Her om dagen gikk jeg gjennom SCM-nyhetsbrevet igjen, som jeg hadde skrevet om i en tidligere artikkel om Kina som sikter mot kulturell supermaktstatus.

Så falt blikket mitt på en artikkel bak en betalingsmur: Harvard Chinese student’s graduation speech strikes a chord as Trump leads crackdown «En kinesisk Harvard-students avgangstale treffer en streng mens Trump leder nedkjempelsen.» Jeg syntes det hørtes interessant ut og antok at studentens tale hadde blitt mye spredt.

Artikeln bakom betalvägg började så här: «En kinesisk students examenstal vid ’Harvard University’, där hon betonade «gemensam mänsklighet» och uppmanade till global enighet, har blivit viralt, bara dagar efter att Trump-administrationen lovade att «aggressivt» återkalla visum för studenter från Kina.

Yurong ’Luanna’ Jiang är den första kinesiska kvinna som valts ut att vara studenttalare vid en examensceremoni i Harvard. Hennes känslosamma tal på torsdagen hölls samma dag som en federal domare blockerade en order från ’Department of Homeland Security’ som försökte hindra Ivy League-universitetet från att registrera internationella studenter».

Mycket riktigt. Det döende USA-imperiets nuvarande ledare hade åter gjort, att blickarna med stort intresse riktades mot något som var avsett att inte få något intresse alls! Spridningen av talet, både i ljud och skrift, var verkligen stor och global; ungefär 16 000 träffar fick jag när jag sökte på Yurong ’Luanna’ Jiang. Jag har här valt att översätta hennes tal från Harvard Magazine: Yurong “Luanna” Jiang, M.P.A. ’25, Graduate English Address: “Our Humanity”.

Bertil Carlman

Vår menneskehet

Av Yurong ‘Luanna’ Jiang.

(Ett tvättmaskinsfiasko inspirerar till reflektion över internationell utveckling)

Förra sommaren när jag gjorde min praktik i Mongoliet fick jag ett samtal från två klasskamrater i Tanzania. De hade en mycket angelägen fråga: hur de skulle använda sin tvättmaskin – eftersom alla etiketter var på kinesiska, och Google envisades med att översätta en stor knapp som «Spinnende spøkelsesmodus».

Där var vi: en indier och en thailändare som ringde mig, en kines i Mongoliet, för att dechiffrera en tvättmaskin i Tanzania. Och vi studerar alla tillsammans här på Harvard.

Det ögonblicket påminner mig om något jag brukade tro när jag var liten: att världen höll på att bli en liten by. Jag minns att jag fick höra att vi skulle bli den första generationen som gjorde slut på hunger och fattigdom för mänskligheten.

Mitt program på Harvard är ’International Development’. Det utformades på just denna vackra vision, att mänskligheten stiger och faller som en.

När jag träffade mina 77 klasskamrater från 34 länder, förvandlades dessa länder jag bara kände som färgglada former på en karta, till riktiga människor – med skratt, drömmar och uthålligheten att överleva den långa vintern i Cambridge. Vi dansade genom varandras traditioner och bar tyngden av varandras världar. Globala utmaningar kändes plötsligt personliga.

Om det finns en kvinna någonstans i världen som inte har råd med ett mensskydd gör det mig fattigare. Om en flicka skolkar från skolan av rädsla för trakasserier är det ett hot mot min värdighet. Om en liten pojke dör i ett krig som han inte startade och aldrig förstod, så dör en del av mig med honom.

Men i dag håller löftet om en uppkopplad värld på att ge vika för splittring, rädsla och konflikter. Vi börjar tro att människor som tänker annorlunda, röstar annorlunda eller ber annorlunda – oavsett om de är på andra sidan havet eller sitter precis bredvid oss – inte bara har fel. Vi ser dem felaktigt som onda.

Men det behöver inte vara så.

Det jag har fått med mig mest från Harvard är inte bara kalkyl- och regressionsanalys. Det är att sitta med obehag. Lyssna djupt. Och att vara mjuk i hårda tider.

Om vi fortfarande tror på en gemensam framtid, låt oss inte glömma: de som vi stämplar som fiender – de är också människor. Genom att se deras mänsklighet finner vi vår egen. I slutändan reser vi oss inte genom att bevisa att ’de andra’ har fel. Vi reser oss genom att vägra släppa taget om varandra.

Så, ’Class of 2025’ [årskull 2025], när världen känner sig fast i ett «Spinnende spøkelsesmodus», kom bara ihåg: När vi lämnar detta campus bär vi med oss alla vi har mött – genom rikedom och fattigdom, städer och byar, tro och tvivel. De talar olika språk, drömmer olika drömmar, och ändå har de alla blivit en del av oss. Du kanske inte håller med dem, men håll fast vid dem, eftersom vi är bundna av något djupare än tro: vår gemensamma mänsklighet.

Grattis, årskull 2025!