8. desember 2007 holdt Henning Mankell denne talen til minne om vår felles kamerat Tron Øgrim.
Vänner!
När jag nu står på Parkteatret och talar, föreställer jag mig att Tron Ögrim sitter här i salen och lyssnar. Inte så att han har återuppstått som en fantom eller gengångare i Henrik Ibsensk mening. Men han finns här, som vi har lärt oss i vårt liv, att med dom som är döda kan man fortsätta att samtala. Jag syftar naturligtvis inte på någon parapsykologisk övertro. Vi har ju inte samlats här för att sitta och hålla varandra i händerna och framkalla de dödas röster.
Vad jag menar är givet. Vi har lärt oss att de dödas röster inte tystnar bara för att de är döda. Vi vet att våra döda vänner fortsätter att vara våra vänner, fortsätter att delta i våra liv, även efter det att vi har stått vid deras gravar och känt den stora sorgen blåsa kallt i våra ansikten.
Låt mig ge ett personligt exempel. För åtta år sen blev den framstående mocambikanska journalisten Carlos Cardoso mördad på öppen gata i Maputo i Mocambique. Han blev avrättad, kan man säga. Det han skrev i sin modiga radikala tidning hade inte behagat den organiserade brottsligheten i landet. En brottslighet som samarbetade med en korrumperad politisk överhöghet, liksom med poliser och domare. Det visade sig också senare att den mordpatrull som skickats ut för att döda Carlos Cardoso hade just dom kontakter jag talat om.
Det var en stor sorg för landet och en stor sorg för mig personligen. Carlos var en folkets man, en ärbar och modig man som lyste med sin symboliska lampa in i de mörkaste hörnen, en journalist som visste vad som väntade honom. Det hade han berättat för mig: – Om något händer hoppas jag du hjälper min familj. Det har jag naturligtvis gjort.
Men viktigare ändå är att jag fortsätter att prata med Carlos. Jag för i mina tankar resonemang med honom. På så vis fortsätter vi att umgås med dom döda. För vore det inte så, då skulle vi heller inte läsa Ibsens pjäser, vi skulle inte återvända till de politiska klassikerna, vi skulle inte studera vare sig Mao eller Lenin. Men det gör vi eftersom dom fortfarande lever. I kraft av sina texter, i kraft av sina åsikter, ibland också i kraft av vänskap och delaktighet i våra liv.
Därför tänker jag mig att Tron kunde ha varit med här. Att han på något sätt finns här och lyssnar. Eftersom det han stod för, det han uträttade i sitt liv, fortfarande angår oss och påverkar oss.
Vi ingår alla i en tradition. Det finns ibland människor som påstår att dom står utanför alla sammanhang och går sina egna vägar. Det är naturligtvis bara dumheter. Livet, kulturen, traditionen, den radikala karta som vi följer, fungerar inte så. Det finns dom som gått före som vi måste lyssna till, lära oss av, kritiskt granska, men inte bara lägga åt sidan. Man kan inte köra bil framåt utan att ha en god kontroll i backspegeln, för att säga det på annat sätt.
Därför tänker jag också börja långt tillbaka i tiden. Före oss i vår radikala tradition har funnits andra. På samma sätt som det ännu finns ofödda barn som kommer att följa efter oss när vi är borta och bara finns som de andra döda vännerna, här i salen, eller som exempelvis texter och böcker i bokhyllor.
Vi börjar här i Oslo även om staden då hette Kristiania. I ett Norge som befann sig i en påtvingad union med Sverige, även om den åtminstone geografiskt och ekonomiskt politiskt hade andra fördelar än tidigare sammanslutningar mellan Danmark och Norge. Men i Norge på 1840-talet var tankarna från Eidsvold levande. Det fanns redan då röster som ifrågasatte sakernas tillstånd, ifrågasatte unionen med Sverige. Fröet var redan sått till det som 65 år senare skulle leda till Norges obegränsade frihet på alla områden från union med Sverige.
Den 9 juni 1841 skriver den norska författaren Henrik Arnold Thaulow Wergeland ett brev. Man kan se honom framför sig, där han sitter vid sitt bord. Men kanske är det så att han ligger i sin säng och skriver, med en liten träbricka som stöd för pappret och bläckhornet. För trots att Henrik Wergeland bara är 33 år gammal håller han redan på att dö. Han har fyra år kvar. Men symptomen på den lungsot som ska döda honom finns redan. Man kan föreställa sig att han har bråttom. Så mycket han vill uträtta i livet och så kort tid. Han påminner i det om den nästan samtidige Georg Buchner, den unge dramatiker som gav oss de två klassiska skådespel som heter ”Woyzeck” och ”Dantons död”. Han dog i och för sig redan när han var dryga tjugu år. Men känslan måste ha varit någon av den samma hos honom som hos Wergeland. Så mycket som måste göras, så kort tid.
Men den här försommardagen 1841 skriver han alltså ett brev. Det är riktat till den judiska församlingen i Stockholm. I brevet meddelar han att han är sysselsatt med en försvarsskrift för judar. Han är motståndare till den förhärskande negativa norska synen på det judiska folket. Det upprör honom att den etniska tillhörigheten ska kunna drabba och döma ut en hel folkgrupp på detta sätt, helt i strid med de upplysningsideal som är hans. Henrik Wergeland har redan skrivit brev till andra viktiga auktoriteter när det gäller det judiska folkets fria rörlighet i Europa. Han har talat med såna, idag bortglömda, religiösa storheter som Steinhem i Altona och Riesser i Hamburg.
Men nu skriver han alltså till Stockholm. Det han vill veta är om det i Sverige ges exempel på att judar visat generositet mot kristna, exempelvis i sina testamenten. Det är med andra ord ett listigt, intelligent, taktiskt brev, som Wergeland skriver. Han vill ha argument för att kunna gå i strid med de präster och höga ämbetsmän som inte vill veta av judar i Norge. Han får också mycket riktigt ett svar där det visar sig att judarna i Sverige visar generositet även mot de som tror på den kristna religionen. Och sen fortsätter Wergeland, in i sin egen död att kämpa för judarnas rätt att bli behandlade som andra människor. Även i Norge.
Inte undra på att man i Stockholm, efter Wergelands död, bestämmer att den svenska judiska församlingen ska göra en insamling till en minnesbyst på Wergelands grav. Den 17 juni 1847 avtäcks monumentet. Ett tåg av människor gick den dagen från Börsen till kyrkogården. På den efterföljande festen som anordnades av Studentersamfundet talade en statsrevisor Daa. Han sa: Dersom det norske Folk hidintil har staaet efter alle Jordklodens Nationer i Erkkjendelsen av denne Pligt imod Jödene, saa give Gud, att det maatte antage et mildere Sind, förend det faar aarsag til at bede om andres Barmjjertighed.
Henrik Wergeland fick aldrig se resultatet av sin kamp. Men två år senare, 1849, upphävdes den omstridda norska grundlagsparagrafen som innebar att ”Jöder er udelukkede fra adgang till Riget”. Det hade alltså visat sig rätt att kämpa, rätt att göra uppror mot ett förnedrande och en etnisk föraktlig syn på ett helt folk, i detta fall det judiska.
Jag läste Wergeland på 1970-talet när jag bodde i Oslo. Redan då minns jag att jag nån gång tänkte att Tron hade en särskild sorts släktskap med den man som levt här 130 år tidigare. Den här bilden som visar en polisman som med batongen lyftad förföljer Tron utanför Stortinget nån gång mot slutet av 1960-talet, hänger på något sätt samman med händelserna den 17 maj 1829. Den svenske kungen hade förbjudit firandet av grundlagen på Eidsvold. Wergeland var med och bröt förbudet. Då utbröt ”slaget om torget” här i Oslo. Idag betraktas han väl som den som var den symboliska fadern till firandet av 17 maj.
Men jag står inte här och glömmer allt det som inte förenade Wergeland och Tron. Bara det att Wergeland levde i romantikens tidevarv gör honom ju avlägsen till den tid vi lever i, den tid där Tron verkade. Men det är alltså en annan sak. Vad som är viktigt är att påminna oss om att man kan inte vara radikal i en djupare mening av ordet om man inte inser att man ingår i en tradition. Backspegeln har jag talat om, och de ännu ofödda barnen som kommer efter oss. Det finns helt enkelt ingen radikalism som inte har sina rötter i de traditioner som format oss.
Låt mig för enkelhetens skull ta ett exempel. Som förenar både Wergeland med Tron och med mig själv.
Jag är född 1948. Tron var född 1947. Det innebär att jag är årsbarn med tillkomsten av staten Israel. Om jag letar i mitt minne från mina 10–12 första år i livet, alltså de år som sammanfaller med 1950-talet, kan jag inte påminna mig att jag någonsin hörde talas om Palestina eller ett palestinskt folk. Däremot var bilden av Israel levande, förgylld, blomstrande. Många genomskådade inte falskheten. Det enda Palestina som fanns var det bibliska, det som visades på planscher när man hade kristendomsundervisning, som då fortfarande var en plåga i skolan. Israel var något som skapades efter nazismens förbrytelser, det var den europeiska skulden som skulle betalas. Vad spelade det då för roll om ett antal okunniga palestinier jagades bort från sina hem? Den nazistiska rasismen ersattes omedelbart med ett förakt mot araber som fortfarande idag är ett stort och avgörande problem i Europa. Gå ut på gatan här utanför Parkteatret och fråga 10 personer vad en terrorist är. 9 av 10 kommer att svara att det är en arab. Det garanterar jag.
Jag har alltså levt i hela mitt liv med den här konflikten. Men det är riktigare att säga: ockupationen. Ty Palestina är ockuperat land. Staten Israel bygger på bortrövat land. Det hade varit som om Sverige hade kapat åt sig Hedmarken och Österdalarna och inrättat ett nytt Sverige där. Ofri grund är och förblir ofri grund. Hur mycket nazisterna än gjorde mot judarna så försvarar det inte det israeliska övergreppet mot Palestina.
Inte heller är det naturligtvis sant att staten skapades för att betala av på en nazistisk och europeisk skuld. Det var för de västliga kapitalistiska staterna, med USA i spetsen, viktigt att få en strategisk bas i Mellanöstern. Frågan om oljan var redan den gången avgörande. Man hade sett vad som hände med Tyskland när deras oljeresurser minskade. Vad som hände när Hitler inte nådde fram till de stora ryska oljereserverna utan stoppades av Röda Armen vid Stalingrad. Med tillkomsten av staten Israel kunde västmakterna och USA ta ett kraftigt strupgrepp på den del av världen som fortfarande ger oss dom största oljeresurserna.
Det är naturligtvis inte bara jag som levt med detta. Också Tron Ögrim gjorde det, liksom så många andra. Jag minns tillkomsten av Al Fatah, det väpnade upproret. Jag har levt med Osloavtal, Camp Davisavtal och alla andra sorters avtal. Jag har hört politikerna prata tusentals ton med ord som inte haft någon som helst verkan. Jag har upplevt de desperata självmordsbombarna, de stenkastande barnen och de tre krig som Israel och USA har utkämpat mot sina arabiska grannar. Risken är förstås också att jag kommer att dö medan ett palestinskt folk fortfarande är ockuperat. Risken är naturligtvis stor att det palestinska folket kommer att raderas ut. Det innebär att vi måste förstärka våra krav på en palestinsk lösning i de områden som nu behärskas av staten Israel. Någon annan lösning finns inte. Inte nu och inte om hundra år. Ingenting, inga avtal, inga hycklande politikerröster som talar om ”vårt ansvar för israelerna” kan ändra det faktum att Palestina är ett ockuperat land, att det palestinska folkets lidande vållas inte bara av de israeliska övergreppen, de svenska eller amerikanska vapnen, utan lika mycket av vår passivitet. Alla dom som anser sig vara radikala men som ändå håller käft när frågan om Israel kommer upp. Deras ansvar är mycket tungt.
– Ja, hör jag nu Tron Ögrim säga. Visst är det så.
Jag kan naturligtvis inte veta hur Henrik Wergeland skulle ha reagerat. Jag är varken siare eller spåman. Jag läser inte framtiden i smält bly eller i kaffesump. Men jag kan tro med rätt goda argument att en Henrik Wergeland idag hade menat som vi menar: att det som var rätt för judarna på 1840-talet i Norge nu är rätt för det palestinska folket idag. I den radikala traditionen kan vi avläsa hur tidigare konflikter har behandlats, analyserats och angripits. Jag hade en släkting som gick ut som frivillig i det polska kriget mot de ryska ockupanterna på 1860-talet. Det var lika rätt som att norska och svenska frivilliga for till Spanien på 1930-talet för att försvara folket mot det fascistiska hotet.
Nu har Israel byggt en mur. På samma sätt som Östtyskland byggde en mur genom Berlin. Man stänger ute och man stänger inne. Argumenten är dom samma. I Berlin skulle man försvara Östtyskland mot den aggressiva västliga kapitalismen. Det kan man naturligtvis säga var rätt. Men att bygga en mur samtidigt som man gjorde underhandsaffärer med dessa kapitalister var dömt att misslyckas. På samma sätt kommer också att ske med den mur israelerna har byggt. Den kommer förr eller senare att rivas. Den måste rivas. Det är en skam så länge den står där, en skam så länge vi inte med all kraft bekämpar den och det israeliska förtrycket av Palestina.
Men finns det då ingen rimlig lösning som innebär att våldet kan ersättas med det man hycklande kallar den ”fredliga samexistensen”. Vilken fredliga samexistens? Det är ungefär lika att säga detta som när Quisling menade att de ockuperade norska folket skulle lära sig leva i fredlig samexistens med den tycka ockupanten. Det finns en del som menar att man ska söka efter en sorts tvåstatslösning som innebär att det palestinska folket avstår en del av den mark som ockuperades efter 1948. Och att israel drar sig tillbaka till det geografiska läge som rådde 1967. Om Palestina skulle acceptera en sån lösning innebure det att de accepterade illusionen om det ”folktomma Palestina”.
Alla dessa tänkta lösningar är som ett misslyckat besök hos tandläkaren. Man får sin tand lagad utan att borra ordentligt rent. Förr eller senare brister lagningen och infektionen flammar upp på nytt.
Det finns nu naturligtvis också människor som påstår att jag betraktar världen enögt. Att judarna, liksom många andra folk, har varit förföljda under olika historiska epoker är naturligtvis korrekt. De har ibland utsetts till syndabockar när pesten drabbat människor, de har jagats för sina rikedomar. Men det har då alltid funnits människor som Wergeland som krävt att detta syndabockssyndrom ska bekämpas. Varje skeende, har krävt sin politiska analys. Inte en allmän etnisk och religiös sörja av fördomar och bristande kunskaper.
Nyligen har president Bush samlat israeler och palestinier till nya förhandlingar. Det är väl knappast någon förnuftig människa som tror att de kommer att leda någonstans. Eftersom grundfrågan om ockupationen inte kommer att ställas. USA har heller inga som helst tankar om att släppa sitt militära fäste i Mellanöstern som är den primära orsaken till försvaret för Israel. Det finns alla skäl i världen att oroa sig för vad som kan hända. I de militära förutsättningar som råder idag är avståndet mellan exempelvis Damaskus och Stavanger inte särskilt långt. Eller avståndet mellan Jerusalem och Oslo. Vad som sker där betyder något för oss. Hotet mot Palestina är på många sätt ett hot också mot oss.
Många människor, även de som menar sig vara radikala, säger att de inte kan se nån lösning. Då blir det för oss andra ännu viktigare att fortsätta att diskutera det som sker. Vårt ideologiska och materiella stöd till Palestina är avgörande, inte bara för dom utan lika mycket för oss själva. Det finns idag inga oaser i världen dit konflikterna inte når. Inte Skandinavien, inte någon annanstans. Om vi som tror på solidaritet glömmer att den solidaritet vi visar det palestinska folket också är ett en solidarisk insats för oss själva, så har vi förlorat själva idén med solidariteten. Det är ju faktiskt mycket enkelt: om jag vill att mina barnbarn ska få möjlighet att leva i en bättre värld så måste jag också då vara beredd att se till att andra barn i andra delar av världen får samma möjligheter. I annat fall kommer ingen av oss att se någon framtid. Vi måste fortsätta att i praktiken hävda att det bara finns en lösning, ett Palestina där judar och palestinier kan leva på lika villkor, utan murar, utan apartheid, utan förtryck.
I det sammanhanget kan det alltså vara av vikt att studera vad Wergeland skrev och tänkte. I hans intellektuella hållning fanns inte utrymme för undanflykter. Hans medvetande födde handling, han visste det Marx och Engels skulle formulera ungefär vid samma tid, även om han aldrig hann uppleva det upproriska året 1848 och inte heller fick möjlighet att läsa det kommunistiska manifestet. Men Wergeland förstod utifrån den radikala praktiken att det inte bara gällde att förklara världen, det gällde att förändra den. Han var en handlingens man, trots att han låg där i sin säng och säkert innerst inne visste att hans tid redan var utmätt och att han inte skulle hinna allt han ville.
Wergeland var på många sätt ett föredöme, på samma sätt som Tron Ögrim.
Trots de 150 år som skiljde dom åt ingick dom i samma radikala tradition. De byggde sina liv på upplysningens krav på kunskap. Med ett modernt uttryck var dom arbetande intellektuella som tog ansvar. Genom att läsa vad Wergeland gjorde i förhållande till judarna för drygt 150 år sen kan vi förstå vad som måste gälla för det palestinska folket idag. Om vi inte gör det kan vi ta våra så kallade humanistiska ideal och putsa våra skor med. Då är det bara frasmakeri, ord som ingenstans leder, som kommer ur våra munnar eller våra pennor. Om vi upphör att med kraft hävda att människor av olika religiös och historisk tillhörighet och förflutenhet faktiskt kan leva likvärdigt innanför likvärdiga gränser, har vi gett upp. Då har kampen för människovärdet förvandlats till vackra ord och formuleringar vid Nobelprisutdelningar och andra liknande tillfällen.
Jag kände inte Tron personligen. De gånger vi träffades i livet var inte många. Andra kan alltså i motsats till mig tala om honom som individ. Jag vet inte vilken mat han föredrog eller vilken musik han lyssnade på. Jag vet inte om han tyckte om katter eller om han var nattmänniska. Men jag vet att hans liv i politiken, i den radikala intellektuella miljön, har varit viktig för mig. Utan att gå direkt in på hans konkreta insatser – vilket jag antar att andra här kommer att tala om – så kan man aldrig komma ifrån att han var ett föredöme. Inte minst för de som var yngre. Är det något man behöver under de tidiga år då ens medvetande börjar formas så är det ordentliga föredömen. Inte som tvivelaktiga idoler i filmstjärneformat utan människor som i sitt praktiska liv visar hur ett meningsfullt liv kan levas. Jag vet att Tron la ner oerhört mycket energi genom hela sitt liv, in i det sista, för att vara en sorts riktmärke för yngre människor. Ett politiskt medvetande kommer inte av sig själv. Det faller inte kunskap från himlen, inte upplysning, inte svar på de viktiga frågorna. Kunskapen måste sökas. På samma sätt som man behöver en sökmotor för att komma åt information på Internet behöver man som ung sökmotorer för att hitta i verkligheten. I annat fall lär man sig aldrig att tolka denna verklighet. Då faller man lätt offer för all den desinformation som vill att folk fördummas, vill att folk ägnar sig åt skenet av verkligheten, inte verkligheten själv.
Att Tron Ögrim var en visionär med en stark kreativ instinkt och vilja råder det inget tvivel om. Bara det att den där gången för mer än 30 år sen föreslå tillkomsten av en kommunistisk dagstidning och sen tro på den möjligheten, krävde sin man, en man som Tron.
Jag har tidigare här talat mycket om den gemensamma tradition som inlemmar både Wergeland och Tron. Men jag kan också påstå att det finns ytterligare en person som jag vill göra en jämförelse med. Och det är en av talarna här idag, Jan Myrdal. Han och Tron påminner också om varandra. Hos båda finns detta ständiga letande efter ytterligare argument, ytterligare kunskap, för att tolka verkligheten och tala om nödvändigheten av förändring. Jag ser det som självklart att låta Wergeland och Myrdal omsluta Tron Ögrim eftersom de ingår i samma tradition.
Den stora skillnaden mellan Wergelands tid och vår är givetvis att världen idag är så mycket större. Wergeland var född i Kristiansand. Han började på universitetet i Kristiania 1825 och var färdig 1829. Sen hade han 16 år på sig att leva färdigt. Men det faktum att världen var mer begränsad den gången än nu innebar inte att Wergeland var okunnig. Han kände till exempel väl till islam och använde emellanåt ordet Allah i brev på ett sådant sätt att man – felaktigt – började tro att han hade omvänt sig. Men det hade han inte. Wergeland trodde på en annan Gud, han var kristen. Och han sökte kunskap om en värld som låg utanför de norska gränserna.
I dag är världen inte bara det vi kan plocka ner från bokhyllorna, men något vi själva kan besöka. Av dom tre jag nu nämnt, Wergeland, Ögrim och Myrdal är Myrdal givetvis den store fysiske resenären. Redan i mitten av 1950-talet packade han och Gun Kessle – den kvinna han levde med i över 50 år och som avled nu bara för någon månad sen, vilket vi alla beklagar – sin lilla Citroen full och tog bilvägen mot det fjärran Afghanistan. Sen har Myrdal ständigt varit på resa. En stor del av hans märkvärdiga produktion omfattar berättelser från i första hand Asien men också länder som Albanien och Mexico. Hans tidiga 60-tals-rapport från en kinesisk by – för att nu bta ett exempel – är avgörande för den som vill förstå Kinas utveckling efter 1949.
Tron var på många sätt en ”hemmafrontsman”. Han agerade på sin hemmaplan. Men hans utsyn och vidsyn innebar givetvis att han mycket klart kunde se vilken plats Norge hade i världen och vilken roll Norge kunde och borde spela.
Att Tron under sina sista år la ner ett stort engagemang för landet Nepal, där ett ålderdomligt feodalt system fortfarande väntar på att brytas ner, bör inte förundra någon. Inget land eller ingen konflikt, inget förtryck kunde vara så långt borta att det inte krävde vår uppmärksamhet och vår handling, i solidaritetens namn.
I den radikala traditionen finns också en vilja att förstå och stödja det tekniska framåtskridandet. Också här finns ett släktskap mellan Tron och Myrdal. Jag är ganska säker på att Myrdal var den första svenske författare som införskaffade en ganska så stor IBM-maskin och ställde undan skrivmaskinen som instrument för skrivarbetet. Tidigt var Tron på det klara med att datarevolutionen var en verklig revolution, inte bara en gradvis förädling av befintlig teknik. Det var en revolution i och med att det innebar ett kvalitativt stort tekniskt språng som skulle få inflytande på allt i människans mångdimensonella värld. Med datateknologin blev det möjligt att göra det vi inte tidigare kunnat göra, vare sig det nu gällde att med en hittills okänd precision skära till metall för tillverkan av andra precisionsinstrument eller utforska människans genetiska sammansättning. Med datatekniken har vi kunnat öka vår kunskap, precisera vår kunskap och lösa tekniska problem som vi annars eller tidigare inte klarat av.
Men Tron såg naturligtvis också mycket tidigt, som den visionär han var, att den nya datateknologin också skulle förändra politikens förutsättningar. Det var givetvis så att i takt med att datorerna blev billigare, enklare att använda så skulle dom innebära en revolution även för fattiga människor i världen. När Internet kom till en mer allmän användning under 1990-talet togs den sista delen av det första stora språnget i datarevolutionen. Nu fanns ett oerhört redskap för att bryta ner några av de stora hindren för att även människor i fattiga länder skulle komma åt den stora samlade mänskliga kunskapen.
Till detta har jag själv varit vittne. Ty tanken tidigare, att man skulle kunna lyfta ut stora bibliotek på den afrikanska landsbygden för att stilla dessa människors begär efter vetande var en praktisk och ekonomisk omöjlighet. Med datorerna och Internet ändrades allt detta. Idag kan man med lite elektricitet – snart inte ens det, en telefonledning – snart inte ens det – en billig dator som kanske kan vara handdriven som en gammaldags mjölkseparator, placera sig i världens mitt. Världens mitt finns nu överallt, var man än befinner sig. Jag kan befinna mig i den fattiga byn utanför Boane i Mocambique, där dom fattigaste av dom fattiga bor, och där kan dom i sin dator ta sig vart som helst i världen, till Universitetsbiblioteket här i Oslo eller till Deichmanske biblioteket eller British Library där Karl Marx satt lutad över böckerna när han höll på att förbereda en bomb under hela den borgerliga samhällsordningen. Dessa fattiga människor kan nu läsa sig till varför dom har det så djävligt som dom har det.
Jag ser detta med egna ögon och jag förstår varför vi fortfarande tillåter analfabetism att finnas i världen. Det är en skam som kanske är större än någon annan skam i vår skamliga tid, att vi, trots att vi har redskapen, trots att vi har logistiken, årligen tillåter miljontals barn att få gå ut i livet utan tillgång till skrivandets och läsandets nödvändiga instrument. Vi låter detta ske eftersom det är lämpligt i de fria marknadernas namn. Läsande och skrivande människor är farliga. Dom som förstår hur sammanhangen ser ut har en tendens att göra uppror. Därför är det inte lämpligt att folket som ändå bara ska uträtta manuellt arbete lär sig läsa.
Så tänkte de portugisiska kolonisatörerna när de la under sig jättelika områden i Afrika. Så innebar det också att när Mocambique hade vunnit befrielsekriget mot portugiserna och proklamerade sin självständighet 1975, så fanns det sju – säger sju, svarta mocambikaner med universitetsutbildning. Med den kapaciteten skulle man nu börja sköta ett land. Och det gick. Det tillhör bland mina personliga erfarenheter något av det största jag varit med om.
Den engelska organisationen Oxfam räknade för en del år sen ut vad de skulle kosta att utrota den pest som analfabetismen måste anses vara. Det skulle kosta en oerhörd massa pengar. Det skulle kosta ungefär lika mycket som den summa för vilken vi i Europa idag köper hund – och kattmat. Jag menar naturligtvis inte att vi ska sluta föda våra husdjur. Men vi ska ha perspektiven klara för oss.
Tron Ögrim var en man som i sitt liv såg nödvändigheten av samhällets förändring. Han var en av den radikala norska vänsterrörelsens förgrundsgestalter från det tidiga sextiotalet fram till sin död. Hans betydelse för ett stort antal människor, varav jag är en, kan inte nog poängteras. Han var en man som tog sitt liv på stort allvar, en man som såg orättfärdigheter och bestämde sig för att bekämpa dom. Han gick rakt in i mitten av den radikala tradition som är den enda garanti vi har för att motståndet mot den vettlösa värld där gapet mellan fattiga och rika ständigt ökar; att det motståndet fortsätter.
Ingenting är ännu för sent. Allt är fortfarande möjligt.
Tack för ordet.