Moralism eller marxism?

8
Jenny Tedjeza
Jenny Tedjeza

Liberalism i politiken, postmodernism på universiteten och identitetspolitik bland vänsteraktivister är allt uttryck för samma reaktion.

Den offentliga vänsterdebatten i Sverige får mig allt oftare att tänka på tv-serien Glee, där en grupp elever som på olika sätt bryter mot majoritetens normer bildar en kör på en high school i Ohio, USA. Nästan varje medlem tampas med utanförskap i någon form. Deras hudfärg, modersmål, sexuella läggning, funktionshinder, utseende och hemförhållanden gör att de upplever sig som outsiders. I kören blir de trots inbördes konflikter mellan starka personligheter accepterade och kan utveckla sin individualitet och talang.

Om man som jag tittar på serien tillsammans med en ung människa på väg in i tonårslivet är körmedlemmarnas kamp för sina drömmar en rik källa till samtal om rasism, sexism och homofobi, om självkänsla och respekt för olikheter.

Ur det perspektivet skulle man kunna betrakta Glee som radikal. En så fördomsfri och öppen skildring av tonårssex, homosexuell kärlek och transsexualitet retar naturligtvis gallfeber på de konservativa. Glees skapare är utan tvekan måna om att framstå som vad vi kallar politiskt korrekta och Hollywoods liberala filmstjärnor gästspelar flitigt i serien.

Som systemkritik fungerar Glee betydligt sämre. Trots den radikala ytan framkallar serien inte ens en liten kittling av kapitalismen. Förtryck och fördomar bekämpas individuellt. Var och en måste jaga sina egna drömmar och, viktigast av allt, arbetarklass är bara en av många möjliga identiteter. Om du inte vill ärva din pappas identitet som bilmekaniker så är det bara att skaffa en ny.

På motsvarande sätt är vänsterdebatten i Sverige idag dålig på att utmana kapitalismen. Inte minst för att diskussionerna ofta bottnar just i en identitetspolitik som talar mer om majoritetssamhällets (den vita heterosexuella mannens) förtryck av andra grupper inom kapitalismen än om den klasskamp som är vägen ut ur kapitalismen.

Identitetspolitiken har sina rötter i en postmodern filosofi som i takt med borgarklassens reaktion och arbetarrörelsens tillbakagång i västvärlden i slutet av det korta århundradet förklarade ideologierna döda och framstegstanken befängd. Postmodernismen bygger på en kritik av förnuft och universell kunskap. När marxisten hävdar att det går att förstå världen, att även sociala relationer går att klargöra i relation till materiella omständigheter, kan en postmodernist invända att det inte finns någon objektiv sanning. Det mänskliga livet är en kulturell konstruktion och politik är en kamp om att definiera och symboliskt representera världen. Identitetsskapandet är politikens grundval.

Det är inte svårt att förstå varför identitetspolitiken har fått ett sådant inflytande över svensk vänster. När de kollektiva sociala rörelserna bryter samman, när antikapitalismen är dödförklarad och arbetarklassens enhet framstår som en naiv dröm från ett öststatsdoftande 70-tal måste de radikala människor som det djupt orättvisa samhället ändå ständigt föder fram sugas upp av något. Enfrågeaktivismen ligger nära till hands och kampen för en mer jämlik representation av etnicitet, kön och sexuell läggning i det offentliga rummet är bekväm eftersom den kan föras på en nivå som är mer moralisk än intellektuell och systemkritisk.
Om identitetspolitik från början handlade om att flytta fram de förtrycktas positioner i ett progressivt samhällsklimat, som för svarta feminister i medborgarrättsrörelsens USA, är moral och identitet nu allt som återstår i tider av borgerlig motoffensiv. Liberalism i politiken, postmodernism på universiteten och identitetspolitik bland vänsteraktivister är allt uttryck för samma reaktion.

När artisten Stefan Sundström för ett par månader sedan skrev i en krönika i Dagens Etc att han önskade sig att den antirasistiska rörelsen i Sverige skulle bli lite mindre upptagen av ord (det vill säga symboler) och lite mer upptagen av handling blev han hårt kritiserad i kommentatorsfälten. Eftersom han själv är en vit, medelålders och heterosexuell man ska han inte uttala sig om vilka frågor som är viktiga för gruppen rasifierade (det vill säga människor som utsätts för rasism). Att Stefan Sundström under hela sin karriär har varit en känd profil på den progressiva och antirasistiska musikscenen spelar ingen roll. Han är vit och ska därmed hålla käften.

Jag menar att diskussionen är symptomatisk för en vänster som tycker att upplevelsen av förtryck är mer central än det faktiska förtrycket. När förtrycket definieras helt utifrån personlig erfarenhet tappar vi förmågan till kollektiv handling och solidaritet över gränser. Tolkningsföreträde blir viktigare än sakargument och de som anses privilegierade tystas.

Symptomatiskt är också att denna vänster har utsett Sverigedemokraterna till sin huvudfiende. Striden står mellan mångfald och rasism, feminism och kvinnoförakt, kulturradikaler och konservativa. Inte mellan arbete och kapital. Detta visar sig inte minst i vänsterns oförmåga att avslöja Sverigedemokraternas borgerliga klasspolitik mot arbetarklassen. Medan vänstern under förra valrörelsen skrek ”Inga rasister på våra gator!” när Sverigedemokraterna höll torgmöten fortsatte SD:s riksdagsledamöter att agera stödtrupp åt högerregeringens nedskärningar, avregleringar och arbetarfientliga politik.

Den avgörande skillnaden mellan en moralinriktad vänster och en marxistisk vänster är just synen på arbetarklassens särskilda historiska roll. Identitetspolitiken kan i bästa fall utnämna arbetare till en av många förtryckta grupper i samhället, även om klass brukar komma långt ner på listan, men för marxisten handlar arbetarklassens ställning inte i första hand om graden av förtryck utan om att motsättningen mellan arbete och kapital är det som formar samhället. Styrkeförhållandet mellan klasserna är det som avgör vad som är möjligt att åstadkomma i kampen. Detta för att motsättningen mellan arbete och kapital är antagonistisk.

Kapitalet är inte beroende av kvinnoförtryck eller homofobi för att fortsätta sin hänsynslösa exploatering av människor och natur, även om borgarklassen naturligtvis är snabb att utnyttja alla samhällets motsättningar till sin fördel. Sedan lönearbetet skiljdes från kärnfamiljen har kvinnor och sexuella minoriteter istället kunnat flytta fram sina positioner.

Arbetarklassen är däremot den enda grupp i samhället som för att kunna frigöra sig själv måste störta hela systemet. Arbetarna är de enda som har både intresse av och möjlighet att avskaffa kapitalismen. Det handlar inte om moral utan om ett historiskt faktum. Istället för att betrakta kapitalismen som ett kluster av förtryckande strukturer där ”makten” finns överallt måste vi se kapitalismen för vad den är. Ett ekonomiskt system indelat i klasser där kapitalisternas vinstjakt är motorn. Och borgarklassen har både namn och adress.

Kvinnor och människor med invandrarbakgrund är idag överrepresenterade inom arbetarklassen, vilket innebär att en arbetarklass förenad över köns- och etnicitetsgränserna är en förutsättning för framgång i klasskampen. Förutom att frigörelse från sexism och rasism naturligtvis är nödvändig i egen rätt, så är detta huvudorsaken till att sexism och rasism, inte minst inom arbetarklassen, måste bekämpas.

Vi måste lita på människans förmåga till en solidaritet som når utanför den egna erfarenhetens ramar. För när kampen enbart bygger på moraliska värden kan enfrågeaktivismen aldrig utvecklas till politiskt medvetna rörelser.
Jenny Tedjeza

Sjefredaktør

Innlegget er redigert og ble først publisert i Proletären

KampanjeStøtt oss

8 KOMMENTARER

  1. For å si det samme som artikkelen sier, bare med noe færre ord: Nok en permutasjon av «splitt og hersk», den virker enda, også i Sverige.

  2. Ja Jenny – trots att din synpunkt stämmer, så är arbetarklassen inte medveten om detta. Därför är det väl nödvändigt att hänvisa dem till det. Här är mitt försök, som börjar med SDs synpunkter på den «svenska» välfärdsmänniskan:

    Vad Sverigedemokraternas parti vill:
    (alla citat: https://sd.se/wp-content/uploads/2013/08/principprogrammet2014_webb.pdf)
    ”genom att kombinera frihet och trygghet, individualism och gemenskap, hoppas vi dock kunna återskapa ett folkhem som i så hög grad som möjligt är präglat av trygghet, välstånd, demokrati och en stark inre solidaritet. Detta är den övergripande målsättningen med partiets verksamhet.”
    Låter det inte fint? Alla skulle profitera av det om SD får chansen att regera? För att klara av det, vill SD „slå vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten och vårt lands fredliga och demokratiska utveckling.“
    Människor som genuina delar av nationens gemenskap? Individerna föds in i folkets stora familj, som de sen är medlemmar av utan att någonsin blivit frågade. Är det en sanningsenlig bild av kollektivet ”folk”? Där finns det olika människor med olika tillgångar, som arbetsgivare, löntagare, arbetslösa, rika och fattiga etc. Det kan inte vara gemensamma intressen som gör dem lika och SD åberopar i stället moder natur:
    …“människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap“ …/de … „ har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör.“
    Folket bildar enligt SD en naturlig gemenskap, som inte bara ger individerna seder och bruk, utan olika tillgångar och möjligheter som de ska rätta sig efter: Alla de livsvillkor som gäller i samhället man råkat hamna i, ska man stolt acceptera som naturliga: detta är man van vid, man anpassar sig och uppskattar de givna villkoren. Den moderna människans fria subjektivitet är då djupt rotad i precis de förhållanden den vuxit fram ur! Individen som en ur roten spirande planta är ju en livsform som t.o.m. djuren lämnat bakom sig, och detta bornerade ideal ska alltså vara människans innersta behov?
    Enligt SDs människosyn är det naturligt att känna sig tillhörig en unik gemenskap som nationen och enbart hysa empati med folk som liknar dem. Synd om dom som inte hör dit då!
    Men enligt SDs människosyn finns det ”en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor…” „Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.“ För dessa företeelser finns det ingen lista, men SD är övertygad om att människorna i den ”naturliga gemenskapen” inte är så fullkomliga som gemenskapen enligt SD måste vara: „De flesta människor har ett behov av både individuell frihet och kollektiv samhörighet och vi menar att det är politikens uppgift att ta hänsyn till och balansera dessa ibland motstridiga intressen.“
    SD målar en bild av ett människoslag som inte kan överlåtas sig själv och därför måste överheten hjälpa till att forma den! En SD-regering vill ta sig an uppgiften att organisera den ”naturliga gemenskap” som nationen enlig dem egentligen ska vara: Även om individerna kan bestämma över sig själva, så står självklart “egoistiska” privatintressen i motsättning till gemenskapen. Även om naturen alltså redan gjort sitt för att förankra samhörigheten i människan, så måste regeringen hjälpa moder natur på traven, för folket måste så klart tjäna nationen:
    Självbestämmandet kan ”vara destruktivt för samhällsutvecklingen och därför måste rättigheterna också vägas upp av skyldigheter”. Människan är nämligen enligt SDs människosyn ”både konstruktiv och destruktiv”, så att ”en daglig och livslång kamp mellan dessa motstridiga krafter, känslor, instinkter och drifter”… ”pågår”. Därför hör det till ”politikens viktigaste uppgifter”…att … „skapa, stödja och upprätthålla normer, moral, lagar, sedvänjor, miljöer, beteenden, traditioner och gemenskaper som hjälper individen att bejaka de goda och konstruktiva sidorna inom sig själv”.
    SD tänker alltså styra över precis det samhälle som redan finns, precis den ekonomi som finns; det vill partiet inte ändra på. Vad vill då SD ändra på?
    SD är säker på att statsmaktens uppgift måste vara att stärka nationens sammanhållning: ett SD-styrt Sverige måste sträva ”efter att ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet, strävan efter att ersätta revolutionära tendenser med ansvarstagande reformer och strävan efter att ersätta tendenser till anarki och samhälls-upplösning med trygghet, hög moral och lag och ordning”.
    Även SD vill ha en kapitalistisk ekonomi: Staten måste ge företagare så goda ekonomiska förutsättningar som möjligt, så att de kan skapa en tillväxt som gynnar deras profit och därmed även statens budget. Men SD vill inte veta av de konflikter som alltid finns i det borgerliga konkurrenssamhället: De „ersätter” samhällsbegreppet med gemenskapen och de borgerliga privatpersonerna med fosterlandsvänner vars nationella identitet är „gemenskapen“, för ”Stora klassklyftor och sociala orättvisor hotar tryggheten och sammanhållningen, riskerar att slita isär nationen”. Och ”löntagarnas intresse av trygghet, god arbetsmiljö och goda försörjningsmöjligheter” måste förutsätta att detta inte skadar ”arbetsgivarnas intresse av handlingsfrihet och tillväxtmöjligheter”.
    SDs socialkonservativa folkhemstanke är att ”Tillväxt är nödvändigt för att kunna upprätthålla vår välfärd”, och detta förutsätter att ”den enskildes förmåga att klara sin egen försörjning” med lönarbete, inte får stå i vägen för ”näringslivets konkurrenskraft”. Marknadsekonomin föreskriver ju att människorna sorteras i sådana som har egendom och därför låter andra arbeta för sin rikedom, och en majoritet som måste tjäna pengar genom att arbeta för främmande rikedom.
    För SD är individens frihet samma sak som plikten att tjäna tvångsgemenskapen. Att intresse och plikt vanligen är motstridiga, gör ingenting.
    För staten ska också tjäna folket – genom att använda makten uteslutande för att detta samhälle ska fungera utan konflikter. Då måste staten själv vara fri att agera utan att behöva ta hänsyn till utlandet, alltså vara en suverän gentemot andra.
    Då är främmande nationella eller överstatliga intressen ett hot mot den egna nationen.
    SD vill ha en nation som är fri och suverän gentemot resten av världen! Och då är folket det kollektiv, den ”naturliga” tvångsgemenskap, klass-samhället, som ska tjäna statsmakten: därför är det så viktigt för SD att utlänningar måste utgränsas. Men för SD räcker inte den vanliga utgränsningen:
    „Sverige behöver en ekonomi som tjänar nationen. En nödvändig insikt för att långsiktigt kunna slå vakt om en stabil och tillväxtskapande ekonomi är att ekonomin och den ekonomiska politiken inte är ett område som existerar för sig självt, avskiljt från andra samhällsområden. Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt. Det sociala kapitalet är både ekonomins bas och dess smörjmedel. En ansvarsfull ekonomisk politik måste således vara inriktad på att långsiktigt bevara och stärka en hög nivå av socialt kapital.“
    Det är vad SD behöver folket till!

  3. Jag instämmer i det mesta Du skriver, du har rätt att vänsterns identitetspolitik har tagit udden av systemkritiken. Det finns ingen stark och artikulerad vänster längre.

    Felet är att dagens vänster formulerar en moralisk kritik utan klassperspektiv och systemteoretisk kritik. Det är inte fel att ha en moralisk grundad kritik. Marx var moraliskt indignerad av kapitalismen, hade han inte varit det hade han inte haft någon anledning att skriva sina verk. Avsluta gärna en text med en moralisk kritik, det gjorde ofta Marx. Men han blandade inte samman moral och empirisk och teoretisk analys. Därför är Marx inom kritisk sociologisk teori helt omistlig.

    Därför borde vänstern skrota sin besatthet av feminism och sin hbtq- och queer-agenda. Och att allt är rasism, även att argumentera för att hedersmord existerar ses som rasism. Inte för att dessa frågor är oviktiga utan för att de måste bakas in i en systemkritik och klassanalys. I dag när vi läser om hur människor misshandlas av försäkringskassan och av arbetsgivare, hur en del människor inte ens har mat för dagen, hur asylsökande kan utvisas för att de tjänar för lite, en ren avhumanisering av samhället, då kan vänstern ägna tid åt att bekymra sig för att ett företag har för få kvinnor i styrelsen.

    Men vi kan heller inte gå tillbaka till 70-talets tok-vänster som gjorde Marxtolkningar från Sovjet eller Kina. Arbetarklassens frigörelse är dess eget verk, javisst. Men i ett samhälle där arbetarklassen andel inte räcker till för att ändra på detta så måste också delar av medelklassen och små-företagare inkluderas i klasskampen. Redan i kapitalet gör Marx en åtskillnad mellan marknadsekonomi och kapitalism, och den som orkar läsa hela hans filosofiska verk kan få oanade ingångar till analyser som i sin tur kan förändra det nuvarande samhället i form av en demokratisk socialism.

    Hade Marx vaknat upp i Sverige i mitten av 70-talet hade han nog inte känt igen den kapitalsim som han själv beskrev – frånsett grundelementa i själva ekonomin förstås. Men skulle han vakna upp nu skulle han känna igen det mesta.

    Därför måste vänstern återgå till Marx.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.