Madaya och propagandakriget

4
Invånare som sluppit ut ur Madaya berättade på måndagen för reportrar på plats att de väpnade grupper som styr staden lagt beslag på tidigare biståndsleveranser.
Patrik Paulov
Patrik Paulov

Bilderna på de svältande i den syriska staden Madaya har spridits världen över. Skulden läggs ensidigt på den syriska regeringssidan. Men de stora mediernas rapportering ger en förvrängd bild av händelseförloppet och blundar för avgörande fakta.

LÄS ÄVEN: Varning för falska bilder från Syrien

Hundratusentals invånare runt om i Syrien lever under fruktansvärda förhållanden och lider brist på både mat och mediciner. Det är ett faktum.

Men den plötsliga medieuppmärksamheten kring Madaya nordväst om Damaskus handlar inte i första hand om syrier som har det svårt. Den visar snarare att det parallellt med striderna på marken pågår ett intensivt propagandakrig för att vinna opinionen i omvärlden. Det är ett krig där extremistgrupperna och deras utländska uppbackare gång på gång lyckas sprida sitt budskap i villiga västmedier.

Invånare som sluppit ut ur Madaya berättade på måndagen för reportrar på plats att de väpnade grupper som styr staden lagt beslag på tidigare biståndsleveranser.
Invånare som sluppit ut ur Madaya berättade på måndagen för reportrar på plats att de väpnade grupper som styr staden lagt beslag på tidigare biståndsleveranser.

Att den officiella mediebilden av Syrien är felaktig och missvisande är något som den brittiske Mellanösternjournalisten Patrick Cockburn lyfte fram tidigt i konflikten. Så här skrev han under sin reportageresa i juni 2013:

”Varje gång jag kommer till Syrien slås jag av hur annorlunda situationen på marken är jämfört med hur den beskrivs i världen utanför… Jag kan inte komma på något annat krig eller annan kris som jag bevakat där propagandistiska och partiska källor liksom andrahandskällor så lätt accepterats som tillhandahållare av objektiva fakta.”

Ovanstående passar väl in på rapporteringen om Madaya, där syriska regeringsarmén tillsammans med libanesiska Hizbollah anklagas för att medvetet svälta ut stadens invånare. Utan kritisk granskning har bilder och filmer på svältoffer spridits brett i sociala och traditionella medier. Många av dem har visat sig inte ha något med Madaya att göra. De har snarare valts ut för att få ett massivt genomslag i propagandakriget.

Med detta sagt vill vi återigen påpeka att många syrier i Madaya och andra städer lider på grund av det förödande kriget.

Låt oss ge en alternativ bild av vad som hänt i Madaya och sätta utvecklingen i ett större politiskt sammanhang.

FN räknar Madaya till en av många städer och byar som på grund av kriget är svåra att nå eller belägrade och där invånarna lever under usla förhållanden. För att komma in i dessa områden måste hjälporganisationer förhandla med och få klartecken inte bara från Syriens regering utan från alla inblandade parter, inklusive väpnade grupper och av FN terroriststämplade organisationer.

Sådana förhandlingar fördes i höstas inför den första omgången hjälpsändningar till Madaya och tre andra städer, och samma sak skedde denna vecka när FN-organisationer, Röda korset och Syriens regering på nytt levererade mat och mediciner till invånarna.

Men när det gäller Madaya har varken FN, Röda korset eller Syriens regering haft någon kontroll över hur mat och mediciner fördelats till befolkning.

När den senaste konvojen anlände i måndags vittnade flera invånare för arabiska och ryska medier, men också för New Yorkbaserade Associated Press, om hur ”rebeller” lagt beslag på maten för att sedan sälja den dyrt till de hungrande invånarna. Vilket inneburit att många blivit utan. Liknande anklagelser har tidigare sipprat ut från invånare i Madaya.

Staden är nämligen sedan mars förra året ockuperad av väpnade rebeller som Ahrar al-Sham och Jabhat al-Nusra, al-Qaidas officiella gren i Syrien. Men också den av väst hyllade Fria syriska armén finns där och samarbetar med de förstnämnda.

Ahrar al-Sham och Jabhat al-Nusra tillhör de största väpnade grupperna i Syrien. De stöds av länder som Saudiarabien, Turkiet och Qatar. Det är ingen hemlighet att dessa organisationer och deras utländska uppbackare är motståndare till de internationella försöken till fredssamtal och till de lokala fredsöverenskommelser som genomförts i Homs och andra städer.

De lokala avtalen har resulterat i att många stridande, framförallt de som är syriska medborgare, gått med på att överlämna sina vapen i utbyte mot amnesti. De som vägrat ge upp, främst de utländska extremistkrigarna, har getts möjlighet att lämna det aktuella området och ta sig till andra icke regeringskontrollerade områden.

Sådana avtal för att få slut på striderna och återföra kontrollen till de syriska myndigheterna har varit det mest effektiva sättet att rädda liv och se till att invånarna får mat, vård och det stöd de behöver. Då finns alla möjligheter för internationella organisationer att hjälpa på plats, och då finns möjligheten att börja återbygga bostäder och återställa infrastruktur.

En fredlig utveckling är de krafter som kontrollerar Madaya inte intresserade av, för då skulle de förlora sin makt i staden och andra delar av Syrien. De vill fortsätta kriget. Madaya har under lång tid använts som bas för attacker mot den syriska armén och dess allierade i omkringliggande regeringskontrollerade områden.

Det är förklaringen till att armén och Hizbollah omringat Madaya. Men regeringssidan har knappast intresse av att ta död på civilbefolkningen eller hindra dem från att lämna staden. Det är snarare så att det är terroristgrupperna och deras utländska uppbackare som tagit invånarna som gisslan. De civila behövs som mänskliga sköldar och som redskap i propagandakriget – för att svartmåla regeringen och legitimera ökad inblandning utifrån.

Invånare som sluppit ut ur Madaya har för bland andra Russia Today vittnat om att de väpnade extremisterna håller kvar deras släktingar.

Under måndagen inleddes leveranserna av internationella hjälpinsatser till Madaya men också till städerna Fuah och Kefraya. Västmedia har framförallt fokuserat på Madaya. Det har sin förklaring i att staden passar bra in i den officiella bilden av en ”regim” som dödar sin egen befolkning.

Fuah och Kefraya i Idlibprovinsen i nordvästra Syrien är däremot omöjliga att pressa in i propagandabilden om vilka som är onda och goda i konflikten. Fuah och Kefraya har varit mer eller mindre omringade av väpnade grupper under flera års tid, som straff för att städernas invånare vägrat underkasta sig de nya herrarna.

Läget har förvärrats kraftigt sedan mars förra året. Då genomförde en Saudi- och Turkietstödd allians av väpnade grupper, inklusive de terrorister som kontrollerar Madaya, en offensiv i Idlibprovinsen. Grupperna erövrade flera viktiga städer från de syriska myndigheterna.

Den väststödda syriska oppositionen hyllade framgångarna och betecknade genast områdena som befriade.

För Fuah och Kefraya blev ”befrielsen” inledningen på en total belägring och återkommande beskjutning. I västmedia har den fruktansvärda situation som invånarna i Fuah och Kefraya lever under varit en ickefråga. Det är ju västs vänner som svälter ut och beskjuter städerna – och de gör det från ”befriat område”.

Det är förklaringen till att vi inte ser någon mediekampanj för att rädda Fuahs och Kefrayas 25.000 invånare.

KampanjeStøtt oss

4 KOMMENTARER

  1. Det är riktigt som du säger men de utländska biståndsorganisationernas inblandning är troligen värre än så. Syriska medier uppger att av de 600 rebellerna vill 300 lämna in sina vapen medan de andra motsätter sig. I den näraliggande staden Zabadani pågick en liknande förhandling där hjälporganisationerna förde ut stridande «sårade» direkt till Turkiet. Det ryktades att det handlade om turkiska soldater men också om att de fanns andra utländska soldater typ saudiska, franska, amerikanska, israeliska. Det är mycket känsligt och ju högre man skriker om svält desto större är sannolikheten att det handlar om sådana personer, som inte kommit ut från Zabadani och därför flytt till Madaya.
    Det var först när de blev mycket angeläget att undsätta de väpnade rebellerna i Zabadani, man överhuvudtaget började diskutera att hjälpa de två regeringskontrollerade områdena utanför Idlib.

  2. Patrick Cockburn mener han aldri før har opplevd en krig hvor det er så sterk propaganda som går inn så raskt. Jeg er ikke forundret. Grunnen er at dette var godt forberedt før opprøret, i London, av Ausama Monajed etter Gene Sharps teser om propaganda i forbindelse med – riktignok fredelige – opprør, som «Roserevolusjonen» i Georgia og tilsvarende i Ukraina (den forrige). Han hadde bygget opp kontakt med mange syriske opprørere, og da han samtidig hadde/har mange teknisk dyktige medhjelpere, hadde han nok stoff å sende ut til kunnskapsløse verdensborgere. Stoff som i beste fall viste det mest dramatiske der og da mens det ble tidd om opprørernes voldeligheter, bilder som kom fra andre steder eller var manipulert eller direkte «heimelaget». Når han da samtidig hadde nær kontakt med den såkalt «Syrian Observatory of Human Rights», med kontor i nærheten som ifølge Wikipedia består av en toroms leilighet og en person – riktignok med ca 200 kontakter i Syria; opprørsfolk sjølsagt, for deres oppgave var nettopp å telle falne «martyrer» og såkalte sivile, mens falne på den andre siden var uinteressante. Mange har gått på den.
    Når man da tar med at denne krigen er en av de første der sosiale medier etc virkelig er blitt brukt systematisk, er det ikke forunderlig at det er blitt så sterk propaganda, siden Assad ble så kraftig fordømt helt fra begynnelsen at det ble nesten umulig å balansere informasjonen for oss som visste litt mer om hva som skjedde – at propagandaen ga oss løgner og veldig ensidig informasjon.

  3. Eg syns enkelte sider av biletbruken liknar amerikansk «dokumentasjon» under den amerikanske invasjonen i Irak for akkurat 25 år sia.
    Her er ein reportasje frå The Telegraph 13. januar 2014, Yarmouk. Telegrambyrået Associated Press formidla biletet : «An undated activist photo provided by the group Palestinians of Syria of Israa al-Masri, a baby who later died of hunger-related illness.»

    http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/syria/10569648/Syria-dozens-die-of-starvation-in-Damascus-after-being-denied-food.html

    Den gongen var denne ungen i Yarmouk. Det same biletet har vorti brukt no i januar 2016, som illustrasjon til tekst om situasjonen i Madaya.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.