oss 150 kroner!
Denna femte artikeldel skulle kunna ha en annan rubrik:
Kina en planekonomi – hur är planeringen för Familjen och Kärleken?
Den som skriver om ’governance’-böckerna, måste alltså göra det med respekt inför uppgiften, även om avsikten bara är att förmedla intryck. Den som har förmågan och viljan att komma med kritik, måste också ha mycket ’bra på fötterna’, (ha dekning for det man sier). Det har inte jag. Men jag har synpunkter på vad som inte står i ’governance’-böckerna, i varje fall inte i del ett och fem. Det gäller befolkningsfrågan, bland annat de låga nativitetstalen i många länder – även i det land som har en socialistisk planekonomi, Kina. En aktuell tabell ser ut så här:
Din støtte holder oss gående!
Steigan.no er en av de svært få norske nettavisene med daglig publisering som drives 100 % av frivillige leserbidrag, uten pressestøtte, uten annonser og uten betalingsmur. Takk for at du gjør det mulig.
Støtt oss her| Land | Fertilitetstal (TFR) | Invånarantal |
| USA | 1.62 | 349 035 494 |
| Brasilien | 1.59 | 213 562 667 (FN‑estimat, 2026) |
| Ryssland | 1.47 | 143 394 458 (FN‑estimat, 2026) |
| Indien | 1.93 | 1 476 625 577 (FN‑estimat, 2026) |
| Kina | 1.03 | 1 412 914 089 (FN‑estimat, 2026) |
| Sydafrika | ≈2.1 (FN‑regionalt snitt) | 65 453 085 (FN‑estimat, 2026) |
| Nigeria | 4.21 (UN WPP 2026) | 242 431 832 (FN‑estimat, 2026) |
| Japan | 1.23 | 122 427 731 (FN‑estimat, 2026) |
| Iran | 1.66 | 93 168 497 (FN‑estimat, 2026) |
| Sydkorea | 0.76 | 51 600 388 (FN‑estimat, 2026) |
| Tyskland | 1.46 | 83 644 258 (FN‑estimat, 2026) |
| Italien | 1.22 | 58 926 167 (FN‑estimat, 2026) |
| Sverige | ≈1.5 (FN Europa‑snitt; Sverige ej i topp‑20‑tabellen) | 10 701 047 (FN‑estimat, 2026) |
Om befolkningen varken skall minska eller öka, bör TFR ligga på cirka 2,2. En bredare historisk översikt visar att Kinas TFR låg på 6,14 år 1949 och förblev högt fram till början av 1970‑talet. 1979 beslöt man i Kina att införa den så kallade ’ettbarnspolitiken’ Då var Hua Guofeng Kinas formella statschef – ordförande för Folkrepubliken Kina som det hette då.
Här är utdrag ur den officiella motiveringen i september 1980: Öppet brev från centralkommittén i Kinas kommunistiska parti – om att kontrollera Kinas befolkningstillväxt – till alla medlemmar i kommunistpartiet och ungdomsförbundet. «För att sträva efter att hålla Kinas totala befolkning under 1,2 miljarder vid slutet av detta sekel, har statsrådet utfärdat en uppmaning till hela nationen och uppmuntrat, att varje par endast ska få ett barn. Detta är ett viktigt mått som rör hastigheten och framtiden för de fyra moderniseringarna, hälsa och lycka för framtida generationer, och tjänar hela nationens långsiktiga och nuvarande intressen. Centralkommittén kräver att alla medlemmar i kommunistpartiet, medlemmar i Kommunistiska ungdomsförbundet, särskilt kadrer på alla nivåer, tar ledningen i att svara på statsrådets uppmaning genom konkreta åtgärder, och att aktivt och ansvarsfullt, tålmodigt och noggrant genomföra upplysnings- och informationsinsatser för massorna.
Sedan landets grundande har dödligheten—särskilt av spädbarn—tack vare framsteg inom hälsovård och förbättrade levnadsvillkor—minskat kraftigt, och medellivslängden har ökat kraftigt. Vi har dock länge misslyckats med att kontrollera födelsetalen på rätt sätt, vilket resulterat i alltför snabb befolkningstillväxt. I det gamla Kina, från 1840 till 1949, ökade den nationella befolkningen under 109 år med bara 130 miljoner. Under de trettio år som gått sedan Folkrepubliken Kinas grundande har mer än 600 miljoner människor fötts, och exklusive dödsfall är nettoökningen över 430 miljoner.
Med en så snabb befolkningstillväxt möter människor över hela landet ökande svårigheter inom områden som mat, kläder, bostäder, transporter, utbildning, sjukvård och sysselsättning, vilket gör det mycket svårt för hela landet att på kort tid förändra dess fattigdom och efterblivenhet. Det som är särskilt allvarligt är, att Kinas befolkning växte snabbast från 1963 till 1970. Nu utgör personer under 30 år cirka 65 % av den nationella befolkningen, och i framtiden kommer mer än 20 miljoner människor att gå in i äktenskaps- och barnafödande ålder varje år. Om vi inte börjar nu, under trettio till fyrtio år – särskilt de senaste tjugo eller trettio åren – förespråkas det allmänt att varje par bara har ett barn för att kontrollera befolkningstillväxten. Baserat på det nuvarande genomsnittet på 2,2 [kan det stämma?] barn per par kommer Kinas totala befolkning att nå 1,3 miljarder om tjugo år och överstiga 1,5 miljarder på fyrtio år. Detta kommer att kraftigt öka svårigheten att uppnå de fyra moderniseringarna och skapa en allvarlig situation där människors liv är svåra att förbättra….
Vissa kamrater oroar sig för, att om ett par bara får ett barn kommer nya problem att uppstå i framtiden: såsom en åldrande genomsnittlig befolkning, arbetskraftsbrist, fler män än kvinnor och ökat stöd för äldre framför ett ungt par. Vissa av dessa problem beror på missförstånd, medan andra kan lösas.
Fenomenet med befolkningens ‘åldrande’ kommer inte att inträffa detta århundrade, eftersom ungefär hälften av landets befolkning är under tjugoett och mindre än fem procent är över sextiofem. Åldrandet kommer inte att visa sig förrän minst fyrtio år senare. Vi kan vidta åtgärder i förväg för att förhindra att detta fenomen inträffar.
För närvarande har vårt land cirka 500 miljoner arbetare, och det förväntas öka till 600 miljoner inom tjugo år, vilket innebär att mer än 10 miljoner nya arbetare kommer att tillkomma årligen i början av 2000-talet. På trettio år kan det för närvarande särskilt spända problemet med befolkningstillväxten lindras, och olika befolkningspolicys kan antas. Därför kan frågan om arbetskraftsbrist inte längre vara en oro….
Folket i Nya Kina, särskilt den yngre generationen, måste övervinna den gamla preferensen för söner framför döttrar. Om bara en flicka föds måste hon uppfostras väl….
Att ett par bara få ett barn, är en stor förändring i sociala seder. Centralkommittén kräver att alla medlemmar i kommunistpartiet, medlemmar i Kommunistiska ungdomsförbundet, särskilt kadrer på alla nivåer, bryr sig om landets framtid, tar ansvar för folkets intressen och framtida generationers lycka, förstår betydelsen och nödvändigheten av denna stora händelse grundligt och leder genom exempel. Partimedlemmar och kadrer måste ta ledningen i att övervinna det feodala tankesättet i sina sinnen, och eliminera den felaktiga uppfattningen att man inte kan fortsätta familjelinjen utan en son.»
När Kina började få befolkningsminskning (2021–2023) startade kritik mot ’ettbarnspolitiken’. 国家卫生和计划生育委员会 (Nationella hälso- och familjeplaneringskommissionen i Folkrepubliken Kina, NHFPC) har till exempel framfört följande:
Ettbarnspolitiken hade lett till snabb befolkningsåldring, minskande arbetskraft, ökande försörjningsbörda. Detta är den mest centrala officiella kritiken. NHFPC var den första myndigheten som offentligt erkände att politiken hade skapat obalans i könsfördelningen, ökade sociala problem kopplade till ’brist på kvinnor’. NHFPC beskrev också i flera rapporter att ensambarn hade större psykologisk press och saknade syskonstöd i omsorgen om äldre föräldrar. Slutligen erkände NHFPC att lokala myndigheter hade begått övergrepp, att tvångssteriliseringar och tvångsaborter förekommit, samt att implementeringen hade skadat statens legitimitet. Om vi jämför vad NHFPC framför, med vad kritiker från väst framför till exempel via Wikipedia — Ettbarnspolitik — och ’OneMoneyWay’ — De ekonomiska och sociala konsekvenserna av Kinas enbarnspolitik — så är skillnaden i kritik inte nämnvärd.
Många frågor som har med det kinesiska folkets framtid att göra diskuteras livligt i dagens Kina. Inte minst generation Z deltar i denna diskussion på olika plattformar. Men vad hjälp får den generation som skall ’producera’ nästkommande generation, när det gäller frågor om familjeplanering, studier, arbetslöshet, kamratskap och kärlek? När och hur får den hjälp med att träffas för att visa känslor, lära sig förstå vad kärlek är? Hos oss i väst är den samhälleliga hjälpen idag tydligt på tillbakagång. Känslor av ensamhet och utanförskap sprider sig. Framtidstron hos unga i väst har sjunkit under senare årtionden. Detta är inte konstigt. ’Väst’ utgörs främst av Nordamerika, Europa — utom Ryssland —Japan och Sydkorea, och när nu det nordamerikanska imperiets dödskamp blir alltmer våldsam och oförutsebar, så tappar naturligtvis ungdomarna i väst tron på framtiden.
För det första måste vi naturligtvis se, att det finns ett klart grundelement i befolkningsfrågan över hela jorden. Det har att göra med hur produktivkrafterna utvecklas. En artikel i Svenska Dagbladet uttrycker det så här Näringsliv 22 augusti 2026:
«Vägen till att etablera sig på arbetsmarknaden blir allt längre vilket kan påverka hur tidigt personer väljer att skaffa barn.» «De har kallats kräsna, bekväma och rädda för att bli vuxna. Men vägen till jobb, bostad och ekonomisk trygghet för unga har blivit längre. Är dagens villkor en förklaring till att allt färre barn föds?» «Bo kvar hemma. Studera. Börja jobba. Köpa bostad. Klättra i karriären. Till sist: skaffa barn.»
Men även i det ekonomiskt utvecklade Ryssland, som inte finansialiserats som länderna i väst och inte tvingats till vasallstatus med påföljande oförmåga till egen nationell planering, är fertilitestalet lågt. Och, kan man fråga sig, varför är det så lågt i den stora civilisationsstaten Kina, som under de senaste par årtiondena med enorm kraft visat, vad en socialistisk planekonomi kan åstadkomma för den egna befolkningen? När nu ettbarnspolitiken får utstå så kraftig kritik, vilka är de planerade motåtgärderna?
Innan vi kommer till vad som eventuellt kan finnas i Xi Jinpings governance-böcker, kommer först ett exempel på hur ungdomar i väst själva kan reagera på sin minskande framtidstro, och sedan i sista avsnittet, några exempel från den kinesiska plattformen Sixth Tone.
I början av augusti kunde vi i Sverige höra och läsa om hur en 21-årig flicka, med energi tog itu med att tackla utanförskapet, bristen på framtidstro och därmed naturligtvis tveksamhet med att bilda familj och sätta barn till världen.
Bertil Carlman
