Finnes det en svensk kultur?

39
Strindberg i 1905, malt av Richard Bergh. Bonnierska Porträttsamlingen

Finnes det en svensk kultur? Det er absurd å måtte stille dette spørsmålet. Men enda mer absurd er det at spørsmålet stilles i Sverige, og at så mange svensker ikke klarer å gi et vettugt svar.

…jag kan inte komma på vad svensk kultur är…

Da Mona Sahlin var integrasjonsminister spurte det tyrkiske ungdomsforbundets tidskrift Euroturk hva som er svensk kultur. Hun svarte:

Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.

Altså, en svensk sosialdemokratisk minister visste ikke hva svensk kultur er! Da er det ikke så underlig at svensker som blir spurt på gata ikke klarer å komme opp med noe bedre. Sverigedemokraterna sier seg å ville forsvare svensk kultur, men når partiets representanter blir spurt om hva det er for noe, så kommer de opp med «julen och midsommarafton». De har ikke peiling de heller.

Da Fredrik Reinfeldt hadde dannet sin første regjering i 2006 fikk han et tilsvarende spørsmål, og ga et tilsvarende svar: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.» (Barbar var forresten det nedsettende navnet greske aristokrater brukte i antikken på alle utlendinger som ikke snakket gresk.)

Dette å fornekte at det finnes en svensk kultur er altså blitt den svenske elitens meme. Og det blir naturligvis gjentatt til kjedsommelighet av de systemlojale mediene og av alle tomtønnene i den skravlende klassen. Men det er naturligvis en himmelropende løgn – og det er meget farlig.

En hyllest til den svenske kulturen

Jeg har det ikke med å bli deprimert, men jeg kunne lett bli det når jeg leser slike uttalelser. Enda jeg ikke er svensk ville det ikke koste meg noe å reise meg opp i en forsamling å snakke i tjue minutter uten forberedelser om hva jeg liker – og litt om hva jeg misliker med svensk kultur.

Da jeg var seksten-søtten år og svært nybakt marxist, hadde jeg mye kontakt med svenske kamerater. Jeg besøkte kongressene til Clarté og var på mange møter med De förenade FNL-grupperna og KFML. For oss unge norske ml-ere var Sverige i praksis et større forbilde enn Kina. De svenske kameratene lærte oss å skaffe oss et eget trykkeri, egen avis, egne bokhandler, eget plateselskap. Fria Proteatern ble forbilde for den store norske teaterbevegelsen på søttitallet og påvirket Teatret Vårt i Molde, Hålogaland teater og en drøss med andre teatre og prosjekter. Vi hørte på Hoola Bandoola Band med Mikael Wiehe og Björn Afzelius.  Da jeg var guttunge leste muttern Selma Lagerlöf for meg, og hvem har vel ikke vokst opp med Astrid Lindgrens fabelaktige univers?

De norske Oktoberbokhandlene importerte massevis av svensk litteratur. Slik ble vi kjent med August Strindberg, Ivar Lo-Johansson og Vilhelm Moberg. Vi hadde ikke skjønt bæret hvis noen hadde sagt til oss at førti-femti år seinere ville eliten blant deres landsmenn benekte at det finnes en svensk kultur. Som litt rølpete ungdommer fra Oslo ble vi litt imponerte over det vi oppfattet som den svenske seriøsiteten og den svenske sansen for kvalitet og nøyaktighet. Vi tillot oss også å fleipe over vår revolusjonære svenske venner som gjerne ville styrte statsmakta, men som ventet på grønt lys når det ikke var biler i nærheten når vi rusla gjennom Stockholm på natta.

Men dette har også noe med svensk kultur å gjøre. Lydigheten til autoriteter er større enn vi er vant til i Norge, og det er noe med påvikninga fra fransk etatisme, som vi ikke har i Norge. Er jeg essensialist nå? Ikke verre enn Karl Marx som forklarte hvorfor det norske småborgerskapet kunne skape så stor litteratur som Henrik Ibsen gjorde, når det tyske småborgerskapet ikke kunne det, med å vise til at mens den tyske småborgeren var barn av en livegen, så var den norske småborgeren barn av en fri bonde. Jeg har ikke forsket på dette, så dette blir synsing, men kanskje har dette noe med det svenske statarvesenet, som Ivar-Lo skriver om, å gjøre. Kanskje har det noe å gjøre med at Sverige har hatt en sterk adel, som fortsatt finnes, mens vår adel var liten og svak, og for en stor del ble avskaffet i 1821?

Sangtradisjon og industrikultur

Er du som nordmann i lag med svensker, i hvert fall var det slik, så blir du fort forlegen fordi svensker kan en masse sanger, og de kan synge dem. Det finnes en sterk svensk sang- og visetradisjon fra Bellman og oppover, som fortsatt slår inn i norsk og svensk musikk av i dag. I nyere tid har folkparkerna og konsertene der betydd mye for å spre sangen og musikken over hele landet. (Så får man heller bære over med kostymene til svenske danseband.)

Sverige har en mye lengre industrikultur enn vi har i Norge, faktisk en av de sterkeste og beste industrikulturene i verden. Svensk stålindustri, bilindustri og flyindustri har betydd kvalitet, båret oppe av både en ingeniørkunst av høyt nivå og av fagarbeidere som har kunnet sitt fag.

Fagbevegelsen og Norge

Som nordmann vil jeg være evig takknemlig overfor svensk arbeiderbevegelse som hindret den svenske overklassen å gå til krig mot Norge i 1905. Og som sønn av to motstandsfolk fra kampen mot den tyske okkupasjonen vet jeg hva det betydde for den norske motstandsbevegelsen at folk kunne stikke til Sverige når de hadde nazistene i hælene. Og jeg var ikke gamle karen før muttern og fattern fortalte meg hva Torgny Segerstedt som redaktør av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning betydde for motstanden mot nazismen.

La globalistene abdisere

Jeg stopper der. jeg kan ikke dra hele foredraget mitt her. Men poenget burde være klart: Ikke bare har Sverige en rik og verdifull kultur, men det er grunn for svensker til å være stolte av den og forsvare den. Ikke la noen inkompetente duster av noen høyreekstremister ta beslag på den eiendommen. (Det kan dessuten komme noen begavede høyreekstremister som skjønner hva slags gave de da har fått i hendene, og som vet å bruke den.)

Naturligvis er det noe sant i at de fleste kulturer er påvirket utenfra, og at det stort sett ikke finnes noen «rene» nasjonal kulturer. Men det er en tautologi, å si dette er å snakke uten å si noe. Sjølsagt tok Kalle dussin med seg de tyrkiske dolmades hjem slik at de kunne bli svenske kåldolmar. Og sjølsagt brukte Hulda Garborg utenlandske forbilder da hun skapte den store kvinnebevegelsen for å utvikle norske bunader. Og så da? Spør en iraner om det finnes en persisk kultur, når den jo er påvirket både fra arabisk, kinesisk, mongolsk og indisk kultur. Men vær forberedt på hennes eller hans hånlige raseri. Spør en italiener om det kan finnes noen italiensk kultur når Italia først oppsto i 1860 og både pastaen, tomaten og kaffen kommer utenfra. Og vær forberedt på ei skyllebøtte eller noen meget talende håndbevegelser. Borgerlige politikere skjønner naturligvis ikke dialektikk, men det burde i det minste arbeiderbevegelsen forstå. Det er faktisk sånn at skal man kunne ta imot impulser på en skikkelig måte, må man være trygg på seg sjøl og kjenne sine egne verdier.

Det denne fornektinga av skandinavisk kultur (for vi har dette i Norge også) er ikke noe annet enn globalistenes forsøk på å knekke nasjonalstatene og gjøre oss til enda mer lettmanipulert kveg.

Nasjonalstatene har oppstått historisk og de er naturligvis omspunnet med både uholdbare myter og sjåvinisme. Men demokratiet av i dag er faktisk forankret i nasjonalstaten, i folkesuvereniteten, og uten nasjonalstaten – intet demokrati. Og det er jo faktisk det som skjer i EU. Nasjonalstatene gjøres irrelevante. De nasjonale parlamentene tømmes for innhold og makt. Denne makta overføres så til Den europeiske sentralbanken og EU-kommisjonen. Den ideologien som forsvarer denne avskaffelsen av demokratiet er nettopp den globalistiske fornektelsen av nasjonen.

Så mine svenske venner burde svare Reinfeldt & co: Javel, så dere veit ikke hva svensk kultur er? Så er dere uskikket til å styre dette landet. Dere har ikke noe her å gjøre, dere har å abdisere. Finn dere en plass i Brussel og la den svenske arbeiderklassen ta over.

KampanjeStøtt oss

39 KOMMENTARER

  1. Ikke rart svenskene synes den norske EU-debatten er altfor «nasjonalistisk». Den svenske eliten er så livredde for å framstå som nasjonalister at til og med sunn patriotisme blir undertrykt. Det har sjølsagt historiske årsaker. Dermed forstår de heller ikke at den norske nasjonalismen i utgangspunktet var retta mot en fremmed elite, ikke mot fremmedfolk som sådan. Det betyr ikke at Norge har gjort alt riktig bestandig. Undertrykkinga av samer og tatere er ingenting å være stolt av. Men som sangeren Lasse Johansen har uttalt; det var ikke vanlige folk som var verst mot taterne, det var de «lærde».

  2. Pål: Er enig i at fanatisk kulturrelativisme og turboglobalisering utgjør en trussel mot nasjonal egenart, men er det ikke like åpenbart at en dyrking av den nasjonale egenarten står i veien for internasjonal solidaritet mellom verdens undertrykte arbeidere? Står ikke nasjonalsstaten og den borgerlige nasjonalromantikken i veien for en verdensrevolusjon? Løsningen er ikke nødvendigvis å gjøre det motsatte av klassefienden. Noen ganger finnes ikke den beste løsningen blant de løsningene som er benyttet tidligere.

    • Jeg tror at en viktig forutsetning for å bli kjent med og respektere andre er å kjenne og respektere seg sjøl. Globalistene snakker så mye om «eksotiske matretter», men har de noe peiling på norske råvarer og norsk kjøkken? Er de ikke bare pinlig provinsielle? Hele verden trenger en revolusjon, men den må nok starte et sted eller flere, og da helt konkret utfra stedets særegenhet. Jeg har hatt spennende diskusjoner med iranske venner om likheten mellom Håvamål og iransk kultur, men da må man kjenne Håvamål. Jeg har diskutert likheten mellom norsk og latinamerikansk dugnadstradisjon med venner derfra. Og det kommer inn et forhold til: Vi er evolvert til å forholde oss til små stammegrupper. Evolusjonen har ikke hatt noen grunn til å selektere på global forståelse, derfor må vi finne måter å samhandle på som tar med seg disse inngruppene og ikke fornekter dem.

  3. Strindbergs förhållande till ‘det svenska’ var, låt oss säga det, ganska problematiskt ibland. Men det hindrar inte att Pål har rätt i det mesta, och speciellt avslutningen gillar jag. Bort med den förrädiska överklassen!

    • Ikke var bare Strindbergs forhold til «det svenske» problematisk, Ibsens forhold til «det norske» var jo også det. Peer Gynt er også en satire ved visse sjølgode trekk i den norske kulturen, og (i likhet med meg) måtte han til Italia for å skrive om Norge.

  4. Spørsmålet du tar opp her er i realiteten to ulike spørsmål. Det ene er et vitenskapelig spørsmål om i hvor stor grad det gir mening å snakke om etno-nasjonale kulturer som sentrale kulturskiller. Det andre er et taktisk-politisk spørsmål om i hvor stor grad venstresida bør delta i den politiske diskursen som definerer innholdet i «vår nasjonale kultur».

    På det første spørsmålet mener jeg at svaret i realiteten må være «i liten grad». De kjennetegnene du gjengir i beskrivelsen av «svensk kultur» er en blanding av overflatiske og relativt ubetydelige kulturtrekk, men som reelt skiller de fleste svensker fra de fleste ikke-svensker, og mer sentrale kulturtrekk som enten ER reine myter (altså ikke kan vise til noen empirisk dokumentasjon) eller som er svake tendenser i den forstand at det er kulturtrekk som er relativt mer utbredte i Sverige enn for eksempel i Norge, men hvor det samtidig er svært mange svensker som dette ikke gjelder for, og også mange nordmenn som det faktisk gjelder for. Det som er helt sikkert, er at på alle andre områder enn særegne og eksplisitt nasjonalt definerte tradisjoner, som Midtsommernattsfeiringa, vil den individuelle variasjonen i sosialisert adferd og normer være dramatisk mye større enn den etno-nasjonale på gruppenivå. Spørsmålet er om det finns andre gruppekarakteristikker som i STØRRE grad enn det nasjonale definerer sentrale adferdsmessige karaktertrekk. Og der tror jeg vi kan si at ja, det finns, faktisk flere. Generasjon er ett slikt karaktertrekk. Urbanitet/ruralitet er et annet skille. Og, ikke minst, klasse gir et skarpere kulturskille enn etnonasjonalitet, og dette gjelder like mye for skillet kurder/perser som mellom norsk og svensk.

    Det jeg derimot vil være enig i, er at det finns mer markerte reelle kulturskiller når du slutter å snakke om en særskilt svensk kultur, og heller snakker om en breiere skandinavisk kultur, i kontrast til øvrig vesteuropeisk (vestlig) kultur, og i enda større grad er det sant når vi snakker om vestlig kultur i kontrast til andre kulturgeografiske regioner, men overalt finner vi glidende overganger, selv om kontrasten mellom svensk og somalisk er såpass markert at det kan overskride kulturforskjeller på klasse/generasjonsnivå. Den sentrale «kulturskapende» faktoren er da ulikheter i sosioøkonomisk utviklingsnivå og politisk system, noe som også impliserer at alle de nåværende sentrale regionale kulturforskjellene er betinga og temporære.

    De eneste etnonasjonale og større regionale kulturforskjellene som det er grunn til å tro vil forbli varige, er de som er nedfelt i sentrale identiteter, og der jeg er enig med deg, er at de etno-nasjonale identitetene som ble bygd opp på 1800-tallet (for det var en politisk prosess som ikke så ubetinga ble drevet fram av progressive krefter, spesielt ikke når vi ser på opprinnelsen, der den tyske etno-nasjonalismen ble brukt av de tyske fyrstene som våpen mot det mer moderne Frankrike, hvor nasjonsbegrepet stammer fra, men ikke opprinnelig ikke i noen etnisk ramme, noe den etniske italieneren Napoleon og Marseillaisen fra det da oksitansktalende Marseilles jo vitner om) ligger sterkt i både de bevisste og underbevisste delene av selvoppfattelsen til mange.

    Spørsmålet er så hvilke implikasjoner dette bør få for venstresidas «nasjonsdiskurs». Skal vi primært søke å etablere en ny transnasjonal progressiv menneskeidentitet, basert på arbeiderklassens internasjonalisme, og med FNs to konvensjoner om menneskerettigheter som sentrale definisjonsrammer for vår felles globale kultur, eller skal vi søke å «arbeiderisere» og «progressivisere» den nasjonale kulturdiskursen slik at den eksplisitt blir inkluderende for innvandrere og flyktninger, men ekskluderende i forhold til alle med reaksjonære holdninger, uavhengig av etnisk bakgrunn. Der har jeg ikke noen veldig klar holdning foreløpig.

    • Torgeir, jeg er ofte enig med deg, men dette ble vel diffust, og løsrevet fra den faktiske kampen. Jeg har vært norsk representant i en EU-komité i noen få år, og er det noen som regner seg som representanter for «en transnasjonal progressiv menneskeidentitet», så er det EU-kommisjonen og deres haleheng. Kampen for å utslette nasjonalstatene, deres kultur og deres demokrati føres hardt og intenst fra Brussel. Og de har altså lykkes så langt på vei at kanskje ikke en gang et flertall av svenskene klarer å si hva svensk kultur er.
      Jeg tror det er en forutsetning for at du kan møte andre med respekt er at du kjenner deg sjøl og har respekt for deg sjøl, og da må du også kjenne din egen kultur.

      • Jeg er ikke enig i at EU forsøker å etablere en internasjonalistisk universalistisk diskurs. Snarere er det snakk om forsøk på å etablere en europeisk nasjonsidentitet, ikke ulikt den prosessen som foregikk da den tyske nasjonsidentiteten ble bygd opp på 1800-tallet, fra mange ulike stater, som verken hadde noe etablert felles språk (nedertysk, det tradisjonelle talespråket i Nord-Tyskland, er jo ikke i lingvistisk forstand tysk i det hele tatt, men et eget språk som klart ligger nærmere nederlandsk enn høytysk), religion eller andre noen andre kulturelle fellestrekk som skiller tyskere fra omkringliggende folkeslag.

        Det er ikke noe nytt at ulike nasjonsidentitetsprosjekter står i konkurranseforhold til hverandre. I Tyskland lyktes man altså med det fellestyske prosjektet med å forene schleswigske nedertysktalende lutheranere og bayerske (og delvis også østerrikske) sørtysktalende katolikker, mens i Jugoslavia mislyktes man med å forene katolsk, gresk-ortodokse og muslimske serbokroatisktalende i en felles jugoslavisk nasjonsidentitet. Selv om Tito ikke var så langt unna å få det til, ble prosessen reversert etter hans død og folkene har forblitt kroater, serbere og bosniere i stedet. Det tyske prosjektet fikk heller ikke med seg alle tysktalende. De tysktalende i Sveits har beholdt sin transetniske sveitsiske identitet, mens de tysktalende i Alsace-Lorraine i stor grad fortsatte å se seg selv som del av det ikke-etniske franske nasjonsfellesskapet.

        Utfallet av slike prosesser er ofte diktert av geopolitiske omstendigheter like mye som hvordan ulike lokale politiske krefter søker å fremme sine økonomiske og politiske interesser gjennom identitetsbygging. Og det som er helt sikkert, er at det aldri lå noen premordiale nasjoner med klart definerte grenser der som bare venta på å bli oppdaga på 1800-tallet.

        Dette kan nok framstå som teoretisk og ikke så aktuell problemstilling i Norge og Sverige hvor de nasjonale identitetsprosjektene har vært så sterke og entydige, men jeg skriver dette fordi dette med nasjonskonstruksjon og identiteter er svært viktig for å forstå de større prosessene, og våre lokale nasjonsidentitetsprosjekter vil bli påvirka av det som skjer i verden rundt oss, akkurat som vi ble på 1800-tallet, da den norske identiteten ble bygd opp av en brei koalisjon av ulike politiske krefter i den delen av Danmark-Norge som havna under svensk konge som følge av Kieltraktaten.

        Det jugoslaviske eksemplet viser også tydelig at det ikke alltid er «det minste prosjektet» som er det mest progressive, mens det er lett å se at verden kanskje kunne vært spart en god del lidelse om det tyske identitetsbyggingsprosjektet hadde vært mindre vellykka. At det europeiske identitetsprosjektet i hvert fall ikke er progressivt er lett å se, men det er fordi det bærer i seg sjåvinistisk brodd mot kulturregionene omkring, ikke fordi det er genuint universalistisk internasjonalistisk diskurs ut fra slagordet: «Arbeider i alle land, foren dere!» De farlige folkene er ikke de som snakker om universelle allmennmenneskelige verdier, men de som snakker om betydninga av å beskytte «vår judeo-kristne vestlige kulturarv».

        Diskusjonen om «det norske» og «det svenske» KAN bli en motmobilisering mot den «vestlige» kultur-(nasjonale) identiteten, slik den kroatiske identiteten ble brukt til å sprenge Jugoslavia, men den kan også, og like gjerne, bli en byggestein i det samme identitetsprosjektet, slik den tyske identiteten lyktes med ikke å utslette, men akkomodere, de schleswigske, bayerske og andre historiske landidentitetetene i det større tyske prosjektet. Dette er det viktig å være bevisste på. Det er derfor ikke en riktig empirisk beskrivelse at EU-kommisjonen er pådrivere for å utslette nasjonale kulturelle identiteter, og forestillinga om at man nødvendigvis bygger en effektiv politisk front mot dette ved å vektlegge den nasjonale identiteten er derfor feil.

        Men som sagt, jeg er ikke sikker på at det å frontkonfrontere enhver nasjonal identitet er noen taktisk smart strategi for venstresida heller, gitt at disse identitetene har blitt så sterke som de er. Det er mye trolig at det er like dumt taktisk som at marxister skulle forsøke å forsøke å vinne arbeiderklassen med ateistisk propaganda. Det som derimot er sikkert, er at det primære for venstresida må være å forsterke en transnasjonal arbeiderklasseidentitet for alle lønnstakere med lave eller moderate lønninger (ikke bare industriarbeidere), som ikke skaper skiller men fellesskap på tvers av kontinenter, livssyn og kulturregioner.

        • Dette er mye mer konkret enn du gjør det, Torgeir. Kampen står faktisk akkurat nå om nasjonalstatenes rolle i Europa. Med Den europeiske sentralbankens kjøp av gjeld, blir nasjonale parlamenter parkert og mister styringa på sine egne lands økonomi. Den norske eliten ønsker utvilsomt at Norge skal inn i denne prosessen, og rett bak i køen står TTIP som kan sette amerkanske korporasjoner i stand til å overkjøre lovvedtak i de landa som går inn i avtalen. Og blir det avtale med EU, så blir sannsynligvis også Norge det via EØS.
          Jeg mener dette i siste instans er klassekamp, men at den delvis tar form av en nasjonal kamp. Men dette byggverket kan neppe vare, fordi det er så motsigelsesfullt, og fordi krisa er så djup. Det gjør at det kan oppstå situasjoner der også reaksjonære nasjonale bevegelser får armslag. Hvis ikke arbeiderklassen evner å ta ledelsen i kampen for nasjonal styring av ressurser og politikk, så vil den forspille en historisk sjanse og konsekvensene kan bli meget alvorlige.
          Den hypersentralistiske modellen til EU kan også føre til negasjonen av negasjonen, altså en ytterligere oppflising av nasjonalstater i mindre og gjensidig stridende enheter. Med stadig knappere ressurser kan dette føre til en alles kamp mot alle som vil kunne gjøre Balkankrigene til en tur i parken i forhold.
          Så kommer et annet forhold inn, som ingen av oss har berørt. Biologen Terje Bongard har vist at mennesket ikke er evolvert til å takle systemer så store som dem vi ser i dag. I 99,9% av sin historie har mennesket levd i smågrupper, og det har ikke blitt selektert på evne til å takle globale spørsmål. Det gjør mennesket egentlig ganske dårlig skikka til å takle dagens verden. Bongard mener at det som eventuelt kan løse dette problemet er om man lykkes med å bygge et samfunn der menneskene tar kontroll over produksjonsmidlene nedenfra på et inngruppenivå og etablerer er samvirke med andre inngrupper derfra. Dette siste sammenfaller med hvordan jeg tenker meg kommunismen, altså ikke som en fremmedgrjørende mastodont, men som et deltakersamfunn som vokser opp fra folks praktiske virkelighet.

          • Men dette handler ikke om et ja eller nei til EU. Det er ikke noen uenighet mellom oss om at EU-eliten ønsker å overta makt fra medlemsstatene. Det jeg er uenig i, er at fokuset på å beskytte nasjonal kultur, innafor en etno-nasjonalistisk diskurs, er noe effektivt eller i det hele tatt relevant bidrag til motmobilisering. Det er fullt ut tenkelig at EU kan overta mer makt fra medlemsstatene og samtidig dyrke folkloristisk diversiteten i nasjonale kulturer i Europa, som basisen for den felles «europeiske kulturen» som EU vil komme til å søke å mobilisere rundt, spesielt i konkurranse med andre stormakter globalt. Samtidig er det fullt mulig å se for seg en reversering av EU-systemets makt og tilbakeføring til av makt til demokratiske organer på statsnivå, uten å drive dyrking av etno-nasjonal kultur. Som sagt, det sentrale i det opprinnelige franske, progressive og demokratiske, nasjonsbegrepet, var det politiske folkefellesskapet, helt uavhengig av språk og andre etno-kulturelle kjennetegn. Etnonasjonalismen var i utgangspunktet et reaksjonært svar på dette, fra de tyske fyrstene, som trengte et ideologisk redskap for å få eget folk til å unngå å vende seg mot dem og heller støtte de framrykkende franske armeene.

          • Jeg vet ikke helt hva du mener med etno-nasjonal kultur. Er persisk kultur en etno-nasjonal kultur? Samisk kultur? Italiensk kultur? Nosk kultur?

  5. Innlegget borte?
    Jeg prøver igjen.

    Samtale med flere:

    Bjørn V.:
    «Den svenske eliten er så livredde for å framstå som nasjonalister at til og med sunn patriotisme blir undertrykt. ….Undertrykkinga av samer og tatere er ingenting å være stolt av. Men som sangeren Lasse Johansen har uttalt; det var ikke vanlige folk som var verst mot taterne, det var de «lærde».

    Det å føle tilknytning og stolthet til egen gruppe/landsby har nok vært en viktig holdning opp gjennom menneskenes historie. Og dermed naturlig skepsis til de ( i store grupper) som kommer utenfra.
    Når de «lærde» ( bibelsk kalt «fariseere/de skriftlærde») skal lære vanlige folk («») hva de skal tenke – i forhold til akademisk elite-kunnskap, oppstår det naturligvis ( heldigvis) en motstand mot det korrekte.
    Jeg ser på Kristus som en «seer», en dybdepsykolog og samfunnsbygger som skulle få oss til å se, skjønne oss selv i vår samfunnsbygging – for å lage en «himmel» her på jorda , ikke en som i religiøs forstand skulle rette oppmerksomheten mot det hinsidige. ( under inspirasjon fra Bertram D. Brochman : http://steigan.no/2015/01/25/finnes-det-en-svensk-kultur/#comments
    og : http://www.samfunnsliv.no/kunst-01.htm )

    Vi har tydeligvis en trang til å «være religiøse». En drift , som det meste, til godt og vondt.
    Så har da religioner/gruppetenking blitt brukt og brukes til mye vondt ( av bakmenn) opp gjennom historien.
    (Men også »religioner « i videre forstand.)
    Nasjonalisme tror jeg er en god måte for et land til å bygge samhold og enighet fra det små, og gjennom dette også å lære oss selv som rase/gruppe å kjenne. En prosess som nødvendigvis må ta tid. ( «Det gode som vi gjør, gjør vi ikke. Det onde som vi ikke vil, gjør vi.») Å lære seg selv å kjenne tar lang tid, og betinger frihet, under grenser. For et samfunn betinger det enda lengre tid, men med desto større gevinst. Men det må begynne i det små, med enkeltmenneske og enkeltland, før vi kan veve det hele til et større stykke.

    Knut S.:
    «Står ikke nasjonalsstaten og den borgerlige nasjonalromantikken i veien for en verdensrevolusjon? «

    «Trær vokser ikke inn i himmelen», og ihvertfall ikke ovenifra og ned.
    Fungerer det samlende eller splittende å kjempe/slåss ( noe annet enn samtale) for «verdensrevolusjon»?
    Hva har slike «Babels tårn» ført til opp gjennom historien?
    Viser ikke verden i dag at de fleste er naturlig redde (heldigvis) for store systemer som bygges ovenifra. Enten det konstrueres som religiøse eller politiske «religioner».

    Torgeir S. H.:
    « Urbanitet/ruralitet er et annet skille. Og, ikke minst, klasse gir et skarpere kulturskille enn etnonasjonalitet, og dette gjelder like mye for skillet kurder/perser som mellom norsk og svensk «

    «Klasse» er vel konstruksjon som kan splitte mer enn det forener. Da blir det ikke bedre når vi bruker denne konstruksjonen på tvers av landegrenser. Splittelse i det små blir lett splittelse i det store. FN-er kan synes å være en god ide. Men det er ingen god ide’ å la blinde føre blinde.
    Først må hvert enkelt folk og land se, kjenne, seg selv. Nok til å holde orden i eget hus, soverom og hage.

    Steigan:
    «Jeg tror det er en forutsetning for at du kan møte andre med respekt er at du kjenner deg sjøl og har respekt for deg sjøl, og da må du også kjenne din egen kultur.»

    Så enig.
    Men når man kjenner seg selv er det lite farlig å også prøve å kjenne sin «mot-part» ( med gode intensjoner). Da kan det, i denne prosessen , være fruktbart å «Hvis din motstander vil gå en kilometer med deg, gå to kilometer med ham». Å kjenne hvordan det er å bli utstøtt, demonisert og tvunget inn i forsvar. En intellektuell vurdering blir ofte overfladisk.
    Derfor har jeg da også blitt kalt ( og utestengt fra nettsider)som «kapitalist», «kommunist- /-sosialist», «religiøs « og «nasjonalsosialist».

    og:
    «Vi er evolvert til å forholde oss til små stammegrupper. Evolusjonen har ikke hatt noen grunn til å selektere på global forståelse»
    Enig igjen.
    Og/men evolusjonen fortsetter. Ting tar tid, vi er trege av natur. Dette er nok også en god egenskap.
    Jeg ser på « men dere skal ikke ete av kunnskapens tre, da blir dere kastet ut av himmelen» som et bilde på hva som kan skje hvis vi tror vi kan overstyre «Gud», naturlovene, som ligger over det hele, – og psykologisk i oss selv.

  6. Jag är själv uppväxt med Moberg, Lo-Johansson, Strindberg och alla de andra du nämner som företrädare till svensk kultur. Det är fin och viktig literatur. Men jag måste anmärka, att det är skillnad mellan det man gillar och det som betraktas som nationens kultur:
    Kultur är ursprungligen något människor sysselsätter sig med på fritiden, något som inte har med tillverkning av livsmedel eller dylikt att göra, något som är roligt, vackert etc.: grottmålningar, att sjunga vid lägerelden, folkdanser … Den oskyldiga karaktären av sådana saker, förändras så snart en härskare styr över människorna, likgiltigt om den är en religiös sådan eller rent världslig – då tilldelas kulturen uppgifter: Förhärskande funktion blir legitimationen, fast inte i mening av överhetens maktvälde, utan kulturen måste överensstämma med maktens högre principer – högkulturens innehåll är dess storståtlighet. Det bevittnar medeltidens domkyrkor, furstarnas barockslott, minnesmärken eller hovmusikanter. Inte bara makthavarna i landet, utan även de högre skikten demonstrerar sin ädla människo-kvalitet genom att skaffa sig konstverk som kunniga konstnärer har skapat.
    Även demokratiska statsmakter vill kunna presentera sig i samklang med det Goda och Vackra gentemot sitt folk och andra statsmakter. Därför vårdas nationens egna kultur – över nationalteater till filmfestivaler, över hembygdsvård till matrecept…
    Kultur kan alltså förstås som en tjänst till de intressen som har giltighet i klass-samhället. Därför är den misstanken närliggande, att såna intressen kanske är av sån kvalitet att de måste förskönas…

    Men allt det här ska nu inte betyda att de konstverk som finns skulle vara onjutbara – tvärtom, för de rika och mäktiga herrarna hade ju råd att sysselsätta de mest begåvade genierna som fanns på den tiden.
    Men man ska vara på det klara med, varför kultur fått existens: det var inte den mänskliga kreativiteten, som var avgörande, utan materiella och politiska intressen!

    • «Men man ska vara på det klara med, varför kultur fått existens: det var inte den mänskliga kreativiteten, som var avgörande, utan materiella och politiska intressen!»

      Eller som vi sa på 70-tallet:
      «Kultur er måten vi lever på. »
      Den kulturen kan (heller) ikke sponses/bevilges av staten . Og vi bør kun tillate/sponse en stat/administrasjon som ser/skjønner at det levende samfunnet er kulturen.

  7. Kultur, evolusjon og taktikk for arbeiderbevegelsen.
    Det er ingen tvil om at kultur forandrer seg. Hva jeg ser på som viktig er noe forskjellig fra hva mine foreldre så på som viktig. Første generasjons innvandrere har med seg en identitet som er anderledes i snitt enn den hos de som bor der de flytter. Andre- eller tredjegenerasjons innvandrere får den kulturelle identiteten, eller kulturen om du vil, som de har der deres foreldre eller besteforeldre flytta. Med mindre de havner i en getto, hvor man får gettoen sin kultur i stedet for den nasjonale.
    Det er ingen tvil om kultur kan skapes. Enten ved nasjonale prosjekter med språknormalisering (bokmål), felles kulturelle opplevelser (nrk), et felles militærvesen, en viss flytting av arbeidstokken (finnmarkskatten). Eller ved nye bevegelser, grupperinger, organisasjoner, religioner og så videre, som har et fellesskap av mennesker som alle opplever at de har noe til felles med de andre.
    Hva med kulturen til en nasjon? Kultur i den forstand at det er en del felles oppfatninger, oppførsel, klesvaner, språk, kunst med mer, i ei gruppe som kalles en nasjon. Hvor kommer dette fra? Det er jo åpenbart ikke sånn at de som bodde i Norge for tusen år sida hadde den samme kulturen som vi som bor i Norge i dag har.
    For å forstå menneskets natur og psyke, dets kultur og samfunn, må vi forstå evolusjonen. Vi er evolert til å leve i små grupper hvor vi er koda med de beste strategiene for å videreføre genene våre i konkurranse med de andre i gruppa (ikke vår gruppe mot de andre, det er absolutt ikke korrekt (les «the selfish gene) og er en misforstålse blant beleste rasister).
    Vi er alle evolvert til å like vår egen «kultur», alle de tinga vi har vokst opp med som har definert vår gruppe i motsetning (av og til) til andre. Hvis faren og farfaren min gikk til krig med falkefjær i håret er det en stor sannsynlighet for at jeg synes det er en viktig del av kulturen min. Hvis det kommer en ny generasjon med jyplinger som kler seg anderledes liker jeg det ikke (gutter på seksti-tallet fikk kjeft av fremmede på åpen gate om de hadde langt hår). Alle mennesker er evolvert til å like den kulturen de vokste opp med, om det er den samme som våre foreldres eller ei.
    Det alle som ønsker å skape et likere og bedre samfunn må forstå er at det å like og være stolt av den kulturen man vokste opp med er en del av vår natur og ikke noe vi kan få vekk med å forandre samfunnet. Like lite som kibbutsene kunne få mødre til å gi fra seg barna sine, kan svenske politikere få svensker til ikke å føle stolthet over den identiteten de har vokst opp med.
    Det svenske politikere gjør når de fornekter «det svenske» er å prøve å lage en ny kulturell identitet. Det vil sikkert virke på noen, og kanskje lykkes EU med å skape en nasjon på samme måte som Tyskland og Frankrike har gjort før dem. Men det er helt sikkert at alle slike forsøk vil skape stor misnøye blant alle som allerede har forma en kulturell identitet som ikke er den politikerene vil ha.
    Denne misnøyen vil være der uansett hva man måtte mene om saken. Når svenske politikere prøver å forandre «nasjonens» kultur, så vil mange føle at det er feil. Uten at det betyr de hater svarte eller jøder av den grunn.
    Dette er en misnøye som i dag i Sverige det bare er mulig å gjøre noe med ved å stemme på et høyre-ekstremt parti. I Norge, derimot, i 1972 og 1994 kunne denne misnøyen med et forsøk på å forandre kulturen ovenfra, få et utløp ved å stemme nei til eu, på grunn av at «venstresida» i Norge kjempa mot forsøket på kulturforandring. Det å ta folks følelser på alvor og bruke det til å kjempe for noe bra er både smart og bra.
    EU er et imperialistisk kapitalistisk prosjekt for å berike de rike på bekostning av alle andre. De prøver å innføre en kultur, en nasjonal identitet for EU, på samme måte som alle nasjonsbyggere før dem. Og det er i aller høyeste grad i folkets (folkenes om du vil) interesse å kjempe mot elitens kulturbygging ved å være stolt av det positive i egen kultur og ens «nasjonale identitet».

    • «Men det er helt sikkert at alle slike forsøk vil skape stor misnøye blant alle som allerede har forma en kulturell identitet som ikke er den politikerene vil ha.»

      Jeg tror faktisk at slik misnøye kunne bygges over. Men at det betinges av mulighet for fri diskusjon/samtale, gjerne med høy temperatur, der den enkelte kunne få lufte sin frustrasjon og frykt. Noe som muligens ville ta noe tid, men kortere jo større frihet til å komme med sin frustrasjon og naturlige, sunne motstand mot alt som dyttes på ovenfra.
      Det er dette maktpolitikere ikke tar sjansen på.

  8. Det du skriver er egentlig en haug helt ukontroversielle selvfølgeligheter, men i Sverige vil det vært nok til å bli klassifisert som fascist og erklært uønska i den offentlige debatten om en skulle våge å skrive noe sånt som dette.

    Det er både et trist og et fascinerende skue å se hvordan debatten i Sverige har blitt, og jeg har lurt mye på hvorfor ting har blitt som de har blitt. Med unntak av Sverigedemokraterna, som det jo går å si mye om, er det brei politisk enighet om denne sjølpiskinga og kulturelle sjølfornektinga, fra Vänsterpartiet til Moderaterna.

    Det er et forholdvis nytt fenomen. Tage Erlander priste i 1965 den etniske homogeniteten som gjorde at Sverige slapp en masse problemer en ellers ville hatt, med USA som eksempel på det motsatte. Noe tilsvarende ville vært totalt umulig for en sosialdemokrat å si dag.

    Jeg heller til idéen at det er det akdemiske, virkelighetfjerne 68-venstre og den postmoderne og kulturrelativistiske arven fra dem som har det meste av skylda, men jeg veit ikke helt hvorfor det har blitt så ekstremt akkurat i Sverige. Svenskene har kjønnsforskere som får kjønnsforskergjengen fra Hjernevask til å framstå som hypermaterialistiske biologireduksjonister. Islamister får gjerne representere partier i Riksdagen, og helt opp i partiledelser og på regjeringsnivå finner vi lefling med islamistiske krefter. Den offentlige debatten er en skinndebatt der en utvalgt krets debattanter beundrer og intervjuer hverandre og diskuterer saker som de allerede er enige om. Media er gjennompolitisert, og stoffet som publiseres har gjennomgående politisk slagside.

    Det kan være at svenskene har hatt det for godt, at de ikke veit hva det vil si å måtte kjempe for demokrati og det å kunne eksistere som et folk. Da oppstår det et tomrom der samhold og kulturell kraft skulle vært, og så har det dessverre blitt fylt med kulturrelativistisk svada og postmoderne tomhet av aktivister som har visst å utnytte situasjonen.

    Men tomrommet er fortsatt tomt. De eneste som nå prøver å fylle tomrommet med noe mer substantielt, er SD. Jeg trur ikke folk nødvendigvis stemmer på dem fordi de er så enige i alt det de står for og syns de er en kjempedyktig gjeng, men fordi andre partier ikke bryr seg døyten om hva folk flest tenker og vil. Og det er ingen endring å spore hos noen av de gamle partia. Jeg ser det ikke som usannsynlig at SD blir det største partiet innen ganske kort tid. Vanskelig å vite om en skal le eller grine.

  9. Svarfunksjonen funger ikke på innlegget lenger: «Jeg vet ikke helt hva du mener med etno-nasjonal kultur. Er persisk kultur en etno-nasjonal kultur? Samisk kultur? Italiensk kultur? Nosk kultur?»

    Ja, alt dette er etno-nasjonale kulturer. Som sagt, jeg mener ikke at vi skal gå til frontalangrep på disse identitetene som er viktige for folk, men de utgjør ikke noe bolverk mot EU-makta. Tvert imot har noen av de etniske minoritetskultur-identitetene bidratt til å gi EU-prosjektet legitimitet, ved at de mottar støtte fra EU. Og dyrkelse av persisk kultur er ikke spesielt progressivt innen rammen av den iranske staten. Det er heller splittende, gitt at vi snakker om et knapt flertall av folket.

    • Du sa at etno-nasjonale kulturer ikke skal forsvares. Og dette skal du ha med deg samer, italienere og persere på?
      Å forsvare norsk kultur er å forsvare folkebibliotekene, nynorsken, norsfaget i skolen, kulturlivet i bygdenorge, arbeiderkuturen osv. Markedskreftene angriper noe av det. EU og eliten angriper andre deler av det. Og du er ikke med på å forsvare norsk kultur! Og så skal du ut og vinne hjertene til folk i by og bygd.

      • Det jeg sier er at det vi får med oss folk i bygd og by på når vi skal bekjempe kapitalismen og markedsliberalismen, må være en kamp mot kapitalisme og markedsliberalisme. Jeg sier at vi narrer oss selv dersom vi tror vi lettere får med oss folk på disse kampene ved å være opptatt av å fremme etnonasjonale identiteter. Det behøver ikke å være kontraproduktivt heller, oftest er det bare irrelevant, og i hovedsak bortkasta tid og krefter, litt avhengig av kontekst og innhold. Men det betyr IKKE at jeg går inn for å nedkjempe de nasjonale identitetene heller, Jeg har tidligere skrevet at det å angripe den etnonasjonale identiteten politisk er like kontraproduktivt og dumt som å angripe folks religiøse tro. Så det er IKKE det jeg vil. Men jeg tror ikke at det å bidra til å styrke nasjonale identiteter er noen progressiv politisk kamp som innebærer noen form for motmobilisering mot markedskreftene eller EU-systemet i noen generell sammenheng.

        Det er en særnorsk realitet (og slik sett, dersom man er ute etter å finne noe, noe av det som kan sies å være typisk for norsk nasjonal kultur i kontrast til andre) at det etnonasjonalistiske prosjektet nynorsk har sterk støtte på den politiske venstresida, og forbindes med EU-motstand. Men spør Sveinung Rotevatn om engasjement for nynorsk MÅ henge sammen med EU-motstand. Og går vi til land som Hviterussland og Ukraina, finner vi at tilhengerne av å styrke de etno-nasjonale skrift- og talemålsnormene på bekostning av det historisk imperiale språket, befinner seg lengst til høyre samtidig som de er de mest ihuga EU-tilhengerne. I Afrika sør for Sahara er det nesten helt systematisk slik at de politiske kreftene som har vært opptatt av å bevare og fremme etniske identiteter, inkludert bruk av afrikanske språk i administrasjon av landene, har vært politisk reaksjonære, mens de progressive kreftene har valgt å holde på den gamle kolonimaktas språk som basis for territoriell antiimperial enhet. Det etnonasjonalistiske zulupartiet Inkatha er typisk, med sin aksept for de etno-lingvistisk baserte bantustaninndelingene under apartheid, mens ANC med sin engelskspråklige forkortelse og tverretniske territorielle nasjonsprogram av fransk type, var den progressive motpolen, som også inkluderte mange progressive hvite.

        Når det gjelder samer, er det jo en særlig situasjon med utgangspunkt i at samene har vært en spesifikt undertrykt gruppe som urfolk i Norden. Å stanse diskriminering og anerkjenne samenes urfolksrettigheter er viktig for storsamfunnet, så får det bli opp til samene selv i hvor stor grad de ønsker å framdyrke den samiske identiteten. Den er jo uansett ikke statsbyggende, så den kommer ganske på sida av en diskusjon om nasjonalstaten.

        Når det gjelder den persiske identiteten, tror jeg nok perserne selv er ganske delt i synet på hvor viktig det er å dyrke det spesifikt persiske, gitt at en slik etnonasjonalisme i Iran vil kunne slå kraftig tilbake ved å stimulere tilsvarende etnonasjonalisme fra de mange store minoritetene, også blant de, som azeriene, som utgjør hele 20 prosent av Irans befolkning, hvor etnonasjonalismen per i dag synes underordna en felles iransk nasjonsidentitet. For venstresida i Iran framstår det for meg som åpenbart viktigere å bygge fellesskap og enhet mellom alle arbeidere og alle progressive og demokratiske krefter, på tvers av etnisitet, enn å dyrke den etniske identiteten, og minst av alt dyrke identiteten til det historiske herskerfolket, perserne. Det betyr ikke at det ikke er mange som ER opptatt av persisk identitet, kanskje delvis fordi mange av de viktigste maktpersonene i det islamske regimet IKKE har vært persere, inkludert ayatollah Ali Khamenei, som såvidt jeg har forstått, er azeri, men det er IKKE gitt at de som i den konteksten dyrker det persiske er politisk progressive.

  10. Og så må jeg gi ros for at du tar opp det evolusjonsbiologiske aspektet med en genetisk nedarva stammekultur. Det er en faktor som er svært viktig for å forstå hvordan verden funker. Det er avgjørende å forstå disse mekanismene for å kunne ta riktige politiske valg. Verden blir ikke et bedre sted av å late som mennesket er noe annet enn det det er. Det er tvert imot en sikker veg mot katastrofe å presse mennesker inn i former de ikke passer i. Svenske politikere har ikke forstått det, og konsekvensene ser ut til å bli «förödande» for landet.

  11. Forøvrig så trur jeg mange av nasjonalstatene vi har i Europa i dag er for store. Når skotter, katalanere, flamlendere, baskere og flere andre vil ha frihet til å danne egne nasjoner, er det nettopp fordi det nedarva ønsket om å omgås like mennesker er så sterkt. Det har vært en fast øvelse for venstresida å støtte sånne frigjøringsbevegelser, men i Sverige har det kanskje gått litt av moten i venstrekretser nå. Det blir liksom litt for vanskelig å forklare hvorfor etnisitet skal kunne være et så viktig kriterium i politikk andre steder samtidig som det er totalt tabubelagt å snakke om etnisitet i Sverige.

    Jf. at Björn Söder i SD nylig skapte ramaskrik da han med noe klumpete formuleringer uttalte at bl.a. samer ikke nødvendigvis kunne regnes som svensker. Han fikk delvis medhold i det fra samisk hold. Samiske særrettigheter er tross alt helt baserte på etnisk tilhørighet som utelukker svensker. Det kunne vært starten på en svært interessant og konstruktiv debatt, men responsen ellers, utover de faste rasistanklagene, blei sjølsagt största möjliga tystnad.

  12. «Forøvrig så trur jeg mange av nasjonalstatene vi har i Europa i dag er for store.»

    Enig. Når en stat er for stor og for lite homogen til å lage et SAMfunn, hjelper det nok ikke å trekke kunstige grenser ( som på det afrikanske kontinentet – av vestlige splitt&hersk-maktgrupper) eller på annet kunstig vis presse flere kulturer , på kort tid, sammen.
    Kun rasister mener vel at ikke alle kulturer/folkeslag er i stand til å velge egne gode ledere og bygge ønsket velstand på sitt geografiske område.( En midlertidig forflytning og hjelp pga. krig eller naturkatastrofer er noe annet.)

    Dette er en så underlig politikk, både i Afrika og vesten, at det er rart om det ikke ligger en strategi bak.
    «Splitt og hersk» er en nærliggende tanke.

  13. Nej nu jävlar, hur okunnig och dum får man vara. Reinfeldt är bärare av en typisk svensk kultur när han talar om att «ursvenskt är bara barbariet». Det kommer från avgörande år när svensk kultur stod inför stora prövningar. Ren tur hade gjort att man av misstag hade räddat landet. Man valde en kung med syftet att kunna återerövra Finland från Ryssland och valde därför en av Napoleons generaler vilket torde vara bekant även i Norge. Denne general visade sig vara motsatsen till de galna krigskungar och teaterkungar som ständigt skapade krig, han hade ju varit vanlig soldat och månade om en rationell krigföring, hade dessutom ingenting emot att landet fick en välordnad ekonomi. Så han allierade sig med ryssen mot Napoleon och resten är historia.

    Traumat över att förlora östra rikshalvan var förstås stor och kunde inte kompenseras av union med uppkäftiga norrmän. Operationen blev mycket lyckosam för både Finland och Norge. Finland fick betydligt bättre möjligheter att utvecklas under ryskt styre mot självständighet och Norge under svenskt styre likaså bort från danska överhögheten.

    I Sverige gällde det att konstruera en ny nationell identitet. Och det gjordes med besked. Nu blev vikingarna mycket populära, de gällde att betona banden med Norge. Sen så var det det där med krigen. Sverige hade ju varit ett av de mest brutala krigförande länderna i Europa. Utsikterna att fortsätta den vägen tycktes något mindre rationella.

    Tegner skapade då de dikter som stärkte en nationell anda. Utöver svammel om götiska förbund som urkällan till Europa och gud vet vad, det var ju romantiska tider så formulerade Tegner även iden om att det som förlorats utåt skulle vinnas inom landets gränser. En nog så genial ide. Vilket inte minst norrmännen kunde glädja sig åt 1905, jämfört med det krigsgalna Europa några år senare när folken extremt entusiastiskt såg fram emot att få mörda varandra.

    Nåväl, denne Tegner var lite deppad, det som då kallades mjältsjuka (i alla fall är det svenska akademins moderna diagnos i ett spitiruellt tal nyligen hållet till försvar för den svenska kulturen och de nordiska språken, obs nordiska språken, samma nedlåtande syn på svensk kultur som vanligt där, det svenska är inte gott nog det ska vara det nordiska..)

    Nåväl denne Tegner orkade inte ens ta sig till svenska akademiens femtiårskalas men han skrev dikten, den stora dikten. De närvarande föll i trans om man ska bedöma beskrivningaran när den lästes upp, nu jävlar mina norska vänner får ni läsa äkta svensk kultur istället för populistisk obildat dravel med lösryckta citat, njut, det är även er egen nations öde i dessa rader:

    «Jag stod på stranden under kungaborgen,
    när dagens oro äntlig somnad var,
    och öde voro gatorna och torgen,
    och på kung Gustafs stod sken månen klar.
    Där låg ett uttryck i en fredlig dal,
    och hjälten var där, men jämväl behagen,
    en segerkrans, men som bland blommor tagen,
    en blick till hälften örn, till hälften näktergal.

    Förunderliga makt, som konstnärn äger!
    Se anden färdig så till strids som sångs,
    en bild, som oss sin egen saga säger,
    en levande gustaviad i brons!
    Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
    men sådan även, när han göt sin själ
    i folket in, bland konsterna och friden,
    ty store andar ge sin form åt tiden,
    och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.

    Min barndom föll uti hans solskensstunder,
    jag minns den tiden: hur den är mig kär,
    med sin förhoppning, sina sångarunder
    och allt det nya liv, som rördes där!
    Det var som våren, när hans värma droppar
    ur blånad sky och löser vinterns tvång:
    då leka djur, då svälla lundens knoppar,
    och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar,
    och allt omkring är lust och mod och fågelsång.

    De gamla karoliner hade somnat
    i blått och kyller, ifrån splitets dar,
    som allt försökt och ingenting fullkomnat,
    då ingen kung och ingen ära var.
    Vad norden evigt vill, en kung som känner
    sin egen kraft, stod åter fram i glans,
    och där vart ordning ibland frie männer,
    och makt och lydnad blevo åter vänner,
    och allt var glatt och tryggt vid tanken, att h a n fanns.

    I purpur satt förtjusaren på tronen,
    och spiran var en trollstav: med var stund
    där växte nya hjärtan i nationen
    och nya blommor, fast på järnmängd grund.
    Vår gamla dröm om bragder och om ära
    förflyttades till någon fredlig trakt,
    där ek och lager sina kronor bära
    och milde vise ljus och seder lära –
    och styrkan skar sitt skägg, och vettet blev en makt.

    Den svenska äran bröt sig nya banor
    i tankens obesökta land: Linné
    stod segersäll bland sina blomsterfanor,
    oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
    Melanderhjelm beräknar himlafärden
    för månens skiva, för planetens ring,
    när Scheele skedar skapelsen i härden,
    och Bergman drar grundritningen till världen,
    och hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.

    Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
    och kungastaden mitt i skogen är,
    vad sydligt liv inunder norrskenslågor,
    vad sångartempel på de öde skär!
    Det språk, vars toner ligga mitt emellan
    vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
    ett bortglömt barn, som kom i samkväm sällan,
    steg fram och speglade sin bild i källan
    och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.

    Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
    fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
    Ack klippor finnas, där vi alla strande,
    och även dikten har sin frusna våg.
    Men stark var bågen, som den ädle spände,
    och pilen skarp, som sökte opp sitt mål,
    och allt vad mänskohjärtat djupast kände
    steg fram och grät i Människans elände,
    en djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.

    Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
    satt Creutz och band på rosor utan tagg
    och diktade om Atis och Camilla
    en sång av västanvind och morgondagg.
    Den sången är en dröm ur gyllne åren,
    en gång i livet av vart hjärta drömd,
    fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
    en sång så ljuv som lärkornas om våren,
    öm, enkel, oskuldsfull – och därför är han glömd.

    Giv plats, giv plats, ty Nordens vingad nalkas,
    och sången svärmar kring hans vigda mun.
    Hör, hur han skämtar, se, hur glatt han skalkas
    bland nymferna uti den gröna lund.
    Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
    ej i idyller, som han kring sig strött;
    hans druckna öga söker än en annan,
    och märk det vemodsdraget över pannan,
    ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.

    I Djurgårdsekar, susen vänligt över
    den störste sångarns bild, som Nordens bar!
    Det finns ej tid, som dessa toner söver,
    det finns ej land, som deras like har.
    En sång, som växer vild och likväl ansad,
    bär konstens regel, men försmår dess tvång,
    till hälften medvetslös, till hälften sansad,
    en gudadans på gudaberget dansad
    med faun och gratie och sångmö på en gång!

    Därnäst hör Lidner! «Gravens portar knarra
    på tröga gångjärn, domen förestår,
    och lampans matta sken på marmorn darra,
    och midnattsklockan ifrån tornet slår.»
    Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
    en rik, men sönderbruten harmoni,
    en genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
    hur ömt begråter han i lagerlunden
    var likes kval: du hör hans eget däruti.

    Men som en stilla sommarkväll på landet,
    när daggen darrar uti blomsterskåln
    och aftonrodnan knyter rosenbandet
    kring västerns lockar, kring de lätta moln:
    på ängen samla sig till dans de unga,
    de gamle till rådplägningar i byn,
    sin matta guld i vinden skördar gunga,
    var blomma doftar, alla fåglar sjunga,
    och frid och salighet se ner ur aftonskyn:

    så är det i din sång, o Oxenstierna,
    Italiens himmel över Nordens berg!
    Din sångargratie är en sydlig tärna,
    och sydlig även glöden av din färg.
    Vad solglans ligger över Dagens stunder,
    hur klangfull lian genom Skörden går,
    och Hoppet, livets tröst och diktens under,
    hur blev det diktat under furulunder?
    Jag undrar mången gång, men gläds, att du var vår.

    Och Kellgren, som «av skönhet och behagen
    oss är en ren och himmelsk urbild ger»!
    Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
    vad ha vi andra till att skapa mer?
    Hur klingar svenska lyran i hans händer,
    hur ren var ton, hur skär, hur silverklar!
    Ack, i mitt öra, vart jag också länder,
    den diktens grundton ständigt återvänder,
    en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.

    Men vad är en lyrisk klang på silvervågor
    och evig blomdoft uti blånad luft?
    Den ädle skalden har ock andra frågor,
    och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
    När Kellgrens snille slog de stora slagen,
    de blixtrade, för sanning, rätt och vett,
    i skämt och allvar, hur det flög för dagen
    kring land och rike, och envar betagen
    sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!

    Roms sångargudar flyttade till Norden
    med Adlerbeth – en romare i släkt
    med dem till andan, icke blott till orden –
    och tjuste åter i sin nya dräkt.
    Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
    så klassisk, bandet uti sångens krans,
    fast icke själv en sångare – var finnes
    den svenske skald, som ej med tårar minnes
    en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?

    Och han, som slöt den långa sångarraden
    och levde länge för att sörja den,
    en rosenkrans med taggar mellan bladen,
    behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän:
    han, som bar kronan i de vittras gille,
    en lagrad veteran i vettets sold,
    kanske ej främst som skald, men främst som snille,
    som ville ädelt, kunde vad han ville,
    den blinde siaren Tiresias-Leopold!

    Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
    en dag, och bättre, vad han Sverige var,
    ty där bor oväld uppå framtids tunga,
    och all förtjänst till slut sin krona har.
    Han stod emellan tvenne sångartider,
    den enas varning och den andras stöd,
    men tid och sansning kämpade hans strider,
    tills solen bröt utur sitt moln omsider
    och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.

    De gamla gyllne lyrorna ha tystnat,
    och deras klang är klandrad eller glömd.
    Till många toner ha vi sedan lyssnat,
    och strängt är Gustafs sångarskola dömd.
    Naturen växlar, även snillet träder
    i växlat skick för skilda tider fram,
    i grekisk enkelhet, i galakläder,
    med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
    men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!

    Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
    phantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
    men det var sol däri, och, hur du klagar,
    var stodo vi, om de ej varit till?
    All bildning står på ofri grund till slutet,
    blott barbarit var en gång fosterländskt;
    men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
    och sången stämd och livet mänskligt njutet,
    och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.

    I höga skuggor, ädle sångarfäder,
    jag lägger kransen på ert stoft i dag.
    En efter annan bland oss alla träder
    snart opp till eder uti stjärnstrött lag.
    Där låt oss sitta och se ner till Norden,
    förtjuste av vad skönt som bildas där,
    och strofvis om varannan sätta orden
    till stjärnmusiken om den fosterjorden,
    som väl förgätit oss, men dock är oss så kär.

    Tegner tillhörde eliten men inte någon elitism riktad mot folket, Reinfelt är helt enkelt ursvensk när han citerar Tegner, en för övrigt välkänd och populär dikstrof bland allmänbildade i Sverige.

    Är vi då galna i Sverige med vårt märkliga sökande när det gäller vår egen kultur. Nja, det där är nog en missuppfattning. Jag har roat mig med att i Norge fråga norrmän och i Sverige svenskar, folk i gemen vad de tycker om att den svenska nationalsången inte nämner Sverige, ja att det nog i hög grad handlar om norska fjäll. Som bekant finns det fjäll i närheten av varje norrman med Jaeren som undantag, och det är inte stort. Medan i Sverige den befolkning som bor i närheten av fjäll är väl lika stor som den som bor på Jaeren. Nåväl I Norge kan folk riktigt härskna till, vad är de där jävla svenskarna ute efter, ta våra fjäll. I Sverige blir man snarare road, jaha, det var ju lustigt. Orsaken är enkel, sången är skriven före unionsupplösningen men antogs inte förrän efter, typiskt nog vad jag vet är den inte ens officiellt antagen, den bara är vår nationalsång utan officiellt beslut. Och eftersom alla vet det så behövs heller inget beslut.

    Du anklagar Sahlin för att vara elitistisk. Hon kan anklagas för mycket på politiska grunder men inte för att hon är elitistisk när hon säger som hon säger om svensk kultur. Kom hit och fråga vanligt folk så får du samma svar. Fråga SD och du får ett svar som får de flesta att skratta på sig. Varför tror du att hembygdsföreningarna och folkmusikspelemännen är de mest effektiva bekämparna av SD? De tror inte sina öron när de får höra av SD vad som är svenskt. Betänk det faktum att Jimmy Åkesson hyrde sin folkdräkt när han skulle gå till domkyrkan för att bli utskälld av ärkebiskopen (en holländsk dam) vid riksdagens öppnande, sedan gick han i förtid och det var knappast lyckat heller, som svensk ska man respektera att bli utskälld. Min mor och jag brukar gå omkring och beklaga oss över de som har svenska flaggan hängande på sina balkonger, det är ju mot svensk flaggsed, man flaggar bara på flaggdagar. Tänk att folk inte vet att hålla sig till det som är svenskt! Fundera du på varför den finska nationalsången är diktad på svenska och då ej nämner Finland men i sin finska översättning gör det, elitism?

    Nu kan man fråga om detta innebär att svenskarna inte är så nationalistiska. Naturligtvis inte. Vår nationalism är bara effektivare, den är «naturlig», Vi har ingen kultur, det är bara andra som har därför att som i nationalsången så är vi vad vi alltid varit och kommer så att förbli. En grund är simpel vilket varje norrman känner till om hen tänker efter en stund. Som i Svenska turistföreningens tidskrift om mitt landskap Närke skriver 1930. För 10000 år smälte inlandsisen och de kom människor som började bruka jorden och sedan dess har ingenting hänt. Och det är sant. Inte en enda ockupation på 10000 år. Krig har vi fört mer än något annat land i Europa (beroende på hur man räknar 100 årskriget, men nåväl Danmark och Sverige ligger extremt högt som krisghetsande nationer – gissa varför det enda land som nämner Sverige i sin nationalsång är Polen – och Sverige ligger mest extremt till som land som ständigt fört krig överallt, innan Tegner slog till med det där om det ursvenska som barbariet…). Kusterna och utkanterna har blivit härjade ibland men aldrig hjärtat av Sverige. En nationalism som är naturlig är förstås lika stark som något annat och därtill farlig, då går den inte att diskutera som något vi kan ändra…

    En sista punkt där du har helt fel Pål, det är inte alls svenska arbetarklassen som är den avancerade utan den norska. Någon motsvarighet till Thranitterbevegelesen finns inte i Sverige. Anledningen till att svenska folkrörelserna kunde bli starka och få ett demokratiska ideal var föregångarlandet Norge, Sverige var ärkereaktionärt, det är därför vår rösträtt kommer så sent t.ex. Så när du berömmer svenska arbetarrörelsen så borde du egentligen berömma den norska demokratirörelsen, eller med andra ord, det är inte vad varje nation har för egenskaper eller vad de gör av dem som är avgörande utan att förstå relationerna mellan arbetare och bönde i olika länder eller mellan nationer, osv..

    Tack i övrigt för en utmärkt blogg

    Tjo faderritan, hejdå i lingonskogen!

    • Hei Tord og takk for et morsomt svar, som forøvrig var en god demonstrasjon av svensk kultur.
      Med all min bristende kunnskap om Sverige, så tår det krystallklart for meg at dere han er rik og spennende kultur, som jeg har lært mye av. Det betyr ikke at alt i den svenske kulturen er progressivt eller for den del verneverdig. Dere har en krigerkultur som går langt tilbake. Det at Sverige var en stormakt og en imperialistmakt har også påvirket svensk kultur og svensk tenkemåte. Under terrtiårskrigen advarte jo mødrene barna sine mot svenskene: «Hut dich Kind, sonst kommt der Schwede!»
      Nei, dere hadde ikke Thranitterbevegelsen, det er sant. Men svenske rallare tok med seg en radikalisme som norsk fagbevegelse hadde stort behov for og stor nytte av, for eksempel til gruvene i Sulitjelma. Det er også helt klart at på godt og vondt har svensk sosialdemokrati hatt stor påvirkning på norsk sosialdemokrati.
      Legg merke til at det jeg diskuterte ikke var om svensk kultur er radikal eller at alt ved den er bra. Det jeg diskuterte er om den finnes og om den er verdt å ta vare på. Du nevner folkrörelsene, det hadde jeg også tenkt å gjøre, for det er også et element som er felles for Norge og Sverige, og der jeg tror at det finnes mye å ta vare på for framtida.
      Det du sier om Jimmy Åkesson er et godt poeng. Det hadde vært så utrolig lett å ta ham på at han faktisk ikke har peiling på den svenske kulturen han påstår at han er for.
      For meg virker den svenske diskusjonen veldig betent. Jeg har skrevet litt om Henrik Arnstad. Han ble berømt i Norge fordi han sa noe negativt om oss. Det er typisk norsk. Vi liker sånt på en måte. Når noen bryr seg om oss, så er det fint nesten uansett. Han brukte norske bunader og barnetogene første mai som eksempler på hvor nær vi står fascismen. Men det kommer jo av at han, i likhet med EU-eliten, definerer nasjonalisme = fascisme.
      Men takk igjen. Det er nå typisk svensk da å levere et innlegg med et milelangt dikt. Dere har kultur i massevis, men er litt flaue over det. 🙂

      • Det var lite elakt att lägga in hela dikten med tanke på att poängen kom på slutet.

        Roligt detta med rallarnas roll i Norge, den kände jag inte till. De har varit centrala i svenska arbetarrörelse också med sin kampmetod registret. Man förde upp en lista på vad som ansågs vara en skälig lön efter nogrann egen undersökning av branschens ekonomi och sedan krävde man det, tillsamman med skogsarbetarna i synikalisterna blev det en funegrande kamppetod för glesbygdens arbetare, när LO sökte tränga sig in i Härjedalen gick det bara ett år, du kom inte som utsocknes och lade dig i vad arbetarna på orten hade bestämt redan. SAC kunde höja lönerna för skogsarbetare betydligt mer än LO för sina medlemmar. Det användes nog en del våld ute i buskarna och Sverige fick i varje hörn av landet strejker och kamp som till sist nådde även trädgårdsnäringen i Malmö 1935, den mest svårorganiserade. Likafullt är den allmänna demokratiseringen i Sverige i hög grad kopplad till Norge som förebild, även en reformist som Branting kunde vid första krigshetsen mot Norge 1895 säga att akta er så inte bajonetterna vänds i andra riktningen.

        Arnstad är lite märklig, men det är väl de flesta akademiker? Han har dock gjort viss nytta i diksussionen om Finlands roll under andra världskriget. När det gäller Sveriges roll tycks den mig mer och mer suddas ut till förmån för den hungriga kaptialistiska imperialistmakt det en gång var och i hög grad förblivit, märkligt nog tycks mig också Norge vara ett annat än det jag könt förut.

        Folkrörelselinjen är intressant och i hög grad gemensam samt i behov av uppdatering a la rallarna. För övrigt är jag inte svenks. Jag är värmlänning, närmare bestämt jössehäring tillfälligt förvisad till adelsbygder i Skåne. Politiskt skolad är jag av Kjell Haaland och Ole Kopreitan när de hade gemensamt kontor på Grünerlökka.

        Lite nordiskt folkrörelsesamarbete vore inte så dumt, en ny fredsrörelse kan behövas som samtidigt angriper åtstramningspolitiken och upprustningen samt krigen vore något att ta upp, t.ex. inför 8-9 maj i år. Det finns några ungdomar här i Kristianstad som är intresserade av att starta en studiecirkel om Ukraina och Europakrisen. Ungdomarna är inte som medelklassens nya «sociala rörelser» engagerade i en fråga utan mer allmänpolitisk och samtdigt lättrörliga idag. Det börjar väl luta åt lite totalkonfrontation med systemet, var det inte revolution det hette förr. Vår tids tidigare rörelser fastnade i steklbenta partiprojekt eller medleklassens miljö. freds. kvinno och solidarietsrörelser som snart lät sig professionaliseras och dela upp frågorna i olika fack. Lite svårare idag, nordiska staternas utrikespolitik har mindre manöverutrymme, behovet att samtidigt kräva full offentlig finansiering av rättvis omställning av hela samhället med mängder av kamp för hållbart jordbruk, skogsbruk, transpoirter, boende etc samtdigt med kamp mot upprustning och nyliberalismens åtstramningspolitik vore något som vi i Jordens Vänner i Sverige driver men har svårt med miljörörelsen i Norge när det gäöller detta men bättre kontakter med facket.

        Nåväl, har du en epost kan jag skicka lite material, kanske kan bli bidrag till din blogg om nu lite värmlöndsk kultur accepteras där (jodå Axel Danielsson växte upp vid Glafsfjordens strönder även han), och kultur, har vi det, Nja min 90-prige far dog i fredags stilla. Han hövdade alltid att norsk kultur var överlögsen den svenska, Ibsen var bättre än Strinfberg, Grieg bättre än Alfvén etc. Enda undantaget han gjorde var Bellman, där fanns ingen norsk motsvarighet. Vid hans dössbädd samlades nu min syster Lena, en av sönerna som var hemma, hustrun till den eandra sonen som inte fått med sig mycket av vår familjs norska traditioner samt barnbarnsbarnet 6 månader gammalt. Det sjöngs mycket, vi går över daggstänkta berg fallera. Men också Når du går på fjelde sti, den norska fjällvarndrarsången. Den sjölng min syster Lena när min far visade filmen Hardangervidda suntom i Sverige och även i Norge på 1950-talet. Min syster var 5 1/2 år när min far tog med henne på detta äventyr i vildmarken. När jag nu talade med den ingifta personen i släkten (ja nåja vi är ju i Sverige så om folk är gifta eller inte är knappast något som någon bryr sig om). Hin berättade om hur de under flera timmar varit där och sjungit och att nu ska Når du går på fjeldesti bli den nya sången vi ska fortsätta att sjunga. Det hör till sjölvklarheterna att min syster alltid går i 17 majtåget i Stockholm, för övrigt näst störst i väörlden enligt uppgift. Här i kristianstyad där det bor 35000 människor är 17 mai större än vårt eget nationaldagsfirande, 200 hurrar för Norge, 150 för Sverige, ja fast 17 mai hurrar vi för Sverige också, gärna att någon norsk konsul kommer med hälsning eller så. Vi brukar gå och vifta med norska flaggor och säger till varandra, man ska vifta med flaggorna och vara glad va, och så nickar vi till varandra och gör det. Min far Ruben menade dock att barnetog är en styggelse, att utsätta barn för något sådant. Varför detta? Ja kanske för att det är typiskt svensk kultur, och som jag påpekat, vi är en gammal nation som aldrig varit ockuperat under 100000 år, lite interna familjefejder inom nofrdiska unionen bara och krigande ute i kanterna. Norge och Finland är nya nationer och Danmark har sitt 1864. Så varför inte glädja oss åt nationalfirande där det betyder mer och ett broderfolk vi glädjer oss åt.

        På gott och ont går väl den svenska kulturen lite ut på att den inte finns helt enkelt, och nationalismen är inte så viktig, kanske det är det som är svensk kultur helt enkelt. Problemet är knappast Reinfeldt eller ens Sahlins syn u kulturfrågor. Ser jag på dansk TV och höär socialdemorkater lägga ut texten om behivet av kulturkamp och sedan låta som extrema liberaler tror jag inte mina öron, då är de två nämnda svenskarna bättre.

        Men att samtliga svenska partier beslutade att lägga ner svensk jordbrukspolitik 1990 för att anpassa oss till världsmarknaden, det är allvarligt och många gåner viktigare att diskutera som utslag av oförståelse i Sverige att förstå den plats vi bor på. Detta beslut ledde till att Centerpartiets roll som stöd för välfärdsstaten drogs undan då de inte längre hade en jordbrukspolitik elelr distrikspolitik (jag vägrar använda de svenska skitorden regionalpolitik och glesbygdspolitik som separerar och förstör begreppet), de arrella näöringars roll för välfärdsstaen har vönstern aldrig förstått och lever i den falska tron att arbetarrörelsen ensamt födde välfärdsstaten. är har du ett allvarligt problem med bristande förståelse för nödvändigheten av svensk kutlur och nationell uppslutning bakom hela landet, de citat du tar upp leder snarare bort från de allvarligare frågorna.

        • Takker så mye for god lesning, Tord. Brilliant.

          Til underretning og utfyllende informasjon kan jeg opplyse om at det som fremfor alt er typisk norsk, er at vi:

          A: mer enn noe annet i verden lurer så fryktelig på hva som er typisk norsk, til tross for at vi vasser i det opp til ørene.

          Og da mener jeg virkeliglurer på, ikke bare blir svar skyldig hvis en svenske skulle spørre direkte, slik som dere, som egentlig ikke stiller dere selv slike spørsmål annet enn når deres sosialdemokratiske politikere ønsker å bruke det antatte fraværet av svenskhet som et retorisk poeng.

          og

          B: forsøker å oppklare dette nasjonale mysteriet gjennom ved enhver anledning å spørre nyankomne utlendinger om de kanskje vet det.

          Når en utlending, og da særlig folk som både har vært på TV og skal mer på TV, stiger ut av flymaskinen vedkommende ankommer Norge i for å ta landet nærmere i øyesyn, er det første spørsmålet velkomstkomitéen, altså pressekorpset, stiller vedkommende alltid: «Welcome Sir/ Madam! How do you like Norway?»

          Selv om vi allerede vet godt at svaret er at vedkommende selvfølgelig elsker Norge, alle gjør jo det, er ikke dette bare et rituelt, hypotetisk spørsmål. Det vi håper på er selvfølgelig en utdypning som kan pusse speilet litt for oss, så vi selv kan se klart det typisk norske de elsker så høyt fra og med første dype drag av den typisk norske luften på Oslo Lufthavn Gardermoen.

          Jaja. Vi har vel alle vårt.

          Nøyaktig hva det er vi har, er derimot sannelig ikke alltid så lett å si.

          Ford

  14. Kort kan en si at identitet handler om både forskjell og likhet. Det må finnes likheter som en kan identifisere seg med. Likhetene må også være forskjellig i forhold til andre. Selv har jeg ofte lurt på hva som er norsk kultur og typisk norsk. Geert Hofstede har forsket mye på kulturforskjeller mellom land. Han er kanskje mest kjent for sine kulturdimensjoner. Av disse kulturdimensjonene så kan svensk (og skandinavisk) kultur karakteriseres som
    – Lav maktdistanse (mere likere enn andre)
    – Forholdsvis mye preget av individualisme (ikke så ekstremt som USA, Storbritania, Canada og Australia)
    – Feministisk
    – Relativ stor toleranse overfor tvetydigheter i samfunnet
    – Midt på når det gjelder langsiktig vs. kortsiktig orientering

    Noen stikkord for kulturdimensjonene:

    1. Maktdistanse
    Maktdistanse kan defineres som: «den grad, som mindre magtfulde medlemmer af institutioner og organisationer i et land forventer og accepterer, at magten er ulige fordelt». I land med liten maktdistanse er medarbeiderne i mindre grad avhengig av sjefen og de foretrekker en konsuleterende lederstil. I land med stor maktdistanse er medarbeiderne i høy grad avhengig av sjefen. I land med stor maktdistanse forventes det at barn er lydige overfor sine foreldre. Eldre gis også større respekt. Det forventes at barna hjelper foreldrene når de blir gamle med så vel økonomisk som praktisk. Der maktdistansen er lav oppdras barn til tidlig å bli selvstendige og det er et ideal å være uavhengig av familien.

    Liten maktdistanse
    Organisasjoners hierarki betyr ulikhet med hensyn til roller, der er fordelt etter bekvemmelighetshensyn
    Desentralisering er utbredt
    Mindre omfang av kontrollerende personale
    Små lønnsforskjeller mellom organisasjonens topp og bunn
    Sjefer stoler på egne erfaringer og sine underordnede
    Underordnede forventer å bli tatt med på råd
    Den ideelle sjef er en ressurssterk demokrat
    Forholdet mellom underordnet og overordnet er pragmatisk
    Privilegier og statussymboler er ikke godt ansett
    Manuelt arbeid har samme status som kontorarbeid
    Maktanvendelse skal være legitim og følge kriterier for godt og ondt
    Evner, velstand, makt og status behøver ikke å stemme overens
    Mest rike lander med en stor middelklasse
    Alle skal ha like rettigheter
    Makt er basert på formell posisjon, ekspertise og evne til å belønne
    Det politiske system endres ved, at regel utskiftes (evolusjon)
    Mere dialog og mindre bruk av vold i innenrikspolitikken
    Pluralistiske regjeringer basert på utfallet av flertallsavgjørelser
    Det politiske spektrum fremviser et sterkt sentrum med svake høyre- og venstreorienterte fløyer
    Små inntektsforskjeller i samfunnet reduserer ytterligere gjennom skattesystemet
    Mindre erkjent korrupsjon. Skandaler avslutter politisk karriere.

    Individualistisk
    Elever forventes individuelt å ta ordet i klassen
    Formålet med utdannelsen er å lære hvordan man tilegner seg viten
    Eksamensbeviser øker den økonomiske verdi og /eller selvrespekten
    Stor mobilitet på arbeidsmarkedet
    En ansatt søker å optimere økonomisk og vil streve etter alle de ansattes interesser dersom disse er sammenfallende med den enkeltes interesser
    Ansettelse og forfremmelser antas utelukkende å være basert på ferdigheter og regler
    Forholdet mellom arbeidsgiver og ansatt er en kontrakt, der antas å være basert på gjensidige fordeler
    Ledelse er ledelse av enkeltindivider
    Gjennom ledelestrening læres hvordan man ærlig arbeider med det følelsesmessige
    Enhver kunde oppnår den samme behandling: Universalisme
    Oppgaven går forut for forbindelser
    Alle forventes å ha en personlig holdning
    Egeninteresser går forut for kollektive interesser
    Staten har en tilbakeholdt rolle i det økonomiske system
    Høy BNP pr. innbygger
    Virksomheter eies i vidt omfang av mange individuelle investorer
    Alle har rett til et privatliv
    Love og rettigheter antas å være de samme for alle
    Menneskerettigheter har stor betydning
    Ideologier om individuell frihet går forut for ideologier om likhet
    Innenlandske økonomiske ideer basert på å fremme egeninteresser
    Den enkeltes selvrealisering er det endelige mål
    Autonomi er idealet
    Resultatet av psykologiske tester avhenger av et skille mellom jeg’et kontra de andre

    Feminine
    Medmenneskelige forhold og livskvalitet er dominerende verdier
    Både menn og kvinner forventes å være beskjedne
    Både menn og kvinner har lov til å være myke og ta sig av medmenneskelige forhold
    I familien beskjeftiger både fedre og mødre seg med kjensgjerninger og følelser
    Både gutter og jenter har lov til å gråte, men ingen av dem bør slås
    Gutter og jenter leger de samme leker og av samme årsak
    De samme moralske forventninger til så vel bruden som brudgommen
    Ektemannens skal være som en venn
    Å være ansvarlig, besluttsom og ambisiøs, å vise omsorg og vennlighet er like viktig for både menn og kvinner
    Jenter er ikke heiakor for gutter
    Kvinnefrigjørelse betyr at menn og kvinner bør ha det samme ansvar i hjemme og på arbeidet
    Ens oppfattelse: Begge kjønn har personstatus
    Samme normer for å vise mannlig og kvinnelig nakenhet
    Åpne drøftelser av seksuelle emner, og mindre omfang av underforstått erotisk symbolisme
    Sex er en naturlig del av et forhold mellom to mennesker
    Seksuell relatert utskeielser er mindre forekommende
    Homoseksualitet betraktes som et faktum i livet

    Svak usikkerhetsunnvikelse
    Usikkerhet er et normalt trekk og man tar dagen som den kommer
    Stressnivået er lavt, subjektiv følelse av velvære
    Aggresjon og følelser bør ikke vises
    I personlighetstest oppnår mange predikatet: Omgjengelig
    Veltilpass i tvetydige situasjoner og ved ukjent risiko
    Lemfeldige regler for barn om hva som er skittent og forbudt
    Kun få superegoer til stede
    Ensartede måter å henvende seg til hverandre på
    Det som er annerledes er morsomt
    Familielivet er avslappet
    I rike vestlige land: Flere barn enn gjennomsnittet
    Folk føler seg tilfredse
    Færre bekymrer seg om helbred og penger
    Flere hjertetilfeller
    Mange sykepleiere og få leger
    Studerende er veltilpasset ved undervisnings-situasjoner uten avgrensninger og opptatt av gode diskusjoner
    Lærere har lov å si: «Det vet jeg ikke»
    Resultater henger sammen med egne evner
    Lærerne involverer foreldrene
    Ved innkjøp søkes det etter det behagelige
    Brukte biler og gjør-det-selv oppgaver i hjemmet
    Hurtig aksept av nye produkter og ny teknologi f.eks. e-post og internett
    Mange bøker og aviser
    Investeringer kan være risikofylte
    Bruk av humor i reklamen
    Flere jobbskifter, kortere ansettelsesforhold
    Det bør ikke være flere regler enn strengt nødvendig
    Har det godt ved å være doven, arbeider hardt når det er nødvendig (skippertak)
    Tid er en ramme å orientere seg innenfor
    Toleranse over for flertydighet og kaos
    Tro på generalister og sunn fornuft
    Toppledere opptatt av de strategiske arbeidet
    Flere nye merkevarer
    Fokus på beslutningsprosessen
    Iverksettere relativt fri for regler
    Få selvstendige næringsdrivende
    Bedre til oppfinnelser enn til å få dem i bruk
    Motivert av prestasjon, verdsettelse og tilhørighet

    Men som nevnt tidligere her så er nok sosial klasse mer forskjellig enn forskjeller mellom nasjonale kulturer. Men det er også en sterk sammenheng mellom en nasjons velstand og grad av individualisme i landets kultur

  15. Nei, det finns ingen helhetlig svensk kultur som omfatter hele Sverige, etter mitt syn. Derimot er det en klasseavhengig kultur, eller ukultur. En svensk VD f. eks. anser sig plassert et sted under gud, men over konge og statsmakten. De gjör som de vil, jo rikere , jo höye. Den svenske kongefamilien driver ingen propaganda for seg selv, de har ingen vesentlig folkelig tilknytning, svenska flaggans dag är heller ikke en folkefest, som 17. mai i Norge. En del folk i Sverige er enormt rike, de holder seg til sine egne og har sin kultur. Ungdom har en kultur, den skiller seg ikke så mye fra norsk ungdom. Invandrere omgås heller ikke i noen vesentlig grad med andre, de har sin kultur. Ingen kritiserer innvandrere offentlig, av redsel for å bli kalt rasehatere, men de legger ikke fingrene imellom på tomannshånd. De fleste liker ikke tiggere. Dans er avtagende, men folkedans dyrkes lokalt. Musikken her er amerikanisert, det er lite svensk å höre. Jeg vil tryggt si at Sverige er flerkulturelt. Jeg tror man skal ha svärt god innsikt over livet i Sverige, for å skrive noe som er helt rett. Og politikerforakt blomstrer.

    • Her gjelder det å tenke dialektisk. Det at ingen kultur er enhetlig og uten motsigelser, betyr ikke at den ikke finnes. Det finnes en italiensk kultur, sjøl om Italia i mye større grad enn Sverige og Norge er delt opp i regioner, distrikter, bye og landsbyer. Il campanilismo, eller loaklpatriotismen, er jo også typisk italiensk. Og Sverige har definitivt en kultur, en rik sådan, samidig som den naturligvis er i endring.

  16. Här på Påls blogg har det skrivits mycket av vad som präglar, och vad som inte präglar, det vi kan kalla nationell kultur i Norge och Sverige. Av de mer vetenskapligt fundamenterade vad gäller kulturprägel är nog Hofsteds hypoteser de som är mest empiriskt beprövade. Som sedan länge till Norge utflyttad svensk vill jag emellertid ge några subjektiva intryck av vad som präglar de bägge ländernas nationella kultur.

    Jag tror att samhällsförändringarna varit betydligt större i Sverige än i Norge de senaste 40-50 åren. Trots att Norge gick in i en ‘ny’ tid när oljan blev upptäckt och började exploateras på 70-talet, med allt vad det fört med sig, så är dock inte samhälls’mentaliteten’ förändrad i samma grad som i Sverige under samma period. Trots alla förändringar i Norge så tycker jag dock att man kan tala om ‘samma’ land. Det har skett en enorm utveckling av en rad områden, exempelvis inom teknologi (tänk på skillnaden i standard mellan de svenska och norska infrastrukturen (telefonins utbyggnadsgrad, vägarnas standard etc. på 60 och 70-talet)), men landet är ändå detsamma på många sätt.

    Sverige anno 2017 är, menar jag och många med mig, ett helt annat samhälle än det som var på 50, 60 och upp till slutet av 1970-talet. Då var Sverige ett värdemässigt ganska homogent samhälle. Det var ett land med kanske världens bäst utbyggda socialsystem. Välfärdsstaten det var nästan att se som en svensk uppfinning. Industrins utvecklingsgrad, teknologisk spetskompetens, organisationsgrad bland arbetarna, utbyggnad av ett socialt säkerhetsnät, sjukvårdens standard – alla dessa parametrar låg i absolut världstopp. I dag så är Sverige ett land i mer eller mindre permanent kris. Industrin lägger ner eller utlokaliseras till andra länder, elever och studenter presterar lågt på alla internationella mätinstrument, teknologisk kompetens hämtas nästan inte alls inom landet, arbetare och tjänstemän har en lika låg organisationsgrad som de flesta andra EU-lände och fackets makt är motsvarande liten, sjuk- och socialvård går på knäna pga. att alla de nyanlända måste få förtur i alla vårdnadsköer etc.

    Det som var särpräglande för Sverige för 40 år sedan är nu försvunnet. Det som präglar Sverige nu är något helt annat. Jag tycker inte detsamma kan sägas om Norge. Det är en större homogenitet i befolkningen eller man kan kanske säga att en del ‘traditonella’ värderingar hotas mindre, eller håller stånd bättre, än i Sverige. På detta sätt så liknar kanske Norge mer Finland! Också här har ju de psykosociala förändringarna varit mindre än i Sverige trots de enorma teknologiska och industriella förändringar som skett.

    Samtidigt så tycker jag att det blivit mindre skillnad mellan Sverige och Norge. Något paradoxalt kanske med tanke på vad jag skrivit ovan. Ett par exempel bara för att avsluta denna lite långa epistel. På 70/80-talet så var det en ganska stor skillnad i hur byråkratin fungerade i de två länderna, sett från en arbetstagares synvinkel. I Sverige var byråkratin mycket dominerande men den var på ett sätt rättvis, eller blind om säger så. Du undgick den inte, men den drabbade dig inte mer än den drabbade alla andra på de olika samhällsstegen. I Norge var byråkratin personifierad, du kunde bli drabbad eller undkomma den genom personliga förbindelser. Den var inte blind och du kunde därför råka ut för enskilda byråkraters välvilja eller fiendskap i betydligt större utsträckning än i Sverige.

    På 70/80 talets början var ekonomi något som inte diskuterades inom exempelvis sjuksköterskeutbildningen i Norge. Svenska studenter på studiebesök i norska sjukhus som ställde massa frågor om ekonomistyrning och förvaltning möttes med förundran av sjukhusledning och vårdansvariga. Varför frågade man om sådant och inte om vårdteori, omsorgsideologi, etik osv?

    Nu upplever jag att dessa teman har en väldigt lik behandling i de två länderna. Byråkratin är likartad och ekonomi genomsyrar allt i både Sverige och Norge.

    Men en skillnad finns och har hela tiden funnits. I Norge kan man, i viss mån, vara civilt olydig. Det går an att avvika från myndigheternas myndighetsutövande på det ideologiska området. Det har det inte gjort någon gång i Sverige. Den ideologiska konsensusen har alltid varit mycket viktig och den har utövats med ganska sträng hand av myndigheterna. Så väldigt stora avvik har inte tolererats. Och denna mentalitet av en sorts ‘välvillig’ överförmynderi har bara blivit mer accentuerat de senaste decennierna. Förut var det i form av en sorts ‘repressiv tolerans’ som vi sa i vänsterrörelserna, numera som en ideologisk klam hand som lägges över hela samhällsklimatet. Som många påpekat i bloggen så är det nu en hel del ting i Sverige som är tabu att debattera eller ha dissens om. Blir du allt för öppen om att du har en del avvikande åsikter om några centrala samhällsproblem blir du lätt stigmatiserad och marginaliserad. Och detta kan få högst konkreta konsekvenser som att förlora arbetet, inte bli inkluderad i den sociala nära gemenskapen, att bli nekad rätten till att yttra sig offentligt etc. Så illa har det (ännu) ej gått i Norge enligt min uppfattning. Därför andas i alla fall undertecknad lättare här mellan backar och berg än i det land som skulle kunna bestå av Öppna landskap.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.