Nasjonalstater og sivilisasjonsstater

Hva er hva, og hva kunne komme? Første artikkel i en serie på fem.

Som lärare, särskilt av barn och tonåringar, får man vara beredd på att inte bara undervisa, utan också på att trösta, vara smakråd, vakt av olika slag men också konfliktlösare. En del av dessa uppgifter finner många i lärarkollektivet vara utanför både deras kompetens och ’egentliga’ uppgift. På alla skolor som jag arbetat på, har det alltid också funnits en grupp lärare som tyckte om att ta itu med dessa ’sidouppgifter’. Under min tid som lärare kom jag framförallt i kontakt med två kollegor som var utomordentligt duktiga på att lösa konflikter. Jag lärde mycket av dem. Framförallt om konfliktlösning.

Mot slutet av min lärarbana hade jag en klass där det gick en pojke vars föräldrar kom från Türkiye, och en flicka vars föräldrar kom från den kurdiska delen av Syrien. Mot slutet av en lektion började de munhuggas högljutt. «Visst är Kurdistan ett land», sade flickan vädjande till mig. Naturligtvis hade barnen inte tillräckliga kunskaper om begreppen, land, nation, stat, rike och civilisation. Det visade sig, att den tillfrågade inte heller nöjaktigt kunde reda ut frågan.

Bland annat genom att på steigan.no ha fått skriva artiklar som behandlar Kina och den nya framväxande världsordningen, har jag mer eller mindre tvingats sätta mig in i frågor som har med land, nation, stat, rike och civilisation att göra. Även begreppet kultur har tillkommit. Det har naturligtvis varit lärorikt men också njutbart. Det var en stor förmån att få skriva en hel serie med artiklar som handlade om Kinas globala initiativ Hvordan Kinas initiativer baner en ny vei til en bedre verden.

Av de cirka fem begreppen ovan är förmodligen civilisation det svåraste att reda ut. Det kan användas stort «Den mänskliga civilisationen», och smått «Det här verkar vara en civiliserad stad.» Även kända historiker som John Mearsheimer är ibland svävande i sin tolkning. I ett samtal med Glenn Diesen Venezuela, Greenland & the End of NATO tar Diesen först upp begreppet «europeisk civilisation», varefter Mearsheimer menar, att det vi idag ofta kallar «Väst» kanske kan kallas en egen civilisation.

Eftersom Skandinavien är en del av detta Väst, är det inte helt vetenskapligt, att bara fråga tillgängligt AI i denna «europeiska civilisation» om skillnaden mellan nationalstat och civilisationsstat, men det kanske ger något utöver artikelserien ovan och samtalet mellan Mearsheimer och Diesen.

Andrepiloten får frågan: «Jag läser ibland att det är skillnad på nationalstater och civilisationsstater. Vad är skillnaden?»

Kort svar:

«En nationalstat bygger sin legitimitet på en nation – ett folk med gemensam identitet, kultur eller språk – medan en civilisationsstat bygger sin legitimitet på en civilisation – en mycket större och äldre kulturell helhet som sträcker sig långt bortom modern nationalism. Nationalstaten är ett modernt europeiskt projekt; civilisationsstaten är ett samtida alternativ som ofta hävdas av stora, historiskt kontinuerliga kulturer som Kina eller Indien.»

I det längre svaret säger andrepiloten först följande om nationalstaten:

En nationalstat är en stat som försöker få statens gränser att sammanfalla med en nations kulturella identitet. Centrala kännetecken:

• Nationell homogenitet — staten strävar efter en gemensam kultur, historia och identitet.
• Territoriell suveränitet — principen fastställdes efter westfaliska freden 1648.
• Medborgarskap som politisk gemenskap — staten legitimeras genom folkets vilja och självbestämmande.
• Homogeniseringsprojekt — nationalstaten försöker skapa sammanhållning genom gemensamma normer och värderingar.

Nationalstaten är alltså enligt svaret ett relativt modernt fenomen, starkt kopplat till europeisk nationalism, som i sin tur kan sägas vara kopplad till westfaliska freden enligt svaret, och om jag förstått Glen Diesen rätt.

Andrepilotens svar visar här tydlig bias. Det som kallas ’folkviljan’ är helt beroende på vilken/vilka klasser som har den avgörande makten. Under första punkten nöjer sig inte AI med att påpeka nationalstatens homogenitet, utan säger också att staten «strävar efter en gemensam kultur, historia och identitet.» Vad det har inneburit för olika minoriteter som samer i Sverige, indianer och inuiter i Kanada vet vi. Extremexemplet idag är naturligtvis apartheid-staten Israel, som är en ren ockupationsstat, möjliggjord genom imperialism från väst. En stat som försöker bli en extrem nationalstat genom utrotning. Den av EU-byråkratin förföljde, mycket kunnige och erfarne miltäranalytikern överste Jaques Baud, uttryckte det kort och koncist så här «Israel är ett land som sedan 1948 levt helt på krig. Krig har varit den logiska grunden för landets existens.» (Trump Just Pulled His Last Card… And Israel Is in SHAMBLES)

Idag ser vi i Sverige hur flera riksdagsledamöter prövar att använda ’samefrågan’ i valdebatten. «Har inte samerna för stor makt i en del av de mineralrika områden som de bebor?» De speciella rättigheter som samer en gång tilldelas ifrågasätts nu igen.

I andrepilotens längre svar om civilisationsstater står det:

«En civilisationsstat utgår inte från en modern nation utan från en civilisation – en mycket större och äldre kulturell formation. Enligt forskningen om civilisationer:

• Civilisationer är stora, långvariga kulturella konfigurasjoner som utgör «den djupaste lagret av kulturell geologi».
• De påverkar staters politiska kultur, ledarskapets språk och visioner, men bestämmer inte staters beteende.
• Exempel på stora civilisationer i dag: kinesisk, indisk, västerländsk, islamisk, och afrikansk. (Demografiskt identifierade i forskningen.)

En civilisationsstat hävdar alltså att staten representerar en hel civilisation, inte bara en nation. Kina och Indien används ofta som exempel i samtida debatt.»

Detta svar präglas inte av klarhet. Bortsett från att ämnet är svårt att reda ut – med många olika konnotationer – så innehåller svaret motsägelsefulla delar. Exemplen är en blandning av några geografiska och en religiös enhet. I denna skulle då den persiska civilisationen ingå – en civilisation i en civilisation? Vad får västliga forskare att framhäva just en islamisk civilisation? Skulle den västerländska civilisationen – i logikens namn – då inte lika gärna kallas för den kristna civilisationen?

Eftersom Kina och Indien nämns som civilisationsstater är det värt att påpeka, hur olika regeringarna i dessa stater behandlar sina många nationer och religiösa grupper. I Indien bedriver staten idag aktivt en diskriminerande politik gentemot muslimer. I Kina undantogs de olika nationella minoriteterna från ettbarnspolitiken när den gällde – 1979–2015. Trots att det finns flera exempel på att Indien och Kina behandlar sina olika minoriteter olika till Kinas favör, så riktas kritiken sällan mot den Indiska civilisationsstaten och mycket ofta mot den kinesiska.

I sin slutkommentar ställer andrepiloten själv frågan «Varför pratar man om civilisationsstater idag?», och svarar:

«Begreppet har blivit populärt eftersom vissa stora stater vill:

• betona historisk kontinuitet snarare än modern nationalism,
• framhäva kulturell särart i relation till väst,
• legitimera centraliserad statsmakt genom hänvisning till en uråldrig civilisation.

Det är alltså både ett analytiskt begrepp och ett politiskt narrativ.»

Här ser vi tydligt att AI kommer från den västliga «civilisationen» och absolut inte är objektiv. Både ’man’ i frågan och ’vissa’ i svaret är oklara antydningar, och hör inte hemma i vetenskapliga undersökningar, som andrepiloten blev ombedd att göra. Å andra sidan är detta något som blivit en alltmer utmärkande egenskap hos oss i väst, i takt med USA-imperialismens och dess vasallers alltmer desperata och nihilistiska handlande, nu när en ny världsordning mer och mer tar form. På SPIEF:s senaste möte beskrev John Laughland detta mycket väl i sitt inlägg «Europe Is at War With Itself».

I sin artikel Hvordan tenker stater? räknar Knut Erik Aagaard upp ett antal personer, som han ofta lyssnar på. Han nämner historikern John Mearsheimer, diplomaterna Chas Freeman och Alastair Crooke, ekonomen Jeffrey Sachs, CIA-avhopparna Larry Johnson och Ray McGovern, pensionerade amerikanska befälhavare som Lawrence Wilkerson och Douglas Macgregor, oberoende analytiker som Alex Christoforou från Cypern och Alexander Mercouris från London, och historikern Glenn Diesen.

Den först nämnda, John Mearsheimer, synar redaktör Steigan noga i artikeln Hovedfeilen til John Maersheimer. Utöver Knut Erik Aagaards kritik tillfogar Steigan det han menar vara mer fundamental kritik. Han skriver «Elefanten i rommet er klasser og klasseinteresser» och att «De finnes knapt i Maersheimers verden». Även historikern Eric Zuesse har kritik mot Mearsheimer. Why Mearsheimer Falsifies the History of Ukraine’s War.

De tio uppräknade personerna är mycket ofta värda att lyssna på. De har alla grundläggande kunskaper i sina respektive fack, och de har lätt för att hantera dessa kunskaper i samtal med andra. Men som Vijay Prashad påpekar i en intervju på india & global left, så måste vi ha i minnet vilken bakgrund dessa personerna har, och vad det är för sorts tankegods – eller ideolog om man så vill – som präglat dem. Lawrence Wilkerson och Douglas Macgregor har till exempel haft mycket höga positioner i USA-imperialismens militära tjänst, Larry Johnson och Ray McGovern har tjänat samma imperium i dess underrättelseverksamhet. Eftersom jag liksom Knut Erik Aagaard, ofta lyssnar bland andra på dessa fyra personer, så tror jag mig veta att de alla har en uppfattning om att staten USA en gång skall kunna återgå till att fungera efter den konstitution, som the founding Fathers of the United States utarbetade.

En annan officerare från USA, som många av oss antiimperialister ofta lyssnar på, är FN:s tidigare vapeninspektör Scott Ritter. Han hade också ett inlägg på årets International Economic Forum i Sankt Petersburg (SPIEF). I inlägget, benämnt «Today Europe Is a Rabid Dog», säger han bland annat: 

«Det är väldigt svårt när vi talar om diplomati eftersom USA inte längre fungerar som en rationell enhet och Europa helt enkelt är en förlängning av USA. Jag håller med dig [John Laughland]. Det finns inget sådant som Europa. Europa existerar inte. Det är en lögn. Och ändå försöker Europa idag separera sig från USA. Så den underordnade försöker separera sig från mästaren utan att veta vem och vad denne är.

När jag talade om det ultimata uttrycket för mänsklig rationalitet, så finns det ingen intellektuell grund för det idag i USA. Vi värdesätter inte livet. Se på hur vi beter oss. Vi går i krig mot vem som helst på ett ögonblick. Vi har ingen moralisk kompass. USA handlar bara om att ackumulera makt. Men vi står åtminstone för något. Europa står för ingenting. Europa bara flyter där och gör ingenting, är ingenting, men orsakar alla möjliga problem.

Varför? För med USA finns det hopp, när vi talar om framtiden, och det är här diplomatin kommer in i bilden – mänsklig rationalitet – intelligensen att förstå livets värde idag. Amerika är i en övergångsfas. Vi var den globala hegemon som försöker lista ut vad en multilateral värld kommer att vara, och hur vi kommer att förhålla oss till den. Men faktum är i slutändan det som gör en amerikan till en amerikan. Grunden är Amerikas förenta staters konstitution, en lag som definierar vilka vi är och vad vi är som folk med principiella värderingar. Och i slutändan är det detta, som amerikanerna kommer att falla tillbaka på. Vi kommer återigen att lära oss värdet av mänskligt liv. Vi kommer återigen att lära oss värdet av mänsklighet, och vi kommer att korrigera vår kurs, och vi kommer att hitta vår moraliska kompass, och vi kommer att arbeta mot en nedrustning, för vi har gjort det förut och vi kan göra det igen.

Europa är hopplöst. Europa har ingen grund. Vad står Europa för? Vad är deras konstitution? Vilka är deras värderingar? Och det finns inga. Noll. Och ändå, nu när de försöker omdefiniera sig själva, går de bakåt. Tyskland blir bokstavligen ett uttryck för sitt nazistiska förflutna. Och det försöker att åter beväpna sig. Och det försöker bli våldsamt. Och detta är den farligaste aspekten, för hur hanterar man denna irrationalitet? Det finns ingen moralisk kompass. Det finns ingen grund för intellektualism. Det är helt enkelt nihilistiskt beteende. Och det finns bara en lösning för människor som beter sig på det här sättet. Du [John Laughland], du citerade Alice i Underlandet. Jag citerar To kill a mockingbird. Inte ett citat, men jag talar om advokaten [i boken], en modig man, en uppskattad forskare. Det finns en rabiessjuk hund på gatorna och de ropar på den enda man som vet hur man skjuter. Han stred i ett krig. De ger honom geväret och han skjuter den rabiessjuka hunden eftersom det ibland är den enda lösningen.

Idag är Europa en rabiessjuk hund, och den måste skjutas och det finns inget utrymme för diplomati i det. Där är mitt svar. [applåder] Som du sa, vi står på randen till kapprustning. Vi är redan inne i den. Och är det möjligt att begränsa dessa hot, att stoppa dessa regionala konflikter och att ta ordet och göra världen mer fredlig? Är det möjligt att göra det? Ja. Döda den rabiessjuka hunden [skratt] och samarbeta sedan med USA».

Vad är detta för analys av det globala förändringsläget, med ett döende imperium som vilt slår omkring sig, även mot sina vasaller i Europa? Vad är det för ’hopp det finns med USA’ samtidigt som ’Europa är hopplöst’? Det är ingen analys, det är ett starkt empatiskt utfall mot en grym verklighet som nu, utan ens med de vanliga bortförklaringarna dödar människor, ja hela folk. Det är en hopplös dröm om möjligheten att komma tillbaka till den tid som en gång var. Dessutom var denna förgångna tid inte alls så jungfrulig. Det var slaveri, det var utrotning av urinnevånare och det var klasskamp. Både i Europa och Nordamerika. Detta finns inte med i Scott Ritters funderingar.

Men det är inte konstigt. Han, liksom de andra uppräknade militärerna från USA, är empatiska, uttrycker sin avsky mot vad deras fosterland idag gör. De talar ofta om de superrika och om vanliga skötsamma medborgare som får det allt sämre. De talar ofta med beundran om Putin och Lavrov i Ryssland samt Xi Jinping och Wang Yi i Kina, när de jämför dem med dessas motsvarigheter i USA. Men de har inte lärt sig att använda det mest avancerade verktyget, den marxistiska vetenskapliga metoden. (Marxisme) Därför blir deras funderingar om hur en kommande framtid kan bli i deras hemland ofta endast nostalgisk, i Scott Ritters fall ganska bisarr.

BC