oss 100 kroner!
Observera att USA fortfarande har kvar sitt fullständigt olagliga embargo mot Kuba, som i hög grad hindrat landets utveckling.
Anders Romelsjö
”Vi behöver inte några gåvor från imperiet. Våra ansträngningar kommer att förbli lagenliga och fredliga, det är vårt åtagande gentemot alla vi människor som lever på detta jordklot.”
Fidel Castros artikel. De spanska kungarna kom med erövrarna och ägarna, deras spår finns kvar i guldsökarnas cirkulära förläningar i flodsanden, en skamligt och kränkande utplundring vars många lämningar runt om i landet kan avläsas från luften.
Dagens turism inriktar sig till stor del på att avnjuta landskapens fröjder och avsmaka läckerheterna i våra hav, alltid med en andel till de stora utländska privatbolagen, vilkas vinster – om de inte når upp till miljarder dollar – inte tilldrar sig någon som helst uppmärksamhet.
När jag nu ser mig tvungen att ta upp detta tema, bör jag tillägga, framför riktat till ungdomarna, att få personer inser betydelsen av detta förhållande i denna särskilda tid i mänsklighetens historia. Jag vill inte påstå att tiden har gått förlorad, men jag tvekar inte att bekräfta att vi inte har den information som behövs, varken ni eller vi, om de kunskaper och medvetenheter vi borde ha för att möte de utmaningar verkligheter ställer oss inför. Till att börja med måste vi beakta är att våra liv bara är en bråkdel av en historisk sekund, som också måste ägnas åt att tillgodose alla människors livsviktiga behov. Ett utmärkande drag för detta är tendensen att övervärdera dess betydelse, vilket å andra sidan står i kontrast mot det enastående antal människor när de mest högtflygande drömmar.
Men, trots allt, ingen är god eller dålig på egen hand. Ingen av oss är särskilt skapad för den roll vi måste åta oss i ett samhälle i revolution, även om vi kubaner hade fördelen att kunna räkna med ett föredöme som José Martís. Jag frågar mig till och med om han måste stupa eller ej i Dos Ríos, när han sa ”nu är det dags för mig”, och laddade geväret mot de spanska styrkorna samlade eldgivning från skyttegraven. Han ville inte återvända till USA och det fanns ingen som skulle kunna tvinga honom att göra det. Någon rev ut några sidor ur hans dagbok. Vem bär skulden för förräderi, som utan tvekan var ett verk av en skrupelfri konspiratör.
Det fanns åsiktsskillnader mellan cheferna, men aldrig brist på disciplin.”De som försöker lägga beslag på Kuba kommer bara att skörda dammet från dess bloddränkta jord, om de inte förgås i kampen”, förklarade den ärorike svarte ledaren Antonio Maceo. Samma karaktär hade också Máximo Gómez, den mest disciplinerade och taktfulla militära ledaren i vår historia.
Betraktat ur annan vinkel, hur skulle vi kunna undgå att beundra Bonifacio Byrnes förbittring när han från den långväga fartyg som förde honom tillbaka till Kuba, såg en annan fana bredvid vår enda stjärnas, förklarade: ”Min fana är den som aldrig sålt sig …”, för att sedan tillägga en av de vackraste meningar jag någonsin hört: ”Om min fana en dag rivs sönder i småbitar … kommer våra stupade fortfarande att med armarna i luften kunna försvara den! … Jag kommer inte heller att glömma Camilo Cienfuegos eldfängda ord den där kvällen, när – på bara några tiotals meters avstånd – kontrarevolutionärerna riktade sina nordamerikanska raketgevär och kulsprutor mot den terrass där vi stod.
Obama hade fötts i augusti 1961, som han själv förklarade. Över ett halvt århundrade har gått sedan dess.
Men låt oss se hur vår berömda gäst tänker idag:
”Jag har kommit hit för att begrava resterna av det kalla kriget i Amerikas länder. Jag har kommit hit för sträcka ut vänskapen hand till det kubanska folket.”
Och sedan kom ett skyfall av begrepp, helt nya för de flesta av oss:
”Vi lever båda i en ny värld som koloniserades av européer”, fortsatte den nordamerikanska presidenten. ”Kuba byggdes, precis som USA av slavar som förts hit från Afrika; precis som USA kan det kubanska folket spåra sitt tillbaka till både slavar och slavägare”.
Ursprungsfolken inte ens finns i Obamas tankevärld. Och inte heller nämner han att rasdiskrimineringen sopades bort av revolutionen; att alla kubaners rätt till lön och pension kungjordes av revolutionen innan herr Barack Obama fyllt 10 år. Den förhatliga borgerliga och rasistiska vanan att anställa hantlangare för att kasta ut de mörkhyade medborgarna från nöjesställena, den sopades bort av den kubanska revolutionen. Den som kommer att gå till historien för det slag som den utkämpade i Angola mot apartheid, som gjorde slut på förekomsten av kärnvapen i en världsdel med över en miljard invånare. Det var inte syftet med vår solidariska gärning, utan att bistå folken i Angola, Mozambique, Guinea Bissau och andra underkastade Portugals fascistiska kolonialism.
1961, knappt två år och tre månader efter revolutionens seger, genomförde en USA-tränad legoarmé utrustad med kanoner, pansarfordon och flygplan, ledsagad av krigsfartyg och hangarfartyg från USA, ett överraskningsanfall på vårt land. Inget kan rättfärdiga detta förrädiska angrepp som kostade vårt land hundratals döda och sårade. Av jänkarstyrda anfallsbrigaden har inte någonstans kunnat visas att någon enda legosoldat kunde evakueras. Jänkarnas attackplan visades upp för FN och man påstod att den kom från upproriska kubanska.
Vårt lands militära erfarenhet och kraft är mer än välkänd. I Afrika trodde de också att de lätt skulle slå ut det revolutionära Kuba. Rasistiska Sydafrikas motoriserade brigaders angrepp i södra Angola nådde ända fram till huvudstaden Luandas omgivningar. Där inleddes ett krig som varade i inte mindre än 15 år. Jag skulle inte bry mig om att tala om detta, om jag inte hade den elementära skyldigheten att besvara Obamas tal i Havannas Stora Teater Alicia Alonso.
Jag ska inte heller dra upp detaljer, bara understryka det hedersamma kapitel som skrevs i kampen för mänsklighetens befrielse. På sätt och viss hade jag önskat att Obama skulle uppföra sig korrekt. Hans enkla ursprung och hans naturliga intelligens var uppenbara. Mandela avtjänande livstidsstraff och hade blivit en jätte i kampen för den mänskliga värdigheten. En dag fick jag ett exemplar av en bok som berättar en del av Mandelas liv och – vilken överraskning! – den hade förord av Barack Obama. Jag tittade snabbt igenom den. Otroligt med vilka små bokstäver Mandela preciserade fakta. Att ha känt människor som han är mycket värt.
Anders, inspel från tidigare blogginlägg om Mandelas begravning mm 
Vid Mandelas begravning undrade inte de svenska journalisterna hur det kom sig att Kubas president fick tala, som en av endast fem icke-afrikanska statschefer. Närmare 100 statschefer fanns på plats, men bara Kina, USA, Brasilien, Indien och så lilla Kuba fick den äran. Inte blev det sämre av att Raul Castro introducerades av ANC med följande ord: ”Vi kommer nu att få höra ett tal från en liten ö, en ö vars folk befriade oss…Kubas folk.” Ingen journalistisk nyfikenhet här inte; det är tabu när det gäller Kuba. Istället framställde svenska medier lydigt minnesceremonin över Mandela som vore det hela en hyllning till apartheids uppbackare, USA och dess ledare Obama. Speakerns ord och Kubas framträdande närvaro, berodde på Kubas avgörande insatser i befrielsen av hela södra Afrika, främst under 1970- och 80-talen.
När det gäller kampen i Sydafrika bör jag uppmärksamma en annan erfarenhet. Jag var verkligen intresserad av att lära känna fler detaljer om hur sydafrikanerna kunnat skaffa sig kärnvapen. Jag hade bara den mycket precisa uppgiften att de inte var fler än 10 eller 12. En säker källa var professorn och forskaren Piero Gleijeses, som skrivit boken ”Uppdrag i konflikt: Havanna, Washington och Afrika 1959-1976”, ett utmärkt arbete. Jag visste att han var den säkraste källan med kunskap om vad som hänt och det sa jag till honom. Han svarade att han inte hade sagt mer om saken, för i texten hade han svarat på kamrat Jorge Riguets frågor, som hade varit Kubas ambassadör och ansvarig för samarbetet med Angola, och mycket god vän till Gleijeses. Så jag tog kontakt med Risquet; han var redan upptagen av andra viktiga saker och skulle avsluta en kurs som skulle ta flera veckor till. Det sammanföll med ett besök som Piero gjort ganska nyligen i vårt land; Jag hade förvarnat honom om att Risquet började bli gammal och hans hälsa var inte den bästa. Och några dagar senare hände det som jag fruktat. Risquet blev sämre och dog. När Piero anlände fanns inget annat att göra än att lova, men jag hade redan fått den information som hade med dessa vapen att göra och den hjälp som det rasistiska Sydafrika fått av Reagan och Israel.
Jag vet inte var Obama nu skulle säga om denna historia. Jag vet inte vad han visste eller inte, men det är svårt att tro att han inte visste något. Mitt anspråkslösa förslag är att han tänker efter och inte försöker utveckla olika teorier om den kubanska politiken.
Det finns en viktig fråga:
Obama höll ett tal där han använde de mest sockersöta ord för att säga: ”Det är nu hög tid nu att vi glömmer det förflutna, att vi lämnar det förflutna bakom oss, låt blicka framåt tillsammans, till en framtid av hopp. Det kommer inte att bli lätt, där kommer att finnas utmaningar, och vi kommer att ge dem tid; men mitt besök här ingjuter mig mer hopp om vad vi kan göra tillsammans som vänner, som familj, som grannar, tillsammans”.
Förmodligen löpte var och en av oss risken att drabbas av hjärtinfarkt när vi hörde dessa ord från USAs president. Efter en hänsynslös blockad som nu varat i nästa 60 år, och vad säga om de som dött av legoknektarnas angrepp på kubanska fartyg och hamnar, ett proppfullt passagerarplan som sprängdes i bitar uppe i luften, legoknektsinvasioner, mångfaldiga våldsamma angrepp och övergrepp.
Ingen ska inbilla sig att detta lands ädla och osjälviska folk ska avstå från äran och rättigheterna och den andliga rikedom som de vunnit genom utvecklingen av utbildning, vetenskap och kultur.
Jag vill också framhålla att vi – med vårt folks arbete och intelligens – har förmågan att producera de livsmedel och den materiella rikedom vi behöver. Vi behöver inte några gåvor från imperiet Våra ansträngningar kommer att förbli lagenliga och fredliga, det är vårt åtagande gentemot alla vi människor som lever på detta jordklot.
I sitt tal tog Obama också upp Afrika med orden:
”Vi tog olika vägar för att stödja Sydafrikas folk för att de skulle avskaffa apartheid. […] och jag är säker på att vi båda har insett att vi har mycket kvar att göra för att främja jämlikheten i våra egna länder.”
Kommentar, Anders:Mig veterligen gjorde USA inget för att motverka apartheid i Sydafrika, tvärtom. Mandela var terroriststämplad även sedan han blivit president i Sydafrika. Och Israel med sin apartheidpolitik får fullt stöd. Jämlikheten är mycket större i Kuba än i USA, där mer än 40 miljoner fick matkuponger för några år sedan.
Efterskrift.
Vi återger här ett utdrag ur en artikel i SvT Opinion 13/8 2015 av Kubakännaren Zoltan Tiroler, som berikat denna blogg med flera artiklar. http://www.svt.se/opinion/article3177168.svt
”Inför den USA-ledda invasionen på Kuba våren 1961 bröt president Eisenhower de diplomatiska förbindelserna med ön som stormakten tappat kontrollen över. Anfallet blev ett förödmjukande nederlag.
Efter det militära fiaskot införde USA en blockad med syftet att ”framkalla svält och desperation”. Alltså en kollektiv bestraffning av en hel befolkning, något som står i strid med internationell rätt och FN-stadgan.
I morgon återöppnas USA:s ambassad i Havanna vilket innebär att 54 år efter invasionen återupprättas de diplomatiska relationerna.
Det beror på att ”våra ansträngningar att isolera Kuba fick en motsatt effekt”, som president Barack Obama uttryckt det.
USA har under det senaste årtiondet haft ett enat Latinamerika emot sig. Till det senaste Amerikanska toppmötet hade en rad stater meddelat att de tänkte bojkotta ifall Kuba inte tilläts att vara med.
I FN har USA:s blockad år efter år fördömts med förkrossande majoritet, 186 länder mot två (USA och Israel). Affärsintressen i USA och människorättsgrupper krävde också en ändring. Politiken ändras inte för att USA:s blockad orsakat ett stort mänskligt lidande. Inte heller för att fler än tretusen kubaner dödats på grund av terroristaktioner.
Stormakten ber inte om ursäkt för alla attentat, allt lidande, all propaganda och inblandning i ett suveränt land. Nej, man konstaterar att man misslyckats och måste prova något nytt.
Trots de återöppnade ambassaderna är det långt kvar till normala relationer. Normala har de för övrigt aldrig varit; efter Kubas självständighet från Spanien för drygt hundra år sedan blev Kuba en halvkoloni till USA.
Det är från denna tid som USA-basen vid Guantanamobukten härstammar. Efter revolutionen 1959 har politiken syftat till att återinsätta en USA-lydig regim.”
Kommentar, Anders: Det målet kvarstår säkert.
De tre senaste artiklarna om Kuba:
”Obama besöker Kuba” (från en läsare) http://jinge.se/allmant/obama-besoker-kuba.htm
”USA – Kuba: Stora framsteg, men mycket återstår” (av Zoltan Tiroler) http://jinge.se/mediekritik/usa-kuba-stora-framsteg-mycket-aterstar.htm
”Dags att göra upp med kallakrigsmyterna om Kuba” (Eva Björklund och kommentator) http://jinge.se/mediekritik/dags-att-gora-upp-med-kallakrigsmyterna-om-kuba-aven-de-om-fangelsefortrycket.htm
i Andra om: Kuba, embargo,sanktioner, diplomati, Massmedia, USA, Politik, P1, desinformation statskupper solidaritet
DN 28/3SvT Opinion 13/8Blogginlägg 15/8 SR P1 Morgon Blogginlägg 18/12 2014PravdaSvensk-kubanska Nyhetsbanken Aftonbladet 2008 om mordförsök på Castro SR SvD1 SvD2Aftonbladet.se Expressen SvT Flamman Proletaren Svensk-kubanska
