oss 150 kroner!
Dette er annen del i en serie på fire som handler om demokrati og diktatur.
En av de saker som vi i väst har svårt att förstå är Kinas partisystem. I artikeln How does China’s party system work? kan man hitta dessa två översikter:
En del västerlänningar känner till att den stora stjärnan i den kinesiska flaggan symboliserar det kinesiska kommunistpartiet, men knappt någon vet, att de fyra mindre symboliserar arbetare, bönder, småborgerliga och patriotiska kapitalister, alltså de samhällsklasser i det gamla Kina som under ledning av KKP genomförde den kinesiska revolutionen. I artikeln How Many Political Parties Are There in China? – China Law in One Minute – China Justice Observer kan man läsa att «Det kinesiska folkets politiska rådgivande konferens, CPPCC, är en viktig institution för flerpartisamarbete och politiskt samråd under ledning av Kinas kommunistiska parti» (Wikipedias förklaring här: CPPCC och den officiella från Kina här: The National Committee of the Chinese People’s Political Consultative Conference.)
Huiyao Wang och Victor Gao, ordförande respektive vice ordförande i det icke-kommunistiska partiet ’Revolutionary Committee of the Chinese Kuomintang’, med 151 tusen medlemmar, förklarar här i en video som gjorts av CGTN hur den konsultativa eller rådgivande demokratin fungerar i Kina: CCG President Huiyao Wang and VP Victor Gao on China’s consultative democracy. Det finns också en officiell sida med frågor och svar om den rådgivande församlingen: Q&A: What to know about CPPCC in China’s democratic process.
De flesta frågor som ställs gentemot Kina utgår ifrån dagens Kina, det Kina som sedan mer än två 5-årsperioder har Xi Jinping som statschef. Man kan nog till och med säga att frågorna bygger på att det officiella Kina regelbundet påpekar, att landet vill utgöra en stabiliserande faktor i en mycket orolig värld, och att det finns gott om exempel på denna stabiliserande roll, till exempel i BRICS-samarbetet, i arbetet med BRI (Jeffrey Sachs UNCOVERS China’s BRI Truth) och i arbetet med konfliktlösning. Men dagens Kina har påtagligt förändrats jämfört med hur Kina var under kulturrevolutionen1966 – 1976 naturligtvis, men även jämfört med tiden från 1949 och fram till kulturrevolutionen. Vilka är de viktigaste förändringarna kan man då undra.
I en intervju med Ali Borhani (geopolitisk strateg och en av värdarna för BRI-Dialogues podden)som Pascal Lottaz gjorde 30.4 2025, The REAL Reason The USA Is SCARED Of China, ställer Ali i slutet av intervjun frågan «Hur har Kina kommit dit, där man är idag?» Han besvarar inte frågan, men har förstått att svaret på den måste vara viktigt, för att kunna förklara Kinas makalösa framgångar.
1940 skriver Mao Zedong artikeln ON NEW DEMOCRACY. «I många år har vi kommunister kämpat för Kinas politiska och ekonomiska revolution och även för dess kulturella revolution; vårt mål är att bygga ett nytt samhälle och en ny stat för den kinesiska nationen.» Vid den tiden var andelen arbetare mycket liten och proletariseringen var låg, det vill säga att arbetarklassen var liten. Ännu 1980 beräknas andelen av Kinas befolkning som bodde på landsbygden vara 80%. Idag beräknas den vara cirka 35%. Men vad för sorts stat skulle kunna byggas med så liten andel arbetarklass, som det var vid utropandet av det fria Kina 1949?
Mao skriver «Även om det första stadiet eller steget i en sådan revolution i ett kolonialt och halvkolonialt land till sin sociala karaktär fortfarande i grunden är borgerligt demokratiskt, och även om den uppgift som åligger det enligt objektiva förhållanden är att bana väg för kapitalismens utveckling, är det inte längre en revolution av den gamla typen, ledd av borgarklassen och som syftar till att etablera ett kapitalistiskt samhälle och en stat under borgerlig diktatur. Det är en revolution av den nya typen, ledd av proletariatet. Det är en revolution som syftar till att i första steget etablera ett nydemokratiskt samhälle och en stat under alla revolutionära klassers gemensamma diktatur.»
«En sådan republik, med sin nydemokratiska politik och nydemokratiska ekonomi, är godkänd av över 90 procent av vårt folk; det finns ingen annan väg.»
Alltså inte bara demokrati utan även diktatur. Så är det i klassamhällen. Detta är ett bra exempel på en konkret analys av hur verkligheten såg ut nio år före den kinesiska republikens utropande. Därför kom också den kinesiska flaggan att se ut som den gör med en stor och fyra mindre stjärnor; KKP samt arbetare, bönder, småborgeoisin och patriotiska kapitalister. Om vi definierar den stat som enligt Maos analys skulle komma, så skulle det vara en nydemokratiskt diktatur. Precis som till exempel länderna i Eu kan definieras som borgerligt demokratiska diktaturer.
När skulle då det socialistiska samhället kunna växa fram i Kina? Mao skriver: «Två steg måste tas i den kinesiska revolutionen: först, ny demokrati, sedan socialism. Dessutom kommer det första steget att ta ganska lång tid och kan inte genomföras över en natt. Vi är inte utopister, och vi kan inte avvika från de faktiska förhållanden vi står inför.» Vad Mao år 1940 menade med «ganska lång tid» tror jag inte att vi vet något om. Men vi vet att begreppet «socialism med kinesiska särdrag» användes första gången av Deng Xiaoping år 1982, vid öppningsceremonin för Kinas kommunistiska partis (KKP) 12:e nationella kongress.
Deng betonade vikten av att integrera marxistiska principer med Kinas unika verklighet och förespråkade en socialistisk väg skräddarsydd för kinesiska förhållanden. Även detta uttalande måste anses vara grundat på en konkret analys av verkligheten. Men vad har vi då för viktiga händelser i Kina under de mer än fyra årtiondena mellan 1949 och 1982? Vi har «Det stora språnget» mellan år 1958 och 1962, vilket skulle ’frigöra produktivkrafterna både i industrin och jordbruket, och göra det möjligt för Kina att gå om Storbritannien i stålproduktion inom femton år’.
1980 säger Deng i ett tal till KKP:s centralkommitté (The Present Situation and the Tasks Before Us) «Det är vårt partis fasta policy att ständigt utöka demokratin och utveckla rättssystemet. Men precis som med Kinas modernisering kan demokrati och rättssystemet inte omsättas i praktiken med hjälp av metoder som användes för ’det Stora Språnget’ eller metoden att ‘yttra sig fritt och lufta sina åsikter fullt ut’. Det vill säga, vi måste göra saker metodiskt och under korrekt ledarskap. Annars kommer vi bara att främja oro, hämma de fire moderniseringer och försämra demokratin och rättssystemet.»
När Deng framför denna kritik mot Stora Språnget är han 76 år. När Stora Språnget lanserades var han 54 och Mao 65 år, och bägge var ansvariga, för bägge satt med inte bara i centralkommittén utan även i politbyrån. Det är flera tidiga kampanjer som Deng kritiserar åren efter kulturrevolutionen, men han påpekar också att han var medansvarig, han var ju medlem i Politbyrået til Kinas kommunistparti sedan 1955.
Som jämförelse kan vi se på vad han 10 år senare, vid 88 års ålder, sa 1992, i ett samtal som fördes i Wuchang, Shenzhen, Zhuhai och Shanghai.
«Jag var här i Guangdong 1984. Vid den tiden hade landsbygdsreformen pågått i flera år, och vi hade precis börjat införa reformer i städerna och etablerat särskilda ekonomiska zoner. Åtta år har gått sedan dess. Den här gången, under min resa hit, har jag upptäckt att den snabba tillväxten i de särskilda ekonomiska zonerna Shenzhen och Zhuhai och några andra områden har överträffat mina förväntningar. Efter det jag har sett, är jag ännu mer säker.»
«Revolution innebär frigörelse av produktivkrafterna, och det gör även reformer. Störtandet av imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens reaktionära styre bidrog till att frigöra det kinesiska folkets produktivkrafter. Det var revolution, så revolution betyder frigörelse av produktivkrafterna. Efter att det grundläggande socialistiska systemet har etablerats är det nödvändigt att fundamentalt förändra den ekonomiska struktur som har hämmat produktivkrafternas utveckling, och att etablera en kraftfull socialistisk ekonomisk struktur som kommer att främja deras utveckling. Detta är reform, så reform betyder också frigörelse av produktivkrafterna. Tidigare betonade vi bara expansionen av produktivkrafterna under socialismen, utan att nämna behovet av att befria dem genom reformer. Den uppfattningen var ofullständig. Både frigörelsen och expansionen av produktivkrafterna är väsentliga.»
Vad var det då «som har hämmat produktivkrafternas utveckling?» På landsbygden var det uppenbarligen systemet med folkkommuner enligt honom. Bönderna hade sin risskål av järn. Varför anstränga sig extra när man ändå inte fick mer betalt? Ja under kulturrevolutionen fanns det till och med gott om exempel på hur de som fann på biinkomster klassades som ’kapitalistfarare’. Idag är det ingen som på allvar kan förneka den kraftiga produktionsökning som ägde rum när folkkommunerna avskaffades. Men precis efter avskaffandet var vi många, inklusive jag, som trodde att det var fel väg. (Ja just trodde, för vilken konkret analys grundade denna uppfattning sig på?)
Dengs kritik är tydlig; all utveckling av produktivkrafterna är revolutionär, menar han. Han menar också att det är viktigt hur denna utvecklig genomförs.
«I början rådde delade meningar om reformen och den öppna politiken. Det var normalt. Skillnaden gällde inte bara de särskilda ekonomiska zonerna utan också de större frågorna, såsom landsbygdsreformen som införde systemet med hushållsansvar med ersättning kopplad till produktionen och avskaffade systemet med folkkommuner. I landet som helhet, lanserade Inledningsvis endast en tredjedel av provinserna reformen. Vid det andra året hade dock mer än två tredjedelar av dem gjort det, och det tredje året anslöt sig nästan alla andra. Till en början var folk inte entusiastiska över landsbygdsreformen, och många väntade på att se hur den skulle fungera. Det var vår policy att tillåta människor att göra det, vilket var mycket bättre än att tvinga dem. När vi genomförde den linje, de principer och den policy som antagits sedan den elfte centralkommitténs tredje plenarsession, tillgrep vi inte tvång eller massrörelser. Människor fick följa linjen frivilligt och göra så mycket eller så lite som de ville. På så sätt följde andra gradvis efter. Det var min idé att avskräcka uppkomsten av konflikter, för att få mer tid för handling. När tvister väl börjar, komplicerar de saker och ting och slösar bort mycket tid. Resultatet blir att ingenting uppnås. Argumentera inte; prova djärva experiment och bana nya vägar. Så var det med landsbygdsreformen, och så borde det vara med reformen i städerna.»
När detta sades, kan vi förmoda att KKP lämnat de stora, ofta ospecificerade kampanjerna bakom sig, för att mer konkret arbeta med väl definierade problem, som till exempel folkets behov av en förbättrad levnadsstandard och behovet av att föryngra inte bara partiets kader, utan kadern i hela statsapparaten och i de statligt ägda företagen. I samtalet från 1992 säger Deng till exempel:
«Fler unga människor borde befordras till ledarpositioner. De nuvarande centrala ledarna är ganska gamla. De som är drygt 60 år räknas som unga. De kanske kan arbeta i ytterligare 10 år, men om 20 år kommer de att vara i 80-årsåldern, precis som jag. De kanske kan prata med folk, som jag gör idag, men de kommer inte att ha energi att arbeta särskilt mycket. De nuvarande centrala ledarna har gjort ett bra jobb. Naturligtvis finns det fortfarande en hel del problem i deras arbete, men det finns alltid problem i ens eget arbete.
Det är viktigt för gamla människor som oss att stå åt sidan, ge nykomlingar fria händer och se dem mogna. Gamla människor borde frivilligt erbjuda yngre sina platser och ge dem hjälp från sidlinjen, men aldrig stå i deras väg. Av god vilja borde de hjälpa dem när saker och ting inte hanteras ordentligt. De måste vara uppmärksamma på att utbilda efterträdare till nästa generation. Anledningen till att jag insisterade på att gå i pension, var att jag inte ville göra misstag på min ålderdom. Gamla människor har styrkor men också stora svagheter – de tenderar att vara envisa, till exempel – och de bör vara medvetna om det. Ju äldre de är, desto mer blygsamma bör de vara och desto mer försiktiga med att inte göra misstag i sina senare år. Vi bör fortsätta att välja yngre kamrater för befordran och hjälpa till att utbilda dem.»
Uppenbarligen syftar han bland annat på de misstag som Mao gjorde vid hög ålder i samband med kulturrevolutionen. (Den som vill veta mer om Deng Xiaoping kan läsa här: Deng Xiaoping: The Pragmatic Visionary Who Transformed Modern China)
Dette er andre del i en serie på fire.
Artiklene har emneknaggen @Demokrati-diktatur
