Ukraina og den liberale intelligensiaens fallitt

Et statskupp er gjennomført i et at Europas største land. Det har brakt nazister og fascister inn i regjering for første gang siden 1945. De samme fascistene myrder politiske motstandere og henter fram retorikk og politikk fra den svarteste perioden av kontinentets historie. Og da står de vel på barrikadene mot fascismen; liberalerne, lederskribentene, humanistene og synserne? Nei, enten støtter de kuppet, eller så holder de kjeft. Ukraina er den liberale intelligensiaens fallitt.

– Pus, kom hjem!

Harald Heide Steen jr. fortalte en gang hvordan det føltes å komme hjem til Norge fra Orte i Italia, der han holdt til i flere år. Han fortalte om hvordan han gledet seg til å se norske aviser igjen, en glede som varte til han fikk VG på flyet der forsida var: – Pus, kom hjem! Da skjønte jeg at jeg snart var hjemme, sa Heide Steen.

Jeg var på reise gjennom Europa i ti dager og fulgte med på nett fra flere land om den dramatiske utviklinga i Ukraina. Og om den økende økonomiske krisa internasjonalt. Så tok vi Kiel-ferga hjem og møtte Dagsrevyen. Først fikk vi med oss et koseintervju av Steinfeld med nazisten Jarosj. Dette var drøye døgnet etter massakren i Odessa. Det var ikke ETT kritisk spørsmål. Det var bare kos. Så begynte 5. mai med Northug-nytt og Per Sandberg-nytt og OL. Og dett var dett fra det aller helligste på Marienlyst. Sånn er det å komme hjem.

steinfeld jarosj nrk

Steinfeld i koseintervju med nazisten Jarosj. Ikke ett kritisk spørsmål.

Men det er verre enn som så

I boka «Manufacturing Consent» (1988) forklarer Edward S. Herman og Noam Chomsky at medieindustrien i USA..

er effektive og mektige ideologiske institusjoner som utøver propagandafunksjoner som støtter systemet gjennom å basere seg på markedskrefter, internaliserte antakelser og sjølsensur, og uten åpen tvang.

Herman og Chomsky definerte fem «forvrengningsfiltre» som brukes for å oppnå denne tankekontrollen:

  1. Størrelse, eierskap og profittorientering. De dominerende massemediene drives for profitt. De må derfor tjene eiernes interesser, og i USA betyr det store og mektige korporasjoner.
  2. Annonsørenes makt. Den viktigste inntektskilden til mediene er annonsene og ikke salg. Derfor har annonsørene den avgjørende makta over medienes retning. Nyhetsmediene må derfor støtte opp om de politiske fordommene og økonomiske interessene til annonsørene.
  3. Kildenes makt. De store byråkratiene subsidierer massemediene og får dermed direkte tilgang til dem.
  4. «Bombardement» fra de mektige. Mektige interessegrupper og rike tenketanker har midler og kapasitet til å bombardere mediene med klager, rettssaker eller juridiske tiltak og kan dermed effektivt styre mediedekninga.
  5. Anti-kommunisme. Dette var spesielt viktig under den kalde krigen, men har siden fått en mer generell form under «krigen mot terror», hvor de kreftene som myndighetene til enhver tid definerte som terrorister, ble mål for den sosiale kontrollen av mediene.

Mediene er mektigere nå, og mer korporative

I følge amerikanske undersøkelser var det i 1983 50 selskaper som eide 90% av mediene i landet. Allerede det var en veldig sterk maktkonsentrasjon. Men hvordan ser det ut i dag? I 2011 var det seks selskaper som kontrollerte 90% av mediene.

De seks selskapene var General Electric, som blant annet eier NBC og Universal Pictures, Newscorp, som blant annet eier Fox og Wall Street Journal, Disney, som blant annet eier ABC og Pixar, Viacom, som blant annet eier MTV og Paramount Pictures, Time Warner, som blant annet eier Time, Warner Bros og CNN og CBS, som blant annet eier 60 Minutes.

Disse mediegigantene hadde i 2010 ei samlet omsetning på 275,9 milliarder dollar. Det er mer enn Norges bruttonasjonalprodukt.

Og disse seks korporasjonene eies alle sammen av bank- og finanskorporasjonene, som er så sammenfiltret av krysseierskap og personalunioner, at de framstår som en megakorporasjon.

De samme finansgigantene eier også våpen- og krigsindustrien. Så det er ikke lenger noe skille mellom mediekapital, finanskapital og krigsindustri. Det er ett og samme kompleks.

liar1

Det falske vitnemålet til Nayira

Psykologisk krigføring

I 1990 var det ei ung jente som ga et tåredryppende vitnesbyrd om hvordan irakiske soldater hadde tatt seg inn på en fødeavdeling i Kuwait, hadde ødelagt kuvøsene og latt nyfødte, premature barn dø. Hun kalte seg Nayira. Vitnemålet gjorde et enormt inntrykk og det spilte en stor følelsemessig rolle i den første Gulkrigen mot Irak. Problemet var at hele saka var en bløff. Nayira var datter av Kuwaits ambassadør til USA. Hennes vitnemål ble lagd av et PR-firma, og det hun fortalte hadde ingenting med virkeligheten å gjøre. Kilde: Wikipedia.

Denne historia har alt. Ung, gråtende jente, premature spedbarn, barbariske soldater. Som Frank Zappa ville ha sagt: It is carefully designed to suck the twelve year old listeners into our camp.

Det var PR-byrået Hill & Knowlton, verdens eldste PR-byrå, som sto for manus, regi, styling og trening av jenta før vitnemålet. Vitnemålet var sånn at kristne pasifister skulle reagere med å støtte krigen mot Irak. (Hill & Knowlton jobbet for tobakksindustrien for å undergrave forskning som viste skadevirkning med tobakksrøyking og for oljeselskapene i dag for å undergrave kritikk av skadelige virkninger ved fracking.)

Et langt mer berømt tilfelle er naturligvis USAs utenriksminister Colin Powells presentasjon i FNs sikkerhetsråd, der han la fram falske «bevis» for at Irak hadde masseødeleggelsesvåpen. Det var også svindel fra ende til annen, men ble formidlet av alle de store mediene som om det var det hellige evangelium.

Bruken av NGOs og «progressive fronter»

CIA og Pentagon er siden blitt langt mer raffinerte. De fant ut allerede på åttitallet at det var diskrediterende for folk å motta direkte støtte fra CIA. Derfor opprettet de The National Endowment for Democracy (NED),og de utviklet et omfattende nettverk av Non-Governmental Organisations (NGOs) som er finansiert og bygd opp via NED, men som utad opptrer som uavhengige organisasjoner. De kan godt være litt USA-kritiske, og de skal helst fremme populære, gjerne litt små-radikale saker. Men først og fremst inngår de i en psykologisk krigføring der de skal bidra til regimeskifte i det landet der de opererer. Milliardæren George Soros og andre «filantropiske» milliardærer deltar også i finanisering og trening av slike NGOs.

Det er ganske typisk at nettopp Amnesty International støttet bløffen om kuvøsene. CIA og US State Department legger stor vekt på å styre politikken og oppmerksomheten til Amnesty, Human Rights Watch og PEN International, slik at de kan tjene de strategiske interessene til USA. Og ikke helt tilfeldig har Suzanne Nossel fra State Department hatt topplederjobb i dem alle sammen.

(NB: Alle stater av noen størrelse har et program for psykologisk krigføring. Det gjelder også Kina og Russland, for å ta et par eksempler, men ingen er så sofistikerte og så dyktige som amerikanerne.)

Sosiale medier

Sosiale medier er svært viktige i slike destabiliseringskampanjer. Noe av det første USAID og NED sørger for er å få på plass servere og teknisk personell som kan legge opp opposisjonens bruk av sosiale medier. Hvem kan motstå sosiale medier? Du tror mer på en tweet som kommer via en venn enn på mye annet.

NGOene sørger for at deres medlemmer og kontakter er på nettverket. Så er det klart for psykologisk krigføring via sosiale medier. Og man sørger for at spredninga av budskapene er ultra-smittsom. Et hemmelig dokument fra britisk etterretning som ble lekket nylig illustrerer dette godt:

psyop social web

Fiske i rørt vann, destabilisere og skape et «Hitler-øyeblikk»

Disse NGOene har i oppgave å organisere opposisjonen rundt forskjellige saker, for på et passende tidspunkt å begynne destabilisering. I det siste har destabilisering fulgt regiene fra «fargerevolusjonene», med teltleire på en sentral plass, proff utnyttelse av sosiale nettverk (CIA stiller dataeksperter og utstyr) og fram til provokasjoner og destabilisering. Provokasjonene har til hensikt å utløse voldelige motreaksjoner fra det aktuelle regimet, som tas opp på video og publiseres, og vips, så har man et Hitler-øyeblikk.Det vil si at regjeringssjefen kan utropes til en «ny Hitler», som så kan styrtes gjennom bombing eller statskupp. For å oppnå dette, allierer man seg med faen sjøl. I Syria og Libya betyr det de ekstreme islamistene. I Ukraina betyr det nazistene og fascistene i Svoboda og Høyre sektor.

Denne regien og denne dramaturgien er nå brukt så mange ganger, og er så veldokumentert at det er nesten kjedelig å se den gjentatt for ørtende gang. Det er som å se en filmserie som har holdt på litt for lenge. Man sitter på bakerste benk og spør seg: Når kommer teltleirene? Når kommer den vakre dama som er slått ned av det brutale politiet? Når kommer «Hitler-øyeblikket»? Og når kommer flyforbudssone og bombing? (De holder på med det samme i Venezuela, bare så det er nevnt.)

Hvis man ikke har gjennomskuet dette i dag, er det umulig å kalle seg en kritisk intellektuell.

ukraina svoboda bande

Forbrytelsene i Ukraina

Det er sant at tidlig i Maidan-bevegelsen var svært mange vanlige mennesker fra middelklassen og studentene som hadde helt reell og forståelig misnøye med et korrupt regime. Men de ble brukt av dyktige manipulatorer.

Vestlige medier som del av psykologisk krigføring

I festtalene sier lederne for pressebedriftene at de er «den fjerde statsmakt».

I «Vær varsom-plakaten» heter det:

1.4. Det er pressens rett å informere om det som skjer i samfunnet og avdekke kritikkverdige forhold. Det er pressens plikt å sette et kritisk søkelys på hvordan mediene selv fyller sin samfunnsrolle.

Norske mediers dekning av Ukraina-konflikten er en kontinuerlig serie av brudd på disse prinsippene. Mediene har vært heiagjeng for USA, NATO og kuppregjeringa i Kiev og har drevet en primitiv demonisering av Vladimir Putin og Russland. Mediene har ikke bare totalt unnlatt å «avdekke kritikkverdige forhold» på alliert side, men også vært ute av stand til å «sette et kritisk søkelys» på hvordan de sjøl har opptrådt.

Vladimir Putin er en høyreorientert, kristen-konservativ politiker. Han støtter seg på de russiske oligarkene og han står utvilsomt for russisk imperialisme. Han har et svart rulleblad, som blant annet omfatter den hensynsløse krigføringa i Tsjetsjenia i 1999–2000. Men det er meningsløst å gjøre som Hillary Clinton å si at «han oppfører seg som Hitler». De siste 20 åra har USA ufattelig mange flere menneskeliv på samvittigheten enn det Vladimir Putin har. Det er en demonisering som godt kan sammenliknes med to-minutters-hatet som George Orwell beskriver i 1984.

Grove politiske forbrytelser som er begått av NATOs allierte i Ukraina er enten ikke omtalt i mediene, eller de er blitt nedtonet, forskjønnet eller direkte forfalsket. Når ukrainske styrker skyter med skarpt mot sivile svarer Børge Brende med at «Nå må Russland avvæpne separatistene». Og pressa lar ham slippe unna med det.

Jeg har ikke lykkes med å finne én eneste lederartikkel eller redaksjonell kommentar i norsk presse som tar avstand fra massemordet i Odessa. (Jeg leser jo ikke alle aviser, så jeg kan ha oversett noen, og ville sette stor pris på å bli korrigert, hvis noen har sett noe sånt.)

Pressa lar seg altså bruke som ledd i den psykologiske krigføringa. Den er med på å bearbeide befolkninga til å godta hva som helst, inkludert krig. Mediene er, for å sitere Herman og Chomsky «effektive og mektige ideologiske institusjoner som utøver propagandafunksjoner som støtter systemet».

De liberales fallitt

I norsk debatt har de markert seg som angivelige forsvarere av demokrati og menneskerettigheter. Jeg tenker på folk som Bård Larsen, Kristin Clemet, og ikke minst Bernt Hagtvet. I et uendelig antall artikler og kommentarer på TV og radio har de slått ned på alt de mener er brudd på demokrati og menneskerettigheter, vel å merke hvis det ikke er begått av våre allierte. For da er de tause.

  • De var tause da Edward Snowden avslørte den største overvåkingsskandalen i menneskehetens historie. De var tause da Snowden henvendte seg til Norge og ba om vår beskyttelse.
  • Og de var tause da USA og Vesten i tett samarbeid med nazister og fascister avsatte den folkevalgte regjeringa i Ukraina gjennom et statskupp.
  • De var tause da tilhengere av nazikollaboratøren Stepan Bandera tok kontrollen over voldsapparatet i Ukraina. Banderas fascistiske bander myrdet tusenvis av jøder og polakker under krigen. Nå gjenreises denne bevegelsen i Ukraina. Tusenvis av nazister marsjerer under fascistiske faner og skriker nazislagord.

Men liberalerne er tause. Selv Holocaustsenteret holder kjeft til tross for at Holocausttilhengere nå har militær makt – og bruker den – i et av Europas største land.

Da nazimobben brente inne 48 mennesker i fagforeningenes hus i Odessa holdt de liberale kjeft.

Og det bør de i grunnen fortsette med – til evig tid. Det siste året har bevist, og det til overmål, at disse folkene ikke har noen demokratiske prinsipper. De godtar enhver forbrytelse mot demokrati og menneskerettigheter så lenge det gjøres i USAs og NATOs interesser.

Den politiske venstresida er forført eller lammet

Det sies at vi har ei venstreside i Norge, og det kan det godt tenkes at vi har. Men i Ukraina-spørsmålet er det vanskelig å oppdage den.

En grunn til at «venstresida» er spilt ut over sidelinja er at CIAs psykologiske krigføring har virket. Det at man har finansiert og bygd opp såkalte NGOer som tilsynelatende kjemper for gode og mer eller mindre progressive saker, har gjort at «venstresida» har sympatisert med dem. «Venstresida» er dominert av småborgerlige intellektuelle, og i Ukrainas NGOer har de kjent igjen sine saker og sine holdninger. Og de har gått i fella med begge beina.

Opp til et visst nivå kan man gratulere CIA med regi og scenografi. Det til tross for at det samme manuset er brukt mange ganger før. Det har vært som en Hollywood-film med svarte hatter og hvite hatter og en story-line som kunne vært brukt i en TV-serie. En guffen «diktator» (riktignok folkevalgt, og riktignok vår mann for bare kort tid siden, men likevel), folket på grasrota med sine teltleire, sine sanger og sin glühwein. Så ser man bort fra at hovedkravet til dette folket er å bli underlagt EU, og man velger å se bort fra nazisymbolene som blir stadig sterkere til stede. Fordi storyen tilsier et fredelig folk mot en brutal diktator, velger man å se bort fra de voldelige og bevæpnede gruppene som bygger opp dramaturgien fram mot filmens høydepunkt, «Hitler-øyeblikket», der volden kan vises på TV og selge statskuppet til seerne.

SVs Bård Vegar Solhjell og Snorre Valen var blant Maidans varme tilhengere, og SV var, på linje med resten av stortinget positive til USAs statskupp i Kiev. Rødt, som er kjent for å være svært aktivt i utenrikspolitiske saker, har vært oppsiktsvekkende taust i denne saka. Partiet kom med en uttalelse rett før statskuppet i Kiev, men har siden vært helt fraværende. På landsmøtet 9.–11. mai 2014 ble det imidlertid vedtatt en skarp og klar uttalelse, som naturligvis ikke er referert noen steder. Det er synd at dette ikke kom tidligere, og at ikke Rødt har vært ute i offentligheten og slåss for dette synet.

Fredsbevegelsen har vært fullstendig fraværende i denne situasjonen.

Dette er creepy!  Nazister kommer inn i regjering i et av Europas største land ved hjelp av statskupp. Russland og NATO balanserer på kanten av en storkrig. Vi opplever massakre som i Kiev, Odessa og Mariupol, og venstresida og fredsbevegelsen er nærmest totalt lammet. Det er fortsatt mulig å unngå en storkrig, men da må en fredsbevegelse på linje med den som oppsto mot Irak-krigen i 2003 på banen. Uten folkelig motstand driver udugelige og prinsippløse politikere denne dynamikken stadig nærmere en ny krig.

 

 

  36 kommentarer til “Ukraina og den liberale intelligensiaens fallitt

  1. Tor Frøseth
    12. mai 2014 klokka 16:01

    interessant. godt dokumentert. essensiellt.

  2. 12. mai 2014 klokka 17:01

    Du peker, som alltid, på sentrale elementer, Pål, men fra tid til annen sklir det noe fullstendig ut. Jeg tenker da på dine ledende utsagn som, -«Steinfeld i koseintervju med nazisten Jarosj. Ikke ett kritisk spørsmål.» Steinfeld gjør jo bare den jobben er satt til og er betalt for å gjøre, Pål… slik det også var for deg i dine dager i fronten av akp-ML.
    Et annet utsagn som illustrerer hva jeg her prøver å trekke fram er, «Det har brakt nazister og fascister inn i regjering for første gang siden 1945.» Tja, Pål, saken er jo den, at det er de samme krefter som ‘sitter med tømmene’ idag som den gang nazi-begrepet oppsto… det sionistiske finans/makt apparat sitter der idag som den gang..
    USA er, og har vært, under under total kontrtoll av de sionistiske bankfamiliene, siden 1913, og de sitter med kontrollen over EU med sin ECB som holder de samme privilegier som FED. De kreerte og finansierte Adolf, de finansierte dine helter Vladimir Ilyich Ulyanov og Lev Davidovich Bronshtein, og de finansierer destabiliseringen av Ukraina… som muligens kan utvikle seg til den siste (?) storer verdenskrig før deres mål er nådd.
    ‘Venstreside’? 🙂 Venstreside i Norge? Det, Pål, finner jeg like absurd som å høre mine venner i USA prate om demokrater og republikanere, som om ikke begge er under kontroll av AIPAC og den enorme/absolutte makt organisasjonen fronter. Vår ‘dronning’ Synnøve har skrevet vel om det hva situasjonen i Norge angår… men det vet du selvsagt alt om. 😉

  3. 12. mai 2014 klokka 17:54

    Det var nok ikke «- Pus, kom hjem!»
    Det var «FØDTE I DO!»

    • Pål Steigan
      12. mai 2014 klokka 17:58

      Kanskje det. Eller kanskje den gode Heide Steen gjorde dette støntet flere ganger. Det er tross alt riktig hver dag! 🙂

      • Bent K. MichaelsenBent
        25. august 2016 klokka 08:02

        Synes vel kanskje Rogalands Avis’ mangslungne førsteside «Neger kjøpte solseng» en gang på 80-tallet tar kaka. Den nådde aldri nasjonale media den gang, men hadde nok gjort det i dag.

  4. KZ
    12. mai 2014 klokka 20:53

    Det er flaut å se hvordan den norske såkalte intelligentsiaen har latt seg lure av propagandaen mot Putin. Legg merke til Eurovision-hysteriet med denne Conchita, som av vestlige medier og intellektuelle fremstilles som en trussel mot Putins regime. Vestlige intellektuelle setter seg på sin hvite hest og benytter enhver anledning til å snakke høyt om hvor tolerante og åpne de er overfor transseksuelle og homofile, og hvor slem den onde slemmingen Putin er mot de samme minoritetene.

    Både Pussy Riot, Femen og Conchita er finansiert av vestlige etterretningsbyråer, vestlige medier og det amerikanske militærindustrielle komplekset, som ivrer etter en storkrig mot Russland. Før denne storkrigen kan bli en realitet, må de ha den vestlige opinionen med seg. Og da må Putin fremstilles som en Hitler som hater alle avvikere og minoriteter.

    • Pål Steigan
      12. mai 2014 klokka 22:07

      Du har rett i at disse Femen og Pussy-greiene er reine vestlige set-ups. CIA har ikke stor respekt for folks tenkeevne og bruker det de vet funker. Mediene deres har jo trent folk til å tenke sånn.

  5. KZ
    12. mai 2014 klokka 21:16

    «Det er fortsatt mulig å unngå en storkrig, men da må en fredsbevegelse på linje med den som oppsto mot Irak-krigen i 2003 på banen.»

    Ja, for den fredsbevegelsen lyktes jo virkelig i å forhindre krig …
    Sorry, Steigan, men har banksterne og militærindustrialistene først bestemt seg for å dra i gang en krig, så blir det krig. Uavhengig av hva folket måtte mene.

    • Pål Steigan
      12. mai 2014 klokka 22:11

      Du har naturligvis rett i at den fredsbevegelsen ikke hindret Irak-krigen, men den reduserte nå i alle fall antall deltakende land. Og ja, det er nok sånn at når de har bestemt seg, så blir det krig. Men eliten er fortsatt splitta. Hvis det ikke er noen bevegelse, så er det lettere for krigspartiet å få sitt opplegg igjennom. Dessuten, om det så likevel skulle bli krig, så har vi i det minste en bevisstgjort bevegelse å bygge på i stedet for et passivt folk.

  6. 13. mai 2014 klokka 00:08

    Glimrende oppsummering. «Kognitiv dissonans» er kanskje en diagnose som brukes litt for enkelt, men i tilfellet Ukraina (og Libya, og Syria) er det treffende. Jeg tror en del av disse fra «den liberale intelligensiaen» rett og slett ikke orker det psykologiske stresset som kan føles om man skal ta inn over seg at det enkle bildet av en god og en kjip side ikke stemmer. Samtidig føler man seg nødt til å mene _noe_, og da blir det fort sånn at man hengir seg til det dominerende narrativet som pressen terper.

    • Pål Steigan
      13. mai 2014 klokka 05:37

      Du har nok rett i dette. Men jeg lurer på flere ting her, blant annet dette:
      Det sies at kulturell kapital er en slags verdi som kan byttes i fx penger gjennom at man får gode jobber osv. Men kulturell kapital er flyktig. Du har den bare så lenge andre synes at du fortjener den. Det fremmer jatting og minste motstands vei. Hvis du begynner å si ting som de ikke liker på Litteraturhuset eller i Morgenbladet, så er du ute. Sånt skaper frykt for å havne utafor. Og det skaper intellektuell uredelighet.

  7. Jarri Gottenberg
    13. mai 2014 klokka 07:59

    Veldig bra artikkel dette. Noen flere biter falt på plass for meg. Bruken av NGOs for å undergrave russiske myndigheter er altså godt organisert og kamuflert fra CIAs side. Kan norske Bellona og Barentssekretæriatet også være slike CIA-styrte NGOs? Er i tilfelle lederne Fredrik Hauge og Rune Rafalesen bevisste på at de jobber for CIA?

    • Pål Steigan
      13. mai 2014 klokka 09:39

      Bellona er i høyeste grad en NGO som er djupt infiltrert med norsk og utenlandsk storkapital. Men jeg har ikke klart å finne noen direkte forbindelse til de tradisjonelle CIA-frontene. Ellers er Bellonas egen oversikt over sine støttespillere interessant nok i seg sjøl: http://bellona.no/naeringsliv

  8. Erik Plahte
    13. mai 2014 klokka 11:53

    Hva er forklaringa på at landene i Vest-Europa er så lojale mot USA? Kapitalen i USA er ekstremt sentralisert og med full kontroll over alle vesentlige media, informasjonskanaler og propagandaprodusenter. Likevel har mange land i Latin-Amerika klart å rive seg løs fra den amerikanske dominansen. Men ikke Europa. Noen motsetninger mellom EU og USA når det gjelder Ukraina er det selvsagt. Victoria Nulands «fuck EU» tyder på det. Det er vanskelig å se at Obama vil kunne lokke Putin inn i en militær konfrontasjon i Ukraina uten at EU-landene følger lojalt opp. Men hvilken interesse har egentlig EU (og Norge) av USAs krigspolitikk overfor Russland? En skulle tro at EU ville være tjent med å dempe spenningene i Europa og Vest-Asia og utvikle det økonomiske samarbeidet med Russland. Likevel hopper de når Obama sier «hopp!». Svarene på disse spørsmålene ligger langt ifra opp i dagen. Er den europeiske kapitalen så tett integrert med den amerikanske at USAs megakapitalister styrer både USAs og EUs utenrikspolitikk? Dette smaker av konspirasjonstenkning så lenge det ikke er dokumentert at det faktisk er slik. Eller det bare politikerne i Europa som velger minste motstands vei?

    Paul Craig Roberts skrev f.eks. nylig (CounterPunch 28.04 2014, http://www.counterpunch.org/?p=66362):

    «European politicians are putting their countries at great peril and for what gain?  Are Europe’s politicians blackmailed, threatened, paid off with bags of money, or are they so accustomed to following Washington’s lead that they are unable to do anything else? How do Germany, UK, and France benefit from being forced into a confrontation with Russia by Washington?
    Washington’s arrogance is unprecedented and is capable of driving the world to destruction.  Where is Europe’s sense of self-preservation?  Why hasn’t Europe issued arrest warrants for every member of the Obama regime? Without the cover provided by Europe and the presstitute media, Washington would not be able to drive the world to war.»

    Roberts nevnte ikke Norge, men siden vi er med i NATO, er spørsmålene like relevante for oss. Norge er kanskje er mest lojalt av alle, bortsett fra Storbritannia. Denne lojaliteten og tilliten sitter nok dypt hos de fleste nordmenn, ikke minst på grunn av at alle politikere er så servile overfor USA og NATO og at pressen er fullstendig ukritisk. Men hvorfor er det slik? Det er lett å peke på historiske grunner som andre verdenskrig, anti-kommunismen hos Arbeiderpartiet og den kalde krigen. Men sammenbruddet i Sovjetunionen gjorde ingen forskjell. Hva er forklaringa på at den norske lojaliteten ble og blir opprettholdt (reprodusert)? Og hva må til for å vippe opinionen over på et mer kritisk og sjølstendig syn? Enda så viktige disse spørsmåla er, har de knapt blitt stilt, langt mindre besvart. Ikke engang venstresidas egen avis bidrar stort her.

    • Pål Steigan
      13. mai 2014 klokka 12:08

      Hvorfor er europeiske politikere så lojale mot USA?
      Dette spørsmålet må faktisk forsterkes med at det er i Europas interesse å ha fred med sine naboer og utvikle handel og samarbeid langs aksen Paris-Berlin-Moskva-Beijing.
      Men dette får de ikke lov til å gjøre av USA, slik de ønsker. Så hvorfor så lojale i strid med egne interesser. Og da nærmer vi oss internasjonal finanskapital og dollarsystemet, the FED and all that. Gjennom kontroll med sentralbankene og gjennom dollaren har USA balletak på europeiske regjeringer. Og gjennom NATO har de kontroll over dem. Men den kinesiske tilnærminga (investeringer, kapital, handel) eter på lojaliteten. En krig vil hindre dette.
      Den norske eliten er korrupt. Interessant å se hvordan Oljefondet er integrert i amerikansk finanskapital og nøkkelbedriftene på USA-børsen (de fem bankene, BlackRock, Vanguard, State Street, Fidelity osv.) er på plass i de største norske bedriftene. Toppene i DNA og Høyre har en karrierevei i det USA-vennlige internasjonale systemet der lønningene og privilegiene er på et annet nivå enn de kan få her hjemme.
      Dessverre er ikke KK noen systemkritisk avis, men jatter med systemet, og synes det er viktigere å holde seg inne med eliten enn med grasrota. Den politiske økonomien bak det er heller ikke vanskelig å forstå. Uten statsstøtte er KK dødt. For å være sikker på statsstøtte må avisa holde seg inne med ethvert mulig flertall på Stortinget. Det betyr at avisa aktivt må bli likt av AP og store deler av Høyre og godtatt av KRF og FRP.

  9. Jan Hårstad
    16. mai 2014 klokka 21:07

    Kriminell jatting. Jeg er jo helt enig med Pål S. i det han skriver om Klassekampen, men nå når så godt som hele det kritiske miljøet i verden skriver om Natos forberedelser til krig, har avisa en dekning av Nato-øvelsene i Norge som er en type politisk kriminalitet. Den enorme øvelsen i NordNorge i vinter var ikke dekket,enn si analysert i det hele tatt.
    I forbindelse med kjempeøvelsen Noble Ledger i september med 7000 soldater,ringer avisa folk fra Nupi,Forsvaret og Nato-sosialisten Bård Vegar Solhjell som burde ha vært stillt for en krigsforbryterdomstol for medvirkning til folkemordet i Libya. På tv nylig deltok han i Nato-krigshysteriet mot Russland.(KK 16 mai)
    Jeg vet ikke om ordet jatting kan brukes om dette. Det er jo ikke noe annet enn fullstendig desinformasjon og cover up som står i tjeneste for tidenes største imperialistiske krigsmaskin.
    Nå har vi som ennå er oppegående, et stort problem for å si det mildt. Kan vi få gjort noe med dette før neste storkrig? Jeg har mine tvil.Natos venstreside vil vel applaudere som normalt?

    • Pål Steigan
      18. mai 2014 klokka 18:26

      Klassekampens dekning av Ukraina er skandaløs for et venstreorgan. Så vidt jeg har sett har man ikke en gang tatt avstand fra statskuppet i Kiev på lederplass, eller fra naziterroren i Odessa og Mariupol.
      Avisa har også et problem nå som Stoltenberg blir leder av verdens fremste krisorganisasjon. I følge Klassekampen gjennom tre valgkamper er Stoltenberg «rød» og tilhører «venstresida». Avisa har klokelig unnlatt å kommentere hva det vil si at «venstresida» nå skal lede NATO.
      Og avisa fortsetter å behandle de folkene som både burde ha vært stilt for riksrett og for en krigsforbryterdomstol med samme underdanighet og ærefrykt som før.
      Men avisa nyter stor respekt i Minerva og Arena.

  10. garob
    17. mai 2014 klokka 00:30

    Ukraina og Russland ser ut til å skulle bli den siste slagmarka på finanskapitalismen kamp å underlegge seg dei siste ressursane planeten.

    Med det er fruktene frå opplysingstida i ferd med å gå tapt og vi er på full fart mot apokalyptiske tilstandar.

    Med Michael Hudson sine ord:

    The past century has seen a counter-revolution against the Enlightenment, classical economics and its culmination in socialist hopes to steer industrial capitalism to evolve into democratic socialism. What is occurring today is a self-destructive financial dynamic of impoverishment, dependency and breakdown in many ways like what happened when Rome’s creditor oligarchy plunged the Empire into the Dark Age two thousand years ago. The post-feudal real estate and financial oligarchies, the landed aristocracies of Europe and the great banking families and American trust builders have made a comeback, and the New Cold War is intended to lock in their victory. Ukraine is simply the latest battlefield, and battlefields end up devastated.

    Heiler artikkelen til Michael Hudson her, litt lang, men svært lesverdig:

    http://www.nakedcapitalism.com/2014/05/new-cold-war-ukraine-gambit.html#comment-2136539

    Russland sin eigen propagandakanal RT.com framstår som langt meir truverdig og faktabasert enn kobbelet av vestleg media, som dette innslaget om Vesten si manøvrering i Ukraina:

    http://rt.com/shows/crosstalk/159368-political-disaster-nuland-ukraine/

    Og Russlands utanriksminister Lavrov i eit 45 min intervju med bissnisskanalen Bloomberg er også verd å lytte til, i motsetnad til eksempelvis den reinkarnerte SS-offiseren Karl Bildt:

    http://www.bloomberg.com/video/ukraine-as-close-to-civil-war-as-possible-lavrov-Mxqx9qdZR8OCC1fmUTGbyA.html

    Den totale finansialiseringa av kapitalismen, der fordringane som ligg i dei finansielle systema overgår langt den globale verdiskapinga, med ein faktor på 20 i følge enkelte:
    One of the biggest risks to the world’s financial health is the $1.2 quadrillion derivatives market. It’s complex, it’s unregulated, and it ought to be of concern to world leaders that its notional value is 20 times the size of the world economy.

    http://www.dailyfinance.com/2010/06/09/risk-quadrillion-derivatives-market-gdp/

    Når dette korthuset skal vekse med eksponentielt aukande fart vil det fort glippe for aktørane.
    Klassisk førkrigstid med andre ord. Og det ein absurd imperialistisk omfordelingskrig der det kun vil finnast taparar.

    For å snu på eit Mao-sistat: Det er stor uro under himmelen, og situasjonen er katastrofal.

  11. 20. mai 2014 klokka 07:44

    Det finns ett drag av statscentrism i både Pål Steigans bloggpost och kommentarerna som för bort från de politiska möjligheter som nu öppnar sig. Oavsett hur man ser på Ukrainakrisen och dess täta förbindelse med den globala multipla krisen (social, ekologisk-ekonomisk etc.) så är det viktigt att förhålla sig till vad olika rörelser gör och varför. Man kan se på händelseförloppet i Ukraina som ett tecken på styrka hos den rådande världsordningen ledande makter, man kan också se om det samtidigt finns tecken på svaghet.

    En uppenbar svaghet är den kombinerade ekologiska/ekonomiska utvecklingen. Den rådande världsordningen i form av auktoritära staters vars ekonomi bygger på accelererande fossilutvinning och den kapitalistiska världens centra med demokrati för internt bruk och nykoloniala maktrelationer till periferin med all tillgänglig brutalitet om så krävs har i Ukraina mött ett problem som kan vara för stort att hantera. Snart ska gasräkningen betalas och IMF kraven uppfyllas. De som ifrågasätter den liberala myten om separering av politik och ekonomi har tiden på sin sida, under förutsättning att insikten om att denna myt kommer sprängas särskilt tydligt i fallet Ukraina och konkret kan förutsäga en del av konsekvenserna både för utvecklingen i Ukraina och internationellt.

    Samtidigt kräver det kapitalistiska systemet en accelererande underordningen av ekosystemen och social välfärd in under en global spekulationsmarknad på storföretagens/storbankernas (och norska oljefondens) villkor. Att demokratiskt valda regeringar i länder med goda jordar och matexport som Thailand och Ukraina just nu genomgår omfattande omvälvningar där den demokratiska konstitutionalism åsidosätts kan vara en tillfällighet, men kampen om jordarna hårdnar. Kina har redan kontroll över åkermark i Ukraina motsvarande hela Sveriges åkermark. Men också kring det under jordytan hårdnar konflikten vilket kampen om skiffergasutvinning i Ukraina med starka USA intressen som påskyndare vittnar om (där om jag tolkat uppgifter med google översättning rätt Svoboda kan vara det enda partiet som är kritiska).

    Materiellt kan det särskilt öka konflikterna mellan fossilberoende agroindustri och familjejordbruket i hela världen vilket skulle öka Via Campesinas nyckelroll för den framtida och pågående globala klasskampen (kanske något för Klassekampen att skriva om?). Den chockterapi som pågått sedan 1991 mot sociala välfärden i Ukraina är nu på väg att ta ännu värre fart, varför beskatta oligarker när man kan sänka pensionerna? Även här pågår en social strid i många länder om ej lika väl organiserad som Via Campesina och med intressanta inbyggda konflikter, IMF lånen till Ukraina är delvis till för att fylla pensionskassorna i väst (men främst ökad konsumtion genom privat skuldsättning och minskad löneandel inom den rådande världsordningen). Materiellt späder alltså Ukrainakonflikten på en motsättning inom det rådande systemet som kan ge öppningar åt något nytt. Mest extremt märks detta i Tyskland där motsättningen mellan industrikapitalet och finanskapitalet (som inte ska övervärderas då det i grunden handlar om samma kapital men en inre motsättning kan vara ett uttryck för motsättningar inom eliten som folkrörelser kan utnyttja) nu ställs extremt på sin spets i valet mellan NATOs provokationspolitik och ekonomiskt eurasiatiskt samarbete. Norge med sin oljefondspolitik är en av den rådande världsordningens mest sammansvetsade stöttepelare men även här kan tillspetsningen komma när jordbruket ska slaktas, miljörörelsens NGOifiering utmanas när fossilkonflikterna tillspetsas och den av det rådande systemet övergödda NGO sektorn där Norge kan ses som det främsta landet för glorifiering av denna kampform för samhällsförändring nu så övertydligt allierar sig med fascistisk våldspolitik. Men det skulle kräva att arbetarrörelsen internationellt insåg betydelsen av alliansen med familjejordbruket/småbrukarna/Via Campesina vilket vänstern oavsett om man står på Euromaidans eller Antimaidans sida helt ignorerar och deras internationella stödjare är lika fast i en icke-materiellt förståelse av Ukrainakonfikten utan håller sig inom förutsägbara positioner lätta att m,arginalisera som geopolitiska eller ideologiska preferenser och den formella ekonomins utveckling frikopplad från den svarta jordens och biosfärens materiella villkor. Varför bry sig om Ukrainas bönder, de talar nästan alla ukrainska även i östra och södra Ukraina?

    På det ideologiska planet innebär Ukraina en katastrof för det rådande systemet. Dess huvudformer för legitimering av sin makt, kombinationen av förgudning av demokratisk konstitutionalism samt konstruktionen av det rådande systemets statsbärande och samhällsbärande ideologi, liberalismen som den ultimata motsatsen till ondskan vars entydiga mest onda uttryck är antisemitismen stöter på problem. Även Stratfor konstaterade strax efter Euromaidans maktövertagande att det inte gått rätt till konstitutionellt. Eller kortare uttryckt, gärna demokratisk konstitutionalism för de rika men gud nåde den som också kräver den för länder som ska betala ockerräntorna till oss.

    När det gäller antisemitismen har många gått i Putins propagandafälla och talar högt om antisemitismen i Ukraina vilket blir ett problem då någon omfattande förföljelse av judar inte uppstått efter att antisemitiska organisationer tillvällat sig en hel del makt, till viss del också där Antimaidan härskar. Visst finns den antisemitiska ideologin där men så länge som den inte tar sig tydliga uttryck och man lätt kan påvisa att det är fel och judar fått en oproportionerlig stark ställning bland de regeringsposter som det nya Kievstyret tillsatte blir fokuseringen att spela den rådande globala liberal världsordningen i händerna.

    Vad som istället krävs är att mer noga se hur kampen mot antisemitismen håller på att krackelera som huvudkälla till legitimering av inte minst EU-systemets liberalism. Fram träder en allt större motsättning mellan de som villkorslöst bekämpar antisemitism och nazism och de som önskar sig en legitimering av E systemet genom bekämpande av totalitarismen där Ribbentroppakten är orsaken till andra världskriget och likheterna mellan kommunism och nazism ska uppmärksammas genom omskrivning av läroböcker och minnesdagen 23 augusti där flöera löänder i Östeuropa är pådrivande med Sverige som enda västeuropeiskt land i de mesta aggressiva formerna medan hela EU står bakom det gigantiska nya museeprojektet i Bryssel där det i den vetenskapliga sker en ändring av historiesynen där den ryska revolutionen förvandlas till en statskupp – samtidigt som det som skett i Kiev förvandlas till en revolution. I Litauen särskilt (som varit pådrivande för utvecklingen i Ukraina också) sker en växande konflikt mellan judiska försmalingen och staten som hedrar antisemitiska ledare från andra världskriget och får stöd av Israel i kampen mot judiska partisaner (läs hemsidan defending history). Denna ideologiska konflikt exploderar nu i Ukraina. Problemet är att stora delar av vänstern har förrått historien och tror på den liberala myten om nazismen som antisemitiskt när den i själva verket var antijudebolsjevitisk, därav Svobodaledaren tal om bekämpandet av moskovitjudar. Det har alltsp inte funnits några problem för Svoboda och den än mer radikala Hlögersektorn att tona ner sin antisemitism och gå till kärnan i sin ideologi, bekämpandet av bolsjevismen vilket innebär nästan vad som helst, regionernas partihögkvarter stormades och två personer mördades grymt enligt uppgift, kommunisterna och Borotbas kontor stormas, medlemsregister beslagtas och partimedlemmar söks upp i sina hem och hela familjer hotas. Kackerlackorna ska utrotas som det skreks utanför fackföreningshuset i Odessa.

    Detta är helt i linje med nazismens antijudebolsjevism men kommer i skymundan när huvudfokus sätts på antisemitism. I Ukraina sätts frågan på sin spets när oligarkerna nu fått ökad makt varav flera är judar (vilket ses som bevis för att den nya regimen inte är antisemtiskt). Men problemet är att Kolomoskij omger sig med ett entourage som sin vice guvernör Filatov (som vistades i Israel medan konflikterna innan störtandet av Janukovitsj skedde) är Banderaanhängare och därtill extremt fascistisk i sin strategi och taktik för att krossa de som står i vägen för den nya makten. Det kan finnas oro för att den starka legitimitet som vissa tongivande i de judiska församlingarna i Ukraina gett regimskiftet lett till att judiska oligarker nu bäddar för antisemitism framöver, den ligger latent inte bara på den «västliga» sidan utan också den «östliga». Här behövs ett avståndstagande från Putins ytliga bekämpande av antisemitism på den ena sidan med betydligt mer precisa angrepp på den ideologiska förändring som sker när antijudebolsjevismen sätts åt sidan till förmån för ensidigt fokus på antisemitismen tillsammans med antijudebolsjevismen i ny tappning riktad mot totalitarism (eller som organisatörerna för minnesdagen för totalitarismens offer, Upplysning om kommunismen säger i Sverige, nykommunismen vilket innefattar syndikalistiskt ungdomsförbund och ungefär alla vänstergrupper som utrotades av Stalin samt RKU, Kommumistiska partiets ungdomsförbund). Kampen mot totalitarismen har fått Banderanhängarna på sin sida och lämnar alltmer kampen mot antisemitismen bakom sig till förmån för att bekämpa varje utopisk folkrörelse som tar strid mot den rådande världsordningen.

    • Pål Steigan
      20. mai 2014 klokka 08:04

      Takk for interessant innlegg.
      Jeg ser ikke helt grunnlaget for kritikken av noen statssentrisme i mine innlegg, men jeg skal tenke over det.
      Det er helt riktig at Ukraina-krisa ikke er noe uttrykk for styrke, men for svakhet i systemet. Det som ligger til grunn for denne kris beskriver jeg utførlig i boka Sammenbruddet, på svensk «En gång skall jorden bliva vår». Der tar jeg også opp de store mulighetene dette gir for å utvikle det jeg kaller Kommunisme 5.0, som vel ikke er så langt unna det du beskriver.
      I min blogg om fascismen http://steigan.no/2013/10/15/fascismen-i-ulike-former/ har jeg også tatt opp dette med at fascismen ikke var rasistisk i utgangspunktet. Rasismen ble et nyttig redskap, men slett ikke det eneste. Jødene i Ukraina er djupt splitta, og de jødsike oligarkene benytter seg gjerne av fascistiske stormtropper.

  12. 20. mai 2014 klokka 08:02

    Jag missade språkkorrigering, här en bättre variant:

    Det finns ett drag av statscentrism i både Pål Steigans bloggpost och kommentarerna som för bort från de politiska möjligheter som nu öppnar sig. Oavsett hur man ser på Ukrainakrisen och dess täta förbindelse med den globala multipla krisen (social, ekologisk-ekonomisk etc.) så är det viktigt att förhålla sig till vad olika rörelser gör och varför. Man kan se på händelseförloppet i Ukraina som ett tecken på styrka hos den rådande världsordningen ledande makter, man kan också se om det samtidigt finns tecken på svaghet.

    En uppenbar svaghet är den kombinerade ekologiska/ekonomiska utvecklingen. Den rådande världsordningen i form av auktoritära staters vars ekonomi bygger på accelererande fossilutvinning och den kapitalistiska världens centra med demokrati för internt bruk och nykoloniala maktrelationer till periferin med all tillgänglig brutalitet mot den om så krävs har i Ukraina mött ett problem som kan vara för stort att hantera. Snart ska gasräkningen betalas och IMF kraven uppfyllas. De som ifrågasätter den liberala myten om separering av politik och ekonomi har tiden på sin sida, under förutsättning att insikten om att denna myt kommer sprängas särskilt tydligt i fallet Ukraina och konkret kan förutsäga en del av konsekvenserna både för utvecklingen i Ukraina och internationellt.

    Samtidigt kräver det kapitalistiska systemet en accelererande underordningen av ekosystemen och social välfärd in under en global spekulationsmarknad på storföretagens/storbankernas (och norska oljefondens) villkor. Att demokratiskt valda regeringar i länder med goda jordar och matexport som Thailand och Ukraina just nu genomgår omfattande omvälvningar där den demokratiska konstitutionalism åsidosätts kan vara en tillfällighet, men kampen om jordarna hårdnar. Kina har redan kontroll över åkermark i Ukraina motsvarande hela Sveriges åkermark. Men också kring det under jordytan hårdnar konflikten vilket kampen om skiffergasutvinning i Ukraina med starka USA intressen som påskyndare vittnar om (där om jag tolkat uppgifter med google översättning rätt Svoboda kan vara det enda partiet som är kritiska).

    Materiellt ökar konflikterna mellan fossilberoende agroindustri och familjejordbruket i hela världen vilket skulle öka Via Campesinas nyckelroll för den framtida och pågående globala klasskampen (kanske något för Klassekampen att skriva om?). Den chockterapi som pågått sedan 1991 mot sociala välfärden i Ukraina är nu på väg att ta ännu värre fart, varför beskatta oligarker när man kan sänka pensionerna? Även här pågår en social strid i många länder om ej lika väl organiserad som Via Campesina och med intressanta inbyggda konflikter, IMF lånen till Ukraina är delvis till för att fylla pensionskassorna i väst (men främst ökad konsumtion genom privat skuldsättning och minskad löneandel inom den rådande världsordningen). Materiellt späder alltså Ukrainakonflikten på en motsättning inom det rådande systemet som kan ge öppningar åt något nytt. Mest extremt märks detta i Tyskland där motsättningen mellan industrikapitalet och finanskapitalet (som inte ska övervärderas då det i grunden handlar om samma kapital men en inre motsättning kan vara ett uttryck för motsättningar inom eliten som folkrörelser kan utnyttja) nu ställs extremt på sin spets i valet mellan NATOs provokationspolitik och ekonomiskt eurasiatiskt samarbete.

    Norge med sin oljefondspolitik är en av den rådande världsordningens mest sammansvetsade stöttepelare men även här kan tillspetsningen komma när jordbruket ska slaktas, miljörörelsens NGOifiering utmanas när fossilkonflikterna tillspetsas och den av det rådande systemet övergödda NGO sektorn där Norge kan ses som det främsta landet för glorifiering av denna kampform för samhällsförändring nu så övertydligt allierar sig med fascistisk våldspolitik. Men det skulle kräva att arbetarrörelsen internationellt insåg betydelsen av alliansen med familjejordbruket/småbrukarna/Via Campesina vilket vänstern i Ukraina oavsett om man står på Euromaidans eller Antimaidans sida helt ignorerar medan deras internationella stödjare är lika fast i en icke-materiell förståelse av Ukrainakonfikten utan håller sig inom förutsägbara positioner lätta att marginalisera som geopolitiska eller ideologiska preferenser och den formella ekonomins utveckling frikopplad från den svarta jordens och biosfärens materiella villkor. Varför bry sig om Ukrainas bönder, de talar nästan alla ukrainska även i östra och södra Ukraina?

    På det ideologiska planet innebär Ukraina en katastrof för det rådande systemet. Dess huvudformer för legitimering av sin makt, kombinationen av förgudning av demokratisk konstitutionalism samt konstruktionen av det rådande systemets statsbärande och samhällsbärande ideologi, liberalismen som den ultimata motsatsen till ondskan vars entydiga mest onda uttryck är antisemitismen stöter på problem. Även Stratfor konstaterade strax efter Euromaidans maktövertagande att det inte gått rätt till konstitutionellt. Eller kortare uttryckt, gärna demokratisk konstitutionalism för de rika men gud nåde den som också kräver den för länder som ska betala ockerräntorna till oss.

    När det gäller antisemitismen har många gått i Putins och andras propagandafälla och talar högt om antisemitismen i Ukraina vilket blir ett problem då någon omfattande förföljelse av judar inte uppstått efter att antisemitiska organisationer tillvällat sig en hel del makt, till viss del också där Antimaidan härskar. Visst finns den antisemitiska ideologin där men så länge som den inte tar sig tydliga uttryck och man lätt kan påvisa att det är fel och judar fått en oproportionerlig stark ställning bland de regeringsposter som det nya Kievstyret tillsatte blir fokuseringen att spela den rådande globala liberala världsordningen i händerna.

    Vad som istället krävs är att mer noga se hur kampen mot antisemitismen håller på att krackelera som huvudkälla till legitimering av inte minst EU-systemets liberalism. Fram träder en allt större motsättning mellan de som villkorslöst bekämpar antisemitism och nazism och de som önskar sig en legitimering av EU-systemet genom bekämpande av totalitarismen där Ribbentroppakten är orsaken till andra världskriget. Likheterna mellan kommunism och nazism ska uppmärksammas genom omskrivning av läroböcker och minnesdagen 23 augusti där flera länder i Östeuropa är pådrivande med Sverige som enda västeuropeiskt land i de mesta aggressiva formerna. Samtidigt står hela EU bakom det gigantiska nya museeprojektet i Bryssel där det i den vetenskapliga motiveringen sker en ändring av historiesynen där den ryska revolutionen förvandlas till en statskupp – samtidigt som det som skett i Kiev förvandlas till en revolution. I Litauen särskilt (som varit pådrivande för utvecklingen i Ukraina också) sker en växande konflikt mellan judiska församlingen och staten som hedrar antisemitiska ledare från andra världskriget och får stöd av Israel i kampen mot judiska partisaner som överlevde förintelsen och motsätter sig rentvättandet av litauers medverkan i Förintelsen (läs hemsidan defending history). Denna ideologiska konflikt exploderar nu i Ukraina. Problemet är att stora delar av vänstern har övergett historien och tror på den liberala myten om nazismen som antisemitiskt när den i själva verket var antijudebolsjevitisk, därav Svobodaledarens tal om bekämpandet av moskovitjudar. Det har alltså inte funnits några problem för Svoboda och den än mer radikala Högersektorn att tona ner sin antisemitism och gå till kärnan i sin ideologi, bekämpandet av bolsjevismen vilket innebär nästan vad som helst, regionernas partihögkvarter stormades och två personer mördades grymt enligt uppgift, kommunisterna och Borotbas kontor stormas, medlemsregister beslagtas och partimedlemmar söks upp i sina hem och hela familjer hotas. Kackerlackorna ska utrotas som det skreks utanför fackföreningshuset i Odessa.

    Detta är helt i linje med nazismens antijudebolsjevism men kommer i skymundan när huvudfokus sätts på antisemitism. I Ukraina sätts frågan på sin spets när oligarkerna nu fått ökad makt varav flera är judar (vilket ses som bevis för att den nya regimen inte är antisemitiskt). Men problemet är att Kolomoskij omger sig med ett entourage som sin vice guvernör Filatov (som vistades i Israel medan konflikterna innan störtandet av Janukovitsj skedde) av Banderaanhängare som därtill är extremt fascistisk i sin strategi och taktik för att krossa de som står i vägen för den nya makten. Det kan finnas oro för att den starka legitimitet som vissa tongivande i de judiska församlingarna i Ukraina gett regimskiftet lett till att judiska oligarker nu bäddar för antisemitism framöver, den ligger latent inte bara på den «västliga» sidan utan också den «östliga». Här behövs ett avståndstagande från Putins ytliga bekämpande av antisemitism på den ena sidan med betydligt mer precisa angrepp på den ideologiska förändring som sker när antijudebolsjevismen sätts åt sidan till förmån för ensidigt fokus på antisemitismen tillsammans med antijudebolsjevismen i ny tappning riktad mot totalitarism (eller som organisatörerna för minnesdagen för totalitarismens offer, Upplysning om kommunismen säger i Sverige, nykommunismen vilket innefattar syndikalistiskt ungdomsförbund och ungefär alla vänstergrupper som utrotades av Stalin samt RKU, Kommunistiska partiets ungdomsförbund). Kampen mot totalitarismen har fått Banderanhängarna på sin sida och lämnar alltmer kampen mot antisemitismen bakom sig till förmån för att bekämpa varje utopisk folkrörelse som tar strid mot den rådande världsordningen.

  13. Harald Olsen
    21. mai 2014 klokka 10:42

    Tror mange av kildene deres er manipulerte like mye som såkalt vestlig manipulasjon

    http://www.dagbladet.no/2014/05/21/nyheter/utenriks/ukraina/russland/propaganda/33409571/

    • Pål Steigan
      21. mai 2014 klokka 14:30

      Du har ingen dekning for å si at det gjelder mine kilder. Jeg jobber med kildeanalyse og kildekritikk hele tida. Men det er naturligvis lett å slenge ut en så generell påstand uten konkrete holdepunkter. Jeg har gjengitt pressemeldinga fra Academi, men den er gammel nå.

  14. Harald Olsen
    23. mai 2014 klokka 23:40

    Dere avviser vel følgende link som propaganda, men her har vi opprørerne deres

    http://www.nettavisen.no/nyheter/–byen-styres-av-fulle-separatister/8447415.html

  15. Harald Olsen
    24. mai 2014 klokka 18:36

    Dere er jo kritiske til mainstrim media, og det kan jo rettes kritikk mot kommersialiserte media, men denne artikkelen sier noe dere i deres ensidighet ikke klarer å ta inn over dere:

    http://www.dagbladet.no/2014/05/24/kultur/meninger/kommentar/ukraina/utenriks/33477424/

    Jeg tror dere trenger en realitetsorientering

    • Pål Steigan
      24. mai 2014 klokka 18:49

      Morten Strand har ikke noe større troverdighet enn meg når det gjelder å beskrive situasjonen i Ukraina. Det jeg vet er at folk som er kommunister eller sosialister myrdes i dagens «demokratiske» Ukraina og, som jeg skrev i den forrige meldinga, oligarker har leiemordere som dreper opposisjonelle. Og skryter av det. Som her, og dette veier tyngre enn Morten Strand:
      http://www.kyivpost.com/content/ukraine/militia-backed-by-presidential-candidate-lyashko-takes-credit-for-murder-of-russian-backed-separatists-349093.html
      Eller denne:
      http://borotba.org/appeal_of_alexei_albu-_candidate_for_mayor_of_odessa-_odessa_regional_council_deputy-_and_coordinator_of_union_borotba_struggle.html

      • Dagfinn A Mork
        25. mai 2014 klokka 16:30

        Jeg har store vanskeligheter med å følge deg på at folk blir drept for å være sosialister eller kommunister i dagens Ukraina. Hva gjelder for hvem som er i posisjon og opposisjon så blir det også ikke rett frem. Kommunistene støttet til en stor del Yanukovych ved stemmegiving i Verkhovne Rada og senest i forrige uke så stemte kommunistene mot (faktisk, og sammen med Regionpartiet) for å gjenopprette åpen konkurranse for anbud til det offentlige.

        Det er den største enkeltfaktoren (som kommunistene og Regionpartiet stemte for og fikk gjennomført i sin tid) som ødela landet og gjorde det mulig for Yanukovych å utøve et kleptokrati uten sidestykke. Nå gjelder igjen at alle offentlige innkjøp skal være åpne og med konkurranse, men altså mot Regionpartiet og kommunistenes stemmer.

        Jeg følger ikke alltid hvordan Morten Strand tenker, men han er her og gjør egen research. Slik har han maktet å se enkeltmennesker og hva hva som skjer betyr for enkeltmennesker – det setter jeg pris på!

        En kan alltid gjemme seg bak en tulling eller to i alle partier – det være seg ekstremister i dagens Ukraina eller stortingspolitikere hjemme i Norge. Det blir en fortegning om det fremsettes som førende/typisk/gjeldende for partiet.

  16. Harald Olsen
    31. mai 2014 klokka 00:28
    • Pål Steigan
      31. mai 2014 klokka 06:30

      Det som er skummelt er at denne krigen er dobbelt proxy. USA på den ene sida, som dirigerer sin junta, og Russland på den andre, som helt opplagt er inne med militære. Et veldig risikabelt spill som Vesten med vilje har aksellerert, ikke minst gjennom kuppet 21. februar og den åpne aksepten for massakren i Odessa m.m.

Legg inn en kommentar