Asia-Stillehavsregionen trenger sitt eget perspektiv for å forstå fremtiden

Wang Wen, dekan ved Chongyang-instituttet for finansstudier ved Renmin-universitetet i Kina, har skrevet en artikkel med en tittel som kan virke selvsagt. Likevel er den ikke det – i hvert fall ikke for oss som lever under det enorme presset fra støvelen til det døende nordamerikanske imperiet. Her, som i resten av det som ofte løselig omtales som «Vesten» – som utgjør rundt 20% av verdens befolkning – aksepteres knapt andre perspektiver enn dem som formidles av dominerende angloamerikanske medier. Når det gjelder det globale perspektivet, er det rådende synet fortsatt forankret i gjenværende kolonialisme og aktiv imperialisme.

För de som regelbundet studerar steigan.no, kan Wang Wen inte vara okänd. (Wang Wen | Søkeresultater). Han har dessutom samtalat flera gånger med Glenn Diesen (China-India Partnership in New World Order, China’s Perspectives & Role in the Iran War och China’s De-Americanization Strategy är tre exempel).

Den artikel som Wang Wen nu skrivit på den kinesiska kanalen CGTN, och som finns översatt nedan, handlar om ’Asia-Pacific Media Forum’ som i år hållits i Shenzhen. Bland andra Global Times (GT), – Asia-Pacific media jointly tell the story of new opportunities for cooperation – och Chinadaily – Asia-Pacific Media Forum opens in Shenzhen – också två kinesiska utgåvor, har skrivit om mötet.

Om man frågar AI «Har någon mer betydelsefull västerländsk tidning skrivit om ‘Asia-Pacific Media Forum’?» får man följande svar. «I sökningen framkommer inga träffar från de stora västerländska huvudredaktionerna såsom: BBC, Reuters (egna artiklar), AP News, AFP, New York Times, Washington Post, Politico och Financial Times. Det som däremot syns är asiatiska, afrikanska och i Oceanien baserade medier, samt internationella byråer som Xinhua, Bernama, Antara, AAP, etc.

Slutsats: Ja – The Guardian (Tanzania-utgåvan) har skrivit om Asia‑Pacific Media Forum. Men nej – de stora västerländska huvudredaktionerna verkar inte ha gjort egna reportage eller analyser om forumet. Det som finns är främst återpublicering av kinesiska eller asiatiska nyhetsbyråer.»

Att en nordisk tidning inte skrivit något är förstås självklart. De har fullt upp med att både försöka låtsas vara kritiska mot Israels folkmord mot palestinier, samtidigt som de naturligtvis inte vågar kritisera sin boss – det döende nordamerikanska imperiet – som gör sionisternas folkmordet möjligt. Allt i enlighet med vår politikerkasts vasallmoral. Dessutom kommer det fler och fler rapporter om hur bland andra de skandinaviska vasallernas styre av de egna länderna, mer och mer urholkar välfärdsstaterna. Resultatene fra Pisa-undersøkelsen 2025 er klare, det går ikke bra med norsk skole. Vår politikerkast klarar helt enkelt inte av att styra. Dessutom har de fullt upp med Den store nordiske Ukraina-krigen.

Vad säger då de två kinesiska utgåvorna? GT skriver bland annat «I år markeras APEC:s Kinaår, och det 33:e APEC:s ekonomiska ledarmötet kommer att hållas i Shenzhen i november. Det var mot denna bakgrund som ’Asia-Pacific Media Forum’ sammankallades i Shenzhen den 5 september, vilket sammanförde representanter från regeringar, mediebolag, tankesmedjor och internationella organisationer för att utforska hur medieutbyten kan främja regionalt samarbete och förståelse.»

GT skriver också: «Kostas Oikonomou, senior vice president hos CNN, noterade att Asien-Stillahavsområdet svämmar över av en livlig ekonomisk dynamik, sveps av vågor av teknisk innovation och pryds av en lysande mångfald av kulturer, samtidigt som det för samman många länder med vitt skilda historiska banor, perspektiv och medietraditioner. Sådan mångfald, sade han, bör inte ses som ett hinder, utan snarare som en källa till styrka. En fördjupad dialog med mediekretsar i Asien-Stillahavsområdet är därför desto mer värdefull. Genom dialog, utbyten och samarbete kan skillnader förstås tydligare, sade han.»

Har CNN då rapporterat från mötet? «CNN har inte rapporterat om Asia‑Pacific Media Forum överhuvudtaget. Det enda CNN-material som dyker upp är deras egna event i Bangkok, vilket är helt orelaterat.» meddelar andrepiloten.

Då får vi fortsätta med inledningen från Chinadaily, för att få lite mer bakgrund till Wang Wens artikel:«Med temat ’Att bygga en väg till delat välstånd för Asien-Stillahavsområdet: Mediekonsensus och handling’ samlade forumet mer än 400 representanter från över 40 länder och regioner runt om i världen, särskilt Asien-Stillahavsområdet.»

Därpå följer ord som kan vara skäl till att BBC, Reuters, AP News, AFP, New York Times, Washington Post, Politico, Financial Times och CNN inte gärna rapporterar. Det stämmer för dåligt med deras tro på en fortsatt dominans, även i mediala frågor, av något som de kanske skulle definiera som en ’angloamerikansk civilisation’.

«I ett huvudtal noterade Li Shulei, medlem av polititbyrån i Kinas kommunistiska partis centralkommitté och chef för publicitetsavdelningen i Kinas centralkommitté, att det i år är tredje gången Kina tar ordförandeskapet för APEC-mötena, och utvecklingen och samarbetet i Asien-Stillahavsområdet kan inte uppnås utan aktivt deltagande från mediebolag i hela regionen. ’Framöver kommer Kinas dörr till omvärlden bara att öppnas mer’, sa han. ’Den kinesiska vägen till modernisering kommer att erbjuda världen fler möjligheter till samarbete och utveckling, och det finns stor potential för utbyte och samarbete mellan medier i Asien-Stillahavsområdet.’»

För många av de mer än 400 representanterna från över 40 länder och regioner runt om i världen, särskilt Asien-Stillahavsområdet, är det Li Shulei säger välbekanta formuleringar. De ingår i den stabilitet och förutsägbarhet som länderna i det Globala Syd vet att Kina idag står för.

Men hur länge har det varit så?

Wang Wen inleder med följande ord: «I en stor del av diskussionen om Asien-Stillahavsområdet, mitt i dagens globala omvandling, har ett analytiskt ramverk blivit nästan instinktivt: det västerländska realistiska antagandet att en stormakts uppgång oundvikligen leder till en intressekonflikt, att växande styrka leder till en kamp om dominans och att konflikt är ett oundvikligt inslag i internationella relationer.»(Professor John Mearsheimer tilhører den nyrealistiske skolen innen internasjonal politisk teori.)

Wang fortsätter: «Men är detta verkligen det enda sättet att förstå Asiens förflutna – eller att föreställa sig dess framtid? Asien-Stillahavsområdets historia berättar en mer komplicerad historia. I århundraden samverkade regionens civilisationer genom utbyte snarare än erövring, samexistens snarare än nollsummarivalitet. Denna tradition förtjänar att ses på sina egna villkor, snarare än genom linsen för Europas krig, koloniala expansion och maktbalanspolitik.»

Sen drar han oss med mycket långt bakåt i historien och tar upp hur munken Xuanzang, på 600-talet vandrade till Indien för att hämta buddistiska skrifter till Kina. Han skriver om hur Tangdynastins sändebud Yang Liangyao seglade från Guangzhou över Sydkinesiska havet till Mellanöstern och att hans uppdrag hade diplomatiska brev och gåvor med sig, inte en armé som sökte territorium. Slutligen nämner han Zheng Hes sju resor, som förde enorma flottor över Indiska oceanen. Kina hade alltså en betydande sjömakt «men dessa expeditioner resulterade inte i kolonial erövring. På platser som Malacca i Malaysia och det som nu är Thailand underlättade de handel, diplomati och fredliga relationer.»

Därefter gör Wang Wen ett stort hopp framåt och skriver «Enligt logiken i västerländsk maritim expansion i modern tid, kanske hela Asien skulle tala kinesiska idag, om Kina hade valt den koloniala erövringsvägen. Men historien tog en annan riktning. Kina valde inte den vägen.» Men det är något som saknas. När valde Kina den väg som nu gäller? Var det verkligen för flera hundra år sedan?

I ett timslångt samtal Överträffade nationalismen socialismen när socialistiska länder attackerade varandra? tas frågor upp som Wang Wen inte nämner. «I slutet av 1970-talet rapporterades glatt i västerländsk press om krig som involverade tre självutnämnda socialistiska länder, Kina, Vietnam och Kambodja, tillsammans med makabra anklagelser om ’dödsfält’ i Kambodja. Många ansåg att detta hade blivit dödsstöten för socialistisk internationalism. I denna ’geopolitiska ekonomitimme’ får Radhika Desai sällskap av Keith Bennett, medredaktör för en ny bok om Kinas utrikespolitik, för att hjälpa till att reda ut fakta som ligger begravda under årtionden av feltolkningar och missförstånd av dessa komplexa händelser. Vårt syfte är tvåfaldigt: att hjälpa till att förstå dessa konflikter på ett brett historiskt materialistiskt sätt, ett som är socialistiskt förnuftigt, och utifrån det gräva djupare i det komplexa förhållandet mellan klass och nation i framsteget mot socialism. Några av de frågor vi diskuterar är: Varför attackerade Vietnam Kambodja och varför attackerade Kina Vietnam? Vad drev dessa länder, som hade stått sida vid sida mot amerikansk aggression, isär? Vilka var de röda khmererna och vad motiverade dem? Var gick allt fel?»

Professor Radhika Desai har, precis som Wang Wen, haft inlägg hos CGTN. Hon omnämns till och med som «särskild kommentator för CGTN.» Vi kan därför utgå ifrån att hennes samtal med Keith Bennett inte har illasinnade avsikter, utan grundar sig på en forskares vetgirighet. Kan vi inte också anta, att medlemmar i BRICS+gruppen som nu samlas i Indien (12-13 september), också är intresserade av vad som hände mellan Kina, Vietnam och Kambodja på 1970-talet? Någon form av politiskt misstag måste den kinesiska statsledningen ha gjort eftersom den ändrades.

Begreppet ’socialism med kinesiska särdrag’ myntades 1979 av Deng Xiaoping. På KKP:s 19:e partikongressen i oktober 2017, lanserade Xi Jinping en justerad formulering av doktrinen «Xi Jinpings tänkande om socialism med kinesiska särdrag för en ny era.»

Den dialektiska och historiska materialistiska historieuppfattningen, som i stort är synonymt med marxism, är ett dynamiskt verktyg, och därför måste naturligtvis beskrivningen av verkligheten och arbetet i den ändras, när den själv ändras och utvecklas. Vi kan nog utgå från, att det är vad dagens stabila och förutsägbara Kina har som arbetsgrund även för utrikespolitiken. Man vill inte ha några plötsliga och kanske ödeläggande ’hack’ i sin politik – det räcker med vad det döende nordamerikanska imperiet idag gör. Från kinesisk sida vill man ha en ’harmonisk’ utveckling för jordens alla folk. En så harmonisk utveckling som är möjlig, även om vi alla vet, att historien rullar på med mängder av hopp och skutt – och ibland revolutioner.

Ett bra exempel på denna viktiga anpassning till hur verkligheten förändras är vad som kommit fram i samband med Xi Jinpings besök i Indien för BRICS+mötet där. Brasil de Fato skriver skrev följande artikel om det: Xi Jinping bekräftar deltagande vid BRICS-toppmötet i Indien i samband med närmandet mellan länderna. «Den kinesiska regeringen bekräftade på torsdagen (10) att landets president, Xi Jinping, kommer att delta i det 18:e BRICS-toppmötet i New Delhi den 12 och 13 september, på inbjudan av Indiens premiärminister Narendra Modi.

Detta blir den kinesiske presidentens första besök i Indien på nästan sju år. Det senaste var den 11 och 12 oktober 2019 för ett informellt bilateralt toppmöte i Mamallapuram, i delstaten Tamil Nadu. Innan dess hade ett första informellt toppmöte mellan Modi och Xi ägt rum i april 2018 i Wuhan, Kina.

Bekräftelsen från det kinesiska utrikesministeriet kommer i en tid av ökad normalisering av relationerna mellan de två länderna, som upplevde en period av hög spänning 2020 med militära sammandrabbningar i Galwandalen vid gränsen. Samma år stoppades direktflyg mellan de två länderna och pilgrimsfärder av indier till Xizang (Tibet).»

«I augusti 2025 återvände Modi till Kina för första gången sedan 2018 för att delta i Shanghai Cooperation Organisation (SCO) toppmöte i Tianjin. Vid ett bilateralt möte med Xi sade premiärministern att ’Indien och Kina är partners, inte motståndare, med mycket mer konsensus än skillnad.’ Xi sade att de två länderna ’inte bör låta gränsfrågan definiera den övergripande relationen.’ Modi lyfte också fram återupptagandet av direktflyg och återöppnandet av pilgrimsleder till Xizang.»

Nyfikenheten på hur ’hacket’ på 1970-talet hanterades kvarstår.

När kommer man att från kinesiskt officiellt håll för omvärlden redogöra för, hur arbetet med «årtionden av feltolkningar och missförstånd av komplexa händelser», idag blivit den politik som gör Kina stabilt och förutsägbart, och förmodligen den viktigaste kraften för en framgångsrik och inte våldsam avveckling av det nordamerikanska imperiet?

Bertil Carlman

Asia-Stillehavsregionen trenger sitt eget perspektiv for å forstå fremtiden

Wang Wen Asia-Pacific needs its own lens to understand its future – CGTN

Under mycket av diskussionen om Asien-Stillahavsområdet i dagens globala omvandling har en analytisk ram blivit nästan instinktiv: Det västerländska realistiska antagandet att en stormakts uppgång oundvikligen leder till en intressekonflikt, att växande styrka leder till en kamp om dominans, och att konflikt är ett oundvikligt drag i internationella relationer.

Men är detta verkligen det enda sättet att förstå Asiens förflutna – eller att föreställa sig dess framtid? Asien-Stillahavsområdets historia berättar en mer komplicerad historia. I århundraden interagerade regionens civilisationer genom utbyte snarare än erövring, samexistens snarare än nollsummerivalitet. Denna tradition förtjänar att ses på sina egna villkor, snarare än genom Europas krig, koloniala expansion och maktbalanspolitik.

Tänk på den kinesiske munken Xuanzang från 600-talet. En pilgrim som reste till Indien för att studera buddhism, var hans resa inte bara en enkelriktad jakt på utländsk kunskap. Efter att ha studerat i Indien i mer än ett decennium översatte Xuanzang kinesisk filosofisk tanke till sanskrit och introducerade den till Sydasien. När han återvände till Kina översatte han stora mängder sanskritbuddhistiska texter och berikade den kinesiska civilisationen med idéer från utlandet.

Hans berättelse illustrerar något grundläggande om Asiens civilisatoriska utbyten: De handlade inte bara om att ena sidan lärde och den andra att lära sig. De var processer av ömsesidig berikning.

Samma anda finns i Asiens maritima historia. På 700-talet seglade Tangdynastins sändebud Yang Liangyao från Guangzhou över Sydkinesiska havet till Mellanöstern. Hans uppdrag innebar diplomatiska brev och gåvor, inte en armé som sökte territorium.

På 1400-talet förde den kinesiske amiralen och upptäcktsresanden Zheng Hes sju resor enorma flottor över Indiska oceanen. Kina hade betydande sjömakt, men dessa expeditioner ledde inte till kolonial erövring. På platser som Malacka i Malaysia och det som nu är Thailand underlättade de handel, diplomati och fredliga relationer.

Jag hade en gång ett fascinerande samtal med en västerländsk journalist. Jag berättade för honom att under Tangdynastin (618–907) stod Kinas BNP vid en tidpunkt för 80 % av Asiens totala. Den sjöflotta ledd av Zheng He var, sett till total kapacitet, ungefär tio gånger så stark som den flotta Columbus använde för att korsa Atlanten mer än 80 år senare.

Enligt logiken i västerländsk maritim expansion i modern tid, kanske hela Asien skulle tala kinesiska idag, om Kina hade valt den koloniala erövringsvägen. Men historien tog en annan riktning. Kina valde inte den vägen.

Den historiska kontrasten är slående. Makt kan användas för att dominera, men den kan också användas för att bygga broar. Asiens maritima traditioner erbjuder exempel på det senare.

Den traditionen har inte försvunnit i historieböckerna. Den lever fortfarande kvar i människors vardagliga interaktioner över hela regionen. Filmer, kulturella utbyten, studentutbyten, kulturprojekt, turism och handel skapar kopplingar som inte lätt kan fångas av geopolitiska kartor.

En film från södra Kinas Chaoshan-region om familjebrev berörde till exempel publiken i Singapore, Malaysia och Brunei inte på grund av någon stor geopolitisk berättelse, utan för att dess berättelse om familj och längtan korsade språkliga och nationella gränser. I Malacka har minnet av Zheng He blivit en del av det samtida lokala kulturlivet.

Dessa till synes vardagliga möten är viktiga. Asien-Stillahavsområdets sammanhållning kommer inte bara från fördrag och strategiska arrangemang, den byggs också genom kontakter mellan vanliga människor.

Men idag är denna verklighet ofta dold bakom en importerad narrativ ram. När varje exempel på en stormakts utveckling tolkas som bevis på hegemonisk ambition, när regionalt samarbete automatiskt ses som geopolitisk manövrering och när skillnader mellan asiatiska länder framställs som tecken på en förestående civilisationskonflikt, reduceras regionens komplexitet till en enda berättelse: konfrontation.

Sådant tänkande riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Konflikt antas i förväg; bevis tolkas sedan selektivt för att förstärka detta antagande; och slutsatsen är att stormakter oundvikligen måste konkurrera om dominans. Möjligheten till samarbete trängs till marginalen.

Västerländsk realism är en produkt av särskilda historiska erfarenheter. Den bör inte automatiskt behandlas som en universell lag som styr varje region och civilisation. Asien-Stillahavsområdet, med sin extraordinära mångfald av kulturer, politiska system och folk, har upprepade gånger visat att styrka inte nödvändigtvis behöver leda till dominans.

Det är här medierna har en viktig roll att spela.

Journalister är inte bara observatörer av historien. Genom de berättelser de väljer och de ramar de använder hjälper de också till att forma hur samhällen förstår sig själva och varandra. Asien-Stillahavsmedia bör därför fråga sig om de förklarar regionen genom sin egen historiska erfarenhet eller omedvetet återger antaganden som utvecklats på andra håll.

Tre prioriteringar förtjänar uppmärksamhet. För det första behöver regionen återta större äganderätt till sin historiska berättelse. Berättelser om Xuanzangs tvåvägs kulturella utbyte, Yang Liangyaos fredliga diplomati och Zheng Hes engagemang med grannsamhällen förtjänar större uppmärksamhet.

Asiens historia bör inte alltid reduceras till en berättelse om hegemonisk succession. Dess traditioner av harmoni bland olikheter och ömsesidigt lärande är lika viktiga delar av dess historiska arv.

För det andra bör media berätta fler historier om vanliga människor. Geopolitiska konfrontationer kan skapa rubriker, men den dagliga verkligheten i Asien-Stillahavsområdet formas också av kulturella utbyten, unga som reser och studerar utomlands, konstnärligt samarbete, kulturarvsprojekt, handel och personliga vänskaper.

En film som rör publiken över gränser eller en kulturell utställning som för samman samhällen kan ibland avslöja mer om regionens framtid än ännu en abstrakt debatt om stormaktsrivalitet.

För det tredje bör media bevara det som kan kallas «rationell närvaro» – motstå frestelsen att se varje oenighet genom en binär, konfrontativ lins. Skillnader mellan asiatiska länder är verkliga och kommer inte att försvinna. Men oenighet gör inte konflikt oundviklig. Ansvarsfull journalistik bör skapa utrymme för flera perspektiv, förlita sig på förstahandsobservationer snarare än andrahandsantaganden och belysa komplexitet snarare än förstärka polarisering.

Asien-Stillahavsområdet står nu vid ett vägskäl. Det har en möjlighet att inte bara återskapa de historiska mönstren från andra regioner, utan att dra nytta av sin egen civilisatoriska erfarenhet.

Uppgiften för medierna i regionens är därför inte att ignorera konkurrens eller skillnader, utan att säkerställa att de inte blir den enda berättelsen vi framför. Genom att återupprätta regionens traditioner av ömsesidig förståelse och ge större synlighet åt kopplingarna mellan dess folk kan medierna bidra till att skapa det intellektuella och offentliga utrymmet för en fredligare framtid i Asien och Stillahavsområdet.

---

Se også: