oss 150 kroner!
Känner ni till den mycket intressanta boken ”Dårskapens naturlära” som skrevs 1959 av Paul Tabori? Ni kanske inte heller vet vem Paul Tabori var? Då måste jag erkänna en sak. Boken, som kom i svensk översättning 1964, och som jag köpte som ung student 1965, den känner jag väl till; annars hade jag naturligtvis inte kommit på idén att skriva denna artikel. Däremot visste jag ingenting om Paul Tabori, förrän jag för något år sedan ’googlade’ på hans namn.
«Pál Tábori (16 november 1908 – 9 november 1974), även känd som Paul Tabori, och under sina pseudonymer Paul Stafford och Christopher Stevens, var en ungerskfödd författare, journalist, manusförfattare och psykoanalytiker. Han var känd för sitt mångsidiga utbud av skrifter, som täckte ett brett spektrum av ämnen inklusive historia, psykologi, populärvetenskap och fiktion. Taboris verk kännetecknades ofta av hans engagerande skrivstil och hans förmåga att göra komplexa ämnen tillgängliga för en bred publik.»
Så skriver Wikipedia, och jag skäms inte för att kopiera från dem, eftersom jag nyligen efter tjat från deras sida betalade 30 Skr, + 3 Skr i porto, för att få använda deras i många fall mycket tvivelaktiga fakta. Med gott samvete fortsätter jag att kopiera:
«Pál Tabori var son till journalisten Cornelius Tabori och Elsa, född Ziffer. George Tabori var hans yngre bror. Tabori växte upp i en tvåspråkig och kultiverad judisk familj. Han studerade i Wien och Berlin, där han tog en doktorsexamen i psykologi. Taboris bakgrund inom psykologi påverkade hans senare skrifter, särskilt hans intresse för det mänskliga sinnet och beteendet. På 1930-talet arbetade Tabori som journalist och redaktör i Berlin. Men på grund av Nazitysklands framväxt och den ökande förföljelsen av judar tvingades han fly landet. Han bosatte sig i England 1937 och arbetade till en början som journalist för Daily Mail och BBC. Han blev brittisk medborgare 1947.
Taboris litterära karriär tog fart på 1950- och 1960-talen. Han skrev ett flertal böcker som utforskade ett brett spektrum av ämnen. Några av hans anmärkningsvärda verk inkluderar «The Anatomy of Exile», som undersökte flyktingars och exilers erfarenheter, och «The Natural Science of Stupidity», en lättsam utforskning av mänsklig dårskap. Han skrev också flera historiska verk, som ’The Byzantine Background to the First Crusade» och ’The Sultan’s Fool’, en biografi om en ungersk resenär i det osmanska riket».
De fakta om Paul T. som jag finner mest intressanta är ’mångsidiga utbud av skrifter’, ’engagerande skrivstil’ och ’förmåga att göra komplexa ämnen tillgängliga för en bred publik’. Det faktum att han ’växte upp i en tvåspråkig och kultiverad judisk familj’ och ’på grund av Nazitysklands framväxt och den ökande förföljelsen av judar tvingades fly landet’, gällde många judar på sin tid i Tyskland. Det gällde till exempel Lise Meitner som flydde till Sverige 1938, och som fick en forskartjänst på Manne Siegbahns institut i Stockholm. KTH skriver om Lise: «När hon tolkade experiment utförda av Otto Hahn, lanserade hon 1939 teorin att kärnklyvning uppstår när uran utsätts för neuronbestrålning [skall naturligtvis vara neutronbestrålning!], och hon kallade processen fission. Denna upptäckt var grundläggande för utnyttjandet av kärnenergi. Meitner bodde i Sverige i 22 år, mellan 1938 och 1960, och hon blev svensk medborgare 1949. Otto Hahn fick Nobelpriset i kemi 1944 för upptäckten av nukleär fission, och många forskare anser att Lise Meitner borde fått dela priset med honom. 1997 namngavs grundämnet meitnerium [109Mt] efter henne.» ’Borde fått’ är ingen överdrift! När jag läste kemi fanns det ett grundämne som hette hahnium efter Otto Hahn.
Det gör det inte idag. Enligt copiloten rådde det strid mellan forskare från USA och Sovjetunionen, om Otto Hahn skulle ge namn åt något grundämne. Den danske forskaren Niels Bohr fick det som man enades om. Det blev då bohrium, (107Bh). Copiloten berättar däremot inte det som en av universitetslärarna berättade för sina studenter. Otto Hahn var nazist, eller åtminstone nazisympatisör, och hade bidragit till att Lise Meitner tvingades fly. Denna tradition av känslor visavi nazism lever kvar; det vet vi. I Ryssland fortsätter kampen mot den, medan överhetspersoner i Väst till och med kan kalla gamla nazister för patrioter! Kan vi anta, att om striden mellan Hahns och Bohrs namn ägt rum idag, så hade Hahns namn vunnit? Nä, då hade nog danskarna tagit strid, på samma sätt som de säger sig vara villiga att ta strid för att få behålla sitt ganska neokoloniala grepp om Grönland.
Nu måste jag komma med ett nytt erkännande. Jag har lätt för att komma in på stickspår när jag sitter och skriver. Alltså; tillbaka till Paul Tabori och hans bok ’Dårskapens naturlära’. I sin beskrivning av Paul T, tar Wikipedia inte upp en egenskap som jag verkligen uppskattar. Flera av kapitlen i boken visar att han har stor känsla för humor. Den egenskapen, tillsammans med ’engagerande skrivstil’ kommer tydligt fram i det kapitel som jag här närmare skall titta på. Kapitlet heter ’Folie érotic’ men det är mest om ’folie’.
«I alla tider har det funnits många ansedda och endast måttligt misantropiska tänkare, som på fullt allvar har hävdat att kärleken är en sjukdom – en form av i varje fall tillfälligt vansinne – och att folk som lider av den bör behandlas därefter. Goda och dåliga vitsar har gjorts i miljontal om detta ämne, som har visat sig vara ett ytterst slitstarkt tema för skribenter och karikatyrtecknare, lustspelsförfattare och en smula frivola psykoanalytiker.»
Efter ytterligare historiska utläggningar om kärleken får vi veta «Först måste vi fastställa vad som var det väsentliga i riddartidens kärlek.» För att få den kunskapen har Paul noga studerat Karl Weinholds bok ’Die deutschen Frauen in dem Mittelalter’, och han skriver ner ett längre citat. Sedan kommer hans egen text.
«Det franska riddarväsendets traditioner förtjänar också att nämnas. De provencalska trubadurernas verk visar att riddarens hängivna tjänst hade olika grader. Den första av dessa var när riddaren bar sina känslor i sitt hjärta och inte vågade bekänna sin hemliga kärlek (Feignaire). Om han hade röjt hemligheten för damen, uppnådde han andra graden, som var den bönfallandes (Prégaire). Om damen accepterade hans erbjudande om riddartjänst, blev riddaren ”han som blivit hörd” (Enteneire). Men innan han uppnådde denna grad, måste han gå igenom en prövotid, och denna varade länge – ibland ända till fem år. När prövotiden var slut, godtog damen riddaren som sin ’serviteur’. Detta var inte blott och bart någon privat angelägenhet….. det tog formen av en offentlig ceremoni. Och denna ceremoni uppvisade exakt samma formaliteter, som dem som var föreskrivna för feodalherren och hans vasall. Damen satt i en länstol, riddaren böjde knä framför henne och avlade [gammalt ord som i detta fall betyder gav] sitt löfte om riddartjänst med blottat huvud och händerna knäppta som i bön. För att visa sitt gillande tog damen riddarens händer mellan sina egna och beseglade sedan vasalltjänsten med en feodal kyss. Riddaren förpliktigade sig till träldom; kvinnan hade inga förpliktelser alls!»
Först en närmare förklaring. Ordet dam har i detta fall en annan betydelse, än det har i till exempel Anton Tjechovs novell ’Damen med hunden’. På engelska har det sin feodala manliga motsvarighet i ’Lord’; alltså ’Lord and Lady’. Jag tror att det på svenska närmast skulle motsvaras av Herreman och Husfru. (Ni vet väl att det norska måleriföretaget Jotun har en serie med inomhusfärger som heter ’Lady’, och som förr motsvarades av en serie utomhusfärger som hette ’Lord’.)
Påminner inte denna beskrivning av förhållandena under fransk feodaltid om något? Visst liknar det hur maffian fungerar? Jag fråga copiloten och får då veta att det feodala Lord kan motsvaras av Don – t.ex. Don Corleone, Capo dei capi – «bossarnas boss», Padrino – gudfader och Caporegime – en högre chef inom en maffiafamilj. Påminner inte denna beskrivning också om hur USA-imperialismen fungerar med alla sina vasaller/riddare inom t.ex. NATO? Generalsekreterare Mark Rutte kallade nyligen, åtminstone indirekt, USA:s nuvarande president inte Padrino men väl padre/fader/pappa.
Åter till Paul T:s text. «Det är visserligen sant att vad riddaren än gjorde, hoppades han på en belöning. Denna kunde ta sig olika former. Det ansågs utgöra [vara] en belöning i och för sig, om riddaren genom sin ’Frauendienst’ [tjänst för Damen] höjde sig över vardagslivet och uppnådde en viss upphöjd sinnesförfattning (hôchgemout sin).» Efter flera sidor med olika exempel på förhållanden mellan riddare och dam, så kommer vi till den riddare som jag så väl kommer ihåg från första gången jag läste om honom, Ulrich von Liechtenstein. Eftersom texten är lång och innehåller många utvikelser, precis som min text, så skall jag göra ett koncentrat för att komma fram till Ulrichs slutsats. Jag moderniserar också språket något.
«Ett unikt manuskript, skrivet på 1200-talet, innehåller Ulrich von Lichtensteins levnadsteckning. Den skrevs inte av honom själv, för även om den ädle riddaren författade en hel del vackra kärleksdikter……förblev han analfabet till sin död. Han dikterade allt för sin skrivare. Den officiella historien har visat ett visst förakt för den ädle Ulrichs memoarer och ägnat mycket lite uppmärksamhet åt deras innehåll. Anledningen är inte svår att förstå. von Lichtenstein var kanske den störste narr som någonsin förälskat sig i och tjänat kvinnor.
Han var den levande avbilden av fantasiskapelsen Don Quijote. Och allvarliga historiker skäms naturligtvis att sysselsätta sig med kärleksäventyrens idiotiske hjälte. Ändå tycker jag att de har fel, för oavsett vilka idiotiska saker som riddaren gjorde, så skapades dessa ytterligheter av hans tids seder, och de kan man inte utesluta om man vill måla ett porträtt av epoken…… Ulrich var bara en pojkvasker, när han förälskade sig i en högvälboren dam och ständigt sökte hennes sällskap. Som adelspage hade han tillgång till damernas gemak, där han då och då drack det vatten i vilket hans tillbedda hade tvättat sina händer…… När unge Ulrich utnämndes till riddare i Wien, ansåg han tiden inne att i den riktiga formen erbjuda sina tjänster åt sin dam…… Nu utvecklades en lång rad meddelanden.
Ulrich skickade sina egna sånger till damen; hon tog emot dem, berömde dem till och med men skickade bud tillbaka att hon inte behövde någon riddare, och att Ulrich inte skulle drömma om att hans tjänster skulle accepteras. Här följde den ädla damen de urgamla regler som flörtiga koketter använder: avslag i förening med uppmuntran, att ständigt hålla den olycklige älskaren på ovisshetens halster. En gång sa damen till Ulrichs moster [som hon kände väl] ”Även om din systerson vore min like i rang, skulle jag inte vilja ha honom, för hans överläpp är för stor.” Så snart Ulrich fick reda på detta…… uppsökte han en kirurg…… han satt på en bänk, rörde inte en muskel……medan hans överläpp skars ner till normala och vackrare proportioner…… Varje gång en turnering hölls i landet, infann sig Ulrich och kämpade med stor tapperhet för sin älskarinnas ära…… Han var redan känd som en av de bästa riddarna. Men hans onda stjärna fortsatte att förfölja honom.»
Så följer en märklig historia om hur Ulrich vid en turnering blev av med ett lillfinger och hur det hamnade i ’damens’ byrålåda. Tiden går och Ulrich gifter sig och får fyra barn, men naturligtvis är hans fru inte hans ’dam’. «Dessa välartade barn och hans älskade hustru verkar inte det minsta ha påverkat han amorösa verksamhet på andra håll.» Nä, tvärtom måste vi som lever i en helt annan tidsålder förstå att «Det är betecknande för tidevarvet att den stackars Ulrich inte försågs med tvångströja eller sattes på dårhus: tvärtom mottogs detta nya slag av äventyr med allmänt gillande.»
Åren har gått och till slut händer det något som får von Lichtenstein att börja fundera på om inte hans ’Lady’ bara lurar honom. Paul Tabori skriver. «Enda sättet att lugna Ulrich var att lova honom hans belöning – på ett villkor.» Belöningen, som Paul skrivit utförligt om, var att få komma in sin dams sovrum «utan att gå till anfall mot damens kyskhet.» Ulrich skulle bli upphissad till damens fönster för att där få ta emot en kyss. Hissanordningen var en vagga av lakan som Ulrich skulle sätta sig i. «Denna gång beslöt Ulrich att vara listig; han gick med på provet – men endast om han fick hålla damen i hand under tiden [som han fick en kyss av henne]. Även detta beviljades, men just som kyssen skulle utdelas gjorde han misstaget att släppa damens hand. I samma ögonblick tappades han – med vagga och allt – ned till foten av tornet. Detta var inte något tillfälligt misstag. När han samlat ihop sina värkande lemmar, hade lakanen halats in.»
Även om Ulrich levde i ett annat tidevarv måste han väl inte bara fundera på om damen lurar honom, kan vi tycka. Men «Inte ens detta återförde honom till förnuft! Damen hittade på någon slags förklaring, och han fortsatte att skriva sina dikter fram till den slutliga katastrofen. Vad kärlekstortyrens utstuderade härskarinna till slut hade gjort, berättar inte dagboken; men det måste ha varit något fruktansvärt elakt, eftersom Ulrich förklarade, att det var fullständigt oförlåtligt. Han slutade sin ’Frauendienst’, och han uttryckte det med orden ”Endast en dåre skulle tjäna till tidernas slut, när han inte kan vänta någon belöning.” Vilket bevisar att denne kärlekens idiot betraktade sig själv som en vis man.» Så avslutar Paul Tabori sin berättelse.
Då undrar kanske ni läsare, vad som fick mig att i något transformerad och kompletterad form skriva en artikel om denna berättelse? Egentligen började det för ett antal år sedan. Jag tyckte då, att en god vän lade ner alldeles för mycket arbete på att diskutera med en bekant. Denne var bara ute efter att kritisera för kritikens egen skull, och förde inte diskussionerna vidare på minsta vis. När jag sedan några år tillbaka har börjat medarbeta på steigan.no, så finner jag även på den nättidningen exempel på personer, som lägger ner tid och energi på sådant, som inte verkar ge något resultat.
Jag förstår inte nyttan med att, som jag ser det, försöka få redaktionen på Klassekampen att vidga sina vyer genom debattinlägg och insändare. Här är senaste exemplet: Bekymkringer som Klassekampen ikke tar på alvor. Ett tag försökte jag på liknande vis konversera med den svenska arbetartidningen Proletären. De gör jag inte längre. Jag avslutade försöken med en artikel Hva bør kreves av en arbeideravis? Jag kan inte annat än instämma i Ulrich von Lichtensteins visdomsord, som i förkortad och moderniserad form bör lyda «Endast en dåre hade fortsatt.»
Bertil Carlman
