gjøre det samme mulig for sine barn, forteller Khan.

Faren til Deeyah jobbet dag og natt for å få råd til å gi datteren sangundervisning innenfor den klassiske nordindiske Khyal-tradisjonen. Hun hatet musikken som krevde så hardt arbeid på bekostning av mer vanlige aktiviteter som å leke med Barbie-dukker, men arbeidet ga resultater.

Som 13-åring ble Deepika Thathaal, som hun het den gangen, en «poster girl» for det flerkulturelle Norge. Hun la ut på treårig turné med Rikskonsertene, og forteller at hun var stolt over å være en av de første innvandrerne avisene skrev noe positivt om.

Andre i det norsk-pakistanske miljøet mente at jenter ikke skulle drive med musikk. De forsøkte både overtalelse og trusler, men motstanden gjorde bare at det ble en prinsippsak for henne å fortsette.

Deeyah forteller om en streng barndom, men også om foreldre med radikale og moderne verdier.

Da familien hadde flyttet til Tåsen fra Lambertseter ble hun utsatt for rasistisk hets og spyttet på.

– Han kalte meg svarting og sa at jeg skulle «dra hjem der jeg kommer fra». Tårene rant ned sammen med spyttet hans. Jeg ble så redd. Jeg visste ikke hva jeg skulle gjøre. Og ingen sa noe.

Deeyah legger vekt på at samfunnet må gjøre en jobb for å få slutt på at barn og unge med minoritetsbakgrunn omtales på en måte som forteller dem at de ikke er norske nok.

– Vi kan ikke late som om den type retorikk, særlig hvis den kommer fra politikere, ikke gjør inntrykk på unge folk. Vi spør i samme åndedrag: hvorfor føler du ikke tilhørighet?

Khan opplevde suksess som artist med et moderne uttrykk og coverbilde med bar rygg. Det var i denne perioden, i 1996, hun reiste til London. Bakgrunnen var at hun var blitt truet med kniv, og forsøkt kidnappet: «De skulle voldta den døde kroppen min, de skulle skjære opp magen på meg slik at ikke en annen hore kunne bli født.». Støtten var laber for 17-åringen, både fra andre norsk-pakistanere og norske myndigheter.

– Det var et av de ensomste øyeblikkene i mitt liv, å forlate Norge.

Etter nye trusler i 2003, gikk turen til Atlanta i USA, der hun jobbet som frivillig for kvinneorganisasjoner og ungdom.

Etter hvert kjøpte hun et kamera, og et redigeringsprogram og laget film som ble belønnet med en Emmy-pris. «Banaz. A love story» handler om kurdiske Banaz Mahmood (20) fra Irak som forlot et tvangsekteskap etter vold og misbruk. Hun forelsket seg i en annen mann, men ble drept og voldtatt av egen familiemedlemmer for å ha skadet familiens ære. Kroppen ble funnet partert i en koffert.

1 2015 fulgte hun opp med dokumentaren «Jihad», det hun intervjuet britiske, tidligere jihadister. Unge menn kan bli sugd inn i det å knytte personlige problemer opp mot et ekstremistisk verdenssyn og svart-hvitt forklaringer av verden, sier hun.

At filmen er aktuell blir stadig bekreftet med varslene om «Breaking news» og nye terroraksjoner, nå i det siste i Manchester, Kabul og London.

– Disse mennene er sårbare. De er på jakt etter en slags frelse. De som rekrutterer til slike bevegelser, står klare til å utnytte dem.

Deeyah forteller om et liv der trusler fra menn har vært vanlig, enten avsenderne var pakistanere eller hvite nasjonalister. Hun sier at hun på tross av dette etterhvert tok valget om å leve et liv som ikke er styrt av frykt.

– IS ønsker at vi skal leve i frykt, fordi det fører til hat, og det er det næres av. Men for enhver gjerningsmann som Salman Abedi, finnes det en Mounir Hakimi, kirurgen som reddet livet til ofre for Manchester-bombingen ved å bruke de samme teknikkene som han brukte på operasjonssalen i Aleppo i Syria.

Hun er ikke tilhenger av politikken til Trump, men forteller at hun ble rørt av noe han sa.

– Det er det øyeblikket når Trump sier: «Dere er ikke glemt lenger» foran en mengde arbeidere. Trump mener det ikke, men det han sier, er sant. At deler av befolkningen, som vi avskriver som rasister og avskyelige folk, føler seg glemt. Mens vi lo av Trump-velgerne og tenkte at de var slemme og dumme, mobiliserte de velgere.

Hun sier støtten til høyrepopulismen også skyldes at venstresiden ikke har gjort en god nok jobb.

– Venstresida har vært taus, lat og ikke klart å kommunisere hva den står for. Den har mistet selvtilliten, og latt populistene stjele deres saker.

– De har vært akkurat litt for forsiktige og nedlatende i innvandringsspørsmålet. De har antatt at alle med utenlandsk bakgrunn har vært bra folk, «stakkars» eller ofre.

Da Deeyah Khan ble truet av det norsk-pakistanske miljøet, fryktet hun at dersom hun kritiserte det offentlig, ville det bli misbrukt til å henge ut minoriteter, men hun mener at temaet er for viktig til å legges lokk over av strategiske hensyn.

– Forskjellen på oss og populistene, er at de ikke ønsker at vi skal lykkes med integrering. Som samfunn har vi ikke forpliktet oss til utfordringene i minoritetsmiljøer.

Vi trenger ikke politikk basert på identitet, men solidaritet, sier hun og lover å fortsette arbeidet for inkludering og pluralisme.

– Ingenting kommer gratis. Jeg sover ikke! Det koster, men kostnaden blir langt større hvis vi ikke gjør noe. Men vi kan ikke være late!

 

Artikler av Deeyah Khan steigan.no

KampanjeStøtt oss

24 KOMMENTARER

  1. Hva mener man med solidaritet her? I en globalisert verden ser det ut som hele venstresiden har skapt seg et tvetydig solidaritets begrep. Menes det solidaritet først og fremst med de som er aller vanskeligst stilt her i verden (feks i utlandet), eller gjelder det solidaritet med vanskeligstilte (eller streikende arbeidere) først og fremst i eget land? Egentlig er det vel begge deler det dreier seg om, men i visse situasjoner må man velge mellom de to variantene. Eksempel: Ved en epidemi i Europe hvor det er vaksinemangel i verden, skal da det norske lageret av vaksine brukes der i Europa hvor vaksinen kan redde flest liv, eller skal det norske lageret heller brukes i Norge for å redusere flest mulig potensiell dødsfall i Norge? Myndighetene må i en slik sak gjøre et valg, og de står til ansvar overfor de norske velgere. Opprinnelig betød solidaritet en form for gjensidig hjelp. En slik gjensidighet er lettere å oppnå innenfor et land enn mellom fjerntliggende land. En solidaritet som er for lite orientert mot befolkning i eget land kan føre til at det oppstår skillelinjer i samfunnet basert på identitet.

    • Min erfarenhet av ordet «solidaritet» är också tvetydig. Många gånger har jag upplevet att den som uppmanar till solidaritet talar till en avgränsad församling, som talaren vist nok tillhör, och således identifierar sig med, av en eller flera konstitutivt kategoriala anledningar typ nation, befolkning, klass, ras, grupp, familj, bedrift, organisation, förening, etc och därmed åsyftar en inre uppslutning och solid(-arisk) sammanhållning (inåt>utåt) – vilket (alltför) ofta da fremst betyder uppslutning bakom talarens, (ord-förandens leda-nde) tolkning av församlingens idégrundande pretantion.

      Meda andra ord er det vanligen bedriftens/organisationens ledelse som sier: «Nå må vi samarbejde, slute krångle, var lojal istället og gör som jeg sier; var solidarisk med Onkel Sam og sam-arbeta.»

      Med-verkan og mot-verkan samverkar – i själva verket – også på något vis överlägset subsidiariskt vis. Vist kan vi pröve å bli överens om noe, bare vi utgår ifrån att vi ikke er det.

  2. Ikke for å pirke, men pirk, pirk:
    Artikkelen/ intervjuet, som er mye mer omfattende enn de delene som er brukt til å snekre herværende versjon, ble først publisert på Dagsavisen.no, ikke ABC Nyheter. Noe ABC Nyheter selv opplyser om under sin gjengivelse av artikkelen.

  3. Det er skjeldent at sterke jenter med egne meninger får sagt noe som helst, det med å bli mobbet av sine egne og andre må være en vanskelig veg for en med en slik drivkraft, jeg håper hun vil lyktes med å fortelle sanne historier i filmer slik at alle forstår at det med massesugjesjon er noe man ikke bør ta del i. Mobbing er stygt, verden bør godta at vi ikke er like.

    • Helga skillnaden. Fellesskapet er vel just olikheten. Viss vi var helt enige er noen av oss överflödig.

  4. «– Vi trenger ikke politikk basert på identitet, men solidaritet»

    – Har alltid likt og hatt respekt for Deepika, som en tenker på henne som. Hun har vært en god overraskelse innen alle sine kontekster, og fremstår alltid som mer kompetent enn en ville trodd !-)

    Jente med bein i nesa, som faktisk utretter noe, i emner der andre mest nøyer seg med passiv prat.

    Dessuten er hun så vakker, at man nærmest må tenke på henne som en trestokk – for å se hva hun faktisk gjør og utretter konstruktivt. 😉

    Klart en dame med fin misjon, motivasjon – og «kvinnelighet». 🙂

  5. Vil si en ganske åpenbar motsigelse avtegner seg her. Men det er kanskje «naturlig» også slike motsigelser oppstår når man gjør «klassereise» ? Både hennes egen historie, preget av bunnsolid innføring i denne nordindiske sangtradisjonen, dermed sikkert også tilsvarende når det gjelder egen kulturell/etnisk bakgrunn, «stolthet over å være den første innvandrer som» osv, OG dette initiativet hvor hun vil hjelpe kvinner, minoriteter og «third culture kids» med å ta utgangspunkt i sine egne historier, alt her bare understreker nettopp hvor viktig identitet er. Og så er det også der problemet med disse som «føler seg glemt» oppstår. Det å være mann, tilhøre majoriteten, eller ha en helt «vanlig» arbeiderklassebakgrunn preget av slit og strev, det kan jo ikke lenger på noen tilsvarende, ihvertfall ikke uproblematisk, måte danne utgangspunkt for «stolthet». Skjønt i visse miljøer gjør det riktignok allikevel nettopp det i form av «white pride» o.l… som et reaktivt fenomen i møte med både masseinnvandringen og den form for «identity politics» som jevnt og trutt promoteres via de store mediekanalene, spesielt gjennom underholdningsindustrien som også Dheeya Khan ble løftet frem av. Disse som har endt opp med å stemme på Trump fordi de «føler seg glemt», det dreier seg jo i svært stor grad om en kombinasjon av reaksjon mot en identitetsbasert og ekstremt splittende politikk som også Dheeya Khan i praksis bidrar til å promotere OG om tiltagende sammenbrudd i identiteten som, og stoltheten ved, å være arbeider.

  6. Viss jeg snakker liksom bara till mig själv, har jag lagt märke till att jag så gott som alltid underskattat «det motsatta könet» och blivit förbluffad av kompetenta exempel på att også «jenter kan» mer än det jenter som «jenter naturligt, normalt, kan»… och ibland bättre än vad gutter som «gutter naturligt, normalt, kan… överraskningen är dessutom än större om jenten är i jenteåldern men utstrålar en bimbolik «kvinnlighet»…

    En får hope det bara är en gammal kommunists patriarkalt paternalistiska barlast.

    För min del är Deepika? Deeyah? og hennes personliga «företagsamhet/bedrifter» (les tvetydigt svorskt) utöver presentationen här okänd… så bortsett ifrån hennes märkvärdigt spännande biografiska kontext, stoler jeg på att D verkar vare en «jente med bein i nesa, som faktisk utretter noe, i emner der andre mest nöyer seg med passiv prat», og faktiskt «lever som hon lär» identiskt med dygden og nödvändigheten at «lära som hon lever» – politiskt – baserat på solidaritet og ikke identitet… (hvordan det nå la sig göres utan differensiering/identifisering i akt og mening kategorialt?)

    Vi sier ikke det vi mener og mener ikke det vi sier, tenker jeg – existensiellt – og mener att det i en särskild retorisk mening är en o-rätt-färdig handling at skille mellom «prat»- handlinger og «faktisk ut-rette (noe)» handlingar. Faktum er jo att vi som levende väsen altid gör noe och handler på en eller anen måte, si og så.

    Ikke-handling finns ikke i praxis: Man kan mena översatt i skrift (citat) att «det råder en relation och ändå en skillnad mellan vad jag säger; vad jag säger något om; och vad jag säger om det jag säger något om. Detta ömsesidiga beroende framstår tydligast i sammanflätningen av epistemologi och ontologi, ty min kunskap om världen och min avgränsning av världen är två sidor av samma mynt. Frågor om identitet och existens – om att vara lika och finnas till – är intimt förknippade med varandra. Medan epistemologin studerar villkoren för påståndet att något är något annat, bestämmer ontologin principerna för hur detta påstående accepteras. Trovärdigheten i mina utsagor om hur världen är faller följaktligen tillbka på mina antaganden om varav världen består; för materialisten framstår makten som en sak, för idealisten som något annat. Kittet mellan epistemologin och ontologin är av kommunikativ art (för den kommunistiska – retoriskt typiska – artens stoftskifte med omgivningen).

    Under tvånget att tala och driften att förstå(s) fångas vi lätt i ett språkligt fängelse utan flyktvägar. Det vi säger avslöjar med säkerhet mera om det språk vi talar >iom<. Det jag råkar fånga i kunskapens nät säger mera om fiskaren och nätet än om det som till äventyrs dväljs i det okändas djup."

    The true (verum) and the made (factum) are
    convertible
    verification is fabrication
    homo faber
    man the forger; at his forge
    forging the uncreated conscience of his race
    Norman Brown

    Kontroversen mellan ett klass- respektive identitetsbaserat handlingsperspektiv är i sin överkontextuella allmänhet bara en pejorativt onödigt splittrande retorik, en förtrollande skendebatt.

    • Ontologien som kategoriserende og beskrivende verktøy kan kun eksistere dersom man ignorerer det lille fornuftige som kan sies om epistemologi: Nesten ingen direkte erfaring med verden eksisterer, alt er våre representasjoner. Ett eneste unntak eksisterer, det er den rene vilje. End of thinking.

      Ellers: Life is a tragedy to he who feels, and a comedy to he who thinks.

      • Hva?? – Er det tomt for melk til kaffen? – Og jeg som nettopp sjekka: Det er jo kaffe det er tomt for !-) Men har fløte. – Er det bra nok for Epistemologiens Ontologi om det ikke-værende?

        • Absolutt. Jeg kan godt drikke kremfløte rett fra kartongen uten kaffe, og det smører både det som er og det som ikke er. Fra tidenes morgen, og ommatt og ommatt, eventuelt.

          • Kua er ikke helig… eller er det ikke i vart fall på svensk. På svenska blir ko-existensen helig.

          • Tihi…jag tackar och mu bugar ödmjukt för ditt smil.

            Apropå lydet «mu» har jag läst någon mytologiforskare hävda att roten till ordet «myt» antagligen är ljudet «mu» i betydelsen «ord»(-ande). Tanken tilltalar mig eftersom den minner om ratio et oratio.

            Jag leker med ljudet og nynnar högt för mig själv med mu nnen stängd, «mmmmm», och föler skillet i resonansklangens övergång till örat med munnen öppen «mamemomu». (Minnestillverkning?)

            Kanske barnet, gungandes i mammas mage, i normalfallet hör yttervärldens lyd som ett oartikulerat mummel av jämstrukna mmmmm, midlertidigt i förhöjd (obehagligt?) aggressiv tone som (g)rrrrrrrr, vilket senare associeras med fonemen rt/rd och förknippas med orera, retor, retorik å den slags pr(a)t og rappakaja, in i mellom st(ö)tvisa st:n likt, stop, stanna, stå, stille, tyst, stadga, stabil, stark, stat… «stampa takten mor, å slå på trumman bror, de e dans uppå Valhall i kväll» – BA ST A

            Mor, mother, mum, mutter, mam, mamma og liknande muer å kuer syns mig ha något ljudligt felles i magen med oss andra utanför i vårt latrin-niserade verbum; likt worte, word, ord å den slags orgier i organisationen av herrar å slavar…

            hu, så rart en tenker… ku mu la tivt.

    • Fin gjennomgang. – Det hender likevel at prat blir stående i motsetning til handling, selv når pratens hensikt er det motsatte. Tro det eller ei. 😉

      • Jag väljer ei… eftersom var saks prat har sin tid innan vi konstaterar att just det snakket stod i vägen för noe annat göra. Dock väljer jag ei med viss osäkerhet – med tanke på «lögnarens paradox».
        Jag grundar mig på en gammal bortglömd distinktion mellan praxis=handling (to act) och poésis = (to make) göra/framställa/tillverka… härtill inspirerad av spanien/svensken José Luis Ramirez y Gonzalez’ tolkning av Aristoteles’ gärning. (Se «Skapande mening» Nordiska institutet för samhällsplanering, Nordplan1995)

        En anekdot från den egna planeringsverksamheten… (på temat tragedi/fars).

        Jag var 23 år ung på väg hem från jobbet en lördag. Det var i slutet av augusti 1968. En jente omtrent i min ålder gav mig ett flygblad som uppmanade «Arbetare og studenter förena er!»… i Spökparken (sic).
        Spökparken i Sthlm ligger vid Drottninggatan i andra ändan av Kungens slott. Vid denna tid låg studenternas Kårhus intill parken
        Jag gick dit och strax därpå befann jag mig i ett demonstrationståg på väg att ockupera Medborgarhuset på Södermalm. Vid Skeppsbron strax intill slottet var det stop. Polis hade spärrat vägen. Förvirring uppstod, några uppmanade till att bryta polisspärren, andra mer moderata revolutionärer föreslog sittdemonstration. Buuu

        «Ockupera Opran», skrek någon… och en asiat med FNL-fanan vajande på stång begynte löpe mot Operan ett stycke bort. Jeg följde fanan.

        Asiaten, jeg själv å några till lyckades komma in i Operans foajé innan ridande polis spärrade entrén från övriga upprorsmakare. I foajén möttes vi av tillskyndande vaktpersonal:

        – Vad är det fråga om !?!
        – Vi ska ockupera !!!
        – Det går inte, vi har föreställning nu.

        Revolutionen blir nokk aldrig av, det pågår alltid en annan föreställning…

        • Morsom og antakelig svært illustrerende anekdote, NIT. Hvor ellers enn i Du gamla ufria var både okkupanter og ordensmakt en gang for høflige til å lage mer vesen av dette enn at begge var enige om at pågående forestilling var et uslåelig argument mot ytterligere fremstøt i retning sivil ulydighet.

          «Ursäkta, men vill Hr. Mördaren inte stiga inn i polisvagnen?» og sånn.

          • Ja, typiskt på många vis (om än vist nokk i detta fall). Vill man, kan man säga; att jag oxå vid det tillfället drog en NIT-lott.

            Historien om maj-spökets vandring genom centraleuropa till de norra breddgraderna ändade denna agusti-kvällen upp i att upprorstudenterna, efter att ha försökt erövra Centralstation (sic), och därefter Folketshus intill LO-borgen, ockuperade sitt eget Kårhus invid Spökparken.

            Men då var det för min del både slut på helgen och «enheten» mellan arbetare/studenter; måndag, åter på jobb i verkstan, civil å lagom lydig igen.

  7. Det er nesten bare menn som kriger på alle måter hva med å være litt ydmyke. Ingen kommer noen veg med å sette i piggene ut fordi en selv greide å få andre forbanna, Det er vanskelig å si unnskyld meg, men det gjør det lettere å fortsette en kamp man har i seg, fordi ingen er feilfrie, og det du trodde på i går betyr ikke at du trenger tro det samme i morgen, så da kan vi alle tilgi oss selv lettere siden? For vi ønsker alle å bli respektert som mennesker å ha fri vilje og ikke minst kunne ytre oss uten at alle er enige, men si det som ligger oss på hjertet. Det som er viktig å formidle av det du har fått med deg som kanskje ikke mange vet eller er klar over.

    • Orwell skrev i översättning till svenska: «All krigspropaganda, alla skrik, lögnerna och hatet kommer oundvikligen från män, som inte själva strider.»… unnskyld meg i all ödmjukhet, men är ikke många «oundvikligen» ikke-krigande også skrikande kvinnor som kräver av männen att «vara karlar för sin hatt».

      Som sagt var: «ingen kommer noen veg med å sette i piggene ut»… fordi vi alle önsker «å bli respektert som mennsker (eller kommunister) å ha fri vilje og ikke minst kunne ytre oss uten att alle er enige, men si det som ligger oss på hjertet»….
      sagt og gjort… «Det som er viktig å formidle av det» jag fick med mig av det du förmedlade.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.