Att se sig själv i andra

3
Henning Mankell
Henning Mankell

Det har nu gått två månader sen jag fick min cancerdiagnos. Jag är redan mitt inne i min andra behandlingsomgång med cellgifter. Hittills har jag förskonats från påtagliga biverkningar. Det är mer som en diffus aning än en tydlig känsla av att det pågår en tvekamp i min kropp.

Jag har stora skäl att vara tacksam. Det tänker jag varje morgon när jag vaknar. Den insats personalen på Sahlgrenska sjukhuset gör kunde knappast varit större, effektivare eller snabbare.

Men naturligtvis vet ingen, varken jag eller behandlande läkare, hur jag egentligen mår. Hur cellgifterna biter. Om några veckor ska en kontroll kunna berätta mer om det. Jag kan bara hoppas på det bästa.

Det vore osant om jag påstod att jag efter dessa två månader helt kan omfatta vad denna, min cancer innebär. Fortfarande kan jag vakna med ett ryck på nätterna och tänka; detta kan omöjligt vara sant.

Men det är sant. Att förneka eller förtränga sanningen vore i mitt fall förödande.

Jag vet naturligtvis att det finns många människor som inte vill veta något om vad som drabbat dom. Som skapar halmstrån av illusioner.

Jag kan förstå dessa människor. Men i mitt fall vore det ett omöjligt förhållningssätt. Jag vill veta. Kunskap är det jag tror på. Dess mer jag vet, dess bättre motstånd kan jag bjuda den fiende som invaderat min kropp.

Dessutom är jag ju inte ensam. Statistiken talar ett tydligt språk: minst 50 000 människor drabbas varje år i Sverige av cancer. Hur många det blir per dag eller per timme är lätt att räkna ut.

Man säger också att mellan 6-7 människor av 10 idag överlever sin cancer.

Men det är en siffra med många förbehåll. Vilken typ av cancer har man drabbats av? Hur tidigt är den upptäckt? Hur lyckas läkarna med att sätta in rätt åtgärder?

Men visst kan man slänga tio lappar i en hatt, rita kryss på fyra av dom och sen hoppas att man drar en lapp som är vit. Så kan man, om man är så lagd, låta slumpen avgöra om man ska bli en överlevare eller inte.

Och vad menas med överlevnad? Räknas det i månader eller år?

Att ha cancer är inte bara att vara utsatt för en svår sjukdom. Möjligheten att det slutar med döden är alltid närvarande. Men för mig är alltså kunskapen en nödvändig bundsförvant. Att förstå vad som sker och vad som kanske tvingar mig att samla kraft på rätt sätt. Att inte veta är att bejaka en flykt jag inte vill utsätta mig för.

I anslutning till detta att ”veta eller inte veta” finns också något annat som är avgörande. Något jag förstått under dessa månader.

Hur många människor som är så förtvivlat ensamma med sin cancer. Som knappast har någon att dela sin plåga med, ingen att tala om oron med, ångesten, paniken som växer sig stor på nätterna.

Bortom sjukvården och kuratorerna behöver alla någon annan som kan stå bi. Jag tror inte man i längden uthärdar att svara på alla frågor själv.

I mitt fall inser jag naturligtvis betydelsen av mina närmaste när det gäller för mig att uthärda och förhålla mig så stark jag kan till sjukdomen.

Hur många av dessa 50 000 som drabbas av cancer varje år som är ensamma och värnlösa kan jag inte veta. Men ingen borde behöva vara det. Det är en utmaning inte för sjukvården utan för hela vår kultur. Den ensamhet som de senaste 50 åren tillåtits breda ut sig och nästan bli ett sorts socialt normaltillstånd, leder oss djupare in i ett omänskligt samhälle. Där solidariteten hamnat på undantag.

Att se den andre är till sist alltid att se sig själv. Ingen ska behöva vara ensam med sin cancer, sitt hopp och sin fruktan.

Henning Mankell

3 KOMMENTARER

  1. Stort at HM deler med oss sine eksistensielle tanker. Selv om mange omgir seg med sine nære , er det blitt flere og flere som er nødt til å mestre en slik tilværelse alene. Det er den høye prisen en betaler for å leve i et lite åndelig samfunn.

    • Du får inte sluta andas, du får inte sluta skriva, du behövs i denna ondskefulla värd som ett ljus i mörkret!!!!!!!!!!!!!!

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here